Dawit Isaaks cellkamrat om vardagen i fängelset

Av | 22 augusti 2019

Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i 18 år utan rättegång. I Martin Schibbyes nya reportagebok ”Jakten på Dawit” berättar en av hans medfångar om vardagen i det eritreanska fängelset.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Eritrea

Spåret öppnade sig en kväll när jag, desperat efter ledtrådar och tecken, googlade Dawit Isaaks namn i olika kombinationer och hittade en kort artikel i Skövde Nyheter om en Mohammad som bodde på ett flyktingboende – och i förbifarten nämnde att han suttit i samma cell som Dawit Isaak.

undefined
”Jakten på Dawit” (Offside Press).

Toyotan kör varv efter varv i rondellen utanför Mullsjö. Jag har klämt in mig i baksätet och byter batteri i kameran medan jag trycks mot sidodörren. Bakom ratten sitter eritreanen Gemal Mohamed Hassen och på hans mobil står det att vägen ska vara framkomlig – men det är något som inte stämmer. Stressen blir inte mindre av att bilen tjuter för att 84-årige Per-Olof Elfstrand inte spänt fast sitt bälte.

– Det är den här vägen, den är snabbast, säger Elfstrand och pekar med hela armen

Jag kastade mig på telefonen och försökte få tag i personer i hans närhet. Det visade sig inte finnas så många. Och hur styr man upp en intervju på tigrinska med en blind flykting i skogarna utanför Huskvarna?

Nu sitter jag i alla fall här i Toyotan och lyckas sträcka mig fram i mellanrummet mellan framsätena och knäppa fast »Doktorn« som Hassen kallar honom. Elfstrand var barnläkare för Hassens numera vuxna barn men har också engagerat sig i de eritreanska flyktingarnas öden. Efter att ha arbetat i Saudiarabien och Peru vet han hur man vinner förtroende och vilka behoven är.

Hassen, som kör bilen och ska tolka åt mig, visar sig ha spelat fotboll med Dawit i Göteborg. Dawit var liksom i sin ungdom inte överdrivet intresserad av sporten men gillade umgänget. Han var »en helt okej fotbollsspelare«, enligt Hassen.

Men mer än resultaten minns han Dawits entusiasm för Eritrea.

– Vi var flera som försökte varna honom för att återvända vid millennieskiftet, efter kriget. Men han trodde på regeringen, att de skulle ta sitt förnuft till fånga.

– Där framme bor han, avbryter Per-Olof Elfstrand.

**

Varje dag såg likadan ut. Klockan sju blev de väckta och en fånge från varje cell fick hämta en plåtkanna med varmt te. Oftast serverade Dawit de andra, som satt på madrasserna på golvet och drack ur plastmuggar. Utöver det rykande varma teet fick de sex små bröd var.

Kontanter var förbjudna i fängelset men alla fångar hade ett fängelsekonto som kunde fyllas på av anhöriga och vänner. På förmiddagen gick Dawit Isaak runt med ett anteckningsblock och skrev ner beställningar på cigaretter, läsk och extra bröd.

Sedan gick han med listan till vakterna och förhandlade.

– Han var bra på det eftersom han inte var lika arg som vi andra. Han var en diplomat och god människokännare, säger Mohammad Allaymody.

När varorna väl kom gick Dawit runt och delade ut dem. Ibland skojade fångarna med Dawit och kallade honom »Kiosken«. Dawit själv lade merparten av sina pengar på Rosemancigaretter. Cellkamraterna rökte de svagare Nyala.

Organiseringen av, och förhandlingen kring, inköpen tillhörde de få saker fångarna kunde sysselsätta sig med. Alla förstod att Dawit tog på sig den rollen för att hålla igång huvudet och samtidigt slippa tänka för mycket på sin situation.

En timme per dag fick fångarna lämna cellen och hänga upp sina kläder i solen. Det var viktigt för att hålla lössen borta. Resten av tiden satt Dawit mestadels och läste på sin madrass, lutad mot den svartmögeltäckta cementväggen. Med tiden fick han in en hel del böcker. När han läst dem flera gånger började han översätta dem: de engelska böckerna till tigrinska och de tigrinska till engelska.

– När Dawit berättade något var det ofta om Sverige eller sitt arbete som journalist. Men han pratade inte så mycket, han bara läste och läste. Med åren växte högen med handskrivna böcker bredvid sängen, säger Allaymody.

Till middag fick fångarna makaroner och en enkel sås. Sjuka fångar kunde få injera och ransoner med grönsaker och kött. En sjuksköterska arbetade också i fängelset och tittade till dem som var dåliga. Var det illa togs man till en sjukavdelning – bland annat Dawit togs dit ibland och fick behandling för diabetessymptom.

– Ibland när det var högtider fick alla kött. Men det var sällan, minns Mohammad Allaymody.

På kvällarna diskuterade de ibland i cellen hur det hade kunnat bli så illa som det hade blivit i Eritrea. Alla var överens om att man kan göra misstag, men då vill man bli tagen till en domstol och dömd.

– Vet man hur länge man ska sitta kan man sitta i 20 år om det krävs. Ovissheten var det värsta, säger Mohammad Allaymody.

Frustrationen i cellen växte när inga förhör eller rättegångar hölls. Hungerstrejkerna avlöste varandra och Mohammad Allaymody försökte flera gånger ta sitt liv. Straffet för det blev isoleringscellen, som var så trång att han tvingades sova sittande.

Vad Mohammad vet blev Dawit Isaak aldrig torterad under de två år som de delade cell. Däremot plågades Dawit svårt när han fick reda på att hans pappa hade gått bort och att han inte skulle få vara med på hans begravning. Att inte få begrava sin far var en stor sorg för honom.

De följande månaderna gick Dawit ner i vikt och blev allt skalligare.

Han slutade också organisera inköpen för cellen.

Ibland fick fångarna höra av vakterna att familjemedlemmar varit utanför fängelset och sökt dem, men att vakterna skickat iväg dem igen. Gick de inte frivilligt hotade vakterna med att arrestera besökarna.

– Vid ett tillfälle sov min mamma flera nätter på gatan utanför fängelset innan hon gav upp och gick hem utan att få något besked om jag fanns där inne eller inte, säger Mohammad Allaymody.

Åren gick och fångarna hittade en trygghet i rutinerna. De började alla vänja sig vid livet i fängelset.

Så en lördag, i november 2005, vändes deras lilla värld upp och ner.

– En vakt kom in i cellen och sa att Dawit Isaak skulle släppas. Jag kommer alltid att minnas den dagen. Vi kramades och lovade att aldrig glömma varandra. Vi var odelat lyckliga allihopa, för Dawit – och för att han visade att det gick att bli fri. Han gav alla oss andra hopp om att det en dag skulle bli vår tur.

– Innan han gick ut skänkte Dawit bort sina cigaretter, sin madrass och sin kudde, och fördelade noggrant och rättvist de pengar han hade på fängelsebanken till oss andra.

Ett par dygn senare kom Dawit tillbaka till cellen. Han fick tillbaka sin madrass, lade sig ner på golvet och stirrade in i väggen.

– Alla satt som frågetecken, men ingen vågade fråga vad som hade hänt så länge vakterna var i närheten.

Sedan ville Dawit inte svara på frågorna. Men till slut berättade han kort att han hade ringt den svenska ambassadören och några vänner i Sverige. Nyheten om hans frisläppande hade spridits över hela världen. Det hade den eritreanska regeringen inte gillat. »Men ingen sa till mig att jag inte fick ringa«, beklagade sig Dawit. »I så fall hade jag ju inte ringt.«

Dawit blev först förbannad på sig själv – han brukade ju vara tystlåten och försiktig med vad han sa. Sedan blev han otröstligt ledsen. Han låg hela dagarna på sin madrass. Varken han eller någon annan tog hand om inköpen av varor.

Vakterna kom också in och tog radion från cellen, de ville inte att fångarna skulle kunna lyssna på utländska radiosändningar och oppositionens kanaler. I ett av samtalen hem hade Dawit berättat att han lyssnade på Sveriges Radio och att han visste att P1:s mediemagasin Vår grundade mening hade tagit upp hans fall.

Efter en vecka reste sig Dawit upp. Han plockade fram sitt anteckningsblock och gick runt i cellen och tog upp beställningar igen. »Jag måste göra något för att inte tänka för mycket«, sa han.

Det sista minnet Mohammad Allaymody har av Dawit, innan han själv förflyttades till ett annat fängelse, är från en dag på rastgården. Dawit verkade lugn och tillfreds med sig själv medan de hängde upp sina nytvättade och blöta kläder på torkstrecket.

– Vad är det? Varför är du så nöjd? frågade Allaymody.

– Jo, nu vet jag precis vilken dag jag kommer att bli fri, svarade Dawit.

Mohammad Allaymody förstod inte vad Dawit menade. Hade Dawit fått något nytt besked? I dag tror han att Dawit inte ville bli besviken ännu en gång, att han hade bestämt sig för att fästa sitt hopp så långt bort han kunde.

Jag fyller på Coca-cola i de vita plastmuggarna. Vi pratar om hur Allaymody efter en tid kom tillbaka till Karsheli, men att Dawit inte var kvar i cellen då. Själv blev han till slut, nio år efter att han senast hade sett Dawit, fri genom att skriva under en ursäkt för sina påstådda brott.

Mohammad Allaymody är pensionär i dag. Han är blind och bor i ett land vars språk han inte talar, även om han har god hjälp av »Doktorn« och exileritreaner. Hans fru och barn dog på Medelhavet när de försökte ta sig till Europa.

Innan vi skiljs åt frågar jag honom om det är något han vill berätta som jag inte frågat om. Han tänker länge.

– Det där fängelset är inte en plats ens för någon som dödat tusen personer. Utan besök, utan rättegångar – jag önskar inte ens mina fiender den känslan av ovisshet.

Under de år som gått har Mohammad försökt glömma fängelset, men det går inte. Andra dagar kan han ändå sakna Eritrea: havet, dofterna, maten, musiken …

– Hade de tagit mig till en ögondoktor i Eritrea skulle jag fortfarande haft min syn kvar. Det förlåter jag dem aldrig för. Jag gråter när jag tänker på både de goda och de dåliga minnena.

– Här i Sverige får jag gå i skolan, jag får pengar, jag får sjukvård… men om regimen i Eritrea faller i dag så åker jag i morgon.

**

Vill du läsa mer? Just nu har vi en oerhört bra deal för dig som vill bli medlem. Utöver all den journalistik som Blankspot gör får du nu även Martin Schibbyes rykande färska bok om Dawit Isaak. Om du redan är medlem och ändå vill ta del av erbjudandet, passa på att ge bort ett medlemsskap till någon!

För att komma till erbjudandet ”klicka här”.

Av | 22 augusti 2019

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Eritrea

Lyssna på Martin Schibbye – live och som ljudbok

Den 27 oktober, på Dawit Isaaks 55:e födelsedag, släpper Offside Press Martin Schibbyes recensenthyllade Jakten på Dawit som ljudbok, med Martin själv som inläsare.

Bok med Dawit Isaaks texter delas ut i Bryssel

Crowdfundad översättning av Dawit Isaaks samlade texter Hopp möjliggör för ökat engagemang i fallet bland EU-parlamentariker.

”Jakten på Dawit” – intervjuer och recensioner

Intervjuer och recensioner av Martin Schibbyes reportagebok "Jakten på Dawit" (Offside Press) finns nu samlade här i en post som fylls på efterhand.

”Jag behövs där som journalist och jag känner att jag har bråttom tillbaka”

Den svenska journalisten och författaren Dawit Isaak har hållits fängslad i Eritrea sedan 2001. VI publicerar här ett kapitel ur boken ”Jakten på Dawit” av Martin Schibbye, som själv suttit i fängelse i Eritreas grannland Etiopien. Här möter vi Dawit Isaak åtta månader innan han greps av eritreansk säkerhetspolis.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.