”Genom dialogjournalistik byggs ett förtroende för det journalistiska uppdraget”

Av | 3 juni 2017

I en stängd Facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan” där cirka 7 500 medlemmar bidrar med sin kunskap om utvisningarna – utvecklas dialogjournalistiken av Blankspots reportrar. Ett arbetssätt som chefredaktör Martin Schibbye menar skapar engagemang, gör reportagen bättre och är ett sätt att återupprätta förtroendet för medierna.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

”Ordningsfråga. Dela inga obekräftade uppgifter om tider för utvisningar eller namn på de som ska utvisas här i gruppen. Dels är mkt information kring det osäker och skapar en fruktansvärt stress hos många i gruppen som själva sitter i förvar eller är berörda. Vill du tipsa oss på Blankspot om den typen av händelser som vi ska bevaka så maila eller skicka ett DM. Allt gott!”

Så lyder en av statusuppdateringarna i den stängda Facebook-gruppen “Uppdrag Afghanistan” som i skrivandets stund har omkring 7 000 medlemmar.

Men hur fungerar samspelet mellan tusentals medborgare och ett gäng reportrar som arbetat med traditionell journalistik hela sina liv. Vilken rolluppdelning finns? Svaret på den frågan visar också hur journalistik idag kan göras i en medskapande process. Intervjun kommer i sin helhet i den kommande reportageboken om ”Uppdrag Afghanistan”.

Berätta om vad som hände i december 2016, vad var det som gjorde att just “Uppdrag Afghanistan” drog igång?

– Ända sedan Blankspot föddes genom crowdfunding så har det handlat om så mycket mer än att samla in pengar, det har lika mycket handlat om att ta tillvara på läsarnas kunskaper och engagemang. Och det har alltid funnits en tanke om att läsarnas kunskap är “den otappade resursen” i svensk journalistik som använts alltför sällan. Traditionellt har man haft en en syn på läsaren som icke-existerande, som “Nisse i Hökarängen” eller någon som ringer in och påtalar ett korrekturfel. Det har helt enkelt funnits en rädsla för läsaren.

– Tanken med Blankspot har varit att istället för att enbart se journalistrollen som en innehållsproducent som skapar en massa saker så har vi velat bjuda med läsarna på resan. Ofta har man då upptäckt att de kan mycket mer i sakfrågor än vad reportern kan. Att få tillgång till läsarnas kunskap i den redaktionella processen har varit en jätteviktig nyckel. Vi har kallat det dialogjournalistik och på olika vis försökt att arbeta medskapande i de slutna grupperna som skapats. Vi vill att man som reporter ska lägga 50 procent av tiden på dialog och resten på att skriva. Vi har jobbat så när vi åkt till Peru och granskat gruvindustrin, i Burma, och i militärdiktaturens Thailand har följare bidragit med mycket kunskap men det där klockrena exemplet som verkligen visat på styrkan med dialogjournalistik hade ändå inte uppstått.

Dit har ni inte hittat ännu menar du?

– Nej, inte hela vägen fram. På en mängd olika vis hade vi testat metoden genom stängda facebookgrupper i olika ämnen där medlemmar har där bidragit med ideér, kunskap och perspektiv.  Nils Resare har i arbetat med bland annat svensk vapenexport och olika biståndsgranskningar tagit med läsarna. Jag själv har har tittat mycket på Afrikas horn, Eritrea och Etiopien. Andra grupper har tittat på näringslivets vita fläckar samt demokratirörelser på den afrikanska kontinenten. Vi hade också funderat mycket på en migrationsgranskning, mycket utifrån de internationella konsekvenserna med migrantströmmar och nya vägar till Europa men också efter omläggningen av den svenska migrationspolitiken. Vi såg ett behov av mer journalistik här.

Du kallar metoden dialogjournalistik? Hur ser kontraktet mellan läsare och journalist ut och hur benas skillnaden mellan att vara journalist och aktivist ut? 

– Jag skulle vilja säga att rollerna och processen tydliggörs, vägen fram till en publicerad artikel eller ett publicerat reportage är tydligt redovisad. Att göra en researchintervju innebär att intervjun görs framför allt för att inte publiceras utan för att bli klokare tillsammans med en person. En ansvarsintervju däremot handlar om att ha på fötterna och vill ställa någon till svars före en publicering. Dessa skillnader utkristalliseras. Vissa intervjuer håller inte, vissa publiceras inte utifrån olika etiska avvägningar; till ex namn- och bildpubliceringar, människor som tar stora risker när de pratar med oss, hanteringen av källskydd helt enkelt. Skillnaden är att nu är läsarna med och diskuterar de etiska avvägningarna. Nu involveras hundratals personer i processen vilket skapar en förståelse för det journalistiska hantverket. Genom att vara transparenta med frågor som tidigare enbart diskuterats på en redaktion eller med frilansaren i fält. När det färdiga reportaget väl är klart så vet läsaren vad som valts bort och varför, man vet hur kvalitetsjournalistik arbetas fram.

Hur började Uppdrag: Afghanistan?

– I december fick vi plötsligt ett meddelande på Facebook. En person står utanför förvaret i Märsta och berättar att härifrån ska nu 13 afghaner deporteras till Afghanistan. Personen i fråga var på plats för att demonstrera och frågar oss på blankspot rakt ut ifall vi inte kan åka till Kabul och följa upp vad som händer med de här personerna.

– Vår spontana känsla var att självklart, är det detta vi ska göra. Genast konstaterade vi att kostnaden för resa och löner för reportage i Kabul skulle kosta oss 160 000 kr. “Vi står inte ut” sa direkt att det hjälper till att sprida information om en insamling av medel till resan. För Blankspot var det viktigt att tydliggöra att vi inte gör uppdragsjournalistik utan att om vi gör den här resan kommer vi att ta reda på vad som händer med personerna. Om det skulle visa sig att någon har familj att komma hem till, personer som saknar skyddsskäl, då kommer vi att skriva om det.

Snabba diskussioner och snabba beslut. Vad händer sen?

– Vi startar en FB-grupp vid namn ”Uppdrag: Afghanistan” och börjar samla in pengar med målsättning att genomföra den här reportageresan. Vi fick ett enormt gensvar och efter tre veckor hade vi samlat in ca en halv miljon kronor för att göra journalistik kring Afghanistan. Idag har gruppen uppemot 8 000 medlemmar; förutom professionella som jobbar med ensamkommande är det också de som suttit i förvar/sitter i förvar, aktivister, advokater, gode män osv.

I Facebookgruppen ”Uppdrag Afghanistan” berättar Martin Schibbye om den journalistiska processen och hur Blankspot ser på dialogjournalistik.

Hur modereras gruppen?

– Från börjar var det jag som skötte den, men alla vi på redaktionen det vill säga både Nils Resare och Brit Stakson har jobbat med den. I början hade vi ingen förhandskontroll av inlägg men vi läste allt som lades upp och tog vid behov bort saker. Nu har vi fått införa förhandskontroll eftersom våra egna inlägg drunknade och för att hålla fokuset i gruppen kring journalistiken.

Görs det någon kontroll av de som blir medlemmar i gruppen? För att undvika hot och hat menar jag.

– Tidigare har du varit tvungen att vara medlem i Blankspot för att kunna gå med i en sådan här grupp men nu har vi vänt på det istället. Du går med i gruppen, får information om vilken journalistik som produceras och diskuteras här. Steget till att bidra med mikrofinansiering via swish blir eventuellt kortare på det här viset. Tröskeln blir lägre efter att du har läst vår journalistik och fått känslan av att det här är något som jag vill stötta.

– Ganska tidigt skrevs några principiella gränsdragningen ut, till exempel att namnpubliceringar kunde skapa enorm stress. I ett läge där många i gruppen lider av självskadebeteende och vi har sett tre fullbordade självmordsförsök så var det viktigt. 7 000 personer har följt de här riktlinjerna utan frågetecken, det är väldigt civiliserade konversationer.

Vilka första utmaningar har ni mött?

– Vårt första dilemma var att det dök upp massa intervjuer med personerna som precis landat i Kabul. Lokala tv-stationer hade gjort intervjuer men alltihop var väldigt oklart. Vem är det egentligen som intervjuar dem, hur pass fria är de att prata? Någon pratar om att de blivit utsatta för tortyr och någon pratar om pengar från Sverige till Afghanistan. Förvirrade uppgifter helt enkelt.

Gjorde detta att ni ville ha en reporter på plats?

– Ja, verkligen. Samtidigt var vi tvungna att ta ställning till förslag från olika personer i Kabul som gärna ville göra jobbet åt oss. Att möta upp och intervjua personerna. Det kändes fel och vi ville verkligen skicka dit en egen journalist som var van att hantera etiska dilemma och som hade en känsla för proportioner. Ett beslut togs alltså då att saker och ting var tvungna att få lov att ta lite tid. Vi ville göra saker i rätt ordning.

Hur togs det emot i gruppen?

– Vi hade en öppen diskussion. Vi pratade till exempel om en kille som vi sett i en av filmerna som verkligen inte såg ut att må bra, som att han led av någon psykiatrisk diagnos eventuellt. Vi tydliggjorde varför vi inte använde det materialet.

– Vi tog också diskussionen i gruppen om hur en reportageresa förbereds; riskanalyser med den kidnappningsrisk som finns i ett av världens farligaste länder för journalister att verka i. Vi minns alla mordet på Nils Horner. Inga svenska redaktioner har kontinuerligt på plats bevakat Afghanistan de senaste åren på grund av att säkerhetsrisken varit så stor.

Inlägg i Facebookgruppen ”Uppdrag Afghanistan” som berättar att det nu finns pengar för att sända ett team till Afghanistan men också mer om det journalistiska arbetet och varför det behöver få ta tid.

Finns det fler exempel på hur skillnaden mellan journalistik och propaganda tydliggjorts genom arbetssättet? 

– Ett annat exempel är en artikel som som vi publicerade i december 2016. Vi beställde ut verkställningsrapporter från Kriminalvårdens transporttjänst och då kunde man bland annat utläsa att flygningen ej gått lugnt till. De utvisade hade hotat personalen under flygningen vilket vi då refererade till i vår rapportering. Då reagerade vissa personer i gruppen på att det inte var den här typen av journalistik man förväntade sig och frågade om vi inte kunde mildra texten. För oss är det självklart viktigt att ge en sann bild av ett skeende och det finns en poäng här med att förklara detta. Det här blev den första hårda diskussionen i gruppen som vi tog från redaktionens håll. 

Var det folk som lämnade gruppen?

– Nja, de kanske inte hade stöttat projektet fullt ut ändå. Det journalistiska uppdraget tydliggörs här, med de olika rollerna som finns. Det var en bra diskussion.

Vad händer sen?

– Efter det första chartrade planet gått så gick vi vidare med riskanalyser och planering för teamet som skulle resa. Vi satte igång visumansökningar och samtidigt började vi göra journalistik kring de som satt kvar i förvaren i Märsta, Gävle, Kållered och Åstorp.

Hur har mötet varit med människorna i förvar?

– Det har varit svåra intervjuer, unga människor som är rädda för att utvisas och dö. Människor som aldrig tidigare varit i Afghanistan, som är uppväxta i Iran. Som lider av självskadebeteende och som hellre dör i Sverige än att utvisas. Men även berättelser från människor som känner att de likväl kan berätta allt, sådant de inte tidigare berättat för någon. Människor som konverterat till kristendom till exempel.

– Inför mötet med många unga personer har jag försökt att läsa på kring mötet med just barn och unga i trauma, det har varit ett stort ansvar att intervjua dem just utifrån hur unga de är. Jag fick jättemycket fina tips i gruppen på var jag skulle leta information om just detta.

Har de här unga personerna själva varit med i FB-gruppen?

– Ja, och det tror jag har gjort att man har blivit en bättre journalist. Varje liten detalj har blivit oerhört viktig. Samtidigt som de är intagna på förvar har de full tillgång till internet och kan följa vårt arbete exakt hela tiden.

– Utöver det har det funnits en känsla av att vilja förklara vad mediers roll är och kan vara. I många länder där de här unga personerna kommer ifrån har pressen inte den här rollen. Vissa har haft stora förhoppningar och det har varit viktigt att tydliggöra att journalistiken inte heller ska ses som deras räddning. Sedan har varje beskrivning av självmordsförsök varit full av avvägningar just för att hantera de här förväntningarna. Ett väldigt svårt arbete.

Det här organiska arbetet, att som redaktion inte veta hur arbetet kommer att landa ut, hur har det känts att arbeta så?

– I början väldigt frustrerande. Vi ville ha “kängor på marken” i Kabul direkt. Det fanns en hets att det skulle ske snabbt men min journalistiska magkänsla sa att det var tvunget att få lov att ta tid och att det skulle finnas mer att följa upp när de ensamkommande varit tillbaka i landet ett tag.

Hur många reportage har det blivit så här långt?

– Omkring 100 artiklar och vi har även publicerat ett antal filmer. Teamet i Kabul var på plats i 10 dagar under februari månad.

Ur Facebookgruppen ”Uppdrag Afghanistan” text om skillnaden mellan journalistik och aktivism.

Hur gick det arbetet gick till?

– Vi säkerställde att det fanns ett antal personer som det skulle kunna gå att träffa och vi minimerade tiden på plats i landet. Till exempel ville vi inte åka ut på landsbygden av säkerhetsskäl. Det första som visade sig var att de flesta redan hade flytt vidare till Iran eller Pakistan men det fanns några som vi kunde träffa.

Hur såg teamet ut?

– Det var fotograf Martin Von Krogh och reporter Göran Engström. Bägge är erfarna Afghanistan-resenärer och det kändes tryggt med människor som kan landet. Utifrån deras resa publicerades fem delar med olika case. Några var försvunna, andra som levde gömda, levde i bergen i rädsla för talibanerna, några funderade på hur de skulle kunna ta sig tillbaka till Sverige på arbetsvisum.

 

  • De utvisade
  • I december 2016 började Sverige att utvisa ensamkommande afghaner. Men vad hände sedan? Hur gick det för de utvisade? Blankspots utsända rapporterar från Kabul.
  • Läs reportaget här. 

 

Vad gör det med dig som journalist, att få de här speciella nära relationerna med de asylsökande?

– Det får väl en att vilja följa dem länge. De har fått sin sak prövad och bedömd, det juridiska lägger jag mig inte i. Jag reagerar dock på fallet med journalisten Wares Khan som borde fått sin sak prövad. Han har ett skriftligt dödshot mot sig från talibanerna utifrån att han arbetar journalistiskt med en Youtube-kanal med 10 000-tals följare där han granskar talibanrörelsen. På det viset är Khan en kollega och hotbilden mot honom är än större, Migrationsverket verkar dock har gjort en annan bedömning. Men vem är journalist egentligen, det är en större fråga och jag tycker ofta att bilden är felaktig. Det är inte bara de som har en journalistlegitimation som bör skyddas, det är den journalistiska metoden som ska skyddas. Inkluderas bör alltså även bloggare som når ut med sina texter så mycket längre. Det är det journalistiska uppdraget som ska skyddas.

Vad har förvånat dig under processen?

– Anmärkningsvärt i det här arbetet har varit insikten om att det inte verkar finnas några strategier från svenskt håll kring uppföljning av de här personernas öde. Vi vet inte vad som händer med de 10 000-tals som utvisas. Här fyller det journalistiska arbetet en funktion. Vi har ett excell-ark som vi fyller i där vi följer massvis med personer, en kvantitativ uppföljning som vi kommer att kunna återkomma till.

Ni har även intervjuat Sveriges ambassadör på plats?

– Ja, och anmärkningsvärt i den intervjun var att till exempel Norge har brutit med IOM, den instans som ska hantera mottagandet av de utvisade, efter en korruptionshärva. Medan det svenska avtalet rullar utan att det egentligen verkar följas överhuvudtaget. Den svenska ambassadören kände dessutom inte till korruptionshärvan. Det avtal som Sverige har med Afghanistan säger att det ska vara ett värdigt mottagande, i praktiken släpps de vid gränsen utan någon som helst uppföljning.

– I satsningen på ”Uppdrag: Afghanistan” känner vi att vi saknar en intervju med statsrådet Morgan Johansson. Vi skulle vilja prata med honom om hur det specifika avtalet förhandlats fram, hur Afghanistan säger sig följa upp detta och om det kan vara möjligt att arbeta på ett annat vis. Framöver vill vi nog gärna göra mer journalistik kring politiken, policynivån. Det har vi inte haft möjlighet att prioritera ännu. Hur gör andra länder?

– Efter det tänker vi att vi vill diskutera med gruppen om vilka perspektiv som eventuellt saknas. Vad händer efter den tredje och den fjärde utvisningen? Vad gör vi då, släcker vi lampan då? Vilka förväntningar finns. Vi är fortfarande mitt i arbetet men i juni kommer de insamlade resurserna vara till ända utifrån lagd budget. Då kommer vi att ställa frågan om vi ska fortsätta.

Vad har ingått i budgeten under detta halvår?

– Jag har arbetat halvtid och sedan har det funnits ett reportageteam med flera skribenter och fotografer. Totalt har vi varit åtta personer involverade i arbetet. Sofia Arnö, Ivar Andersen, Urban Hamid, Martin Von Krogh, Göran Engström, Nils Resare, Brit Stakson och jag.

– Det är oerhört roligt att arbeta med 7 500 experter som agerar som en hejarklack som pushar, bråkar med och som ger en den här outnyttjade resursen. Vi ser stora möjligheter i hur man kan arbeta i framtiden på detta vis, till exempel med skolfrågor eller med klimatfrågor. Betalningsviljan är stor för granskande journalistik som denna. Genom det pågående samtalet i journalistiken kan det framöver bli ett reportage, en podd, en bild eller vad som helst. Tillsammans följer man en röd tråd.

Typexempel på hur frågor i gruppen till redaktionen ser ut.

Kan du som journalist vara självkritisk till hur man traditionellt har arbetat?

– Att arbeta på det vis som vi gör här, nära gruppen, nära läsarna,  som på något vis är ens uppdragsgivare har gjort att en ny berättarlust frigjorts. Jag vill också mena att journalistiken har stärkts genom transparensen – i och med att man berättar om de val man gör. Det stärker slutprodukten och man känner sig behövd som journalist. Även aktivisterna som vill att sakfrågor ska lyftas ser det positiva i att det skapas journalistik kring frågorna. Genom att arbeta såhär öppet med metoder som inte är att vinkla eller fulklippa visar vi på vad motsatsen till propaganda är. Att redovisa processen tror jag är en av nyckelarna till att återerövra förtroendet för den journalistiska slutprodukten. Och vi är väldigt glad att så många stödjer oss i det här gemensamma arbetet.

Vad händer framöver?

– Nya utvisningar kommer att ske och vi kommer att fortsätta att följa de utvisade människorna under året. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Dessutom har flera lärare som varit med i grupperna sagt att det här måste ni göra med skolor, att klassen ska kunna vara med och ha den här direktkontakten med en reporter. Ur just den diskussionen fick vi mycket inspiration till vårt pågående skolprojekt som ju är en avstickare men utifrån samma sätt att arbeta.

Kommer ni koppla på några nya sätt att berätta?

– Vi har i det lilla börjat pröva att låta läsarna själva bidra med texter under en tydligt uppmärkt del av sajten som vi valt att kalla ”röster”. Där publicerar vi olika inspel från berörda, en del har varit anonyma och där har vi förvissat oss om autenciteten i berättelsen innan publicering.  Vi har också prövat med kortare läsarfilmer. Allt handlar om att pröva sig fram och testa journalistikens gränser och att jobba medskapande. Ibland är det som att balansera på en knivsegg, svårt men mycket lärorikt.

Av | 3 juni 2017

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Blankspot på plats i Afghanistan

Blankspots redaktion gick för en vecka ut med en blixtinsamling för att kunna följa situationen på plats. Nu kommer den första rapporten från landet.

”Utvisningarna gör något med Sverige”

Det chartrade flygplanet till Kabul har för länge sedan landat. Bussarna som körde de deporterade är tillbaka i reguljär trafik. Men hur går tankarna hos en av de volontärer som blev kvar?

Protest mot nya utvisningar till Afghanistan

Aktivister demonstrerade ikväll utanför förvaret i Märsta för att stoppa en väntad utvisning av ett 80-tal personer till Afghanistan.

Vad händer med de som utvisas i kväll?

BLIXTINSAMLING. Vad händer med de utvisade när de landar i Kabul? Var tar de vägen? Hur klarar de sig den första tiden? Hur mår de? Vilken eventuell hjälp får de?

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.