Brist på vatten och vård – bränsle för de växande protesterna i Togo

Av | 3 september 2017

En folklig revolt har brutit ut i det västafrikanska landet Togo. Orsaken sägs vara presidentfamiljens långa maktinnehav – men kan också sökas i bristen på vård och vatten.

Det här är den sjätte delen i Martin Schibbyes reportageserie från Togo. De tidigare delarna kan du läsa här. Del sju publiceras inom kort. 

Utanför entrén till det allmänna sjukhuset CHU Tokoin ligger en livlös man på en bår. Ena armen hänger ut. Bärarna som trängs bakom den vitmålade ambulansen har fastnat i dörröppningen eftersom det är knökfullt inne på akutmottagningen.

För att ta mig in tvingas jag kliva över en person som ligger på ett plastskynke. Benet är provisoriskt spjälat med en bit wellpappkartong. Bakom honom sitter en mamma i grön klänning med ett otröstligt naket barn i famnen.

Bandage fuktiga av var och blodiga kompresser ligger slängda en trasig blå hink.

Golvet är täckt med skräp och gamla vattenflaskor.

Runt omkring den enda läkaren trängs de som kan stå upp. I ett angränsande rum pågår en operation utan bedövning.

– Detta är vardagen, förklarar en läkare som vill vara anonym.

Vid en snabb anblick liknar det ett krigssjukhus efter en granatattack.

­– Hur vi orkar? Ja, man får vända sig till sin Gud, säger han och drar av plasthandskarna med en smäll.

Det enda som känns som igen är de rostiga skyltarna med namnen på de olika avdelningarna och doften av desinfektionsmedel.

Jag börjar så sakteliga förstå varför en av de politiska aktivisterna jag träffat på ett möte dagen innan ville köra mig hit.

Om en månad kommer han att gå längst fram i den protestmarsch som kommer skaka landet och kräva att president Faure Gnassingbés maktinnehav ska begränsas. Säkerhetsstyrkorna kommer att öppna eld och två demonstranter kommer att dödas och ett tiotal skadas.

Men i dag är det lugnt.

I väntrummet har takfläkten gett upp för länge sedan.

Luften står helt stilla och rummet är fullt med oroliga föräldrar och barn.

En pappa med tom blick fläktar bort flugor från sin utslagna dotter med en plastbit. Varje gång han tar en paus fyller flugorna upp de båda ögonen. Tills hans frenetiskt börjar vifta med den blå plastbiten igen.

– Det är bättre nu, för bara ett par dagar sedan fick mitt barn dela säng med ett annat barn.

Runtomkring oss trängs ett tiotal familjer med svårt sjuka barn i lika många sängar.

– Min dotter blev sjuk i Malaria för en vecka sedan och vi försökte få hjälp i norra Togo där vi bor, men de på kliniken hänvisade oss hit, fortsätter han.

Bristen på utbildad sjukvårdspersonal är stor i landet och vid slutet av 00-talet gick det fem läkare på 100 000 invånare (motsvarande siffra för Stockholm är 476) . Bland de vanligaste dödsorsakerna lyfter läkarna fram malaria men även tuberkulos, mässling, hjärnhinneinflammation och amöbainfektioner.

– Kom tillbaka snart, säger en kvinna innan dörren stängs bakom mig.

Utanför möter jag en läkare som ser på mig med granskande blick.

– Vad gör du här inne? frågar han.

– Jag är en läkarkollega från Sverige får jag fram och jag och ville se ert sjukhus.

– Ah, vilken typ av läkare är du? frågar han.

Jag blir tyst allt för länge innan jag kommer på att svara ”generaliste” på franska.

Han ser rakt igenom mig och jag lämnar sjukhuset innan någon börjar ställa fler frågor.

En folklig revolt har brutit ut i det västafrikanska landet Togo. Orsakerna kan sökas i regeringspartiets långa maktinnehav. Men också i frågor om vatten och vård.

Landskapet av korrugerade plåttak, tv-antenner och stolpar med trassliga elledningar försvinner i backspegeln.

Bilen rullar på allt smalare vägar norrut från förbi staden Tjevie. Efter en tids försiktig körning längs en ringlande jordväg når vi byn Bolou. Känd för sin krukmakerikonst men framför allt: för bristen på vatten.

– Brunnen är helt tom den här tiden på året, säger 26-årige Passa Yao och börjar fira ner ett rep.

Varje stavelse studsar tillbaka i den djupa brunnen och långt, långt där nere kan man ana en vattenspegel, men dit räcker inte repet.

Brunnen som borrades strax efter självständigheten 1967 är i dag oanvändbar. Utan dricksvatten i byn tvingas alla gå en halvtimme till samma vattenkälla som används av djuren. I en glänta vid huvudvägen anar man en liten vattensamling mitt bland den planterade bambun.

– Här hämtar vi nu vårt vatten, säger Passa Yao, sätter sig på knä och fyller de kupade händerna.

Vattenbristen får fler konsekvenser än de uppenbara. Att inte kunna tvätta sig själv eller sin skoluniform leder till att barn i byn slutat gå skolan. När byborna måste gå flera kilometer för att hämta vatten hinner de inte med skolarbetet.

– Många barn insjuknar, vi har haft problem med kolera och andra vattenburna sjukdomar, säger Passa Yao.

Under torrperioden körs vatten ut med lastbil till de mest drabbade områdena i regionen. Men under de svåraste perioderna dör boskapen av törst.

– När djuren drabbas innebär det en ekonomisk katastrof för familjerna, förklarar Passa Yao och torkar av de blöta händerna på jeansen.

Vattenfrågorna är aktuella på borgmästarkontoret i staden Tjevie norr om huvudstaden Lomé.

Inne på vice borgmästaren Vodis Yaino kontor i staden Tjevie är skrivbordet täckt med pärmar och papper.

På väggen sitter bilder på påven bredvid bilder på honom själv. Han är en av de ledande politikerna från det nationella oppositionspartiet ANC och styr staden.

– Regeringen har lovat att bygga nya vattensystem, borra brunnar och dra ledningar men det sker inte. De respekterar inte sina egna löften och de bygger inget, inleder han.

Enligt honom är situationen extra allvarlig eftersom flera av byarna inom hans region inte ligger i närheten av en flod. Då tvingas byborna gräva själva efter vatten.

– Vattnet de då hittar är inte alltid bra.

Närheten till huvudstaden Lomé gör att situationen enligt honom är ”skandalös”och ansvaret menar han är helt och hållet regeringens.

– Jag är bara vice borgmästare här i staden, jag har ingen budget och inga pengar, allt jag kan göra är att be regeringen om resurser.

De årliga mötena han har med regeringen har hittills inte lett till någon förbättring.

– Vi tar upp problemet och de ansvariga väljer att ignorera det, varje år är det nya löften. Regeringen har resurserna men de vill inte hjälpa oss, de vill inte ens börja försöka, eftersom de då skulle bli avslöjade, spekulerar han och lutar sig tillbaka i dem svarta kontorsstolen.

Enligt honom är förnekelsen en ”politisk strategi” från det styrande partiet.

– Inför varje val kommer regeringspartiet ut i byarna och delar ut tvålar, kläder och ger löften om att fixa vattnet. Och sedan händer inget.

Vodis Yaino är vice-borgmästare i staden Tjevie för oppositionspartiet ANC.

Men om folket röstar på regeringen år efter år borde de inte lära sig, när de får den sjunde tvålen, att inget händer?

Eller finns det andra skäl till att de röstar på regeringen och inte på oppositionen?

Borgmästaren duckar frågan och förklarar att de i valen ofta haft bojkotten som strategi mot vad man anser vara riggade omröstningar.

Enligt honom lurar regeringspartiet bönderna.

– Det är som när du besöker veterinären med din hund, du måste lura hunden att ta medicinen genom att lägga den i något gott. Så jobbar regeringspartiet med sina löften under valrörelsen, säger vice-borgmästaren Vodis Yaino.

Det var den sjätte delen i Martin Schibbyes reportageserie från Togo. De tidigare delarna kan du läsa här. Del sju publiceras inom kort. 

Av | 3 september 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Demokratirörelser