Dag efter dag passerar med krig, mord och elände. Men det beror inte enbart på andra. Vi kan inte skylla ifrån oss. Det beror också på att vi försummat våra barns rätt till utbildning. Det skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 19 september, 2020
Vi har inte lärt dem att alla människor, oavsett hudfärg, religion eller etnicitet, är respektabla och Guds varelser.
Att alla är Guds plantor.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Vi har inte lärt våra barn att det du kultiverar i ditt sinne och i dina tankar är en slags förståelser rotade i religiösa källor. Vi har inte lärt våra barn att människor kan vara vår religion.
Vi har inte lärt dem, sedan barndomen, att vi inte ska bli förlöjligade och hånade av andras tro, och vi har inte påmint om att vi människor inte är änglar, att alla människor gör misstag, syndar och begår brott. Vi borde inte tro att det bara är andra som gör misstag.
Vi har försummat att blodtörstiga grupper kommit ut ur oss själva.
Vi har inte lärt barnen att människor har all rätt till liv och att ingen utom Gud kan beröva dem livet.
Istället har de fått se hur på Ghazi Stadium nationens händer och fötter klipps av och personer stenas och förs till moskén med en piska.
Det som sprutats in i barnens sinnen och hjärnor sedan barndomen är att religion, tro och islam med tvång ska påtvingas och tillämpas. De har sedan barndomen fått lära sig att bara de är riktiga muslimer och att resten bör agera enligt deras förståelse eller gå vilse. De har fått lära sig att en muslim har ett långt skägg, en lång pensel och en tandborste i fickan.
De har fått lära sig nonsens i profetens namn.
Landets problem härstammar från roten, inte från stammen och tills vi löst våra problem vid rötterna kommer en fred med talibanerna att bli omöjlig eller tillfällig.
Vissa som har stängt sina sinnen tror fortfarande att de kan öka folkets tro och sprida islam med nävarna och kulorna. Men idag har vapen och explosioner snarare tagit bort tron, inte tjänat den.
För en tid sedan tänkte nästan alla i Afghanistan att det bara är muslimer som har rätt att leva och de visste inte vad som står i deras böcker.
När barnen började studera i skolor fick de lite ljusare hjärnor och de fick veta att alla har rätt att leva.
Att alla får välja vad ska de tro på.
Men för talibanerna ska man vara sunnimuslim. Nu när de ska komma i regeringen så kan de bestämma vad som helst: Mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter kommer det att trampas på.
Annars har mina dagar den senaste tiden handlat om att försöka skicka en tavla till Sverige.
Jag ringde till posten och frågade om det går att skicka tavlor till Sverige? Hon som svarade berättade allt och förklarade att det går bra. Att de väger tavlan och skickar den. Hon sa att jag skulle komma till hennes kontor.
Så jag vaknade tidigt på morgonen, skaffade fram frukost och åt tillsammans med killarna. Efter frukosten åkte jag och en av killarna till stan för att posta tavlan som jag målat och sålt till en snäll kvinna i Sverige.
När vi kom fram till postkontoret så undersökte de både oss och tavlan och vi fick komma in.
Väl framme vid informationsdisken frågade jag var kassan ligger som skickar post till utlandet?
Jag fick svaret att det var kassa åtta. Så då gick jag till kassa åtta och frågade kvinnan som jobbade där i kassan hur jag kunde skicka tavlan?
Hon sa att jag ska packa den säkert så att den inte ska gå sönder. Så jag gick ut för att skaffa ett skydd för tavlan och när jag kom tillbaka till kontoret igen sa kvinnan i informationsdisken att det inte var tillräckligt.
– Men gå till kassa 12 och se vad de säger.
Så jag gick till kassa 12 och frågade om de kunde skicka tavlan. De vägde tavlan och sa hur mycket det skulle kosta och skickade mig sedan vidare till kassa 24. Väl framme satt där en man som ansvarade för all post som skulle skickas till utlandet.
Jag berättade återigen om mitt ärende och om att jag hade en tavla jag ville skicka till Sverige. Han svarade att jag måste skaffa en låda till tavla.
– Om du skaffar en låda till tavlan så kan vi skicka den.
Så jag gick ut igen med tavlan under armén och frågade runt efter en snickare som kunde bygga en låda. Det tog flera timmar men jag hittade en snickare och han byggde en låda som passade tavlan på ett par timmar.
På eftermiddagen samma dag var jag tillbaka på postkontoret. Jag hänvisades då först till kassa åtta igen. Där visade jag upp min låda och tavlan lades i lådan. Men kvinnan i kassan gillade det inte utan gick och hämtade en kartong som hon kunde lägga lådan och tavlan i.
Men ingen kartong passade eftersom de var för små.
Det enda sättet att lösa detta sa hon var om jag gick och pratade med tullmyndigheten och se om de skulle acceptera min låda.
En bit bort i lokalen satt tullen och de svarade bara kort att de inte hanterade tavlor. Om de inte låg i en kartong. Men tullaren erbjöd sig att väga min tavla och efter det sa han att det bästa är om jag går till kassa åtta.
När jag berättade att jag varit där så upprepade han bara att det var dit jag skulle gå.
Vid kassa åtta var kvinnan inte glad att se mig igen.
När jag sa att de sagt åt mig vid tullen att gå hit så sa hon högt att de inte hade någon kartong som passade.
– Varför förstår du inte det, sa hon.
Hon förklarade också att om jag skickar den i min låda utan kartong så kommer tullen att kasta den och då förlorar du både tavlan och pengarna du betalat för frakten.
Nu är jag hemma igen och skriver detta.
Tavlan står bredvid mig i sin låda. Jag känner mig arg, men ja det är så här Afghanistan fungerar.
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.
