Är smogen farligare än kriget? – Dagbok från Kabul vecka 1

Av | 2 januari 2020

Från gryning till skymning är Kabul den här tiden på året täckt av tjock svart giftig smog från alla koleldade kaminer.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökandeDet här är min dagbok från Afghanistan. Läs tidigare inlägg här.

Nu är det otroligt mycket rök och avgaser här i Kabul. Luften är förorenad och det ser ut som en dimma eller dåligt väder – men allt är rök. 

När jag vaknar på morgonen och går ut i staden, är det svårt att se vad jag har omkring mig. 

Eftersom det är kallt har människor börjat elda med stenkol och gummi. Det är verkligen svårt att behålla sin hälsa i den här röken. 

När jag är på stan för att göra ett ärende, använder jag en mask för att inte andas in giftiga avgaser. Men när jag snyter mig, ser jag ändå allt svart sot som tränger igenom. 

Det är inte bara det att det ryker ur alla hus och lägenheter, tusentals bilar med gamla motorer släpper också ut sina avgaser. Luften är alldeles smutsig. Men det är så kallt på natten att folk inte kan göra annat än att använda stenkol för att värma sina hus och bostäder.

Många människor säljer masker på gatorna, så det skapar jobb och de kan försörja sina familjer. De säljer olika masker, både i tyg och apoteksmasker i papper. 

Det hjälper lite att ha en mask såklart. Men avgaserna får man i sig i alla fall. 

Två gånger om dagen, eldar folk för att värma sina hus. En gång på morgonen och en gång på kvällen. Jag ser hur rök stiger upp i luften ovanför varje hus och lägenhet. 

Folk använder vad som helst för att värma sina bostäder, vissa använder verkligen allting som går att bränna. 

Varför gör de så? Det beror givetvis på fattigdom. Alla kan inte köpa stenkol och ved, utan samlar istället in en massa gummi och plastpåsar som blir bränsle i deras kolkaminer.

I Sverige och Frankrike var det så skönt att luften var så ren.

Kabul är världens mest förorenade stad. Enligt internationella väderwebplatsen “Airvisual” Kabuls luftföroreningsnivåer är högre än alla andra städer runt om i världen. 

Det hände en dålig sak idag.

Som ni vet lever många i Afghanistan i fattigdom och får sällan mat. Tjuvar stoppar folk på gatorna och kräver pengar, och ibland skjuter de och dödar den som gör motstånd. 

Jag var med om en liknande händelse. Min plånbok försvann med alla mina pengar, mitt bankkort och mina ID-handlingar.

Allting på en gång. 

Jag blev så orolig och visste inte vad jag skulle göra. Jag letade överallt efter plånboken och visste inte om någon hade stulit den. Jag hittade den inte. Så jag har inga pengar kvar och jag måste gå till banken för att spärra mitt bankkort.

Jag ringde polisen och anmälde min plånbok försvunnen.

Polisen sa att de ville komma och undersöka saken. När jag hörde det ångrade jag direkt att jag hade ringt och sa att jag skulle lösa det själv.

Vi lever ju gömda här. Men polisen sa att det spelar ingen roll – vi måste träffa dig i alla fall. 

Jag blev orolig och gick till den adress som jag hade gett till polisen. 

Poliserna var många och de frågade mig:

– Var är tjuven?

– Jag vet inte, sa jag. Det är bara min plånbok som är försvunnen och jag vet inte var den är någonstans.

Poliserna sa att jag lurat dem att komma. De sa att jag måste följa med dem till polisstationen och jag hade ingen chans att säga ifrån.

Så de körde mig till polisstationen.

– Varför ringde du oss utan att veta var tjuven är? frågade polisen. 

Jag svarade att jag bara bott i Kabul några månader och inte vet någonting om deras regler. Jag sa att innan bodde jag i en by, som inte hade regler.  

Jag hade med mig mobilen och de ville söka igenom den. De hittade alla mina telefonnummer till Sverige och Frankrike och sa att jag var en smugglare och spion.

– Jag är ingen smugglare och ingen spion, sa jag.

Men de bestämde att jag måste sitta i fängelse.

De lämnade mig i häktet som var kallt och det fanns inte ens en madrass där. Bara en smutsig filt, som jag blev tvungen att använda. Jag frös, men jag klarade mig fram till morgonen. 

På morgonen kom polischefen. Jag berättade om min situation för honom. Jag hörde hur han pratade med en annan polis, men så lågt att jag inte kunde höra vad de sa. 

Sedan skrev de ett papper som jag skulle underteckna. Jag skulle erkänna att aldrig göra om samma sak i framtiden och jag måste betala 3 000 Afghani i böter. 

Jag hade inga pengar, men polisen sa att han skulle ringa mig för att hämta pengarna på en annan plats. Jag förstod inte varför han sa det till mig.

Kanske för att de andra inte skulle upptäcka att han bad om en muta? 

Nu väntar jag. Jag får se vad han gör och vad som händer. Han hotade mig och sa att om du inte svarar på din mobil, kommer jag att hämta dig igen och lämna dig i fängelset.  

Så här fungerar det i Afghanistan. 

Samma polisstation sprängdes av Talibanerna en gång.

Alla hus omkring skadades och flera av dem föll samman och förstördes.

Afghanistan har varit i krig under de senaste 40 åren, vilket skördat många tusentals liv. Nu varnar dock forskare att antalet invånare som dör av luftföroreningar börjar nå samma siffror som antalet som omkommer i kriget.

Nu när jag har lugnat mig och är fri, ska jag skriva mer om den här natten hos polisen. 

Korruption av makten genom mutor är verkligen ett stort problem på polisstationer i Afghanistan. 

Det är alltid otroligt svårt när man hamnar i händerna på myndigheter eller Talibaner. 

Jag tvingades alltså att sova i häktet, bara för att jag hade ringt polisen för att min plånbok var stulen.

Det är fortfarande oklart vem som stal den. 

På polisstationen undersökte de mig och frågade vem jag var. De kollade igenom alla mina kontakter och kallade mig spion och smugglare. Jag skriver ju ofta till Sverige och tar ibland emot pengar till mat och hyra från svenska hjälpare – så kanske var det därför?

Dessutom så kunde de så klart inte läsa svenska och frågade mig – vad står det här?

Jag har skickat hjärtan till mina kontakter, så då frågade de också – vem är det?

Jag berättade att jag jobbar som volontär och hjälper folk, men att jag själv inte har något boende. De blev de lite lugnare, men de fortsatte att skrämma mig med fängelse.

Jag försökte förklara, att jag bara ringt dem för att min plånbok och mina ID-handlingar försvunnit. Jag bad dem om förlåtelse. 

Poliserna sa att om jag själv hade fångat tjuven, hade jag haft rätt jag ringa polisen. Inte annars.

Jag sa att sannolikheten att fånga tjuven är större om de hjälper mig. 

Men de sa att det var skitsnack och att jag ljög. 

De hotade mig med 6 månaders fängelse. Jag blev så rädd att jag direkt sa: – Snälla, förlåt, jag ville inte göra fel! Jag vet ingenting om hur saker fungerar här och jag har bara varit några månader i Kabul. 

Men de struntade i vad jag sa och lämnade mig i häktet. Eftersom jag sov på golvet och det var så kallt, blev jag förkyld och jag har hög feber nu. 

Det här hände klockan åtta på kvällen och fram till klockan nio på morgonen fick jag inte alls gå på toaletten. Jag var kissnödig och knackade på dörren. Men ingen kom för att öppna. 

Först på morgonen kom poliserna nära dörren. Jag bad dem att släppa ut mig, så att jag kunde gå på toaletten. 

Efter en minut kallade de ut mig från toaletten. De sa att jag skulle komma in på kontoret. Polisen undrade vad han skulle göra med mig och hur jag själv såg på situationen. 

– Snälla, släpp ut mig! sa jag.

– Bara om du betalar, svarade han. Men jag hade inga pengar på fickan, min plånbok var ju stulen. Jag kunde inte ge honom något just då.

Jag lovade honom att betala de 3000 Afghani som han bad om. Han accepterade att släppa mig med en garanti av en advokat i närheten.

Så nu är jag fri som tur är!

Vi skulle ju fira julen här i fredags och laga mat. Men samma kväll blev det tyvärr för sent. Först skulle vi hämta pengar från banken, men den var stängd. 

Sedan försvann min plånbok och jag tvingades sova i häktet, så de andra killarna i huset ville vänta tills jag kom tillbaka. 

Men i dag kunde vi äntligen fira! 

Vi gjorde en riktig julfest och lagade de godaste afghanska maträtterna, vi köpte frukter, lamm och ris. Killarna i huset var glada över att få äta riktigt god mat. 

Jag har sagt det går att fira jul vart som helst och vi utvisade som bor här, är glada över att vi kunde fira julen även i Afghanistan. Men vi måste göra det i hemlighet.

För i Afghanistan är det inte lätt att följa andra traditioner. 

En hel del Hazarer har annorlunda traditioner än majoriteten och de dödas på grund av detta. Om någon skulle upptäcka att vi följer helt annan religions traditioner, som den kristna, så det är ännu farligare. 

Men vi lämnar inte alls ut några uppgifter om vad vi gör. 

Snart är det nyårsafton och vi är ju här i Afghanistan. 

I år känner jag att jag inte alls orkar titta på hur folk i Sverige firar nyår. För jag gillade det ögonblicket mest av allt. När jag var ute tillsammans med andra, sekunderna när vi väntade in att det skulle bli ett nytt år och sedan fyrverkerierna.

I Afghanistan kan vi inte se på fyrverkerier på nyår. Det går att hitta massor av olika fyrverkerier i butiker, men de används oftast för bröllop. 

Jag funderade på att köpa fyrverkerier för att fira nyårskvällen, men jag inser att det är otroligt farligt att visa människor att vi firar att det är 2020 – året tillhör ju den kristna kalendern.

I afghansk tideräkning är det år 1398 och här är nyåret i mars.  

Så jag vågar inte fira svenskt nyår med fyrverkerier.

**

Det är svårt för oss killar att ta kontakt med tjejer här. Det är verkligen inte lätt. 

Killarna i huset pratar om sina kärlekar i Sverige, de kände att de hade hittat sina kärlekar där. Här vågar de inte alls börja prata med tjejer. 

Ingen kille vågar prata med en tjej på gatan eller på något annat ställe i staden.

Ofta kan man ju hitta sin kärlek medan man pratar med varandra. Man blir förälskad. Så är det både för killar och tjejer, likadant för unga som för äldre faktiskt. 

Jag har skrivit tidigare om vad som händer när man börja prata med tjej här. Om folk upptäcker att man är vän med en tjej och om man har sex, så blir straffet stening. 

Det finns även andra straff. Familjerna kan till exempel betala en mördare för att skjuta killen.

Det är bara när killar och tjejer studerar på universitetet tillsammans, som kan de prata med varandra. Så det är oftast där och på arbetsmarknaden som de hittar sin kärlek. 

Men det är inte lätt där heller. För om föräldrarna eller religiösa människor upptäcker att en tjej och kille är vänner även där, så får det unga paret jättehårda straff. 

Man kan helt enkelt inte vara vän med en tjej – ifall man inte är gift med henne. 

Och vi som utvisats har ingen möjlighet att gå i skolan eller på universitet.

Så här sitter killarna hela dagarna och gör ingenting. De har en personlig hotbild mot sig som gör att de inte kan söka jobb – det är därför de bor här i huset. Vissa har särskilda problem med myndigheter och hot från människor, de vågar inte alls gå ut. 

Vi behöver faktiskt gifta oss eller kunna ha flickvänner. Men för oss utvisade killar är det nästan omöjligt. Det är helt enkelt inte en möjlighet som finns för oss. 

Så vad ska vi göra för att hitta vår kärlek? 

För det första är det ju omöjligt att ens kunna söka. Och om man inte söker kan man inte hitta rätt kärlek i sitt liv. För det andra, så måste man ha minst 10 000 dollar för att få gifta sig. Ingen har sådana summor.

Bland Hazarer är det vanligt att man betalar en stor summa till brudens pappa för att få gifta sig. De flesta killar i Afghanistan har inte alls de pengarna, utan blir tvungna att rymma ut ur landet med sin kärlek och bosätta sig någon annanstans, t ex i Iran. 

Ofta blir tjejens familj arg på killen som rymt med deras dotter. De börjar leta efter paret och ibland vill de döda killen, andra gånger kräver de pengar av killens pappa. 

Det händer ibland att en Hazar gifter sig med en Tadjik – men det är oftast omöjligt. Tadjiker vill inte ge sin dotter till en Hazar och Hazarer vill inte ge sin dotter till en Tadjik. 

Men det händer att en Tadjik och Hazar bli kära i varandra. Deras enda möjlighet att leva tillsammans, är alltså att lämna Afghanistan. Men ifall deras släkt och familj hittar dem, så dödar de dem direkt.

Bland oss Hazarer finns även en folkgrupp som heter Sayed, de gifter sig aldrig med andra Hazarer, eftersom de ser sig som bättre än oss. Så det är även farligt att vilja gifta sig med en Sayed, ifall en Sayed och en annan Hazar blir förälskade.

Det är så mycket svårigheter med alla de här folkgrupperna, som inte gillar varandra. Och vissa slags folk, som tycker att de är bättre än andra slags folk. 

Därför tror jag att Afghanistan aldrig kommer att bli som andra länder. I så fall måste vi få bort rasismen.

Så att hitta en flickvän i Afghanistan är livsfarligt. Människor kommer att hata det paret. 

Jag önskar att alla mina vänner i Sverige får en riktigt fint år 2020. 

Åren kommer och går, vissa människor får ett bra år och mår bra, andra hamnar i farliga och svåra situationer. Men allt detta går över. 

Jag hoppas att alla har det fint hos sina familj och vänner, att människor blir vänner med varandra.

Jag önskar att människor slutar starta krig för att få makt – att inga länder startar krig med varandra. 

Jag älskar alla sorters människor. Jag ber för dem som inte alls tycker att människor har lika värde. Jag önskar att deras hjärtan ska känna godhet och att de ska bli snälla med andra. 

Jag önskar att kriget tar slut vårt land och att människor inte fortsätter dödandet. Jag hoppas att deras svarta tankar försvinner ur deras hjärtan. 

Från dagen jag föddes, har jag alltid levt med rädsla. Jag önskar att den rädslan ska tas bort ur mitt hjärta.

Jag önskar att få komma till ett säkert land som Sverige och att jag får ett jobb där. 

Jag vill så gärna umgås med svenskar, mer än med afghaner. Min kultur är mer lika svenskars nu och mina tankar är positiva. 

Jag önskar att jag kan börja mitt riktiga liv i år. 

Jag önskar att få det fint, som så många andra, och kunna skaffa mig en framtid. Jag vill vara som dem som lever i lugn och ro – utan att traditioner ska bestämma över mitt liv.

Min största önskan är att de som verkligen söker leva i fred och som har lämnat sina familjer och sina föräldrar, de som har lagt sina liv i händerna på smugglare, som har mött dem som dog på vägarna eller blev en måltid för fiskar – att de ska få stanna där de sökt asyl och inte skickas tillbaka hela den långa vägen, som jag. 

Jag önskar att Migrationsverket och politikerna ska få snällare hjärtan i år. Så att de gör klokare beslut och inte skickar tillbaks ensamkommande ungdomar till Afghanistan.  

Här finns människor som försöker döda oss, okända fiender, människor vi inte alls känner. Ibland människor som vi känner, när de anser att vi inte följer traditionerna. Jag önskar att oskyldiga inte ska dödas mer.

Till sist önskar jag att ett riktigt bra och trevligt år till er alla som läser mina texter från Afghanistan! 

**

Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Under hösten 2019 återvände Blankspots utsända reporter till Afghanistan för fjärde gången. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.

Av | 2 januari 2020

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Afghanistan Allt om Dagbok

”Corona är inget skämt, var snäll och var försiktig” – Dagbok från Kabul vecka 12

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul.

”Afghanistans unga drömmer om fred” – Dagbok från Kabul vecka 11.

Trots rädslan och oron hoppas många unga afghaner på de kommande fredsamtalen mellan talibanerna och regeringen.

”Oro efter fredsavtal med talibanerna” – Dagbok från Kabul, vecka 9.

Mohammad är rädd för att det nu kommer att ske bakslag för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter efter fredsavtalet med talibanerna.

Rädsla för Coronaviruset också här – Dagbok från Kabul vecka 8

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min...

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.