Blank Spot-journalisterna är lika mycket samtalsledare som journalister under ett reportagearbete för oss. Vi vill vara transparenta där vi kan och låter oss kritiseras såväl som peppas i samtal med läsarna. Vi kallar våra betalande läsare för medlemmar för att visa respekt för dem och deras längtan efter fler perspektiv på världen.
Av Brit Stakston 18 september, 2015
Under crowdfundingkampanjen lovade vi de betalande medlemmarna att de skulle kunna följa redaktionens inre puls. Att bygga communitys är dock både kostsamt och svåradministrerat. Det löstes genom att välja slutna Facebookgrupper som endast var öppna för medlemmar. Här skriver en av medgrundarna, Brit Stakston, mer om det.
Arbetet i de stängda Facebookgrupperna har varit fascinerande att följa och även om det mest bär några första försök så har det gett mersmak och något som ska utvecklas framöver. Redan nu har varje reportage och journalist på olika sätt utvecklat sin unika och nära relation med de läsare som valt att följa just deras arbete bakom kulisserna.
Här berättar Emanuel Sidea om arbetet med reportaget ”Inkaguldets svenska väktare”. Sedan följer några utdrag ur den stängda Facebook-gruppen där reportaget växte fram.
Här kan man också läsa vad reportaget i sin helhet kostade.
Vill du följa arbetet bakom kulisserna för nästa reportage så stöd oss här.
Intervju med Emanuel Sidea
Emanuel Sidea
Hej, Emanuel, hur fick du idén till reportaget om Securitas i Peru?
– Under våren 2015 uppmärksammades konflikterna mellan gruvbolag och lokalbefolkning i Peru. I peruanska lokaltidningar kunde man läsa om det ”schweiziska bolaget” Securitas inblandning. Jag kände att detta var en blind fläck i rapporteringen och eftersom jag tidigare hade bevakat bolagets verksamhet i Östeuropa för Veckans Affärer så blev jag nyfiken på att titta närmare på Securitas roll i de pågående gruvprojekten i Peru.
På vilket sätt är detta en #blankspot?
– Hela den sydamerikanska kontinenten i allmänhet och Peru i synnerhet har länge legat i medieskugga. Det skrevs en del om de pågående gruvkonflikterna och när reportaget sjösattes rådde det sedan en tid undantagstillstånd i de södra delarna av Peru, efter våldsamma protester mot en koppargruva. Men just Securitas roll i konflikten var nästintill okänd – så här fanns mycket att berätta.
Vilket uppdrag fick du av redaktionen?
– Uppdraget var att på plats se om det fanns något fog för de rykten om övervakning och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som förekom: Samla in uppgifter och genom intervjuer och andra källor (polisrapporter och dylikt) skildra vad som hänt de senaste åren. Huvudsakligt fokus var att undersöka incidenter där Securitas varit involverat och tala med alla berörda parter.
– Utöver det så fick jag dessutom tydliga instruktioner att under hela arbetet försöka involvera läsarna i sitt arbete. Utan att avslöja för mycket.
Hur jobbade du för att skapa en relation med läsarna?
– Redan innan jag klev på planet började jag chatta med redaktionen direkt från avgångshallen på Arlanda via Twitter för att på så sätt väcka uppmärksamhet för reportaget och låta intresserade läsare/medlemmar att följa det bakom kulisserna via stängda Facebookgrupper.
Vi har sparat den chatten här.
Varför jobbade du och redaktionen öppet med detta gräv?
– Det var på många sätt ett öppet gräv men inte helt. Under den första delen som var själva resan var det inte var känt vilket bolag som granskades. Detta avslöjades först vid hemkomst. Tanken var att göra det möjligt att följa arbetet närmare och att bygga relationer och förväntan på reportaget. Men också att kunna använda medlemmarnas kompetens och kunnande om Peru och/eller om säkerhetsbranschen under arbetet med reportaget. Det fanns medlemmar som hade släkt i staden jag var i och andra som forskat på säkerhetsbranschen.
Övervägde fördelarna nackdelarna?
– Ja, i just detta fall var fördelarna med att jobba öppet större än nackdelarna. Det medlemsnära är det unika med att göra reportage för Blank Spot Project och resan till Peru var ett första test både för mig och för redaktionen. Det var kul och lärorikt både för mig som reporter och läsarna. Av de cirka 1 500 betalande medlemmar valde drygt 500 personer valde att följa mig i fält via den hemliga facebokgruppen #Blankspot1.
Hur ska reportaget leva vidare?
– Jag följer noga advokaternas arbete och kommer att återkomma till ämnet om det blir en rättsprocess i USA mot bolaget. Jag har också under arbetet med reportaget fått flera tips om andra bolag och andra länder som vi kan komma att följa upp. Jag ser också framemot att kunna prata om det färdiga reportaget med de som så entusiastiskt följde mitt arbete från början till slut.
Facebookinlägg under arbetets gång
I #BlankSpot1 gjorde reportern Emanuel Sidea totalt 27 inlägg som fick hundratals kommentarer under de 13 dagarna han var i Peru. Han testade sina egna gränser för hur mycket man kan berätta om ett pågående gräv och förde öppna samtal med sina läsare om det unika i det här sättet att arbeta.
Aldrig tidigare har jag dock gjort något liknande, att låta någon följa mitt arbete i realtid”.
Genom dagsrapporterna gavs en unik inblick i den journalistiska processen. Det blev snabbt tydligt för de över 500 medlemmar som valde att följa processen hur många byggstenar och hur mycket tid som går åt för att genomföra ett granskande reportage. Tydligt var också hur de allra flesta medlemmarna följde arbetet just för att ta hem storyn. Så fort reportern uttryckte frustration över långa väntetider eller en känsla av att han inget hade att berätta gavs många uppmuntrande kommentarer om att det viktigaste är att få hem ett bra reportage. En stor omsorg om såväl reportaget som reportern växte fram.
Diskussioner om etiska dilemman
Ett inlägg som kom att ge mycket intressanta diskussioner var ett inlägg om etiska dilemman med betalning till intervjupersoner. Ju fler frågor och perspektiv desto fler möjligheter för både Emanuel Sidea och Blank Spot Projects redaktion att berätta om utifrån vilka riktlinjer vi arbetar:
”Vi skulle göra en intervju idag när frågan plötsligt dök upp: kunde vi ge en pengagåva som tack för intervjun? Jag svarade blixtsnabbt att det var bara att glömma. På väg därifrån hade jag och tolken Luis en intensiv diskussion. Tolken menade att man visst kan ge en liten peng. Jag hänvisade till att är oetiskt, ohållbart och att det inte funkar att betala för att göra sitt jobb. Tolken menade att personen ifråga gjorde också ett arbete och därför borde få en ersättning om det begärs. Jag tycker att linjen är klarröd och aldrig någonsin ska korsas. Vad tycker ni? Gjorde jag rätt? Eller har Luis rätt?”
En medlem skrev och kommenterade:
”Har man väl gett pengar för en intervjuer kommer det troligtvis inte att stanna där; är man på en liten ort kommer ordet troligen att sprida sig och äventyra objektiviteten och sanningshalten i framtida intervjuer. Det kan även äventyra framtida reportage på platsen av andra journalister om det nu blivit kutym att intervjuernas mängd och kvalitet beror på mängden pengar man erbjuder…”
I andra poster ville Emanuel ge en tydlig bild av de olika intervjuernas funktion i ett reportage. Detta skapade en större förståelse för både arbetssätt och tidsåtgång:
Emanuel var också transparent med de problem som teamet stötte på under arbetet. Händelser och faser i ett arbete som aldrig hade synts i ett vanligt reportage.
När Emanuel ställde frågan till medlemmarna om vad de tycker fick han både detaljrika och omsorgsfulla svar:
”Men nu vill jag höra vad ni tänker: vad vill du läsa mer om från arbetet bakom kulisserna?”
Det kom in allt från tips till själva reportaget, råd för hur man kan lägga upp arbetet med Facebookgruppen så det inte blir för tidskrävande till glädje över den insyn som getts i gruppen. Också en hel del uppmuntrande ord om att han verkligen inte ska agera så att inblickarna bakom kulisserna äventyrar huvudstoryn eller deras säkerhet.
I några inlägg fanns korta intervjuer och senare får vi veta mer om några av dem vilket uppskattas för att det ger en än större bild av sammanhanget som reportagets människor lever och verkar i
Slutligen togs medlemmarna med på tillfället när det är dags att ställa de ansvariga mot väggen. Emanuel förklarar i ett inlägg vad ansvarsutkrävande intervjuer innebär:
”Detta markerar också ett skifte i reportagearbetet. Med intervjuerna har man kunnat märka av mönster i resonemang, argument, händelseförlopp, namn, personer och ansvariga. Det innebär att vi kan steget till nästa fas – att genomföra ansvarsutkrävande intervjuer. De ansvariga ska få berätta sin syn på de uppgifter och utsagor som vi har samlat in.”
I ett av de sista inläggen under Peru-reportaget ställdes en fråga till medlemmarna om hur de tycker att slutprodukten, själva reportaget, ska levereras nu när själva skrivandet börjar närma sig slutet. Svaren på den sistnämnda frågan gav redaktionen såväl bekräftelse för planerat arbete som en massa nya idéer.
”Ska jag skriva reportaget i delar eller vill du läsa allt på en gång? (Egentligen är frågan: är du en sådan som knarkar en tv-serie i följd eller ser några avsnitt i taget?)”.
Svaren på den sistnämnda frågan gav redaktionen såväl bekräftelse för planerat arbete som en massa nya idéer.
Ni kan även ta del av vad reportaget kostade här. Som medlem kan du också vara med i gruppen – Stöd oss här.
