Reportage om Eritrea

Diktaturen som kom in från kylan

Trots hård kritik av FN och människorättsorganisationer är Eritreas ministrar i Asmara allt mer positiva. Flera länder har under det senaste året närmast sig landet utifrån olika utgångspunkter. Eritrea vill inte förlora sina ungdomar och Europa vill inte att de kommer och knackar på dörren.

Av Martin Schibbye 21 juni, 2016

• Alla delar i reportaget

• Del 1: Eritrea – ett land två verkligheter
• Del 2: Röster från den andra sidan
• Del 3: Diktaturen som kom in från kylan

Taxichauffören ser förvirrad ut när jag säger att jag vill åka till ”Partiets högkvarter”. Förvirringen gäller inte vilket parti – det finns bara ett, utan vilket av högkvarteren. Efter en stunds dividerande stannar bilen framför en enorm byggnad med texten ”Red Sea Corporation” – det bolag som den eritreanska staten bildat för att hantera samarbeten med utländska investerare.

Efter nya instruktioner kör taxin vidare till en lika imponerande stenbyggnad prydd av eritreanska flaggor och texten ”Seger till massorna” över entrén.

På första våningen tar presidentens rådgivare Yememe Gebreab emot oss. Han ser piggare ut än när han satt i Stockholm för ett halvår sedan och hade gått nio ronder mot Europas alla mediehus.

Vi slår oss ner i en trång soffgrupp. Stengolvet ger ifrån sig ett gnisslande ljud när vi flyttar soffan för att få plats att rigga upp en kamera.

Yememe Gebreab studerar oss nyfiket.

Han verkar vara på oförskämt gott humör och det är inte bara fördelen av att vara på hemmaplan som spelar in.

• Lyssna på reportaget

Vinden verkar ha vänt för landet. Ett nytt avtal med EU har nyligen skrivits under som ger landet 200 miljoner euro från unionens utvecklingsfond trots Europaparlamentets högljudda protester.

EU har mot bakgrund av flyktingvågen ett egenintresse av att se Eritrea stabiliseras. Eritrea vill inte förlora sina ungdomar och Europa vill inte att de kommer och knackar på dörren.

Dessutom har kriget i Jemen fört landet in i en regional koalition tillsammans med Saudiarabien och från de europeiska politikerna kommer nya toner i flyktingfrågan.

– Många länder i Europa börjar förstå situationen i Eritrea och de funderar över om det är så klokt att ge alla som påstår sig vara eritreaner automatisk asyl, säger Yememe Gebreab och betonar att man mycket noga följt förändringen.

– Fler och fler politiker, journalister och investerare besöker nu landet och får därmed en mer balanserad bild. De ser att det råder fred och harmoni, att människor lever sina liv och att regeringen inte är korrupt, fortsätter han.

Enligt Yememe Gebreab för flera länder nu diskussioner om att kunna skicka tillbaka eritreaner som får avslag på sina ansökningar om asyl.

– Men det är en bit kvar till en situation då Europa ser Eritrea som en plats för möjligheter och inte som ett problem som ska lösas.

För bara en vecka sedan besöktes han av kabinettssekreterare Annika Söder. Han kan inte på rak arm minnas när en politiker från Sverige på den nivån besökte Asmara senast.

– Vi diskuterade allt, situationen för de mänskliga rättigheterna, vår relation till den pågående granskningen inom FN-systemet, migrationen till Europa. Allt låg på bordet.

Han hoppas att Sverige ska vara ett av de första länderna som inleder ett nytt kapitel i relationen med Eritrea.

– Det finns långvariga relationer mellan våra länder att falla tillbaka på. Sverige är en del av Eritreas historia genom att svenska missionärer bidrog till utbildningssektorn, berättar Yememe Gebreab.

Han lyfter också fram Sveriges proaktiva roll på den afrikanska kontinenten under 1960 och 1970-talet och det stora antalet eritreaner som bor i Sverige som två faktorer att bygga en relation kring.

De meningsskiljaktigheter som finns tror han kommer att kunna hanteras genom öppna samtal.

– Att ha en antagonistisk relation har inte varit motiverat, så vi försöker nu att hitta tillbaka till varandra, men det är fortfarande en lång väg att gå.

Intervjun avbryts av att Johan vill byta lins på kameran för att få ett utsnitt med hans ansikte och inte med min egen rygg på bild.

Rådgivaren ser nyfiket på. Under det trettioåriga kriget var han själv reporter i skyttegravarna. Vi kallpratar om att det ska vara ”mer och mer rörligt material”.

Under min förra intervju med rådgivaren pratade vi länge om Dawit Isaak och jag kan när väl linsen är bytt gå rakt på sak.

– Yemame Gebreab, har du några nyheter om Dawit Isaak?

Presidentens rådgivare lutar sig tillbaka och andas in.

Jag stirrar på hans nästipp. Tänk om jag får ett scoop nu, hinner jag tänka.

– Jag är inte kvalificerad att prata om hans fall under denna intervju, säger han överraskande.

Jag hajar till. Presidentens rådgivare som för ett halvår sedan verkligen kunde lägga ut texten om Dawit och pressfrihet.

Är han nu inte ens kvalificerad att diskutera fallet?

Jag ställer en följdfråga om en möjlig amnesti?

– Kan det inte i år när landet firar sitt 25-årsjubileum vara dags att gå vidare?

– Vad gäller frågan om amnesti så kan regeringen bestämma det och ge det, men jag är inte kvalificerad att prata om den frågan under denna intervju, upprepar han.

Tagen på sängen av det korthuggna svaret sväljer jag hårt och säger att jag respekterar hans ovilja att diskutera frågan.

Kanske är det en förhoppning om vi ska kunna få en intervju med presidenten som gör att jag inte går ”all in”. Kanske är det den höga höjden?

Medan jag funderar så studerar jag ansiktet och tänker att en man som han måste haft drömmar under decennierna i skyttegravarna.

Han och partiet slogs ju inte bara för självständighet utan också för ”demokrati och rättvisa”.

– Efter 25 år av självständighet ser man inga privata tidningar, inga val har hållits, för att bara nämna två saker som jag förknippar med en demokrati. Är dagens Eritrea landet som du drömde om? frågar jag.

Yemame lutar sig tillbaka.

– De flesta val som hålls i dag är övervärderade och vi tror inte att en majoritet av valen reflekterar folkets vilja. Vi kan ha olika åsikter om detta, men se på valet i Etiopien där det styrande vann 100 procent av platserna i parlamentet, är det demokrati?

Han tror på ett eget ”unikt valsystem” som de själva experimenterat sig fram till. Ingen utifrån ska tro att man med pekpinnar och ”goda råd” ska påverka.

– Vi är inte ideologiskt mot val, men vi försöker inte heller göra det som är mest populärt i omvärlden just denna månad, säger Yemame Gebreab.

Men att orsaken till att inga val hålls skulle vara en rädsla för att förlora makten tillbakavisar han.

– Vi har inget intresse av att behålla makten, ingen av oss har berikat sig själv, vi hade alla kunnat tjäna mera pengar om vi gjorde annat än var politiker. Vi vill att folket ska få sin frihet och är öppna för en diskussion om vad som fungerar och inte.

Att målsättningarna ännu inte uppnåtts förklarar han med kriget och gränskonflikten.

– Det var inte lika enkelt som vi trott att bygga upp landet, vi hamnade i ett nytt krig och har fått bygga landet under en turbulent period.

Men för att ge sammanhang uppmanar han bedömare av Eritrea att också se på allt som kunde ha hänt i landet och som man undvikit. Som att Eritrea inte är drabbat av våldsamma etniska konflikter och att regeringspartiet inte har förvandlat sig själva till en härskande klass.

– Vi har inte berikat oss och vi reser inte runt i stora konvojer med livvakter, vi har förblivit sanna mot det folk som slogs i kriget. Vi bor i samma områden och våra barn går i samma skolor.

Trots den uppskruvade retoriken mellan Eritrea och grannen Etiopien tror han att ett nytt krig är ”osannolikt” men samtidigt säger han att krig ibland kommer som en ”överraskning”.

– Etiopiens vägran att upphöra med ockupationen baseras på att de hoppas att vi ska kollapsa, att vi är en svag nation och att de känner ett stöd från USA och EU i sin position.

Enligt honom har alla dessa tre ingångsvärden förändrats under året.

– Vår ekonomi växer och omvärlden börjar tvivla på Etiopien som en allierad. Den som sätter pengar på att Eritrea kommer att kollapsa kommer att bli djupt besviken, säger Yemame Gebreab.

SJÄLVSTÄNDIGHETEN. Det råder ingen personkult i Eritrea och på väggarna i Asmara sitter inga porträtt av presidenten. Denna målning är en av få i stadsbilden som påminner om kriget.

Meala Tesfamichael

Dagen efter riggar jag upp bandspelaren på ett rangligt kafébord. Johan pillar rastlöst på nya kameran och bränner av några bilder.

Vi har båda börjat bli frustrerade över mängden intervjuer och nu är det dags för ännu en. På internetkaféet runt hörnet är Facebooks logotyp målad på ena väggen.

En timmes surfande kostar tio kronor. Ingen kontrollerar ditt pass och inga hemsidor är censurerade. En handskriven lapp uppmanar besökarna att inte använda uppkopplingen för att se på porr.

Runt omkring oss sitter ungdomar och chattar med släktingar över världen. Men känslan av att gå online är fortfarande som att andas genom ett sugrör på grund av de låga hastigheterna. 

Vi pratar om att resa till Eritrea på semester. Om att det kanske finns en nationalism i den tredje världen som är främmande i den så kallat första? Det känns som om det rådande ”undantagstillståndet” sakta men säkert blir vardag även för oss. Vi har vant oss och det är inte så lite obehagligt. 

Vi är nu ett i raden av journalistteam som kan berätta att vi ”släpptes in”. Men sedan då – vad går det att göra i Eritrea egentligen?

Man är fri – men ändå inte fri. Hur mycket man än frågar når man inte riktigt fram och vi konstaterar att vi efter denna resa måste ta oss till flyktinglägren i Sudan. 

Medan vi diskuterar dilemmat slår sig Meala Tesfamichael ner vid det silvriga kafébordet, skjuter upp solglasögonen i pannan och beställer in te.

– Jag är så trött på frågan: Varför återvände du till Eritrea när så många flyr härifrån? säger hon och skrattar.

För ett år sedan valde Meala Tesfamichael att flytta från Schweiz, bosätta sig i Asmara och arbeta gratis på landets informationsministerium.

– Livet i Schweiz var annorlunda, man hade allt: en bil, lägenhet, jobb, jag instagrammade min frukost och betalade räkningar, men var jag lycklig? Här i Asmara känner jag mig levande, livet är på allvar.

I Schweiz kände hon sig dessutom som en andra klassens medborgare och i kontakt med myndigheter fick hon ständigt förklarat för sig ”hur det fungerar här i Schweiz”.

Hon ville också bryta landets isolering och ge eritreaner en röst.

– Jag vet att jag simmar mot strömmen, men jag känner att landet ständigt mobbas, i de sociala medierna och i världspolitiken. Jag ville försvara Eritrea på plats och inte bara stödja Eritrea bakom ett skrivbord.

Bland bosatta eritreaner kallas semesterdiasporan för ”beles”, efter en kaktus som bara blommar på sommaren.

– Många kommer med mycket pengar och roar sig på lyxhotellen för att sedan resa hem. De tror att vi som bor här inte vet någonting men i själva verket är livet här för hårt för dem.

Jag känner igen henne från inslag i BBC och France 24. Hon är ofta den person som informationsministeriet skickar ut för att ”vägleda” utländska journalister i landet. Med en bakgrund inom strategisk kommunikation ställer hon upp när utrikes- och informationsministeriet ber om hennes hjälp.

– Jag får inte betalt. Jag är här frivilligt. Politikerna bad mig att revitalisera de engelska tidningarna och att förbättra kvaliteten på medierna i landet.

Som volontär utbildar hon andra i journalistik.

– När människor hör att vi har militärtjänstgöring så tror man kanske att det bara handlar om att bära vapen vid gränsen. Men på informationsministeriet har vi många som tjänstgör som journalister. De lär sig ett jobb och tjänar sitt land.

Hon försvarar systemet eftersom det gör det möjligt att för staten ha billig arbetskraft.

– Utan militärtjänstgöringen skulle vi aldrig ha råd att ha journalisterna anställda till riktiga löner, dessutom undviker vi ungdomsarbetslöshet, säger hon.

I dagsläget tycker hon att alltför mycket av mediernas rapportering om Eritrea förs av ”patroniserande europeer” med ett ”MR-språk” och att det alltid handlar om just pressfrihet och inte om de FN-deklarationer som handlar om rätten till boende och till mat.

– Rätten att äta sig mätt är väl inte sexig nog för er journalister, ni vill hitta historier som kittlar och provocerar.

Hon är en av arkitekterna bakom den nya mediestrategin som bygger på att utländska journalister släpps in.

– Det senaste året har landet öppnats upp och vi vill att människor kommer hit och försöker förstå oss.

Bakgrunden är att man tröttnat på de ständiga rubrikerna om ”Afrikas Nordkorea”.

– Det är alltid samma berättelse, de eritreanska flyktingarna, tvåprocentsskatten, förtryck och jag känner att när det gäller PR så är vi långt ifrån vad vi skulle kunna vara. Vi är inte starka nog.

Den nya strategin handlar enligt henne framför allt om att visa upp att det finns en vardag i Asmara.

– I dag tror alltför många att landet är en krigszon. Kommer folk hit så ser det att människor roar sig, dricker kaffe, de får en känsla för turistpotentialen. Men vi vill också via media visa upp landet för investerare.

Att journalistikens roll inte är att bara producera ”goda nyheter” håller hon dock med om

– Journalister ska lyfta fram problem och utmaningar, allt är inte perfekt. Men mycket av det som skrivs om Eritrea är för billigt, det är ofta en typ av ”klipp och klistra”-journalistik där samma exakta citat finns hos både BBC och Al-Jazira.

För att ändra på det tror hon att landet måste öppnas upp för fler journalister.

– Även om du också skriver negativt om landet när du rest hem, så är det ju bättre att du varit här och pratat med människor. Och även journalister som rapporterat kritiskt är välkomna tillbaka.

När jag berättar att det är svårt att få människor att ställa upp på filmade intervjuer så tror Meala Tesfamichael att det beror på kulturella faktorer.

– Här i Eritrea pratar man inte ens med grannarna om sina problem, man säger att ”allt är bra”. Dessutom finns en ovilja att diskutera lösningar på problem med utlänningar eftersom det kan tolkas som att man kritiserar landet. Med min generation kommer detta att förändras.

En ny generation och sociala medier kommer att påverka landet tror Meala Tesfamichael.

– Men jag tror inte vi får en arabisk vår som i Egypten, att det blir revolution. Den mentaliteten finns inte, alla är för trötta på konflikter och vill ha ett enkelt liv, arbeta och få lön. Men se på hashtaggen #eritrea på twitter – där är det livat, säger hon och skrattar.

Meala Tesfamichael tror att”konstruktivt” använt kan de sociala medierna vara en bra plattform för debatter.

– Nätet är fritt, det finns inga hemsidor som är blockerade, man kan lyssna på radiostationer som uppmanar folket att byta ut regeringen. Alla kan se på etiopisk tv, eller på dokumentärer från Al-Jazira om ”förtrycket”. Du kan ladda ner rapporter från Human Right Watch och Amnesty.

Som journalist i landet känner hon sig fri att skriva om vad hon vill. Men ordet ”konstruktiv” återkommer ofta i hennes svar.

– Om jag skriver en artikel där jag uppmanar eritreaner att störta regeringen, så nej, då kommer den inte att publiceras eftersom det vore ett hot mot den nationella säkerheten. Men om jag vill driva en fråga, till exempel att det bör hållas val med flera partier, ja då får jag skriva en krönika om det.

Men även en sådan krönika måste sättas i ett sammanhang menar hon.

– Vi skulle kunna ha ett val med en massa låtsaspartier som i andra afrikanska länder, men vore det demokrati? Vi blev självständiga 1991 och kan lära av andra länders misstag och bygga vår demokrati från grunden.

I hennes egen generation tillhör hon en av få som rest tillbaka till Eritrea.

Betydligt fler flyr i motsatt riktning.

– Jag tillhör samma generation som flyktingarna, jag vet hur de tänker. De har ambitioner, de vill se världen, de är hungriga på livet. Har de bestämt sig för att ta sig ut så gör de det oavsett riskerna.

Sedan följer den utväxling av argument som jag nu lärt mig i sömnen.

– Många som säger sig fly från militärtjänstgöring har aldrig satt sin fot i armén. En del av de som flyr är 14 år, de har ju inte ens kallats in ännu. Andra är kvinnor över 25, vid den åldern är alla kvinnor demobiliserade.

Den verkliga orsaken menar hon är fattigdomen och inte förtrycket.

– De som flyr tjänar inte tillräckligt med pengar i Eritrea och när de får höra att de får gratis skolgång för sina barn och pengar varje månad, så är det klart att de ger sig av.

– Men de riskerar ju sina liv på Medelhavet. De drunknar och försvinner i öknen, svarar jag.

– Ja. Visst är det sorgligt, men det beror ju på att de europeiska ambassaderna i Asmara förvägrar dem visum, säger hon självsäkert och dricker ur det kallnande teet.

Enligt henne är flyktingarnas strategi att fly för att sedan be om ursäkt på ambassaderna i Europa och kunna resa tillbaka på semester.

– Om de vore så förföljda, varför kommer de i så fall hit på semester och skryter om sina pengar, de verkar inte så förföljda om du frågar mig, säger hon.

Det märks att Meala Tesfamichael blir irriterad över att ständigt diskutera flyktingfrågan.

– Jag säger inte att allt är perfekt, men det verkar vara på modet att fly från armén och påstå att man suttit i en container. För några år sedan tillhörde alla någon religiös grupp, innan dess sade alla sig vara homosexuella, det går olika trender bland flyktingarna.

Den senaste tiden har hon med glädje inte bara tagit emot tv-team utan också utländska delegationer och på nära håll kunnat notera hur fler europeiska regeringar närmat sig Eritrea.

– Det är politik, de närmar sig inte oss för att de tycker Eritrea är ett bra land, men Eritrea är så strategiskt placerat så de vill ha en relation, men respekterade tror jag inte vi är.

Om omvärlden verkligen respekterade landet finns det en enkel diplomatisk sak att göra.

– Om de respekterade oss skulle de stå upp för internationell lag och visa att den gäller för alla länder, även Eritrea. Ockupationen är ett övergrepp och när omvärlden är tysta innebär det att de accepterar övergreppet.

Meala Tesfamichael kan förstå att människor som inte är eritreaner undrar varför så stor vikt läggs vid gränsen. Förklaringen menar hon är både politisk men framför allt känslomässig.

– Under trettio års tid slogs befolkningen ensamma utan att omvärlden brydde sig. Gränskonflikten är som ett blödande och smärtsamt sår som gör att vi inte kan slappna av.

BEDAGAD. Den italienska tiden har satt sina spår. Men det är länge sedan Asmara omskrevs som ”Afrikas Rom”.

VARDAG. Eritrea har börjat ge utländska journalister visum. En av tankarna bakom den nya strategin är att visa upp att det finns en vardag i Asmara – bortom rubrikerna om repression och krigslarm.

Ljudet av hovar mot asfalt är det enda som hörs. Den intorkade svetten vittnar om var sadeln på den vita hästen har suttit. Benig men inte mager. Bakom hästen, på hustaken, vinklar sig parabolerna mot satelliternas omloppsbanor. Hästen står helt stilla med en av hovarna lyft.

På gatan framför har övergångsstället målats vitt inför firandet av självständighetsdagen. Trafikljusen är fortfarande avstängda.

Om ett par timmar kommer allt att bada i sol.

Det är något svårfångat med Eritrea. Här finns inte kaoset från andra huvudstäder på kontinenten. Men inte heller demokratin.

– Har du tänkt på en sak. Var är alla människor, säger Johan plötsligt. Känns det inte som att det saknas folk i staden?

Medan vi småpratar kommer en eritrean bosatt i Kanada fram och frågar om vi har tillstånd att fotografera.

Jag nickar.

– Jag frågar bara för er egen säkerhet, det kan gå illa om man inte har alla papper, lägger han till.

Jag nickar igen.

Vi går förbi radhusområdet där den fängslade Dawit Isaak tänkte sig en framtid för sig själv och familjen. Moderna hus. Vattnade gräsmattor. Paraboler. Lummiga trädgårdar.

Vi passerar gatan där redaktionen för tidningen Setit låg. Döpt efter en av landets fritt forsande floder.

I huset mitt emot gick hans dotter Betlehem Isaak i skolan. Platserna finns beskrivna i en del av Dawit Isaaks dikter.

En av tidningens grundare har berättat att när det första numret trycktes så sprang en grupp skolbarn iväg med femtio exemplar var som de sålde på Asmaras gator. Inom kort var alla försäljare tillbaka och ville ha fler tidningar.

De 5 000 tidningar som trycktes i den första upplagan tog slut efter en dag. Nästa nummer sålde slut lika fort.

Efter alla år av krig hade freden och den nya presslagen från 1996 verkligen fått fart på medierna. Var och varannan vecka startade nya publikationer. Landet sprudlade av optimism.

Men det fanns också en paragraf i lagen som varnade för att sprida ”dokument eller hemlig information som var av stort intresse för landets nation, folk och säkerhet”.

Detaljerna var vaga.

Ingen visste hur lagen skulle tolkas i ett skarpt läge.

Innan jag reste till Eritrea träffade jag Dawits dotter Betlehem Isaak på en uteservering på Järntorget i Göteborg. Vi drack espresso. Solen värmde trots den kyliga vårluften. Betlehem Isaak berättade att när hon var sju år så ringde det på dörren till hemmet i Asmara.

Två män i solglasögon frågade efter hennes pappa. Männen bjöds på te och bröd av familjen Isaak. Sedan tog de Dawit med sig. ”Jag kommer tillbaka”, sade han till sin familj.

I år fyller Betlehem tjugotre.

Jag stämde träff med henne eftersom jag hade tänkt be henne spela in ett kort meddelande som jag kunde spela upp under intervjuer med eritreanska politiker.

När jag presenterade idén så granskade hon mig hårt och sa.

– Jag tänker aldrig böna och be dem om något, de ska be mig om ursäkt, de ska respektera de mänskliga rättigheterna och ställa honom inför rätta eller släppa honom fri. Det är det enda jag har att säga. Jag vill vara lika rak som de verkar vara och de har tagit ifrån mig rätten till min pappa så jag vill att han får en advokat, det är det enda kravet jag har.

Medan jag promenerar förbi på gator som Dawit själv gått på så tänker jag på den diskussion som rasar i Sverige om den bästa strategin för att få honom fri.

Flera ledande eritreaner har uppfattat kampanjen för hans frihet som förnedrande och den har enligt dem resulterat i att Eritrea totalt stängt dörren till Sverige: Ingen dialog, inga förhandlingar, ingen tyst diplomati.

Enligt organisationen Free Dawit har kampanjen ännu inte fått honom fri men ”hållit honom vid liv”. Målet med den pågående kampanjen är ”att få den svenska regeringen att agera ännu mer kraftfullt mot Eritrea”.

Men vad ska Sverige hota Eritrea med tänker jag. Vilka hårda ord finns kvar efter 15 år av fångenskap.

Kritikerna mot strategin har menat att försöken att pressa landet till samarbete genom sanktioner eller hot om sanktioner är dömt att misslyckas eftersom den bygger på en okunskap om det nuvarande eritreanska ledarskapet.

Efter trettio år i skyttegravar finns det ingen ”press” i världen som kan få dem ner på knä och börja lyda Sverige.

Efter att ha lyssnat på ministrar och soldater tror jag själv att inte ens en militär intervention i Eritrea skulle få ett sådant resultat.

De skulle antagligen gå upp i bergen, gräva ner sig, äta injera och vänta ut utvecklingen i ytterligare 30 år.

Det är oundvikligt att jämföra med mitt eget fall.

Jag går själv på Asmaras gator som en fri man eftersom Sverige från första stund prioriterade relationerna med Etiopien. Sverige kom omedelbart fram till att samtal och dialog med diktaturen skulle ha bäst möjlighet att leda till ett önskat resultat; frisläppandet av de två svenska medborgarna. Sverige lät Etiopien känna att de fick vinna och räddade på så sätt ansiktet på regimen.

Fokus låg på att få ut svenska medborgare, inte att bekämpa eller förnedra en diktatur.

Men jag tycker mig kunna spåra en förändring i den svenska politiken. Kanske håller den nyutnämnda ambassadören Per Enarsson på att lösa upp några av knutarna i de frostiga relationerna mellan Eritrea och Sverige?

I den senaste utrikesdeklarationen nämndes inte Dawit vid namn. När EU nyligen gav Eritrea två miljarder kronor i bistånd nämndes inte heller hans namn vid förhandlingarna. Upprörande enligt många. Klokt enligt andra.

I Kanada har landets utrikesdepartement lagt ut en varningstext på sin hemsida där alla eritreaner i exil uppmanas att inte betala den skatt som de eritreanska ambassaderna tar upp världen runt.

I Sverige väljer UD att tala tyst om skatten. Ett tecken på en ny strategi?

Det sista halmstrået efter 15 år av hårda ord?

Samtidigt kommer den linjen att nå vägs ände när Eritrea i sommar av FN:s utredningskommission kommer att anse regeringen skyldiga till att begå människorättsbrott mot det egna folket. Avsaknaden av ett rättssystem, en fri press, en konstitution, fria val kommer tillsammans med en värnplikt som förlängts i decennier att klassificeras som slaveri och brott mot mänskligheten.

Att fundera över hur en framtida eritreanska reaktion kommer att se ut är som att se en krock i slow motion.

FRAMTIDSDRÖMMAR. Framför en enorm läktare spelar ett hundratal ungdomar fotboll. De flesta ska nästa år rycka in och göra sin värnplikt: ” Om man får bra betyg under slutproven kan man läsa till läkare, agronom eller ingenjör, säger en spelare.

Väl framme på en öppen grusplan i Asmara, framför en enorm läktare i gulmålad betong, spelar ett hundratal ungdomar fotboll så att dammet yr. En av spelaren satsar allt och drar iväg en luftpastej högt över containrarna som markerar målet. På tröjorna står det Arsenal och Manchester United.

En bit bort sitter en ung man och pustar ut i skuggan av akaciaträden.

– Om jag vill bli fotbollsproffs? Ja, man måste alltid drömma, det är viktigt med ambitioner, säger han med ett finurligt leende.

Nästa år fyller han arton och då kommer han tillsammans med sina vänner att resa till Sawa för tre månaders militärträning och examen.

– Om man får bra betyg under slutproven kan man läsa till läkare, agronom eller ingenjör, säger han och lägger till att får man inte bra betyg så blir man soldat i 18 månader.

Varje söndag är han här och spelar fotboll med sina vänner.

– Nu måste jag gå, ursäktar han sig, och springer med lätta steg ut på den röddammiga jorden.

I utkanten av grusplanen arbetar en grävskopa med att flytta undan jordhögar.

Om ett par veckor kommer en stor militärparad med tusentals soldater att gå förbi platsen.

Musikkåren kommer att spela och landets president Issais Afewerki kommer klädd i khakikläder att hålla ett av sina mest kompromisslösa tal på länge.

MONUMENT. Den enorma katolska katedralen Sankta Maria som reser sig som en pelare mitt i staden.

VETERANEN. Kalshu Mohamed som besöker gravarna säger att freden är värd priset ”Se dig omkring, inga bomber föll i dag, inga civila brann inne i sina hus. Freden. Det är så otroligt vackert.”

De nyplanterade träden sträcker sig vingligt mot skyn och ger skugga åt gatuhundarna som bosatt sig vid ett av monumenten.

De vita halvmåneformade gravarna står i långa rader på martyrernas kyrkogård.

Framför varje gravsten ligger en bädd av grus. Det gula gräset är torrt som fnöske och det knastrar under skorna när jag kliver ut för att läsa dödsdatumen.

Samtidigt som vi i Sverige oroade oss för om datorerna skulle krascha vid millennieskiftet begravde eritreanerna de döda i tiotusentals.

Vid en av gravarna sitter en av veteranerna från kriget, Kalshu Mohamed.

– Jag känner mig levande när jag är här. Jag lever med deras hopp och blir påmind om vad de offrade. Platsen ger mig kraft att fullfölja det alla de döda påbörjade, att slåss till slutet för landet med all min kraft och kunskap, säger den nu 54-åriga kvinnan eftertänksamt.

Hon är en av få besökare som går längs med en av de asfalterade promenadvägarna genom kyrkogården. Förklaringen till att så få besöker gravarna sägs vara att minnet av de döda är så pass levande.

– Jag kan inte i ord uttrycka vad jag känner här, men jag känner att jag måste göra mycket mer varje dag än vad jag gör i dag.

Hon brukar inte besöka någon speciell grav, ”de är alla mina bröder och systrar” och även om hon skulle vilja vet hon inte heller vad de hette på riktigt.

De hade alla smeknamn på den tiden.

Där kyrkogården slutar har en grävskopa börjat gräva upp platser för nya gravar.

Ett land som alltid varit i krig planerar för nya martyrer.

– Jag minns känslan när jag som åttaåring såg kvinnor med vapen slängda över axeln och stora afrofrisyrer gå med stolthet genom min by.

Kalshu Mohamed gick med i EPLF i oktober 1978 och de första åren som rebell var ett liv på flykt, ständigt retirerande längre och längre upp i bergen.

– Det var en svår tid, alla retirerade och allt var ransonerat, tvål, kläder, mat. Vi gick dag och natt eftersom fienden ryckte allt närmare.

Då visste hon inte att hon under de kommande åren skulle tjänstgöra i världens längsta underjordiska sjukhus.

– Jag tog hand om de skadade, lagade mat, tvättade de sårade, byggde laboratorier och annat som behövdes. Män och kvinnor, vi bar stenar, lyfte vapen, högg ved tillsammans.

I det underjordiska sjukhuset fanns allt: generatorer, operationsrum, skolsalar och även en teater.

– Varje onsdag var vi lediga, då drack vi vår egenbryggda öl, spelade teater, sjöng, spelade volleyboll och dansade.

Under de långa nätterna när de ryska Antonovplanen bombade satt man ofta uppe och lyssnade på föredrag av andra soldater, doktorer eller gäster från utlandet.

– Sjukhuset var mitt universitet, vi läste filosofi, statskunskap och lärde oss om världen utanför Eritrea.

Ibland bombades själva sjukhuset.

– Det var en mardröm att evakuera, man oroade sig hela tiden för de skadade och hoppades att de skulle överleva.

Sammanhållningen under kriget brukar hållas fram som förklaringen till segern.

Men andra har lyft fram att här bland den stenhårda disciplinen och den politiska skolningen fanns också nycklarna till att det gick som det gick.

För hur ställer man om till fredsorganisation efter trettio år av krig?

Under krigets slutskede började Kalshu Mohamed att arbeta för landets informationsministerium.

– Jag lyssnade på radion och hörde rapporterna från striderna i Massawa, och när segern var ett faktum var jag glad så klart men samtidigt grät jag. Jag sörjde alla som inte längre var vid liv.

Firandet blev kort och hon förstod att nu handlade det om att bygga upp landet igen.

– Allt var förstört och människorna spridda för vinden, men vi började med det vi hade.

25 år senare önskar hon att mer hade hänt.

– Vi hade nog alla hoppats att utvecklingen skulle gå snabbare, det man hoppades på och det man ser på marken är två olika saker.

När de egna barnen ställer frågor om kriget tycker hon det är svårt att förklara.

– Jag berättar vad vi åt och hur vi lyssnade efter bombplanen. De tittar storögt men för dem är det som en godnattsaga. De kan aldrig föreställa sig vad vi gick igenom, hur vi bokstavligen levde i grottor i decennier.

Hennes dröm under kriget var förutom ett självständigt land att hennes barn skulle kunna växa upp i fred.

– Min egen generation offrade allt för barnen och vi fortsätter att offra oss, olyckligtvis så är drömmen något som inte slagit in än men det kommer, någon dag, någon dag, säger hon och reser sig upp för att se ut över gravarna.

Solen sänker sig över Asmara och martyrernas kyrkogård badar i ett gyllene ljus.

Hon rättar till sin sjal och börjar gå mot utgången. Så stannar hon i steget, vänder sig om och säger med tunn röst:

– Se dig omkring, inga bomber föll i dag, inga civila brann inne i sina hus. Freden. Det är så otroligt vackert.

Martin Schibbye

Stockholm

Detta var den sista delen av tre i Martin Schibbyes och Johan Perssons reportageserie inifrån Eritrea. De två första delarna kan läsas här och här.

Av Martin Schibbye