Eritrea – ett land två verkligheter

Av Martin Schibbye & Johan Persson | 19 juni 2016

Eritrea är en av världens mest hemlighetsfulla nationer och har länge varit stängt för utländska journalister. Under året som gått har Martin Schibbye följt landets försvarare och rapporterar här, i den första delen av tre, från gränsen mellan Eritrea och Etiopien, nära landet där han själv satt fängslad. 

Den fyrhjulsdrivna Toyotan rör sig ryckigt mellan stenblocken. Doften av bensin sticker i näsborrarna och sanden knastrar mellan tänderna.

Vår medföljare från det eritreanska informationsdepartementet skrattar högt när jag frågar hur nära den etiopiska gränsen vi är.
I horisonten rör sig kameler.
Mellan benen har han en kamera för att dokumentera vårt besök vid gränsen.
Hans panna är redan blank av svett.
En skylt som varnar för minor passerar förbi.
– Där framme är Etiopien, de har nog saknat er, säger han och pekar mot en höjd i horisonten.

Eritrea

Landskapet omkring oss är oförlåtande och jag känner igen det alltför väl. Kroppen minns värmen, sanden, doften av krutrök och smaken av blod.
En halvfull vattenflaska rullar fram och tillbaka på golvet. Ljudet är bekant.
Det sägs att öknen uppfostrar en genom att ta.

  • Lyssna på reportaget

Så länge jag bara tänker på det som ligger framför oss är jag lugn.
Zoomar jag ut och ser mig själv som en liten prick på Afrikas horn på väg mot ett land som ser mig som dömd terrorist blir jag kallsvettig.
Av alla världens länder, varför ska jag tillbaka just hit?
Jag kan motivera det utifrån journalistiska principer. Den ännu olösta gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea är en av framtidsfrågorna för landet som i år firar 25 år som självständig nation.
Det mesta som vi läser om Eritrea handlar om den fängslade journalisten Dawit Isaak som i september suttit 15 år i fängelse.
Att Etiopien ockuperar en del av Eritrea är okänt för en större allmänhet.
Men som människa är det svårare, men precis som tungan söker sig till den skadade tanden, vill jag hit.
Till gränsen för det möjliga.

I snabb takt passerar vi vattenpumpar och hus av torkad lera. Vägen är folktom med undantag för några lekande barn och en och annan get. Dammet som nu infiltrerat skjortan börjar kännas som sandpapper när svetten bryter fram.

Jag tar fram en karta och vecklar upp den i baksätet. Fingrarna söker sig längs med ortnamnen från Asmara och söderut och jag försöker mäta med kompassen i den skumpande bilen.
Jag bedömer att det är nio kilometer till Etiopien. En stridsvagn kan skjuta tio.
Rädslan och ångesten är i grunden något bra. Det håller oss alerta. Gör att vi inte såsar ihop och flyter med.
– Det kanske inte var en så bra idé det här, säger Johan som om han läst mina tankar.
Det är vår första gemensamma reportageresa efter fängelsevistelsen. Vi har alltid sagt att det vore kul att lyckas med något tillsammans någon gång.
Jag drog mig länge innan jag ringde honom inför resan. Men till slut insåg jag att om jag skulle göra den här resan så fanns det ingen annan.
Vår arbetsrelation är lite ringrostig. Men vi börjar bli ett team igen.
När gränsen närmar sig slår ett yttre tryck till som gör att allt mindre viktigt prioriteras bort.
Framför oss breder öknen ut sig och vi vet alltför väl att här finns det inte tid för småtjafs.
Fordonet kränger förbi stenblock och taggbuskar.
Vägen fram mot gränsposteringen är gjord för stridsvagnar eller kameler – inte bilar. Sten efter sten slår emot karossen som kränger från sida till sida.
Bensindoften börjar framkalla huvudvärk.
Jag håller krampaktigt i kartan som blivit fuktig av handsvetten och tänker att jag borde ha plastat in den.

Plötsligt öppnar landskapet upp sig framför oss och vi kan urskilja skyttegrav efter skyttegrav som ringlar sig utmed bergssluttningarna. Män med kamouflagejackor tittar nyfiket på oss.
Utsikten är milsvid i alla väderstreck.
– Ni har tio minuter på platsen, sedan måste vi åka härifrån säger Amanuel Hadgu från informationsministeriet och öppnar dörren till baksätet.
Vinden river i håret och på andra sidan dalen ligger grannlandet. Plötsligt plingar Johans telefon till av ett inkommande sms.
Det eritreanska nätet blockerar alla utländska mobiler – så det kan bara betyda en sak.
– För helvete, slå på flygplansläge, skriker jag.
– Ja, ja, ja, muttrar Johan.
Vi har fått kontakt med det etiopiska mobilnätet.
Vi småspringer ivrigt fram mot de grävda skyttevärnen som stupar ut över kanten.
– Trotsigt, säger jag.
– Lite väl trotsigt, svarar Johan nervöst.

SOLDAT. Berhane tjänar 1500 Naqfa i månaden. Men får boende gratis i baracken. ”Med freden har vi alla möjligheter att bygga upp Eritrea. Framtiden är fredlig”.

De kom inte i gryningen som Berhane trodde.
Värmen var tryckande och solen stod redan högt när han såg de första etiopiska soldaterna halvspringa hukande över den torra dalbotten.
Runt omkring honom hade plutonen satt upp hjälmar på pinnar för att ge intryck av att vara fler än de var i de grävda skyttevärnen.
Nyfiket följde han framryckningen genom siktet, avståndet var fortfarande för långt för att han skulle vilja krama om avtryckaren.
Han visste sedan det förra, trettio år långa, kriget, att varje soldat omkring honom var tvungen att döda 25 av fiendens soldater för att de skulle ha en chans.
Oddsen var, som senast, inte på Berhanes sida.

Förvirringen var stor i början. Ordern var glasklar men samtidigt helt obegriplig.
De hade ju slagits i samma krig, rullat in i Addis Abeba tillsammans så sent som 1991, de talade samma språk och hade offrat sig för samma mål – skulle han nu skjuta på sina bröder och systrar?
Efter trettio år av krig med Etiopien hade han hoppats på en varaktig fred. En allians. En gemensam ekonomi.
– Jag visste att ett krig äter människor. Och inte bara människor – det slukar ett lands alla resurser, all kraft som skulle gått till utveckling kommer att gå till kriget, alla drömmar kommer att skjutas upp.
Samtidigt var han soldat. Om någon angriper landet så måste man slå tillbaka. Och om någon slår Eritrea på kinden så vänder man inte andra kinden till.
Man skallar fienden.
Han visste att det var så hans generation tänkte.
Men han var rädd.
– Man är inte mer än människa, men när de började skjuta så gjorde jag samma sak. Då släppte rädslan.
Ljudlöst föll de första soldaterna ned på marken och blev liggande. Han laddade vant om.
Efter bara ett par minuter kom nästa anfallsväg. Även den nedkämpades. Sedan kom en tredje våg av soldater. Och en fjärde. Kulsprutornas pipor höll på att bli för varma minns han att han tänkte.
Sedan är minnena fragmentariska.
– Det var overkligt. De föll som trasdockor nedför berget, studsade och tumlade runt bland de svarta stenarna. De var som en zombiearmé. Det var omöjligt att räkna dem.
Från officerarna fick de veta att om klippan Adi Begio som de försvarade skulle falla i fiendens händer vore det slutet för Eritrea som nation.
Då låg vägen sedan öppen till Asmara.
– När skymningen föll blev det svårare att träffa, de etiopiska soldaterna tog sig fram till de grävda värnen närmast dalen. Jag kunde höra hur kamraterna slogs man mot man med knytnävar och kniv.
I mörkret skjuts flera av de egna och när eldgivningen upphör hör han de döendes jämranden.
En order kom då uppifrån, en del menar att den kom från presidenten, om att rulla upp artilleriet på klippan och sedan rikta eldrören neråt. I strid med både krigets och fysikens lagar.
Ingen som var där glömmer synen som mötte dem när solen gick upp den andra dagen.
– Det fanns inte ens plats att sätta fötterna på, det var kroppar överallt, minns Berhane och pekar.
Längst ner i ravinen ligger skelett med kängor kvar på fötterna.
Det var så man skilde på soldaterna.
– De med sandaler drog vi tillbaka och begravde, de etiopiska soldaterna bar kängor, de lät vi ligga kvar. Ingen kom och hämtade dem. De har legat där i 14 år nu.

GRÄNSKONFLIKT. I dag 14 år efter krigsslutet tror soldaterna att det största hotet mot freden inte kommer från andra sidan det steniga fältet, där fienden väntar. Utan från omvärlden.

Varningsskylt

Det är svårt att säga när allt gick snett. Åsiktsskillnaderna hade funnits där under hela självständighetskampen. En del pekar på att relationen mellan de båda länderna hade varit ansträngda ända sedan självständigheten 1993. Etiopien hade anspråk på delar av Eritreas territorium och det knorrades över villkoren för nyttjandet av de strategiskt viktiga hamnarna i Eritrea. Andra menar att den etiopiska TPLF-gerillan alltid eftersträvat ett ”stor-Tigray” vilket inkluderar Eritrea, ytterligare några framhåller Eritreas beslut att ersätta den etiopiska valutan med en egen var en krigsförklaring.
Det enda alla verkar överens om är att det handlar om allt utom den torra jorden.
Även kring orsaken till själva krigsutbrottet finns det en mängd versioner. Enligt Etiopien gick eritreansk trupp den 12 maj 1998 in i ett omtvistat område längs den dåligt utmärkta gränsen.
Enligt Eritrea så satte etiopisk milis eld på en by norr om staden Badme. När eritreanska soldater reste dit för att medla sköts de ihjäl.
Dagen efter, den 13 maj 1998, förklarade det etiopiska parlamentet Eritrea krig och i juni bombades flygplatsen i Asmara med napalm.
Eritrea svarade med att flygbomba den närmaste större staden i Etiopien. Klusterbomberna slog ut de militära anläggningarna i Mekelle men också en skola där tolv barn dog.
Inom ett par månader eskalerade vad som i början uppfattades som en gränskonflikt till ett fullskaligt krig.
Ambassader i Asmara evakuerades. Eritrea anklagades för att vara aggressorn och landet gick in i ett alltför välkänt krigstillstånd.
När kriget var som mest intensivt stod arméer om en halv miljon man på vardera sidan gränsen vilket gör det till det största slaget i afrikansk historia.
Efter två års strider uppskattades antalet döda enligt International Crisis Group till 70 000– 100 000 på bägge sidor.
Till det tillkom en halv miljon flyktingar.
De två länderna ingick slutligen ett fredsavtal i Alger i juni 2000 och accepterade att en oberoende gränskommission skulle avgöra gränskonflikten.
Bägge parter förband sig att acceptera kommissionens slutsatser men när den lade fram sitt förslag år 2002 som sades vara ”slutgiltigt och bindande” vägrade Etiopien att godkänna att staden Badme skulle tillhöra Eritrea.

Den eritreanska flaggan vajar över en övergiven försvarsställning, uppbyggd av jordvallar och sten.
Nedanför ett pärlband av skyttevärn och posteringar som alla verkar övergivna sitter några soldater under ett uppspänt tyg.
De tror inte att ett nytt krig är aktuellt.
– Vi vann ju kriget, säger en av dem självsäkert. Etiopien ville byta ut vår regering mot en som var lojal mot dem och det lyckades de inte med. Det var en solklar seger.
Om bara grannlandet följer utslaget i den internationella domstolen och upphör med ockupationen så är konflikten över enligt soldaterna.
I dag 14 år efter krigsslutet tror soldaterna att det största hotet mot freden inte kommer från andra sidan det steniga fältet, där fienden väntar.
– Etiopien är inte problemet. Det är omvärlden och FN. De låter Etiopien komma undan med sin öppna aggression och med att ignorera domstolens beslut om att retirera. Omvärlden vill att vi ska bocka, krypa och buga för dem, men det kommer aldrig att hända.

GENEVE. Eritreaner, som stöder regeringen i Astmara och demonstrerar mot FN.

Genève, Schweiz Juni 2015

Ett år tidigare, i juni 2015, rådde det en febril aktivitet på det lilla torget utanför FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i Genève.
Unga och gamla från hela Europa strömmade in på torget med den berömda trebenta stolen, bärande på trummor, megafoner och plakat. Flera av deltagarna var insvepta i den eritreanska flaggan. En av dem bär på ett paraply med texten ”I love Eritrea.”
Inne i FN-byggnaden skulle snart en utredning baserad på över 500 intervjuer och vittnesmål från överlevare i åtta länder, gjord av FN:s utredningskommission för Eritrea, offentliggöras.
”Stop targeting Eritrea under pretext human rights” stod det på ett av plakaten.

Nära högtalaranläggningen, under smattrande fanor, småpratade svensk-eritreanen Fthawi Mehari med de andra demonstranterna.
– 22 timmar i en varm buss är inte något mot de uppoffringar som gjorts under 30 års kamp för självständighet. Vi vill visa att det finns eritreaner som motsätter sig rapporten, sade han.
Som en av aktivisterna i den svenska delen av YPFDJ, en organisation som beskrivs som regeringspartiets ungdomsförbund, hade han tagit semester för att resa från Stockholm och kunna delta i demonstrationen.
Organisationen jobbar med konserter, fester och seminarier för att samla unga eritreaner i exil. Under hashtaggen #HandsOffEritrea hade man mobiliserat tusentals personer på ett par dagar.
Man kan lätt tro att eritreaner i exil skulle utgöra en oppositionell kraft. Men diasporan är splittrad och retoriken hätsk mellan grupperna.

Fthawi Mehari berättade att han själv och tusentals andra hade velat bidra med sina vittnesmål till FN:s undersökning – men inte blivit intervjuade. Ett öde de menade att de delade även med företag som investerat i Eritrea och utländska ambassader.
Kommissionen hade också fått kritik från diplomatkretsar och forskare för att så ensidigt luta sig mot vittnesmål från flyktingar i Etiopien.

På frågan om det ändå inte var lite speciellt att demonstrera mot FN – en organisation med hyfsat stor trovärdighet – skakade Fthawi Mehari på huvudet.
– Jag är inte emot att man gör rapporter om Eritrea och hittar områden där vi kan förbättra oss. Men den här delegationen har inte satt sin fot i Eritrea, förklarade Fthawi Mehari.
– Men det beror väl på att de inte släpptes in?
– De började i fel ände, om man först reser till flyktingläger i Etiopien för att prata med flyktingar så är det klart att de intervjuade överdriver för att få asyl. Sedan har de gått till oppositionen och det sista de gör är att vända sig till vår regering och ja, då släpps man inte in, nej!
– För att?
– Eftersom de då redan hade en färdig bild av hur det är i landet, förklarade Fthawi Mehari och vände sig sedan om för att välkomna ännu en busslast med människor. ”Nu är stockholmarna här!”
Plötsligt blandades ilskan upp med tårar, skratt och oförställd glädje över att ses igen.

I rapporten som demonstranterna samlades för att protestera mot beskrevs Eritrea som en totalitär stat med tortyr och tvångsarbete från vilken 5 000 människor flydde varje månad. Vittnesmål från unga som hade flytt från landet berättade att de försökt undkomma en obligatorisk värnplikt på obestämd tid.
Rapporten beskrev ett omfattande övervakningssamhälle där grannar och familjemedlemmar tvingades skvallra på varandra och där människor hölls i fängsligt förvar utan att veta vad de anklagades för.
FN-experterna konstaterade att man ”sällan skådat” så allvarliga och omfattande människorättsbrott i ett land.
En av de intervjuade berättade att han hängdes upp och ner och fick elektroder kopplade till armarna så att hela kroppen skakade. En annan journalist beskrev hur han piskades och hängdes upp i ett rep ”som Jesus, men utan att de spände ut mina armar”.
Enligt rapporten styrdes inte längre staten av lag – utan av fruktan.
Efter att ha läst rapportens 478 sidor packade med övergrepp var det svårt att förstå ilskan hos demonstranterna på torget.
Skulle alla dessa hundratals vittnesmål vara påhittade?
– Ingen förnekar att Eritrea har utmaningar, men om man intervjuar människor i flyktingläger som är anonyma så får man inte fram sanningen. De påstår också att kvinnor i armén utnyttjas som sexslavar, det finns ingen sanning i det, vi vet, vi har alla släktingar i armén, sade Fthawi Mehari.

I grunden ansåg han och de andra demonstranterna att rapporten var en del i en kampanj från omvärlden för att försvaga och krossa den nuvarande regeringen.
De menade att Eritrea hade visat att de kunde bygga upp ett land utan utländskt bistånd.
– Därför utgör landet ett ideologiskt hot mot hur väst förhåller sig till Afrika, förklarade Fthawi Mehari.
Samtidigt medgav han att en del ungdomar flydde för att slippa militärtjänsten, men menade att medierna då också borde förklara varför landet har en militärtjänst?
– Ingen skriver om att vi har etiopiska soldater på eritreansk mark, att vi är ockuperade. Om omvärlden hade stått upp för internationell lag och fått Etiopien att lämna de områdena som de ockuperade efter kriget hade vi inte behövt en obligatorisk militärtjänstgöring, sade Fthawi Mehari med hög röst för att överrösta trummorna.

I bakgrunden drogs musiken upp och de taktfasta slagen mot trummornas hårt spända skinn gjorde det svårt att fortsätta intervjun.
När musiken för en stund tystnade fortsatte han.
– Jag har också vänner som lämnat Eritrea, det är kämpigt i landet, de flyr från omständigheterna, inte från landets regering. Och även de som kommer till Sverige blir snabbt en del av gemenskapen, de skriver under ett dokument på ambassaden där de ber om förlåtelse, sedan kan de återvända på semester, sade Fthawi Mehari.

Trots de hårda frågorna verkade Fthawi Mehari uppskatta att slänga käft. När Eritrea skulle diskuteras i medierna var det aldrig någon som ringde honom.
Uppväxt i Sverige beskrev han sig som en varm anhängare av fria val och demokrati och han menade att det också – på sikt – var målet för Eritrea.
Att stå upp för Eritrea i ett land där den mesta av rapporteringen handlar om fängslandet av journalister var lite speciellt medgav Fthawi Mehari.
– Jag bjuder alltid mina arbetskamrater på tårta på Eritreas nationaldag så att de ska få en chans att ställa alla frågor de kan tänkas ha. De flesta i Sverige känner bara till Dawit Isaak. Men det är också upp till mig att berätta om allt annat i landet.
– Den färska FN-rapporten tar ju också upp fängslandet av oppositionella och journalister. Menar du att det som de skriver inte stämmer?
– Jag har inte läst hela rapporten, men när det gäller Dawit Isaak säger regeringen att det handlar om nationens säkerhet, jag som litar på min regering får då utgå från att det handlar om säkerhet. Men det är förödande att man inte haft en rättegång. Det borde man gett honom.
Han tror också att bara man arbetar på att ”lösa frågorna runt omkring” så kommer man också att kunna lösa frågan om Dawit Isaak.
– När regeringen känner att det inte längre är nationens säkerhet som står på spel, då kan det lösas, sade Mehari innan han överröstades av talkörerna.
Frustrationen hos honom bottnade också i en upplevd dubbelmoral.
Han tyckte att det var orättvist när grannlandet Etiopien inte fick samma kritik av omvärlden när till exempel det styrande partiet fick 100 procent av platserna i parlamentet.
– Men att lyfta fram dubbelmoralen, rättfärdigar det bristen på demokrati i Eritrea?
– Nej, men om det är demokrati omvärlden bryr sig om så kan man ju inte bara attackera ett land hårt. Vi kan ju se hur Etiopien på andra sidan gränsen får härja lite som de vill, där verkar det gälla helt andra villkor.

En bit bort, närmare gatan som skiljde demonstranterna från FN-byggnaden, stod en ung kvinna insvept i en sjal. Hon sammanfattade rapporten med orden ”500 sidor papper”.
– När våra barn bombades med napalm sade omvärlden inte ett ord, då tittade man bort men nu när vi utrotat polio, malaria, när mina kusiner kan föda barn utan att dö. Då angrips vi av Förenta Nationerna.
Rapportens slutsatser om bristen på demokratiska fri och rättigheter delade hon inte.
– Om det finns demokrati någonstans i världen så finns den i Eritrea, vi väljer inte president, men vi väljer vad vi vill ha gjort. Ok, vi har inte tidningar i Eritrea men i varje gathörn finns en anslagstavla och där kan folk sätta upp lappar med hur de känner.
Hos henne fanns också en frustration över att inte bli lyssnad på.
– Sverige är ett land där det inte finns någon yttrandefrihet, vi har försökt ge vår bild av situationen i Eritrea men vi blir alltid nedtystade. När vi demonstrerar så skriver ingen om det. Vi är en majoritet som med stolthet betalar två procent av vad vi tjänar till Eritrea i skatt. Varför bjuds vi inte in till debatter?
– Men finns det inga fall i Eritrea där folk fängslats av politiska skäl?
– Finns det i USA?
– Nu var frågan om det finns i Eritrea?
– Ja, men varför bara peka ut Eritrea? Varför är Dawit Isaak värd mer än de 70 000 eritreaner som fördrevs från Etiopien efter kriget och som inte kan återvända? Är man värd mer som människa för att man har ett svenskt pass? Nu när vi återigen står inför en strid om vår existens. När FN hotar att utplåna vårt land, då måste man se vems liv som är värt mest. De som offrat allt för landet, eller hans liv?

Bredvid kvinnan stod en något äldre man och lyssnade nyfiket. För honom var inget nytt under solen. I trettiofem år hade han kämpat med regeringspartiet som han hade varit medlem i sedan 1988.
På intet sätt ett ovanligt cv bland demonstranterna på torget i Genève. Men det unika med honom var att hans egen bror satt fängslad.
– Du vet hela det här köret med journalister och så, det har FN tagit upp flera gånger. Det kommer att lösas någon gång. Även min bror, Dawit Isaak, kommer att bli fri, sade han efter att ha presenterat sig.
Han vaggade lite fram och tillbaka när han pratade och blicken var sökande.
– Döm inte fem miljoner människor på grund av Dawit, se i stället på alla nya järnvägar och nya sjukhus. Det finns så klart saker att förbättra, jag har också många frågor till regeringen, men innan de kan ställas måste landet komma ur krigstillståndet.
– Vad är det för frågor du har till regeringen?
– Just nu under rådande krigstillstånd ska vi inte pressa vår regering. Nu måste vi stödja dem med alla medel. Jag vill inte att mitt land ska se ut som Libyen – men många i västvärlden vill se ett kaos i Eritrea, mellan kristna och muslimer och det vill jag inte. Jag vet att min bror mår bra, och förr eller senare – det kommer att lösa sig.
– Men varför är din bror i fängelse?
– Det finns ingen i den här världen som vet mer om min brorsa än jag och jag vet att han mår bra. Jag vet också att han kommer att komma ut, så jag stressar inte med det.
– Varför greps han?
– Ingen annan ska blanda sig i min brors saker. Ingen har rätt att göra det förutom min familj. Det blir bara värre. Att gå runt på torget hjälper inte, det enda som hjälper det är mina insatser. Det är därför jag är här med mitt folk.
– Tror du att han blir fri?
– Han kommer att bli fri, jag är inte orolig. Jag vet, därför är jag inte orolig som mina andra syskon, för de vet ingenting. Om jag vet 100 procent så vet de knappt fem procent, sade Tedros Isaak och försvann in i folkmassan.

Ju mer jag lyssnade på de som försvarade regeringen desto mer nyfiken blev jag på att försöka förstå landet.
Hur hamnade de här? Hur kan bilden av Eritrea vara så olika? Hur kan kritiska rapporter sporra demonstranterna att gå ut och försvara ”en nation under attack”?
Det fanns också i alla samtal en hopblandning av Eritrea som idé och dagens statsbildning.
Att vara patriot var lika med att vara lojal med den sittande presidenten.
Utanförskapet svetsade samman, gav mening och identitet i ett Europa på väg att snabbt förändras.

Dagen efter samlades åter tusentals demonstranter från Eritrea och anklagade landets långvariga president Isaias Afewerki för att vara en diktator och yrkade på att FN skulle vidta kraftfulla åtgärder.
Men vi stannade inte kvar.
Svaret på frågorna fanns inte i Genève.
För att närma mig detta mysterium måste jag ta mig till Eritrea. Jag måste lyckas med det som FN:s undersökande kommission misslyckades med.

Jag bestämde mig för att ansöka om ett journalistvisum till det stängda landet.
Kanske kunde tiden i etiopiskt fängelse ses som en enda 438 dagar lång visumansökan?
Jag skrev ett långt personligt brev till Eritreas ambassadör i Stockholm om att jag på plats vill se hur det ser ut. Varken skriva ”positivt eller negativt” utan göra mitt jobb.
Men ett beslut dröjde.
Jag fick inte något avslag – men inte heller ett visum och hade börjat ge upp tanken på att kunna göra en reportageresa när det plötsligt plingade till i mailkorgen.
Det var den eritreanska ambassaden som bjöd in mig att vara en av huvudtalarna på en eritreansk festival arrangerad av de regeringstrogna.

Diaspora. Eretrianer i exil är splittrad i synen på regimen i Eritrea.

Slaget om Järvafältet, Augusti 2015

Sensommar. Gräset var blött och maskrosorna hade sedan länge blommat ut. Redan från långt håll hörde man slagorden.
– Diktatur, diktatur, diktatur!
Leran på Järvafältet i nordvästra Stockholm tjippade under skorna. Det hade varit en regnig sommar.
När jag rundade ett buskage såg jag att ett hundratal regimkritiker hade samlats i en grässlänt för att protestera mot den årliga festivalen som arrangerades av organisationer som stod den eritreanska staten nära.
– Oskyldiga människor sitter i fängelse, det är tortyr, vet ni där inne hur det känns att dö i en container, skrek en man mot festivaldeltagarna som passerade några meter framför honom.
I vinden fladdrade eritreanska flaggor och banderoller. Under sommaren hade FN:s flyktingkommissariat rapporterat att över 400 000 eritreaner, eller nio procent av den totala befolkningen, flytt.
Enligt UNHCR:s beräkningar lämnade denna sommar omkring 5 000 eritreaner landet varje månad.

Medan jag tog mig fram över det leriga fältet tänkte jag att de nog vill ta mig på pulsen. Se om jag vågade hålla ett föredrag för dem. Testa mig.
Bakom ett kilometerlångt staket hade ett par tusen personer samlats inne på själva festivalområdet. Utanför stod ett hundratal motdemonstranter.
Det liknade ett medeltida fältslag.
Huvudingången vaktades av flera män i gula västar med kommunikationsutrustning.
Framför dem stod en polispiket. Under dagen hade det uppstått tumult då några av motdemonstranterna försökte storma festivalen och drabbat samman med festivalbesökarna.
Jag blev snabbt igenkänd.
– Är det sant att du ska tala på regimens festival? sade en äldre herre artigt. Vi blev väldigt besvikna när vi fick höra det, vi demonstrerade ju för att du skulle bli fri från fängelset och nu gör du detta?
Innan jag hann svara, lade en ung kvinna till:
– Stämmer det? Ska du verkligen tala för dem? Den här festivalen är ju politisk i varendaste millimeter. Anordnad av det enda politiska partiet i Eritrea. De utnyttjar dig. Om syftet med ditt deltagande är att främja pressfrihet i Eritrea är festivalen helt fel plattform för det. Jag tror också på att man måste föra dialog, men till vilket pris? Inte på mitt folks bekostnad i alla fall.
En tredje person började berätta om festivalens betydelse för landets ekonomi.
– Alla ungdomar och många vuxna tvingas arbeta för regimen, resten flyr. Deras två huvudinkomster är två procents skatt och sådana här festivaler.
Enligt motdemonstranterna kontrollerade och övervakade arrangören PFDJ via ambassaden alla utlandseritreaner för att driva in skatter och ”frivilliga” bidrag i utbyte mot tjänster, såsom id-handlingar, pass och andra nödvändiga handlingar som flyktingar kunde vara beroende av.
Jag började formulera ett svar men hann inte innan jag hörde att slagorden nu var riktade mot mig.
– Schibbye, tala inte! Schibbye, tala inte!
Konferenciern för motdemonstrationen fick syn på mig och jag gestikulerade till honom att jag ville säga några ord.
– Ge honom mikrofonen, ropade flera av motdemonstranterna.
För en sekund så satte tvivlet in.
En del av mig förstod dem, visst inser jag att det är problematiskt att vara talare på festivalen och inte bara intervjua deltagare.
Men om en dörr öppnas måste man ibland ta chansen att gå in.
Min plan var just att hålla en kompromisslös föreläsning om vikten av journalistik och det fria ordet. Det är ändå de här människorna som har nycklarna till Dawits cell. Men jag trodde också att de bar på en förklaring till varför Eritrea ser ut som det gör.
Och om detta var naivt och jag bara skulle utnyttjas i deras statstelevision så planerade jag själv att blåsa av projektet.
De testade mig, men jag ville också testa dem.

Jag gick fram till partytältet med ljudanläggningen, tog ett fast tag om mikrofonen och såg ut över alla människor.
Bakom dem tornade cirkustälten inne på festivalen upp sig.
”Slaget om Järvafältet” hann jag tänka medan talkörerna tystnade och ett hundratal personer trängde ihop sig omkring mig.
– Hej, allihopa. Jag arbetar som journalist och då måste man tala med bägge sidor, även om det är svårt, inledde jag trevande.
Jag kände igen flera av ansiktena i publiken från pressfrihetsevenemang för Dawit Isaak. Många av dem bar själva på kroppsminnen från tortyr och fångenskap. Jag skulle velat berätta för de församlade att jag ansökt om journalistvisum till Eritrea och fått som svar att jag var välkommen att tala på festivalen.
Men det var för tidigt. Jag stod inför den eritreanska ambassadens lackmustest och det var inte en helt okomplicerad situation jag försatt mig i.
– Jag lovade en gång när jag lämnade fängelset efter att ha suttit i 438 dagar som samvetsfånge att berätta för världen vad jag har sett och det är ett löfte till inlåsta kollegor som jag planerar att hålla. Jag har under det senaste året varit ute mycket och föreläst om pressfrihet; om att det borde vara ett krigsbrott att fängsla journalister och det kommer jag att göra här inne i dag …
Längre hann jag inte innan jag blev avbruten med applåder. Den aggressiva stämningen var plötsligt som bortblåst.
– Tack så mycket, det är bra att du är ärlig mot oss, och det är viktigt att berätta vad journalistik betyder. Det sitter många fängslade journalister också i Eritrea. Gå in och berätta om det.
Jag gav tillbaka mikrofonen och hann bara vända mig om mot festivalentrén innan talkörerna ekade ut över Järvafältet igen.
– Diktatur, diktatur, diktatur!

Precis när jag skulle krypa under polisens avspärrningsband fick jag syn på Meron Estefanos som stod sammanbiten och såg ut över de vajande eritreanska flaggorna.
– Jag blir ledsen över att se dem gå in på festivalen, bara i år har 1 000 eritreaner halshuggits av Isis och drunknat på Medelhavet. Det känns som om de inte bryr sig om sina landsmän.
Från en lägenhet i Bagarmossen arbetar hon heltid med att rapportera om Eritrea i den oppositionella radiokanalen Radio Erena.
Efter tragedin utanför ön Lampedusa fick omvärlden upp ögonen för hennes arbete och hon har under flera år varit en länk mellan de desperata flyktingarna på Medelhavet och den italienska sjöräddningen.
– Jag förstår inte hur de kan dansa på en festival finansierad av regimen, jag är här för att visa att det här borde inte vara tillåtet. Om de här människorna tycker att det är så bra i Eritrea, ja då borde de ju åka dit då, sade hon med en närmast uppgiven röst.
Omkring henne stod svensk-eritreaner från Skellefteå, Motala och Ljusdal.
Alla frågade de sig varför inte festivalen stoppades av de svenska myndigheterna. De hade i flera år jobbat för att festivalen skulle förbjudas genom att påtala för markägarna att de hyr ut marken ”till en diktatur”, men hade hittills inte fått något svar.
– Människor har rest från hela Sverige för att protestera mot festivalen, men också mot Sverige. Här samlar de öppet in pengar till den eritreanska militären, det borde vara olagligt. Men Sverige bryr sig inte, jag vet ärligt talat inte vad Sverige håller på med, jag är trött på den svenska regeringen, de säger inget eftersom de vill få ut Dawit Isaak, men samtidigt jag är också svensk-eritrean och tycker det är dags att sätta hårt mot hårt, man har väntat i 14 år, nu får det räcka, sade Meron Estefanos.

Jag lyfte upp avspärrningsbanden, tog sikte mot huvudentrén och gick genom ingenmanslandet mellan de två grupperna. Gräset var högt och fortfarande fuktigt efter nattens regn.
Vakten vid entrén hade ett fast handslag och en flaggbindel hårt knuten runt överarmen. Bredvid honom stod Fthawi Mehari från partiets ungdomsförbund.
– Välkommen till Eritrea, sade han gick med mig upp mot festivalområdet.
Under dagen hade det varit uppehåll i regnandet och marken hade börjat att torka upp.
Väl inne på området rådde en festivalstämning och det var folkligt, festligt och fullsatt.
Enligt Fthawi Mehari kom det varje dag 5 000 besökare under de fyra dagar som festivalen pågår.
Området bestod av ett stort tält för de stora seminarierna, en lada för de mindre och över hela området små mötes- och affärstält för olika eritreanska föreningar.
I mitten stod en influgen clown från Eritrea och tog hand om barnunderhållningen.
– Vi har flugit in en komiker från Eritrea också, samt landets största och mest populära artister.
Även inne på festivalområdet hördes motdemonstranternas slagord tydligt.
– Diktaturkramare! Åk hem!
Jag frågade Fthawi Mehari hur det kändes.
– Helt ok. De har tillstånd att stå där och göra det lite surt för folk som ska in på festivalen. Senare mot kvällen när de är klara är det faktiskt en hel del som går in på festivalen, så det är lite tvetydigt. Men i dag var det ett trettiotal som försökte storma och ta sig in med våld. Där går en gräns, då fick våra vakter stoppa dem, berättade Mehari.
– Men när de ropar ”Om det nu är så bra i Eritrea, åk hem!” hur känns det?
– Den retorik de använder är väldigt fientlig. Nu hör du ju bara det som är på svenska, men det de säger på tigrinja är ännu fulare, då går de till attack mot kvinnor som går förbi och säger saker som får folk att må dåligt. Men det är helt ok. Alla har ju rätt att ha sin åsikt.
Hans förklaring till polariseringen var regeringens tankar om social rättvisa.
– Att alla i landet ska ha det lika bra och att alla går tillsammans, det är kanske inte alla som stödjer det tänket, det kan vara personer som personligen inte gynnas av saken.
– Alla jag berättat för om den här festivalen och att jag ska hit blir frågande och säger ”vad är det för diktaturkramare som bor i Sverige och stödjer den diktaturen”. Varför tror du att de reagerar så?
– Det är media som ger den bilden. Som du ser så är det mycket folk som är här. Men ingen berättar om festivalstämningen, journalisterna stannar där borta vid staketet. De som står där får all medieuppmärksamhet. Varför det är så vet jag inte, men det känns som att medierna hellre ser att man inte stödjer den eritreanska regeringen av olika anledningar, sade Mehari sammanbitet.

Inne i mötestältet var det redan knökfullt. På träbänkarna trängdes människor i alla åldrar. Solen var stark och jag undrade om mina bilder skulle synas på den framställda duken.
Bakom den hade en enorm Eritreaflagga spänts upp.
– Ah, så du är här, vi trodde aldrig du skulle våga komma. Jag trodde du skulle skicka ett sms och säga att du var sjuk, sade ambassadens Sirak Bahlbi och skrattade högt.
Han berättade att politiker som deltagit efteråt hängts ut av tidningarna som ”diktaturkramare” och aldrig vågat återkomma.
– De säger att de gärna hade kommit men de vågar inte på grund av svensk media, men är inte politikers jobb att just träffa människor som tycker olika och diskutera? sade han.
Jag hade träffat honom en gång tidigare när jag lämnade in min visumansökan. Han hade sin familj i London och var rätt ny på jobbet i Stockholm. Den första chocken för honom var att varje arbetsdag inleddes med att han måste rensa inkorgen från mail från de som krävde den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaaks frihet.
Runt omkring oss strömmade fler och fler in i tältet.
– Vi fick flytta ditt föredrag hit till det största tältet, intresset har varit enormt, fortsatte Sirak Bahlbi och undrade om jag ville äta middag efter föredraget med ambassadören och andra inbjudna gäster.
Jag tackade nej på stående fot. Det kunde säkert bli en bra scen men det kändes som att gå för nära.
Jag såg hur den sittande presidentens rådgivare Yememe Gebreab slog sig ner långt fram i publiken. Han är en av dem som har ett reellt inflytande över politiken i landet.
Jag svalde hårt. Jag hade passerat punkten utan återvändo.
Jag hade bett Johan att filma mitt föredrag så att inget ska kunna klippas ihop. Men jag såg honom ingenstans i publiken.

Inne i det stora mötestältet kunde man höra en knappnål falla. Både arrangörerna och jag var nervösa.
Jag hade hållit samma föreläsning i både EU-parlamentet, på amerikanska mediekonferenser, i Bangkok, Wien, Kapstaden och från Lund till Luleå. Men den här gången kändes allt annorlunda.
Jag såg att flera i publiken började filma med sina mobiltelefoner.
Jag inledde med att berätta att i morse vaknade 17 kollegor i Kalityfängelset till fångvaktarnas gälla röster ”kotera, kotera, kotera” blandat med ljudet av batonger mot korrugerad plåt.
De stod sedan två och två, ”hulet, hulet”, utanför plåtladorna i leran. När alla hundratals fångar i ladorna var räknade stängdes plåtdörrarna bakom dem igen.
Även om jag är fri från fängelset, kommer jag aldrig att vara fri från ljuden.
De första skriken var alltid de värsta, det där skriket innan det första slaget, och mot slutet var den misshandlade fången alltid tyst.
Jag berättade om realpolitiken, om Afrikas horn, om situationen i Ogaden.
Jag visade sedan en bild på journalisten Reeyot Alemu som satt i granncellen, och berättade hur hon vid många tillfällen under sitt trettioåriga liv stod inför ett val. Hon kunde ha valt ett enkelt liv.
Men kärleken till sanningen. Till Etiopen. Till hennes medmänniskor och till journalistiken fick henne att bli journalist.
Hon stannade kvar och skrev.
Hon visade vad journalistik borde vara men alltför ofta inte är.
Hon betalade ett pris för de kommande generationerna. Det högsta priset.
Hon betalade med sin frihet.
Jag såg hur många i publiken nickade och tog bilder med sina mobiler.
– Representanter för regeringar kommer alltid säga att pressfriheten måste balanseras mot andra värden som stabilitet, ekonomisk tillväxt och regional maktbalans. Men i länder där journalister fängslas är ingen fri.
Jag berättade sedan vad det betydde att man är uppmärksammad som samvetsfånge.
– Efter att jag och Johan släpptes har vi ofta fått frågan om uppmärksamhet hjälper de fängslade. Jag skulle vilja påstå att det är viktigare än bröd och vatten.
Stödet från utsidan är vad som får en att orka och vakterna tänker sig för om de vet att ”the world is watching”.
Så tog jag ett djupt andetag och lade till.
– Det är därför jag skriver brev till Dawit Isaak. För att han ska veta att han inte är bortglömd. Det är nämligen den stora skräcken som samvetsfånge. Även om han inte får breven så är vetskapen om att någon skriver det som får en att orka. Att man känner att man sitter för en bra sak.
Det blev för ett ögonblick knäpptyst i tältet.
Jag fortsatte.
– Att ge sig på en journalist borde vara som att grilla en panda. Det borde vara ett brott mot mänskligheten. Det kan låta lite storslaget och grandiost och jag är verkligen inte neutral i de här frågorna. För mig är det personligt. Pressfrihet är den frihet på vilka alla andra friheter vilar och utan fri journalistik blir världen en tyst plats.

Så fort jag avslutat föredraget såg jag en skog med händer i luften. En del var så ivriga att de ställde sig upp. Första frågan kom från den första raden med politiker.
Frågeställaren tackade mig för föredraget, sammanfattade det jag sagt med att vi nu tydligt kan se att Etiopien inte är en demokrati och undrade sedan:
– Men vad gör man då med journalister som begår brott. Ska man bara för att man är journalist kunna göra vad som helst?
– Nej, om en journalist begår brott så får man åtala personen och sedan hålla en rättegång, gör man inte det får man förbereda sig på en diplomatisk shit-storm från det internationella samfundet, svarade jag.
En annan frågeställare undrade varför mediebilden av Eritrea var så negativ i Sverige och omvärlden, när Etiopien kom undan med allt.
– Det handlar en del om geopolitik, att Etiopien är en allierad till väst. De har testat att korsa alla röda linjer som finns, arrestera och döma internationella journalister, bura in bloggare och inget får några som helst diplomatiska, politiska eller ekonomiska konsekvenser, svarade jag.
Ordväxlingen blev stundtals hård men rak. Under en halvtimme diskuterade vi kriget mot terrorismen, Sveriges förändrade utrikespolitik, Olof Palme och Dawit Isaak. Frågeställarna var artiga, kunniga, intellektuella och resonerande.
Vi var överens om att vi inte är överens om allt.
Efter föredraget lösgjorde sig en man ur klungan och kom fram.
Jag kände igen honom direkt.
Dawit Isaaks bror Terris Isaak tog min hand, tackade för att jag kommit och sade att allt kommer att lösa sig.
Att jag inte skulle stressa.

  • Yemame Gebreab, rådgivare till Eritreas president

Scandic Hotel på Lidingö, 2 augusti 2015

Ett stenkast från den eritreanska ambassaden på Lidingö ligger Scandic Hotel. Mötesrummet en halvtrappa ovanför receptionen var ledigt: kala väggar, ekigt. Men tiden fanns inte för att hitta något bättre.
För bara en timme sedan fick jag reda på platsen för intervjun.
Ambassaden hade inte velat berätta var den hitresta rådgivaren till Eritreas president Yemame Gebreab bodde av rädsla för motdemonstrationer.
Vi litade inte helt på varandra ännu.

Som enda svensk journalist skulle jag få intervjua honom innan han reste tillbaka till Eritrea.
Under gårdagskvällen satt jag uppe sent och såg hur han blivit hårt angripen och försvarade sig med näbbar och klor under intervjuer med BBC, Chanel 4 och France 24.
– Jag är inte bra på det här, sade han uppgivet och såg genuint plågad ut när han knäppte upp kavajen och slog sig ner på den hårda stolen framför mig.
Jag tänkte att det måste vara speciellt att ständigt vara angripen. Att varje morgon känna att hela världen är emot en.
– Kommer du att visa några bilder på flyktingar och be honom att kommentera dem? frågade ambassadens Sirak Bahlbi.
– Nej, svarade jag. Det är inte tv jag gör.
För en sekund såg Yemame Gebreab lättad ut.
Johan slog ihop handflatorna för att kunna synka ljudet och intervjun rullade i gång.
När jag bad honom berätta om hur han blev politiker såg han länge och misstänksamt på mig under glasögonen – som om han stillsamt undrade vilken listig fälla det var jag hade gillrat.
– Jag föddes in i politiken. Den tid då min generation växte upp var även begynnelsen för den väpnade självständighetskampen i Eritrea.
Under hela den följande intervjun var de enda gångerna han svarade kort när han fick frågor av personlig natur.
Det var som om han tyckte frågorna var underliga. Varför skulle han som person vara intressant – när det handlar om nationen?
När jag undrade om han hade förlorat några nära anhöriga i kampen såg han närmast förnärmad ut.
– Det finns ingen i Eritrea som inte har förlorat någon. Vi har alla gett våra liv för landets frihet och det har varit en belönande erfarenhet.
Sedan började han att sakta, sakta berätta om drömmen som drev honom under de 30 åren i skyttegravarna.
En dröm som innehöll så mycket mer än bara frihet från Etiopien.
– Jag slogs för ett land som skulle möta folkets behov, som skulle höja livskvaliteten, införa social rättvisa och den kampen är långt ifrån avslutad.
Tiden efter självständigheten hade varit mer komplicerad och mer konfliktfylld än vad han hade kunnat föreställa sig under kriget.
De framgångar som landet enligt FN gjort och prisats för handlar om minskad mödra- och barnadödlighet. Men det är för lite menade Yemame Gebreab.
– Det är modesta framgångar. De ligger långt från det som vi vill uppnå, det största är att vi har den längsta levnadslängden i Afrika i dag med 67 år. 1994 hade vi en levnadslängd på 38 år.

Yemame Gebreab hade varit flera gånger i Sverige för att ha möten med svenska politiker. Men den här gången var syftet enbart att delta på festivalen och nu var han på väg hem.
– Vi hade gärna fått till ett omfattande samarbete men vi har ännu inte hört något positivt från Sverige när det gäller våra idéer.
Enligt honom själv var han här för att ”stärka de egna”.
– Jag är här med ett budskap till mitt folk om att vi går igenom en väldigt svår tid, men att vi behöver hela folkets kapacitet för att komma framåt.
Enligt honom hade regeringsskiftet i Sverige inte fått några effekter på relationerna mellan länderna.
– Jag ser ingen större skillnad med den nya regeringen. Men jag tror att det finns möjligheter att föra och utveckla samtal kring de frågor där vi tycker lika och olika.
På en direkt fråga om Margot Wallström vore välkommen till Asmara svarade han att nyckeln inte var högprofilerade besök, utan en respektfull relation över hela linjen.
– Vi lever alla i det förflutna. Många länder i Afrika har inte kalibrerat sin attityd till väst och även Europa ser på Afrika som ett problemområde. Det tror jag måste förändras.
Han lyfte fram att Sverige var en viktig aktör på den afrikanska politiska scenen under 1960- och 1970-talet men nu hade dragit sig tillbaka, vilket han var den första att beklaga.
– Jag skulle välkomna en mer aktiv roll för Sverige. Afrika förändras, det är inte den renässans som folk talar om men det finns möjligheter. Även Europa är inte lika starkt och lika rikt som det varit och ur detta kan det födas ett partnerskap.

Den första delen av alla intervjuer är ofta lugn. Men man kommer till en punkt då frågan måste ställas.
– Ett av hindren i relationerna mellan länderna är den fängslade journalisten Dawit Isaak. Efter över 5 000 dagar som frihetsberövad – har du några nyheter om honom? frågade jag.
– Jag har inga nya nyheter om hans situation, men det är en fråga som har dominerat våra relationer och det har för Sverige och den svenska regeringen länge varit den enda frågan. Det finns andra frågor, bland annat de 30 000 eritreanerna som lever i Sverige. Men jag har ännu inte sett någon sådan ansats. Sådan är situationen och vad gäller hans fall har det diskuterats i detalj med Sverige men vi har inte kommit framåt.
– Om man tar mitt eget fall. Jag fängslades i Etiopien, anklagades för terrorism, både Sverige och Etiopien ville lösa problemet och man hittade till slut en lösning.
Kan man tänka sig en humanitär lösning på hans fall? Att ni förenar en familj som lidit i 14 år?
– För det första så tror jag inte att de två fallen är jämförbara alls! I Dawits fall är det juridiska solitt – men vilken lösning det än blir, är det en lösning som den eritreanska regeringen kommer att komma fram till. Det här är inte en fråga lämpad för diplomatisk kohandel. Dawit Isaak är en eritreansk medborgare och den eritreanska regeringen har mandat att hitta en lösning på problemet.
– Vore det möjligt att få en intervju med honom, ett tecken på att han lever?
– Regeringen har ett ”track record” när det gäller den här typen av händelser.
– Och vad innebär detta ”track record”?
– Att inte bara eritreanska fångar utan också krigsfångar behandlas väl, det är så vi eritreaner behandlar folk vi frihetsberövat.
– Så han lever?
– Jag kan inte diskutera hans fall, enbart regeringens inställning till fallet.
– Men är det värt priset? Han har varit huvudfrågan i relationerna mellan länderna i decennier. Den internationella kritiken är benhård eftersom han inte fått en rättegång vilket han har rätt till. Vill ni inte bara få bort frågan från bordet?
– Återigen, fallet handlar om en speciell period i vår historia. När kriget var som mest intensivt mellan Eritrea och Etiopien var han en del av en rörelse. Det finns ett rättsfall mot honom och de andra. Det här är inte en fråga för diplomati, eller för debatter, det är en intern angelägenhet för Eritrea och det är också Eritrea som kommer att hitta en väg framåt.

Plötsligt far tusen tankar genom huvudet. Å ena sidan var det tydligt att man såg Dawit som en del av gruppen G-15 som våren 2001 krävde reformer i landet. Å andra sidan hade både journalister och politiker länge sökt efter att tecken på att han levde – och vad han precis sade var att han behandlas bra?
Då måste han ju leva? Eller övertolkade jag hans svar?
När jag sedan frågade om hans syn på begrepp som ”pressfrihet” ansåg han att ”Yttrandefrihet är en fundamental rättighet”. Men att man kan diskutera begreppet ”pressfrihet”.
– Jag tror inte att världspressen kan se sig själv i ögonen och säga ”vi är fria”, det är min inställning. Se på Berlusconis privata medieimperium, det kallar jag inte en fri press. Men för utvecklingen av Eritrea är det viktigt att unga människor inte utvecklas till papegojor som bara upprepar vad de äldre säger.

När jag frågade om FN-rapporten som lades fram i Genève under sommaren började han med att ifrågasätta rapportförfattarnas oberoende och metodik.
Anfall. Alltid anfall.
De centrala delarna av rapporterna om tortyr avvisade han kategoriskt.
– Det är inte sant. Det är fantasifulla teckningar, rena kopior av teckningar i en rapport från Amnesty 2004. De var inte korrekta då heller för den delen. Bilderna är ett uttryck för människors livliga fantasi, sade Yemame Gebreab.
Påståendena om tortyr i armén och tvångstjänstgöring avvisades också.
– Alla dessa påståenden om att folk tvingas in i armén och torteras, det är inte sant. Men när det gäller värnplikten så var den 18 månader innan, men sedan bröt kriget ut 1998 och vi var tvungna att försvara oss mot en stark militärmakt så många stannade i armén längre än vad det var tänkt, svarade Yemame Gebreab.

Kriget. Alltid kriget. Bakgrunden till begränsningarna av pressfriheten, det svåra läget för landet och värnpliktstjänstgöringen gick enligt Yemame Gebreab att spåra till kriget som bröt ut 1998 och den ännu olösta gränskonflikten med Etiopien.
– Etiopiska trupper fortsätter att ockupera eritreanskt territorium. Det vore dumdristigt att utesluta ett nytt krig, men det bästa sättet att undvika krig är att fokusera på utveckling. Etiopien vill att vi ska fokusera på kriget.
När jag frågade om vilka effekter det har på landet att armén är mobiliserad vid gränsen tog han samtidigt inte chansen fullt ut att använda gränskonflikten som en ursäkt.
– Vi försöker att inte hållas gisslan av konflikten. 90 procent av arméns resurser satsas på att utveckla landet. Soldaterna står inte i skyttegravar vid gränsen.

Bilden av att alla som flyr gör det på grund av situationen i Eritrea var enligt honom just en bild som medierna reproducerar.
När jag berättade om att eritreanerna ju inte bara flyr utan också riskerar sina liv skakade han på huvudet.
– Se på de som tagit sig Calais, de är i Frankrike i säkerhet och då vill de till England. Varför vill de vidare om de nu flyr för sina liv och har korsat Sahara och Medelhavet?
Att försöka få honom att diskutera ”push”- och inte bara ”pull”-faktorer verkade omöjligt men efter ett antal frågor erkände han att det fanns brister.
– Kan situationen i Eritrea bli bättre? Ja, och det försöker vi göra något åt. Vi försöker skapa en social miljö och en livskvalitet som gör att ungdomarna ska vilja stanna i landet.
Jag kände snabbt att intervjun var på väg in i det låsta bollande av siffror som jag sett alltför många journalister hamna i.
Att Sverige gav asyl till alla eritreaner som sökte menade han var den främsta orsaken till att många flyr landet.
Hade inte en och en halv miljon svenskar lämnat landet och migrerat till USA?
Var inte migrationen en ”global trend som svepte över världen”.

En fråga i mitt block handlade om det som i FN-rapporten beskrevs som en ”shoot to kill”-policy vid gränsen. Men jag tvekade att ställa den eftersom stämningen var rätt dålig som den var.
Å andra sidan ville jag inte få ett visum för frågor jag aldrig ställde. Men jag hann knappt formulera den innan jag fick mothugg.
– Den frågan är en förolämpning av landet, en förolämpning av kulturen, en förolämpning av människorna i Eritrea. Vi gör inte sådant, det är inte en del av vår kultur. Det är inte sant, sade Yemame Gebreab upprört och sjönk ner i stolen.
För första gången var han märkbart irriterad.
Där rök mitt visum tänkte jag och försökte lugna ner intervjun med öppna frågor om framtiden – som beskrevs som ljus.
Min plan var att på band fråga honom om min visumansökan och jag undrade om jag tolkade regeringen rätt när jag tyckte mig se ett mönster där fler utländska journalister släpptes in i landet.
– Vi har ett väldigt komplicerat förhållande till pressen, men vi har bestämt oss för att göra ett försök, låta folk komma och rapportera det de vill. Vi släppte nyligen in ett team från BBC och den erfarenheten var en väldig besvikelse för oss, de var oärliga. Men vi sade att vi försökte och gav dem en chans. Att de inte tog den chansen är det upp till dem, men vi vill att folk kommer och ser och drar sina slutsatser på plats i landet.
– Jag har ansökt om visum för att se på gränskonflikten. Kan en sådan ansökan godkännas?
– Du är välkommen.
– Då fortsätter vi intervjun i Asmara.
– Sure, sade Yemame Gebreab och reste sig upp och plockade vant av mikrofonen från kavajslaget.

Martin Schibbye
Stockholm

Av Martin Schibbye & Johan Persson | 19 juni 2016

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.