För sjuk för att utvisas – för frisk för att få stanna

Av | 10 januari 2019

Det är inte alla gränspolisen hittar som kan utvisas. Alla försök att deportera A har misslyckats – han bedöms vara i för dåligt skick för att utvisas, samtidigt som han är för frisk för att få stanna.

I journalen kommer man senare att kunna läsa att den ”sökande dunkar huvudet i sängen ett flertal gånger vilket resulterade att han ramlar ner på golvet där han fortsatte krampaktigt hålla i sitt huvud. Larmgrupp tillkallas för att försöka lugna ner situationen”.

Men just nu ligger A på en säng överdragen med plast och stirrar in i en toalett utan dörr. Genom ett stort fönster tittar vakterna på honom.

Utan ytterkläder har han tagits från Åmål till Märsta och har nu varit utan sin medicin i över ett dygn.

Inte heller fick han med sig sin mobilladdare eller några andra tillhörigheter.

Han ber om nya kläder och om att få duscha men nekas. Han har bett om att få vara själv och inte med andra. Men han känner att detta inte var vad han trodde isolering skulle innebära.

Till slut får han lite schampo på en pappkartong.

Och en utskällning.

– De sa till mig att jag bara spelade för att få stanna i Sverige. Att jag kunde skära sönder mig, att ingen brydde sig. Sverige behövde inte en sjuk kille som mig. Ville jag dö här – skulle de skicka min döda kropp till Afghanistan!

– Sluta prata jag vill inte höra på er, skrek A till svar och kastade sig mot rutan.

Av en vän från Åmål som utvisats förra året har han fått mitt nummer.

När han ringer från förvaret och berättar vad som hänt säger han med stressad röst att en resa är bokad till den 19 juni.

Det är mycket han skulle vilja berätta, innan det är för sent, säger han. Han berättar att en tjänsteman från Afghanistans ambassad har besökt A och reagerat på hans situation.

I ett intyg från dem, som jag också ska läsa långt senare, framgår det att A, på grund av sitt allvarliga sjukdomstillstånd, är ”en särskilt utsatt person”.

Vilket enligt ambassaden innebär att en utvisning skulle strida mot andemeningen i artikel sex i återvändandeavtalet mellan Afghanistan och Sverige.

På ren svenska anser inte ambassaden att vore inte en bra idé att skicka A ensam utan stöd till hemlandet.

När planet lyfter från Arlanda den 19 juni är han heller inte ombord. För trots att det juridiska maskineriet malt färdigt så sitter han där han sitter.

Ännu ett försök att utvisa A har misslyckats eftersom han bedöms vara i för dåligt skick för att utvisas – men för frisk för att få stanna.

A borde gå ut nu. Men han kan inte förmå sig att öppna dörren. Han stirrar på sin telefon och blir allt mer rädd för att få en flashback under intervjun.

Klockan är redan kvart över tre och han vet att jag väntar längst inne i kaféet i den stora centrumbyggnaden, närmast parkeringen.

Han har hela dagen tänkt på att ta sig ner till centrum för att möta mig, men nu går det inte.

Platser med mycket folk, som tåg, bussar eller köpcentrum klarar han inte av.

Han vill berätta, men börjar ångra sig: Hjärtat slår allt snabbare, han får svårt att andas och börjar känna sig yr.

Med darrande händer tar han upp telefonen och ber mig vänta – några minuter till. Han ska försöka få en vän att möta mig.

En timme senare räknar jag till 14 skor i hallen.

Inne i den lilla ettan sover förutom A även fem andra i samma situation samt en äldre kvinna och hennes dotter. Värmen är olidlig och alla fönster står på vid gavel.

Många av dem har sovit på gator, i källare, i skogen eller hos kompisar. Men nu har de tak över huvudet. För en stund.

Enligt Migrationsverket finns det 20 000 till 50 000 personer som lever gömda i landet, men mörkertalet är högt.

A skär upp en ananas i små bitar och flyttar undan filtar så att jag kan slå mig ner på en av sängarna. Han är genomsvettig och ber stressat gång på gång om ursäkt för att han inte kunde komma och möta mig.

Nyligen satt han inlåst på förvaret men gränspolisen bedömde att han var för sjuk för att utvisas så de släppte ut A på gatan i Märsta.

Han har recept för Venlafaxin, Risperidon, Theralen, Zopiklon, lbumetin och Alvedon, men inga pengar att hämta ut medicinerna för.

– Jag gjorde ett hängningsförsök i badrummet men duschställningen gick sönder. De jag bor med här är rädda för mig, de vet inte vad de ska göra när anfallen kommer, säger han.

Allt började när A många år tidigare gick mellan bilarna i Irans huvudstad Tehran och sålde strumpor och tuggummi. Oftast i området runt hemmet, men också i de kringliggande stadsdelarna. Området hade flera hotell, restauranger och skolor, så det var alltid mycket folk i rörelse. En del handlade något. Andra skrek och kallade A för ”hundafghan”.

Utan id-handlingar och möjligheterna till riktig skolgång var jobbet viktigt för att familjen, som flytt från Logar-provinsen i Afghanistan, skulle få mat. Dessutom var hans äldre bror sjuk så ansvaret att dra in pengar låg på hans axlar.

Varje kväll när han kom hem till lerhuset uppskattade föräldrarna och syskonen slantarna han hade med sig. Oavsett hur lite det var. Särskilt lillasystern sken upp när hon fick se A.

Ibland tog hans mamma med barnen till en illegal skola för andra afghaner i området som också befann sig olagligt i Iran.

Några minnen från Afghanistan har han inte.

Han var tre-fyra år när familjen flydde. Pappan som hade arbetet för ryssarna under den sovjetiska ockupationen pratade ibland om den tiden. Men inte ofta. Alla i familjen visste att det var farligt om de skulle tvingas återvända, därför låg man lågt.

Dagarna som försäljare på Tehrans gator var långa och livet som flykting tärde på alla. Men det fanns en ljuspunkt i A:s tillvaro: Han var kär. Galet kär. I en ung tjej från Iran.

Allt var väldigt oskyldigt. De gick promenader, pratade och åt glass på parkbänkar.

Med tiden hade de blivit modigare och även om de båda visste hur samhället såg på att en ung tjej från Iran uppvaktades av en flyktingpojke från Afghanistan kunde de inte sluta att ses.

De trodde på varandra och ville ge nyfikenheten en chans.

Det som oroade A var att flickans släkt tillhörde den ökända ”moralpolisen” Basji. Från början en milis som stred mot Irak under kriget, i dag bestod den av frivilliga som hjälpte polisen att hålla ordning.

Men hon hade lugnat honom. De var ju bara vänner och hennes bröder skulle aldrig göra något mot någon hon tyckte om.

Men när flickans bröder fick reda på vänskapen följde de efter systern och så fort de fick se A hade de stormat fram och skrikit att han var en äcklig afghan.

A slog tillbaka och fick in några smällar. Men de var flera.

Skadad tog han sig hem till sin far som skällde ut A. Inte bara riskerade han sitt eget liv – hela familjen var nu i fara.

Redan samma kväll började pappan ringa runt och undersöka möjligheten att skicka iväg sonen till Turkiet. Problemet blev inte mindre utav att familjen de hamnat i konflikt med var milismän som patrullerade gatorna.

Men på morgonen hade pappan tänkt om. Innan A skickades iväg ville han pröva en annan lösning. Han klädde upp sig och gick tillsammans med en av sönerna för att prata med flickans familj och be om ursäkt.

Om ursäkten godtogs tänkte de förklara att ungdomarna var kära i varandra och be om dotterns hand för sin son.

A väntade oroligt hemma på att de skulle komma tillbaka.

Det dröjde inte länge.

Brodern blödde kraftigt från handen efter att ha försökt skydda sig från knivhuggen. Det var nästan som om de försökt karva loss hans utsträckta hand.

Pappan var också allvarligt knivskuren och misshandlad. Dessutom hade bröderna följt efter och strömmade in lerhuset och slog sönder möblerna.

– Aldrig att vi ger vår dotter till en afghan, skrek de. Vi kommer döda din son och bränna ner ditt hus!

De skrek också att de anmält A till polisen för våldtäkt. I tumultet försäkrade A gång på gång att han aldrig legat med systern – men det hjälpte inte.

Inne på polisstationen hade hon tvingats berätta just det.

De följande dagarna fortsatte trakasserierna och mamman och systern vågade inte ens gå ut för att handla. Det var uppenbart för alla i familjen att de måste fly igen. Men A vill inte dra med sig familjen i fallet.

Istället smög han ut på natten för att göra upp en plan med tjejen: de skulle rymma tillsammans.

A reser sig upp för att koka te. Sedan ber han de andra killarna i rummet att gå ut.

– Ut och gå. Varsomhelst. Ut bara!

Fram tills nu har det varit en berättelse som de alla själva upplevt eller hört förut. Men det han nu ska berätta vill han inte delge dem.

När lägenheten är tom fortsätter han att berätta att när han kom till mötesplatsen var bröderna där. De förde A till en källare och han fick en ögonbindel över huvudet.

Han såg inget, men försökte fråga rösterna om hur det var med tjejen?

Han fick då ett knä i ryggen och de tryckte ner A på golvet.

– Du ska inte röra henne och du ska inte ta hennes namn i din mun!

A försökte förklara, men det blev bara värre. Han kände hur någon rev av honom alla kläder, även kalsongerna. Han gjorde motstånd och kände smärtan av en kniv. Sedan kom en annan fruktansvärd smärta när hans kidnappare penetrerade honom med en glasflaska.

– De gjorde konstiga saker med mig. Det gjorde ont, säger A och börjar hulka och får inte fram ett ord.

Rösten bär inte längre och jag frågar om vi ska avbryta intervjun.

Inget svar. A fokuserar på att andas. Knep han fått lära sig i Sverige av det otal psykologer som han träffat.

Inte svimma. Inte tappa kontrollen.

– De skär sönder mina händer med kniv, medan jag ber för mitt liv, berättar han innan vi får ta en paus igen.

A fortsätter sedan berätta detaljerat om blodsmaken i munnen och om övergreppen, men jag stänger av bandspelaren.

Han vaggar fram och tillbaka och berättar om knäckljudet. Om händer som grep tag. Sparkar. Ljudet av slag mot kroppen. Om kletigt varmt blod. Om hur de kissade. Brände med cigaretter. Tvingade honom till oralsex och ejakulerade i hans mun.

Sedan kommer tårarna och han sitter tyst och vaggar fram och tillbaka.

Utanför hör man ett pendeltåg bromsa in. Tider och avgångar ropas upp. Ljudet av tryckluft och gnisslet från spåret.

När A lugnat sig berättar han att hans första tanke när han vaknar upp efter misshandeln var att han måste ta sitt liv.

– Jag hade inte ont kroppen jag hade ont i hjärtat. De gjorde så mycket konstiga saker med mig, jag kan inte leva med det. Jag känner att jag inte är en vanlig kille längre, förklarar han.

I dag har det gått nästan två år sedan hans beslut om utvisning vann laga kraft. I domen kan man läsa att det som hänt i Iran inte är av intresse eftersom lagstiftningen säger att han ska prövas mot Afghanistan.

Och om den tiden finns det inte mycket han kan berätta för utredarna.

Under de första intervjuerna med Migrationsverket svarar han ”jag vet inte” på de flesta frågor som rör situationen i Afghanistan. Pappan pratade ibland om att de som hotade dem var pashtuner. Att det hörde ihop med religionen. Andra gånger om att han jobbat för ryssarna under den sovjetiska ockupationen och anklagats för att vara spion.

Men alla uppgifterna anses av Migrationsverket som för vaga. Dessutom är de andrahandsuppgifter.

– Men vad kan man kräva att man ska minnas när man var tre år, frågar sig A.

Migrationsverket menar också att det framstår som mycket osannolikt att det i dag skulle finnas en individuell hotbild mot A på grund av händelser under den sovjetiska ockupationen.

Migrationsverket lyfter också i sitt avslagsbeslut fram att han har en morbror i Kabul och två fastrar i landet.

När återvändandesamtalet hålls med A på boendet i Åmål, sker det på hans rum eftersom han inte vågar ta sig till Migrationsverket.

Sist han var där hamnade han på golvet hos handläggaren. I rapporten från mötet kan man läsa att: ”han sitter som förra gången, tätt intill kontaktpersonen med hakan i bröstet och får slumpmässiga ryckningar i armarna.

Dock bekräftar han muntligt att han hör och förstår. Han ställer också några relevanta frågor. Han undrar bland annat hur han ska kunna resa någonstans när han knappast lämnar sitt rum.”

– Vi vet att du är sjuk men du måste lämna landet. Du måste skaffa en biljett, minns han att de sa.

Biljett, klart han vet att han måste ha en biljett om man ska flyga.

Han är ju inte dum.

Ny lägenhet, ny ort.

Två månader efter vårt första möte står jag efter en lång resa med pendeltåget utanför ett nytt köpcentrum och väntar.

Till slut blev de återkommande anfallen för mycket för alla i den lilla lägenheten och han fick flytta igen.

– De kastar runt mig och de andra ungdomarna tills vi hamnar på gatan, förklarar A.

Runt omkring A sitter nya papperslösa sovkamrater som får hantera honom när han bryter ihop.

Och en ny snäll ”mamma” som själv flyttat ut. Jag räknar till tio skor i den här hallen.

A har under den senaste månaden skickat en massa meddelanden till flera frivilligorganisationer, men många har slutat att svara.

Det är den varmaste sommaren i mannaminne och A har frusit is i en petflaska som han håller för pannan.

– De säger att de finns här för att hjälpa mig. Men sedan så försvinner personerna. Man kan inte bestämma någonting, för alla försvinner, säger A.

Men det finns några som aldrig försvunnit lägger han till.

Som alltid finns där.

Det senaste beskedet han fått av myndigheterna är att han ska återvända till Afghanistan, men att han bedöms som för sjuk för att gränspolisen ska kunna verkställa utvisningen.

A:s liv i Sverige, sedan han kom hösten 2015, har inte varit som många andra flyktingars. Traumat han bar på har gjort att han kastats mellan boenden, sjukhus och psykiatriska avdelningar.

– Jag svimmade ofta i skolan, en gång föll jag ner för trapporna och flögs med ambulanshelikopter till sjukhus.

När kroppen läkt ansåg skolan att han var för sjuk för att kunna vistas i lokalerna.

–Du är sjuk och behöver vård. När du mår bättre igen så är du självklart välkommen tillbaka till oss, sa skolledningen till honom.

Samma sak hände på boendet: De återkommande anfallen på dagarna och mardrömmarna på nätterna gjorde att personalen kämpade med att hålla honom vid liv. Till slut beslutade Migrationsverket att de inte längre kunde betala för A:s boende och därför var han tvungen att flytta.

Journalerna han visar mig vittnar om hundratals panikattacker, upprepade självmordsförsök med rakblad, mediciner och genom hängning. Ibland sker så många som sex anfall per dag.  Under anfallen stänger han av helt under 30 minuter. Ibland en timme. Som längts i två.

Ofta skadar han sig själv när han kastar sig runt på golvet och slår i huvudet och armar och ben i stolar, bänkar och möbler.

Det har blivit höst och det har gått mer än ett halvår efter vårt första möte. A bor på en ny plats, men vi ses inte där den här gången.

Han vill inte det.

Han har på sig en röd keps och ser lite starkare ut. Men det är bara på ytan. A berättar nu om ytterligare än händelse som han inte berättade för Migrationsverket förrän de avslagit hans ansökan.

När han under flykten passerade Turkiet så togs han om hand av flyktingsmugglarna.

Eftersom han inte kunnat betala dem höll de kvar honom mot hans vilja. Även där blev han våldtagen och tvingades se på när andra inlåsta flyktingar våldtogs.

– Jag skämdes för att berätta att jag hade våldtagits igen, därför berättade jag inget om det, säger A.

Han berättar också om första gången han kom till Sverige. Hur han klev av tåget på perrongen i Göteborg och hittade en 100-kronors sedel.

Han gick till McDonalds inne på centralstationen och en snäll tjej i kassan gav A mer hamburgare och läsk än han kunde äta.

Det är snart fyra år sedan nu. En annan tid. Ett annat Sverige.

**

Sedan visar mig A hur han plötsligt fått chatt-meddelanden av sin försvunna lillasyster.

Lillasystern: Jag är Z din lillasyster, du kallade mig för gulmyra, ja det är jag och du är min bror.

A: Hej syster, jag ska dö för dig, hur är det? Gud var är du?

Lillasystern: Tack jag mår bra.

A: Hur är det med mamma? Skicka en bild på henne.

Lillasystern: Jag har ingen bild just nu men jag ska fixa en.

A: Var är mamma? Ge mig ditt nummer så kan jag ringa.

Lillasystern: Mamma är bra hur är det med dig? Mamma är här och hälsar tillbaka, jag säger ju att jag inte har någon mobiltelefon själv.

A: Jag mår bra, var är mamma?

Lillasystern: Mamma är här hos mig.

A: Jag vill prata med mamma snälla kan du ordna en telefon? Hur är det med min bror? Hur är det med pappa? Snälla skicka några bilder. Var är ni egentligen eftersom ni inte ens har en telefon? Jag saknar er.

Lillasystern: Var är du? Jag trodde att du dog. Vi bor i Iran.

A: Jag letade efter er i fyra år och efter jag tappade bort er kunde jag inte sova, jag trodde också att ni dog. Jag saknar vår bror, snälla säg till mig var han är, jag håller på dö, varför svarar du inte?

Lillasystern: Vi mår bra, jag sa ju att jag inte har någon telefon. Jag ska berätta allt men lova mig att inte bli ledsen.

A: Vad har hänt då, säg jag orkar.

Lillasystern: Lova mig att du ska inte blir ledsen, jag och X bor i Iran just nu, vi har blivit attackerade i Kabul när vi båda inte var hemma, när vi kom tillbaka så hade vår storebror blivit skjuten och de andra var borta också, folk säger att de också är döda, vi rymde därifrån.

**

A berättar att under månaderna som gått sedan sist har han fortsatt att pendla in och ut mellan olika privata boenden och landets psykakuter. Diagnosen som ställs gång på gång av olika läkare är depression med svåra suicidtankar och planer: ”mardrömmar, flashbacks, psykotiska inslag och dissociativa anfall”.

Sida upp och sida ner.

I flera av intygen kan man läsa att sjukdomstillståndet bedöms vara livshotande och att suicidrisken är överhängande vid avsaknad av medicin och stöd från professionell personal.

Men alla hans verkställighetshinder har ändå avslagits, hela vägen till Migrationsöverdomstolen. Domarna anser att hans psykiska hälsa är kopplade till möte med polis och beslutet om utvisning. Inte till det han utsattes för i Iran.

Men kan man utvisa någon vars hälsotillstånd bedöms vara livshotande?

Inte enligt A:s juridiska ombud som menar att det strider mot Europakonventionen. Samtidigt har tidsfristen för när A skulle ha lämnat landet frivilligt sedan länge löpt ut.

Det sista halmstrået är att driva fallet till Europadomstolen. Men är hans situation sådan att den kan anses utgöra just sådana ”exceptionella omständigheter” som avses i Europadomstolens rättspraxis?

Det vet ingen.

Det har aldrig om psykisk sjukdom i form av hög självmordsbenägenhet, tillsammans med andra omständigheter såsom avsaknad av nätverk och adekvat vård, kan anses utgöra sådana ”exceptionella omständigheter”.

– Jag ville fixa till mitt liv. Men nu bryr jag mig inte längre om mig själv. De kan utvisa mig. Men innan jag dör vill jag berätta om hur jag behandlats. Jag vill att alla ska veta vad som hänt, säger A.

Sedan vi sågs sist har han varit inne akut på S:t Görans sjukhus flera gånger, men inte blivit inlagd eftersom han saknar ett personnummer.

– Varenda gång måste jag börja om och berätta allt igen. Om och om igen. Utan personnummer är jag ett djur. Eller värre än djur. Djur sätter man plastlappar med nummer i öronen. Jag är en död person i deras ögon. Alla bara väntar på att jag ska lyckas ta mitt liv.

 

**

Vill du skicka en hälsning till A? Maila [email protected] så framför vi den till honom. Vi kommer också inom ett par veckor i en ny del att följa upp A:s situation och liv. Gå också gärna med i facebookgruppen: ”Uppdrag: Afghanistan”

Hjälplinjen erbjuder tillfälligt psykologiskt stöd på telefon, alla dagar kl 13-22. Det kostar som ett vanligt samtal och du kan vara anonym.

Självmordslinjen drivs av föreningen Mind som arbetar för psykisk hälsa och stödjer människor i kris. Du som känner att du inte vill leva längre eller har någon närstående du är orolig för kan ringa, chatta anonymt eller ställa frågor via mejl. Telefonlinjen och chatten är öppen klockan 6 till 24, alla dagar i veckan. Telefon: 901 01 Chatten når du på mind.se

Av | 10 januari 2019

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Utvisningarna

Sveriges bästa brottare ska utvisas

Inaya är en av Sveriges bästa brottare men ska utvisas efter snart fyra år i Sverige. Västerås brottarklubb har prisats för sitt integrationsarbete - men frågar sig nu om deltagande i Pride-tåg och träningar med tjejer kan utsätta Inaya för fara i Kabul. – Vi vill inte ha pris för vårt integrationsarbete. Vi vill ha garantier för att Inaya får leva.

Stening hotar barnfamilj vid utvisning

Mohammad Sharifi och Hamideh Ahmadi gifte sig mot sina föräldrars vilja. Nu riskerar de unga föräldrarna att stenas om Migrationsverket inte ändrar sitt utvisningsbeslut i sista stund. Det menar familjens advokat. – De riskerar att utsättas för förföljelse, hot och i värsta fall att de mördas. Och vad händer då med barnen? De är födda i Iran och Sverige och har inget nätverk i Afghanistan, säger Therése Fraenkel.

Sverige fortsatt strängast för afghaner bland EU:s största mottagarländer

Enligt ECRE, en allians av 110 icke-statliga organisationer i 41 länder, visar årets siffror att Sverige fortsatt är strängast i klassen när det kommer till att bevilja asylansökningar från afghaner.

För sjuk för att utvisas – för frisk för att få stanna

Det är inte alla gränspolisen hittar som kan utvisas. Alla försök att deportera A har misslyckats – han bedöms vara i för dåligt skick för att utvisas, samtidigt som han är för frisk för att få stanna.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.