Dynastins svenska fånge

Av | 19 augusti 2017

I åtta år har den 75-årige örebroaren Seidou Issifou suttit fängslad i Togo. Hans hälsotillstånd är akut efter en långvarig tortyr. Blankspots Martin Schibbye har som första journalist lyckats ta sig in och träffa honom i fängelset.

Detta är den första delen i Martin Schibbyes reportageserie från Togo. Läs del 2 här, del 3 här, del 4 här. Del fem publiceras inom kort. 

Jag tränger ihop mig på en av besökscellens träbänkar och viskar namnet på den jag vill träffa.

Innanför de tjocka väggarna av murad sten från förra seklet står luften helt stilla. Från det enda fönstret, försett med sex rostiga järnstänger, gassar solen in.

Jag får upprepa namnet två gånger, lite högre för varje gång, och vakten rycker till när han förstår vem det är jag vill träffa.

Sedan vänder han sig om, öppnar dörren till det gamla kolonialfängelsets allra innersta, fyller lungorna med luft och skriker:

– Seidou, Seidou, Seidou! 

Issifou Seidou är Sveriges mest okända samvetsfånge. Han har torterats och suttit fängslad i Togo sedan 2009 utan att några bevis har presenterats mot honom. Bild: Privat.

Namnet på Sveriges mest okända samvetsfånge bärs vidare av andra fångars röster genom den mörka korridoren, ut i stora rum, förbi celler – tills ekot klingar bort och det blir tyst.

Medfångar som sitter på huk tittar upp på mig och repeterar mumlande namnet.

Några ler med ett illmarigt grin.

Fångvaktarna studerar mig nyfiket innan de skjuter in regeln till besökscellen.

Det kanske inte var en så bra idé att gå rakt in i Lomès stadsfängelse för att träffa en man som sitter fängslad för att ha försökt störta landets president, tänker jag och lutar mig tillbaka mot den solvarma väggen.

I ögonvrån ser jag hur fångar klädda i nersölade t-shirts kommer bärande på plåthinkar med mat.

Skjortan klibbar mot kroppen.

I en vecka har jag varit under radarn i Togo och i hemlighet träffat opposition och demokratiaktivister.

Men för att komma in i fängelset har jag varit tvungen att lämna in mitt pass och jag har fått förklarat för mig att jag nu har något dygn på mig innan de börjar googla på mitt namn.

Då vill jag inte vara kvar i landet.

Långt bortifrån hör jag ett diffust mummel som växer sig till allt starkare röster.

– Il arrive! Il arrive! Il arrive!

Ingången till stadsfängelset i Lomé där Issifou Seidou sitter fängslad sedan åtta år.

Plötsligt slås plåtdörren upp och den 75-årige Seidou Issifou kliver in klädd i en rutig skjorta i blått, vitt och svart mönster.

Alla i besökscellen tystnar. Fångvaktarna backar undan som av respekt.

Handslaget är fast och han är nyrakad. Han hälsar på alla i rummet. På tonläget i hans röst hör man att han en gång i tiden var officer.

Han sätter sig långsamt ner på den hårda träbänken och låter fötterna vant glida ut ur de varma sandalerna av brunt läder.

Handleden kläds av en silvrig klocka och mellan de två översta skjortknapparna är en bläckpenna instucken.

– Hur mår du, frågar jag försiktigt och trycker hans hand.

– Det värsta är tortyren, säger han och håller fram sina handleder som båda är märkta med stora mörka sår.

Under sexton månader hölls han i en helt mörk cell utan dagsljus eller lampor och med bara en hink som toalett.

Sedan sätter han ihop händerna och håller upp dem mot cellens gallerförsedda fönster.

– De knöt ihop mina händer, så här, och hissade upp mig i fönstret, där fick jag sedan hänga, natt efter natt, berättar Seidou Issifou, tar av sig glasögonen och torkar bort vätskan som rinner ur ögonen.

På grund av tortyren kan han inte se ordentligt och hans rygg värker efter åren av nätter på hårda cementgolv.

Men mest akut nu är enligt honom själv hjärtat – och svårigheterna att andas.

– Jag kommer dö här om jag inte får vård snart, är man så sjuk som jag är överlever man inte länge till här inne, säger han med en tydlig Örebrodialekt.

Togo, som ligger vid Guineabukten med Ghana, Benin och Burkina Faso som närmaste grannar, blev självständigt 1960.

På kartan ser Togo ut som en tandpetare inklämd mellan Ghana och Benin. Landets långsmala form, som en tio mil bred korridor, vittnar om dess förflutna som buffertzon mellan olika kolonialmakters intressen.

Landets historia är lika komplex som dess geografi. Sedan Gnassingbé Eyadéma tog makten i en militärkupp 1967 är landet en av kontinentens äldsta diktaturer. Men Togo är också ett av de allra mest okända afrikanska länderna.

I grannländerna längs med Atlantkusten blåser förändringens vindar. I Gambia och Burkina Faso har presidenter bytts ut.

Men i Togo står tiden stilla.

I alla fall på ytan: När Gnassingbé Eyadéma avled 2005 hade han suttit vid makten i 38 år. Vid tidpunkten världens näst mest långlivade diktator efter Fidel Castro.

Numera heter Togos president Faure Gnassingbé och är son till den förre presidenten.

Togos president Faure Essozimna Gnassingbe hälsar på Kanadas premiärminister Justin Trudeau under  Globala fondens möte i Quebec, 2016. REUTERS/Christinne Muschi

Seidou Issifou föddes som första barnet i en stor syskonskara i byn Tjamba i landets norra delar. I en region där islam är mer utbrett än i söder. Hans pappa var iman i byn.

Några av de första starka barndomsminnena är från när de franska stridsflygplanen flög lågt över byn. Han glömmer aldrig synen av silverfåglarna i skyn och bestämde sig redan som liten pojke att det var officer han ville bli – för att komma upp i luften.

Under den här tiden rekryterade Frankrike soldater från landets norra delar för att slåss i kolonialkriget i Algeriet.

När han 1966 gick med i armén hade landet fått sin självständighet men den första folkvalde presidenten Sylvanus Olympio hade också störtats i en statskupp av en grupp militärer under ledning av den nuvarande presidentens far.

Kuppmakarna såg med oro på Sylvanus Olympios planer på att göra Togo mer oberoende av Frankrike och många av militärerna kände sig utpekade av den nya presidenten för att ha svikit Afrika och slagits i kolonialmakten Frankrikes krig.

Men trots den politiska turbulensen minns Seidou Issifou de första åren efter självständigheten, med glädje.

– Det var en sådan stämning, landet sjöd av liv, och det var så hoppfullt och vackert: Naturen, savannen och atlantens vågor. Vi var lyckliga. Det var en underbar och hoppfull tid, minns Seidou Issifou och något som liknar ett leende kommer över honom.

Issifou Seidou som ung officer i Togo. Foto: privat

Fångvaktarna börjar kasta frågande blickar. En av dem säger till oss att sluta prata svenska och gå över till franska.

Vi ger varandra en blick och accepterar bytet av språk.

På andra sidan av besökscellens vägg är rummet packat med fångar. Ett par händer sträcks ut genom gallret och två ögon stirrar på mig med vattnig blick. Ur mörkret strömmar musik på hög volym ur spruckna högtalare.

”Jag föddes fri” står det skrivet på en vägg.

Att prata om tiden i frihet är smärtsamt, säger Seidou Issifou – men han vill berätta och sätter sig till rätta på den hårda bänken.

– Att en dag flyga som pilot över Togo är fortfarande min dröm, men nu är jag för gammal och min syn är för dålig för att bli pilot, säger Seidou Issifou.

Livet i det militära passade honom. Han gjorde en snabb karriär och blev så småningom ansvarig för presidentens egen säkerhetstjänst.

Han tjänade landet och hoppades kunna stå över de politiska konflikterna som rasade i kulisserna.

1985 skakades landet av ännu en statskupp och Seidou Issifou trodde inte att han skulle bli indragen.Han tyckte sig ha bra kontakter både i regeringen och bland oppositionen och såg sig själv som en neutral soldat.

Men en tid efter kuppen pekades han ändå ut som en av de misstänkta och han bestämmer sig för att efter 24 år i armén fly till Örebro med familjen.

–  Planen var hela tiden att en dag återvända till Togo, förklarar Seidou Issifou.

I Sverige ville han ge sina barn en utbildning så att de den dag de återvände kunde bidra till att utveckla både Togo och den afrikanska kontinenten.

För en stund får han något drömskt i blicken.

– Jag minns helgerna, framför allt söndagarna, hur hela familjen och alla våra vänner samlades i vårt hus och jag lagade togolesisk mat till alla. Ja, Sverige ja, vilket land om man tänker efter, säger han och slår ut med händerna.

De andra fångarna och vakterna i besöksrummet följer hans rörelser med intresse.

– Sverige, ropar han till dem. Vilket land det är!

Vakterna nickar och Seidou Issifou fortsätter att berätta att han ändå aldrig riktigt trivdes i Sverige.

– Även om jag rent fysiskt befann mig i Örebro var mina tankar i Togo och att byta livet som officer mot det som hemmaman var en omställning.

Mot slutet av 1990-talet började han göra resor till grannländerna och under en resa fick han en förfrågan från presidenten Gnassingbé Eyadéma om att komma tillbaka.

Att ta vid där han lämnade och börja jobba igen.

De gamla anklagelserna sades vara historia och hans kunskaper var behövda.

Seidou Issifou behövde inte fundera länge innan han drog på sig uniformen igen.

Det var en period då det fanns tecken på att landet var på väg att öppnas upp.

Sonen till landets första mördade president ställde upp i valen. Nya gräsrotsrörelser växte fram som krävde konstitutionella reformer.

Internationella givare som länge skrämts bort av övergreppen mot de mänskliga rättigheterna började hitta tillbaka.

På ytan skedde förändringar och strategin att visa upp ett öppnare land fungerade i omvärlden.

Men så började bakslagen komma. Människor började försvinna spårlöst. Regimkritiker fängslades. Journalister slogs blodiga.

Gatuprotester mot regimen i Togo efter valet i april 2005 (Michael Kamber/The New York Times)

Vid den här tiden hade presidenten två söner med olika mödrar; Kpatcha Gnassingbé och Faure Gnassingbé. Det hade alltid funnits en rivalitet mellan dem under deras uppväxt. Seidou kom bäst överens med Kpatcha, vilket skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser.

När fadern och Togos president sedan 38 år, dog i februari 2005 så installerade den andra sonen sig som president med stöd av militären.

Agerandet fick både människor i Togo och omvärlden att agera och palatskuppen rullades tillbaka och i stället utlystes allmänna val.

Omvärlden jublade och det sågs som spirande tecken på en demokratisk utveckling.

Hotet om sanktioner från Afrikanska unionen och den regionala samarbetsorganisationen (ECOWAS) hade fungerat. Men oroligheterna kring valet resulterade i tusentals döda och 40 000 flyktingar.

När de döda begravts och rösterna räknats så stod den förre presidentens son Faure Gnassingbé som vinnare av valet.

– Jag delar nu cell med den andra sonen – Kpatcha Gnassingbé, säger Seidou och ler.

Efter valet jobbar han på men upptäcker en dag att han är förföljd när han kör genom Lomé. När han berättar om det för familjen som är kvar i Sverige vill de att han omedelbart ska resa hem. Men han stannar kvar.

Nästa dag ser han återigen samma bil och griper förföljaren på gatan. Handlingskraften får konsekvenser och han tas in på förhör och blir av med sitt tjänstevapen.

Han förstår allvaret – men väljer fortfarande att inte fly landet.

Han har ju inte gjort något och att fly vore att ge hans kritiker rätt. Som soldat vill han stå kvar på sin post.

Några månader senare utkämpades en tre timmar lång eldstrid vid Kpatcha Gnassingbés hus i Lomé. På ena sidan stod togolesiska armésoldater, och på andra sidan Kpatchas livvakter.

Efter skottlossningen proklamerade presidenten att man hade avvärjt ett kuppförsök.

Enligt presidenten och åklagarna ska Kpatcha ha planerat att ta makten med hjälp av flera före detta militärer. Andra menar att lillebrodern höll på att bli alltför populär och började utgöra ett politiskt hot mot presidenten.

Oavsett vad som är sant, blir alla som haft samröre med Kpatcha Gnassingbé misstänkta.

En av dem är Seidou Issifou.

Utsikt över hustaken i en förort till Togos huvudstad Lomé.

Seidou ställer sig upp och tar sig över ryggen. Torkar de rinnande ögonen med den vita näsduken och sätter på sig sina svarta solglasögon.

Termometern närmar sig 34 grader och han ska snart tillbaka in i den stora fängelsebyggnaden från kolonialtiden.

Men vakterna verkar tveka. Trots att besökstiden för länge sedan är slut låter de honom fortsätta att berätta. Nu när han pratar franska kan de också lyssna och det verkar som om de tycker det är intressant.

Jag frågar om han någonsin ångrat att han återvände till Togo från Örebro för att jobba politiskt.

Men innan jag hinner formulera frågan avbryter han mig tvärt.

– Jag har aldrig varit engagerad i politik. Jag är ingen politiker, jag är soldat. Jag levde i Sverige med min familj och jag bjöds in av presidenten för att bygga upp Togo. Jag har aldrig haft politiska ambitioner.

Alla i rummet blir tysta och det enda som hörs är den dunkande basen ur de spruckna högtalarna.

Åtalet och anklagelserna om statskupp verkar, efter åtta år, fortfarande göra ont.

Seidou snurrar med glasögonen i högerhanden. Låter fötterna glida ur lädersandalerna, ser ut genom besöksrummets gallerförsedda fönster och fortsätter:

– De anklagar mig för en statskupp, en coup détat, men säg mig då, mot vem ägde den rum?

Ingen i besöksrummet svarar honom. Vakterna vrider på sig.

– Mot vem?

Alla stirrar ner mot stengolvet. Ingen möter Seiodus blick.

– Ni ser. Ingen här förstår varför jag är i det här fängelset, alla som granskat mitt fall har kommit till slutsatsen att jag är oskyldig och ska släppas fri.

Fångvaktarna som lyssnat nervöst reser sig upp och går. De stänger dörren in till besöksrummet bakom sig med en smäll. Kort därefter hör man det metalliska ljudet av en regel som dras igen.

Samtalet blev för farligt för att ens lyssna på.

– Det här är i grunden ett familjegräl inom Gnassingbé-familjen som förlorat sina proportioner, det har inget med politik eller någon statskupp att göra. Vad är då bevisen, var är vapnen, rekryterna eller ammunitionen? upprepar Seidou Issifou med hög röst.

Men det finns också frågor som han inte vill svara på. Alla frågor som rör utvecklingen i Togo de senaste åtta åren skakar han på huvudet åt.

Under våren har bilder på studenter som kastat sten mot poliser i centrala Lomé kablats ut. I februari sköt armén skarpt mot demonstranter. En dödades och flera skadades.

Universitetsbyggnader eldades upp och polisen, som bemött de protesterande med tårgas och gummikulor, har anklagats för polisbrutalitet.

Men om den utvecklingen har han inget att säga.

– Vad skulle en fånge kunna berätta för dig om vad som händer på utsidan på fängelsets murar? Den frågan får du ställa till andra. Jag vet inget om landet eller politiken av i dag.

Istället fortsätter han beskriva det han sett innanför murarna. Otaliga celler med olika mått och olika antal medfångar. En del celler med en toaletthink. Andra utan. En del med ljusinsläpp, andra mörka. Men han klagar inte. Han lever.

Många han mött under sina åtta år i fångenskap är döda.

På grund av sin sjukdom orkar han inte göra mycket mer på dagarna än att sova och läsa. Tidigare höll han på med en del träning och sport men sedan en längre tid har han slutat med det.

– Jag är för sjuk för alla aktiviteter, min kropp orkar inte.

Hans nuvarande cell beskriver han som en tredjedel av besöksrummet och när han viftar med handen blänker hans vigselring i guld.

Just nu är vattnet slut i fängelset och ingen av de 1 823 fångar som är här i dag kan dricka eller tvätta sig.

I taket ser man spår efter lysrör, men de har sedan länge ramlat ner och elledningarna på väggarna sitter klistrade som geckoödlor och leder ingenstans.

När solen går ner blir det mörkt.

– Blir någon sjuk när vakterna stängt portarna så vågar de inte öppna och ta någon till sjukhuset under natten, de får bäras ut när solen gått upp.

Men det är inte förhållandena som är det svåraste beskriver Seidou Issifou.

– Det som gör ont här inne i fängelset, mer än sjukdomarna, är att jag saknar familjen.

Döttrarna som bor kvar i Sverige besöker honom ofta och tar med sig barnbarnen som får lära känna en morfar som sitter i fängelse.

– De är för dem jag kämpar och håller mig stark. Deras mediciner, mat och kläder håller mig vid liv. Men åtta år är lång tid för en far att vara ifrån sina barn.

Issifou Seidou får besök av sin dotter Wasilla och ett barnbarn år 2017.

Sverige har i nuläget ingen ambassad i Togo och därför har den svenska ambassaden i Nigeria varit länken till familjen hemma i Sverige. De har sedan hans gripande arbetat med fallet kontinuerligt via egna och franska kanaler. Den franska ambassaden i Togo står för de främsta kontakterna. Utrikesdepartementet känner till att han torterats och ”ser allvarligt på det”.

Vid ett av mötena för många år sedan berättade ambassadören för Seidou att han hade träffat presidenten som lovat att släppa honom.

– Men som du kan se så har så ännu inte skett.

Under de åtta år som gått sedan han greps är det inte bara presidenten som sagt att han ska släppas. Även den regionala samarbetsorganisationen ECOWAS krävde 2013 hans frihet och FN:s kommitté mot olagliga arresteringar har konstaterat att han hålls olagligt och rekommenderat den togolesiska regeringen att släppa honom.

Hittills utan resultat.

För Seidou är det inte friheten som oroar honom utan hälsan och han sätter sitt hopp till den franska konsuln som lovat att ta honom till en kardiolog bara fängelset tillåter.

– Jag kan inte säga att Sverige inte gör något, men eftersom jag fortfarande sitter här så gör de inte tillräckligt, berättar han och gnider sig på handlederna för att sedan återigen torka pannan med en vit näsduk.

Han känner sitt land och förstår svårigheterna för den svenska regeringen att få honom frisläppt.

– Jag vill tacka den svenska regeringen för att de inte glömt bort mig under alla dessa år, de pratar om mitt fall med togolesiska politiker, och jag kan bara önska att de skulle kunna sätta ännu mera press, säger han och slår ut med händerna.

Vakten som gick ut är tillbaka och bankar med knuten näve mot dörren för att markera att besökstiden är över. Men Seidou ger honom en blick och nickar till mig att fortsätta ställa frågor.

Både åldern och det liv han levt ger honom en respekt i fängelset.

– Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva friheten? Jag ber om det varje dag och har gjort så under åtta år. Men kanske släpper de mig nästa år. Ingen vet.

Så spänner han blicken i mig.

– Det är bråttom, blir jag sjukare så dör jag här och det kan gå fort, säger han.

Besökstiden är slut och vakterna låter Seiodu följa mig till grinden. Ovanför fängelset tronar Lomés högsta byggnad och om de boende på de översta våningarna på Radisson hotell såg rakt ner kunde de ana taket på kolonialfängelset som byggdes för 600 fångar och i dag hyser 1 823.

– Nu under regnsäsongen så dör flera fångar i veckan. Vi lever med döden här inne. På morgonen kan det hända att personen bredvid dig i cellen inte andas, säger Seiodu när vi går mot porten.

Alla vi passerar hälsar på honom. En del går upp i enskild ställning. Han är en 75-årig legend i Togos historia. Både älskad och fruktad. På ett sätt förkroppsligar hans fall togolesisk politik – hade det bara handlat om honom hade han varit fri för länge sedan.

Under de år han suttit fängslad har han kommit att bli symbolen för förändringen som kom av sig. Även den lite konservativa och äldre generationen undrar hur en man kan sätta sin bror i fängelse – skyldig eller inte.

Andra säger sig ha blivit inspirerade av Seidou och ser hoppet hos honom och presidentens broder.

Hans fall rymmer frågan om Togo ska styras för evigt av Gnassingbé-klanen eller inte?

Fängslandet av honom blev en väckarklocka som skapade ett intresse för politik. Hans öde har också fått den togolesiska armén att splittras i sina lojaliteter.

Vi stannar till vid grindarna och vänder oss om för att ta farväl.

– Kom tillbaka i morgon så berättar jag mer, säger Seiodu och rättar till bläckpennan som är instucken mellan de två översta skjortknapparna.

– I morgon måste jag lämna landet, säger jag och trycker hans hand.

För en sekund känns det som om han inte vill släppa den.

Du har läst del 1 Blankspots och Martin Schibbyes reportageserie från Togo. Följande delar kommer att publiceras inom kort:

Del 2: Familjens kamp håller honom vid liv.

Del 3: Opposition som kippar efter luft. 

Del 4: ”Övergreppen inför valet har redan börjat”.

Del 5: Hoten ökar mot regimkritiska reportrar.

Del 6: Vattenbrist och bristande vård – heta valfrågor i Togo.

Av | 19 augusti 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Demokratirörelser