Från folkbildningens pionjärer till skånetrafikens appar

Av | 20 oktober 2018

Människor har en lång tradition av att gå samman för att förbättra samhället, så även i Skåne. I denna första kulturanalys tittar Brit Stakston närmare på folkbildningen och människors livsvillkor.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Verkliga Sverige

Förr eller senare kommer det faktum att jag varken har bil eller körkort att bli ett problem under den här långa reportageresan. I södra Skåne är det dock inga problem. Pågatågen, Öresundstågen och bussarna tar mig smidigt fram. Jag sänder dock en tanke till den man som rusade fram efter en föreläsning i Lund och uttryckte sin ilska och förtvivlan över att turlistor inte fanns i pappershäften längre. Självklart hade han en mobiltelefon men vägrade skaffa sig en smart telefon. Utan Skånetrafikens app kan han inte detaljplanera de många resorna på samma enkla sätt som jag gör.

Ett vardagsproblem av enklare slag för mig här i Skåne är att man föredrar Zoegas mörkrost. Jag avslöjar mig med andra ord direkt som upplänning genom att föredra mellanrostat kaffe under mina resor från Smygehuk, Trelleborg och vidare mot Höllviken, Skanör, Falsterbo, Vellinge och Malmö.

Selma Lagerlöfs läsebok för folkskolan är som sagt den gemensamma vägvisaren för såväl Martin Schibbyes reportage som för mig under denna färd genom Sverige.

Boken börjar på en gård i Västra Vemmenhög, men 32 kilometer österut ligger Vellinge och det får bli min startpunkt för att titta närmare på folkbildningen och människors livsvillkor.

Det är mer samtidsintressant att börja där, för att se närmare på hur människor engagerar sig och möts för att lära tillsammans. Särskilt med tanke på hur kommunen gjort sig nationellt känd för att vilja genomföra tiggeriförbud.

**

Foto: Jacek Lesniowski, wikipedia commons.

I dag är människors lika värden och respekt för varandra en mycket mer vanlig utgångspunkt än det översitteri och kontrollsamhälle som fanns för drygt hundra år sedan. Smörjmedlet i den samhällsmotorn är möjligheten att utbyta erfarenheter med varandra.

I Skåne har människor precis som i övriga landet alltid löst gemensamma angelägenheter genom att gå samman i alla möjliga slags föreningar. I Skåne har många av dem en koppling till jordbruket. Man startade andelsföreningar för att kunna få tillgång till el, kostbara maskiner eller andra nya tekniska lösningar. Bönder gick samman i tröskebolag och köpte maskinerna tillsammans. Tröskan kom sedan till gården för några dagar innan den gick vidare till nästa bonde.

Utanför Trelleborg vid Värlinge bildades det första andelsfryshuset 1947. Och under 50-talet bildades det även i Vellinge en andelsfrysförening. När kunskapen om frysteknikens fördelar växte och tillgången till el för maskinbruk blev vanligare så ökade antalet frysar i hemmen. Föreningarna levde dock kvar under en period. I Skåne-Tranås blev den sista andelsfrysen kulturhistoria för några år sedan och lär ännu vara i drift.

För livet i byarna var umgänget i föreningar viktiga. Vellinge har alltid haft ett rikt föreningsliv. Det finns ett antal tidiga idrottsföreningar. Friidrottsföreningen Finish startade 1924, året därpå kom Vellinge tennisklubb och fotbollsklubben Vellinge IF startade 1928. Vellingescouterna har funnits sedan 1958 och haft många julmarknader i den gamla brandstationen. Vellinge fotoklubb har funnits sedan 1965 och har än i dag sina möten en gång i månaden i biblioteket. Lionsföreningar och Röda Korset har också varit aktiva länge och samlat in medel till olika hjälpverksamheter.

Under 1940-talet kom en hel del danska judiska flyktingar till kusten vid Skanör och Falsterbo. Det uppges att det runt 1943 inte var ovanligt att det kom 40–50 personer varje natt. De fick ofta husrum i privata familjer i Skanör. Totalt flydde 7 900 danska judar och deras icke-judiska makar i hela området runt Öresund.

”Jag hade åtskilliga flyktingar hemma hos mig. Till en början visste man inte riktigt hur generös man skulle vara och hur långt man skulle våga gå med hjälpsamheten, men efterhand fick man klara direktiv från myndigheterna att de skulle ha all hjälp de behövde.”  (Kustuppsyningsmannen Karl Svensson i utgåva 64 av ”På Ljungen” utgiven av Calluna kulturförenings skrift.)

**

Henrik Wranér föreläser utomhus vid ett folkskollärarmöte i Stockholm år 1903. Bild från Lärarstiftelsens arkiv.

På väg till Vellinge passar jag på att gå på utställningen ”En sagolik skola” på Malmö museum som visar folkskolans utveckling sedan 175 år. I skrivande stund finns den i Falun.

Utställningen tar sin utgångspunkt i den där så avgörande händelsen sommaren 1842 när alla församlingsbor fick höra den stora nyheten om att det i varje socken skulle finnas minst en skola. Kungörelsen kom genom en skrivelse från kung Karl XIV Johan på Stockholms Slott och lästes upp i församlingarna.

Folkskolornas lärare skulle vara utbildade och undervisa alla barn oavsett bakgrund. De skulle lära sig läsning, skrivning, räkning, geografi, naturkunskap, historia, gymnastik, sång, kristendomskunskap och biblisk historia.

Lärarutbildningen var ettårig och till en början enbart till för män. Men snart upptäcktes bristen på lärare och år 1858 kunde även kvinnor börja arbeta som folkskollärare. Det var ett av de första yrken som kvinnor överhuvudtaget kunde utbilda sig till och folkskollärarna var en mycket aktiv yrkesgrupp som snabbt organiserade sig.

1880 grundades den nationella föreningen Sveriges Allmänna Folkskollärarförening som också öppnade för småskollärarna. Det var den föreningen som 1901 anlitade Selma Lagerlöf för skrivandet av en ny läsebok för folkskolan. En av de drivande rösterna bakom behovet av en ny läsebok som skildrade mer av verkligheten i hela Sverige var bland annat pedagogen och samhällskritikern Ellen Key.

Selma Lagerlöf hade utbildat sig vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm och undervisade vid Elementarläroverket för flickor i Landskrona under tio år. Vid tillfrågandet av att skriva den nya läseboken var hon redan en etablerad författare men var mycket glad över att få frågan. Hon var lika kritisk till den rådande läseboken som hennes uppdragsgivare var men hade också tydliga idéer om hur en ny läsebok skulle se ut. Hon förkastade en del av de arbetsmetoder föreningen föreslagit och ställde krav på hur arbetet skulle gå till och vad boken skulle innehålla. Hon ville ha konstnärlig frihet och försäkringar om att ingen liknande bok skulle produceras och konkurrera med hennes under den här tiden.

Hon ville göra ”en bok om vårt land” genom korta lokala berättelser som skulle knytas till en bestämd plats. Berättelserna skulle komma från sägner, folkvisor, men också från olika ämnen såsom historia och naturkunskap samt från olika yrkesgrupper. Tillsammans skulle det här materialet ge en helhetsbild av Sverige. Turistföreningens årsbok var en av de många källor hon i ett tidigt skede tyckte skulle vara användbar. I en berättelse fylld av fantasi skulle tanken ges frihet och demokratin få luft under vingarna.

  • Har du en berättelse?
  • Har du några andra tips på spännande smarta lösningar av slaget andelsfrysföreningar? Vilka föreningar minns du? Vilka nya innovationer fanns det stor skepsis runt? Eller har du äldre släktingar som berättat om andra världskriget och de danska flyktingarna? Eller har du gått i folkskolan, hur var det i så fall?
  • Diskutera här i kommentarsfältet eller berätta mer i vår Facebookgrupp Verkliga Sverige.

Arbetet med boken kom att ta lång tid och Selma Lagerlöf gjorde många resor över landet. Till sin hjälp hade hon hela tiden folkskollärarna från de olika landskapen och många andra som bidrog till berättelsen.

För journalisterna på Blankspot som i den redaktionella processen alltid arbetat nära läsarna var det magiskt att hitta den där gemensamma nämnaren till Selma Lagerlöf genom hennes crowdsourcande. Hon gjorde det långt innan det begreppet ens fanns. Eller så är det som så många gånger förr. Att det vi gör i dag bygger på tidigare erfarenheter.

Och det mesta har prövats i någon form.

De många visionerna av hur folkskolan skulle bli bättre vid förra sekelskiftet är inspirerande att ta del av inför min ambition med de här nedslagen inom olika delar i den svenska folkbildningen. Det ger en tydlig bild av dess utveckling och de olika angreppssätt som funnits. De progressiva folkskollärarna involverade så många författare och konstnärer som möjligt för att förse barnen med det man ansåg var det bästa för att främja deras bildning. Det skulle finnas ett rikt material med fler bra bilder och fler underlag till god läsning, och många involverades i det arbetet.

Jag bär med mig berättelsen om folkskolans roll för skolutvecklingen som en symbolisk taktpinne när vi nu ska följa effekterna av dessa progressiva folkskollärares arbete.

När så är relevant kommer jag att blicka bakåt mot det som varit för att bättre förstå var vi är i dag och kanske kan därmed också framtiden bli lite mer begriplig.

**

Du har läst en kulturanalys i serien ”Verkliga Sverige”. Läs även Martin Schibbyes första reportage i serien ”Berättelser från Skåne” och missa inte nästa del från Skåne som handlar om bibliotekens roll i lokalsamhället. Brit Stakston kommer att besöka Vellinge bibliotek den 25:e oktober klockan 14.00 tillsammans med Martin Schibbye.

Av | 20 oktober 2018

Utan dig – ingen journalistik

Genom att stödja oss ekonomiskt ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli supporter! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Vellinge kommun får rätt att förbjuda tiggeri

Ett lokalt förbud mot tiggeri får införas i Vellinge kommun. Det skriver Högsta förvaltningsdomstolen i ett pressmeddelande. – Nu kan varje kommun införa det, säger Carina Wutzler, (M), kommunstyrelsens ordförande.

Blekinge nästa för reportageserien ”Verkliga Sverige”

Nu fortsätter reportageresan Verkliga Sverige och vår digitala gås flyger nu mot Blekinge. Vad tycker ni vi borde skriva om?

Konsten att fiska i grumliga vatten

Två sportfiskeentusiaster från skånska Tågarp bestämde sig för att göra något åt sin hemmasjös grumliga vatten. Några år senare syns bottnarna på Växjös sjöar för första gången på årtionden.

Hur ser framtiden i Vellinge ut?

I denna fjärde kulturanalys från Skåne tittar Brit Stakston närmare på civilsamhällets engagemang och hur sammanhållningen i ett samhälle sätts på prov när strategierna för att möta utvecklingen ser olika ut.