Analys om Afghanistan
Fria bönder odlar afghanistans opium
Afghanistans opiumhandel beskrivs ofta som kontrollerad av talibaner och kriminella nätverk i det krigshärjade landet. Men ett besök på vallmofälten under skördetid visar en annan sida av handeln – som omkullkastar gamla sanningar.
Av Franz J Marty 19 juni, 2017
Den smala, dammiga vägen ringlar sig förbi fält av gyllene vete som svagt svajar i brisen. Utspridda gröna träd och karga kullar ramar in Dara-i Mazor dalen i Kunars Nurgal-distriktet. Vi befinner oss bara en kort bilresa från huvudvägen mellan Jalalabad och Asadabad, huvudstäderna i Afghanistans östra provinser Nangarhar och Kunar.
På andra sidan den lilla floden ligger traditionella lerhus formade som slottsliknande försvarsverk – en påminnelse om att Afghanistans våldsamma historia går mycket längre tillbaka än de amerikanska – eller sovjetiska invasionerna.
Bakom en mindre lada, som ligger skuggad av de omgivande träden, breder ännu ett vetefält ut sig.
Men precis bredvid är marken täckt av andra grödor vars gröna stjälkar toppas av kapslar i golfbollstorlek. De sticker upp ovanför de buskiga löven vid stjälkarna: vallmo, råmaterial för opium.
Den bördiga jorden och det heta klimatet ger stora skördar, som används till att framställa opium.
Basen för morfin, heroin och andra opioider som används för medicinska ändamål, men också för den olaglig narkotikakonsumtionen. Enligt World Drug Report 2016 från FN: s kontor för narkotika och brottslighet (UNODC) står Afghanistan för cirka 70 procent av den globala opiumproduktionen.
Även om vallmoodling är mest koncentrerad till södra Afghanistan så förekommer odling över hela landet. Opiumproduktionen är mer utbredd i oreglerade områden som Dara-i Mazor, men den existerar också i regeringskontrollerade zoner eftersom säkerhetsstyrkor, som ofta kämpar för att hålla tillbaka upproret, knappast kan förhindra vallmoodling.
I början av maj är den korta skördesäsongen i Kunar slut. Det sker strax efter att de vita eller mörkrosa vallmoblommorna har vissnat och endast de gröna kapslarna kvarstår. Detta kan vara tidigare eller senare i andra delar av landet, beroende på de lokala förhållandena.
Själva skörden är en arbetsintensiv uppgift. Varje enskild vallmoskida måste skäras upp med ett verktyg med flera små knivar. När den är uppskuren läcker opiumlatexen omedelbart ut ur de rakbladstunna reporna.
Försöken från omvärlden att begränsa opiumodlingarna i Afghanistan har misslyckats.
I Dara-i Mazor är saften ljusrosa, men experter säger att den brukar vara vit först innan den oxideras i luften och snabbt skiftar till en rosa och senare en mörkbrun färg. Den värdefulla latexen flyter tillräckligt för att den ska droppa ut, men är ändå tillräckligt kladdig för att hålla fast vid skidan och inte falla till marken. Normalt lämnas kapslarna sedan till nästa dag men med tanke på mitt korta besök visade lokalbefolkningen hur de samlar det utläckta opiet från skidan med ett annat verktyg som ser ut som en bred lie.
En av jordbrukarna, en ung man med ett välkammat skägg och kolsvart slicklat hår, uppgav att omkring 60 procent av hans fält är vallmo. Och det här är inget undantag. När han får frågan om varför han planterar vallmo svarar han att han är tvungen att göra det, eftersom andra grödor bara ger en liten vinst. Detta hävdas också av andra bönder i Nurgal och i Shigal, ett annat distrikt i Kunar.
De säger inte att andra grödor inte skulle ge någon vinst, vilket väcker frågan – gör de bara det för de högre vinsterna som ingen laglig gröda kan generera?
Enligt David Mansfield, forskare på London School of Economics och den afghanska forsknings- och utvärderingsenheten som arbetat med opiumodling i Afghanistan i nästan två decennier, är vinstmaximering inte drivkraften bakom beslutet.
Den ofta skildrade bilden av maffia-liknande grupper som utnyttjar böndernas svagheter och tvingar dem att odla opium finns inte verkligheten. Beslutet att odla vallmo är ganska fritt taget av bönderna själva, menar skribenten.
Afghanska bönder vill hellre försöka balansera sina försörjningsformer, säkra en viss självförsörjning av mat, använda sin jord på ett hållbart sätt (vilket också innebär att växla eller rotera olika grödor) och minska riskerna. Således är den monetära vinsten bara en av många faktorer i jordbrukarnas beslut.
Dr Mansfield har hävdat att han under sina många år i Afghanistan aldrig träffat en enda jordbrukare som fysiskt tvingats att odla opium. Rapporter har tidigare föreslagit att jordbrukare varit tvungna att odla vallmo, eftersom de är beroende av förskottsbetalningar som de kan få för framtida opiumskörd, eller att de inte har något annat val än att producera opium för att återbetala lån.
Andra menar däremot att systemet med förskottsbetalningar på framtida skördar finns men har minskat dramatiskt under de senaste åren och att de också existerar för andra grödor än opium. Och även om ekonomiska faktorer spelar en roll så framgår det av UNODC att ”utestående lån inte uppstod som en differentierande faktor för odling av opium, eftersom andelen jordbrukare som hade skulder eller med utestående lån var liknande, oberoende av om de växte vallmo eller inte.”
Den ofta skildrade bilden av maffia-liknande grupper som utnyttjar böndernas svagheter och tvingar dem att odla opium finns inte verkligheten. Beslutet att odla vallmo är ganska fritt taget av bönderna själva.
Och även i efterföljande försäljning av råopium är bönderna långt ifrån att vara offer för en kartell. Bönderna i Nurgal och Shigal uppgav att många köpmän kommer till gårdarna för att köpa opium och att de vanligtvis bara skulle köpa ett fåtal kilo. Även för en liten bonde är det endast en bråkdel av hela skörden (enligt UNODC Afghanistan Opium Survey, år 2016 ”uppgick det genomsnittliga opiumutbytet till 23,8 kg per hektar”). Detta gör opium ännu mer attraktivt för bönder, eftersom de i motsats till andra grödor inte behöver transportera sin skörd över ofta underutvecklade och ibland farliga vägar till en marknad.
Bönderna beskriver köpmännen som oberoende aktörer som försöker göra vinst genom att sälja narkotikan till ett högre pris, men de hävdar att de inte tillhör någon särskild grupp eller kartell.
Detta bekräftades av en opiumhandlare och av två experter, som lade till att försäljningen av små portioner av opiumskördan till flera oberoende handlare är normen i Afghanistan.
Detta utesluter inte att några större, mer kraftfulla återförsäljare eller till och med kriminella nätverk är involverade, men de kontrollerar inte marknaden och är bara några av många aktörer. I detta avseende hävdade opiumhandlaren att större nätverk normalt bara skulle spela en större roll när det råa opiumet bearbetats till heroin. Detta ligger dock längre ner i kedjan och påverkar inte bönderna direkt.
Ny fakta visar att opiumförsäljningen vid Afghanistans gränser inte styrs av talibanerna, vilket vissa tidigare har hävdat.
Det fluktuerade priset på opium vid gårdarna är således inte orättvist satt av köparna, utan fastställt enligt olika villkor på en ganska fri marknad. Och trots att det är en bråkdel av heroinpriset på slutmarknaderna är det fortfarande en liten förmögenhet med afghanska mått mätt.
UNODC satte genomsnittspriset på ett kilo torrt opium vid gårdarna i östra Afghanistan 2016 till 239 amerikanska dollar. Jordbrukare i Nurgal och Shigal och opiumhanldare jag har pratat med hävdade att de säljer torrt opium för 25 000 till 35 000 pakistanska rupier (cirka 240 till 335 dollar) per kilo.
Sådana priser är svåra att verifiera och kan vara felaktiga. Dessutom är det svårt att sätta det i en kontext. Jämfört med månadslönen för en genomsnittlig afghansk arbetare i huvudstaden Kabul som uppgår till cirka 200 dollar verkar opiumförsäljningspriserna mycket höga. Det måste emellertid beaktas att dessa priser är kvalificerade av betydande produktionskostnader och att bönderna lever i en annan socioekonomisk miljö.
Bönder kan ibland även behålla råopium i väntan på bättre priser vilket är ännu ett tecken på en fri marknad.
Med tanke på allt detta och i motsats till den gemensamma uppfattningen är att opiumförsäljningen i landet inte är i talibanernas eller kartellers järngrepp.
Det är snarare en lös och öppen marknad där många oberoende jordbrukare och handlare försöker få sina andelar av den lönsamma – men olagliga handeln.
