Detta är inte en betalvägg

Vi tycker att journalistik ska vara fri att läsa och dela. Och vi tror att du vill betala för det du gillar. Mer pengar betyder mer journalistik!

Så stöd oss gärna genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en prenumeration.

Jag förstår!

Han ville dö för att slippa resa

Av | 2 maj 2017

”Senaste året har jag gjort en lång resa tillsammans med Simson. Han ville inte lämna Sverige och sökte också döden för att slippa”. Läs Elsas berättelse om ett utvisningsbeslut och en ung asylsökande med nio liv.

  • Här berättar inbjudna skribenter om något som rör Blankspots bevakningsområden.

Hösten 2015 ville vi skapa personliga möten mellan de nya ensamkommande och lokalbefolkningen i vår trakt. Relativt snabbt var drygt tio familjer engagerade.

Simson hade sporadiskt deltagit på simskolan. Han var en reserverad pojke med frysta anletsdrag. I ansiktet hade han flera parallella ärr, som gjorts med precision av något vasst. Jag bävade inför det första mötet som personalen arrangerat enligt en överenskommelse om att matcha ungdomar med lämpliga familjer.

När vi möttes noterade jag hans stadiga handslag och ögon som sökte kontakt. Personalen stod bredvid och pratade avslappnat.

– Vill du följa med min familj till stallet och hälsa på hästarna, frågade jag.

Simson nickade.

– Hur håller vi kontakt?

Han visar sin telefon och vi blir Facebook vänner. På kvällen är Simson vän med hela familjen och har skickar två foton, en röd ros och en vit duva.

När han borstar hästen eller leder den så är rörelserna lugna och förutsägbara. När han kratsar hovarna och hästen rycker till flyttar sig Simson instinktivt utanför sparkzon.

Mocka boxen gör han snabbt och metodiskt, medan skottkärran verkar svår att manövrera.

– Nej, vi hade inga hästar i Eritrea, bara åsnor och kameler. Hästar äter och dricker för mycket, säger han.

Simsons anletsdrag mjuknar och ett svagt leende syns när han drar fingrarna genom pälsen och kliar hästen på halsen.

Det är minus fem grader och marken är täckt av nysnö. Vi och hästarna pulsar över ängen mot skogen. Oändligt många vita flingor singlar ned och Simson stannar för att se upp mot himlen. Så tittar han på oss.

– Ni är röda i ansiktet.

– Det är kylan, svarar jag.

– Är jag också röd?

– Det syns inte på dig, du är så mörk.

Vi skrattar och Simson tar några hopp från sten till sten. Varje fredag äter vi popcorn och tittar på disneyfilm.

– Jag tycker om att vi är tillsammans, säger han.

– Jag tycker inte om att bo ensam i ett rum. Vid den tiden smyger han in i våra hjärtan för att stanna.

En fredag, när vi var sjuka, kunde inte Simon komma.  Jag fick flera jag flera oroliga sms. Den omtanke han visade var en omtumlande gåva. Han började prata om oss som sin familj.

Senare blev jag kontaktad av Simsons gode man. Asylprocessen kring Dublin-ärendet gick dåligt och det juridiska ombudet hade sjukskrivit sig. Han lät orolig – migrationsverket beaktade inte Simsons hälsotillstånd, trots intyg från socialkontor och BUP.

Vårt sista hopp var läkarintygen. Simson gick på behandling för posttraumatisk stress sedan länge. Orsaken var bland annat den tortyrlika misshandel han utsattes för under sin flykt. Hans gode mans röst brast.

– Jag kan inte sova, pojken är helt klart suicidal och klarar inte fler bakslag, sade han.

Vi åkte till BUP akuten. Simson hade försökt avsluta livet efter ett mötet med gränspolisen. Han satt på golvet, ihopsjunken som en trasdocka. Inte närvarande, inte kontaktbar. Jag stöttade honom och hans panna vilade i mina händer.

Personalen argumenterade upprört med sjuksköterskan som hade tagit emot oss. Han var ju inskriven patient så vad var problemet?

Visserligen var Simson 17 år tills i går, men idag fanns han inte längre i systemet. I avslaget stod det att Schweiz registrerat Simson som 26 år gammal. Sjuksköterskan hänvisade till psykakuten för vuxna efter en lång överläggning med arbetsledaren, märkbart pressad av att verkställa detta.

Vårt hopp om att få ett läkarintyg som bekräftar Simsons akuta tillstånd slocknade. Han skulle inte få fullfölja den pågående behandling.

Personalen från boendet lämnade oss och åkte hem.

Sju timmar senare stod vi i ett omklädningsrum på vuxenpsykiatrin. Simson ville inte ta av sig sin Hoodie med huva och snören. Den fick man inte ha som tvångsinskriven under 24 timmar.

Jag lyckades till slut lirka av honom tröjan i utbyte mot en annan. Han sade att han frös men ville inte ha någon mat. Stunden innan hade Simson med hjälp av tolk redogjort för läkaren hur han länge och noggrant planerat att ta sitt liv vid ett avslag. Det bekräftades av intygen vi fick med oss. En variant var redan förbrukad – den med gasbindan som han gömde under sin madrass för att knyta runt det robusta röret i badrumstaket och hänga sig.

Läkaren gick ut för att rådgöra med en kollega. Tolken, en äldre finlemmad man i ljus kostym och välansad mustasch, gick på övertid för vår skull. Det var den första gången vi fick möjlighet att språkligt nyansera våra tankar och känslor. Men vi var utmattade och fåordiga.

Simson skulle ta lugnande tabletter och sova kvar. Han kramade om mig länge.

Jag läste intygen om Simsons hälsotillstånd som läkaren gav mig i tron att jag var en av personalen. Detaljerna var plågsamma. De första månaderna i Sverige satt han på sitt rum med neddragen rullgardin. Ljus och ljud orsakade kraftig migrän till följd av våld mot huvudet. Hans ögon såg blixtar.

De hade blivit fyllda med sand, en sadistisk handling utförd av någon.

Han plågades av minnen, döda kroppar som slängs av lastbilen och lämnas kvar. Han upplevde själv en skenavrättning, en kniv mot sin strupe. Jag har uppmärksammat hans trötta uppsyn. Han har inte velat berätta varför. Det blev istället rutin att sms:a god natt och god morgon hälsningar, jag tror det höll nattmaran tillbaka.

Nästa dag kontaktar jag Röda Korset.

– Jag behöver hjälp på Zürich flygplats, annars begår han självmord så fort han får chansen, säger jag.

Det gjorde att de Schweiziska myndigheterna stoppade den planerade utvisningen och krävde underlag från Sverige om Simsons hälsotillstånd.

Simson kom tillbaka till boendet. Personalen vakade över honom dygnet runt. En kompis var där när vi kom. Simson och kompisen tog in stolar och bjöd oss att sitta. Andra kompisar kom in och hälsade med oro i ögonen. Vi hörde dem sedan utanför. De spelade eritreansk musik och pratade med spänt tonläge.

Tina lättade upp stämningen med sin mjuka röst. Hon sjöng och Simson log och klappade takten. Sen gick tjejerna hem, jag stannade. Nattpersonalen kom in och kramade oss och sade att Simson måste äta något.

Vi gick till köket och Simson tog fram ett par flip-flops till mig. De var för stora och jag hade strumpor. Han bytte snabbt och erbjöd sina tofflor istället. Han tog hand om mig mitt i det inferno han själv upplevde.

Jag uppfattade hans stela rörelsemönster så som för ett halvår sen. Han förstod svenska sämre också. Hela personen kapslade in sig mot omvärlden.

Under två veckor höll vi andan och besökte Simson dagligen. Jag var så rädd att gränspolisen skulle hämta honom utan att vi visste. Personalen gav oss ingen information. De hänvisade till sekretessen eller så visste de lika lite som vi.

En kväll ringde personalen

– Simson åker imorgon bitti. Gränspolisen hämtar honom klockan sju. Han försvann ut för flera timmar sen och vi vet inte var han är, får ingen kontakt.

Mina ben viker sig. Tungt tryck över bröstet.

– Jag kommer, ska bara laga mat åt barnen. Personalen tar emot mig, hon gråter.

– Vad ska vi göra, vi har inga rutiner för detta? Var ska vi leta?

Jag går ut. Först till bron över järnvägen men där finns ingen. Sen går jag till sjön och ut på bryggan. Det är tyst och öde. Ringer än en gång och då svarar Simson.

– Jag promenerar.

Vi sitter i soffan på boendet, dricker te under tystnad. Jag håller hans händer som är så kalla. Simson söker ögonkontakt, bara ögonen som lever i det ansiktet

– Jag älskar min svenska familj, säger han.

Han håller på att tyna bort, har inte ätit tillräckligt på länge. Handlederna är så smala och huden stramar över kindbenen. Jag försöker igen

– Är du hungrig? Jag kan äta med dig.

I köket drar han ut stolen till mig. Han serverar mig först innan han själv tar mat. Vi bryter brödet för att doppa det i sås och fånga upp grönsaker, Simson skickligare än jag. Vi delar vår sista måltid tillsammans. Tre pojkar tassar förbi och viskar hej. De anar att något är på gång.

Vi får vara med och säga farväl, om vi inte ställer till en scen. Staten bjuder på två gränspoliser som ska följa med Simson på resan. Så att han inte tar livet av sig på svensk mark. De är storlek större och likaså chauffören som ska köra till Arlanda. De blockerar korridoren genom att stå där. Två kompisar kommer och kramar Simson länge, det hörs bara snyftljud. Simson kramar oss, han håller mina händer. Vill inte släppa dem. Polisen skyndar på lugnt men obönhörligt. Jag stirrar tydligen på en av dem, som säger att vi bara gör vårt jobb.

När de ska åka ber jag dem komma ihåg att han är en utmärglad pojke.

– Kan ni få i honom te med socker under resan?

Simson följer viljelöst med. Som om han lämnat sin kropp. Han är inte längre närvarande.

 

Epilog

Det är något fel på Simsons telefon så vi har inte pratat med varandra på fyra veckor. Wi-fi- nätet är också svajig och textmeddelanden ligger obesvarade i dagar.

För ett år sedan lämnade svenska gränspolisen honom till den schweiziska på flygplatsen. De satte honom på tåget mot en liten alpby. Vi fick inte kontakt på en vecka. Då hade jag i mardrömmarna sett honom död, eller som en grönsak inlåst på psyk. Han är som en katt med nio liv, landar på fötterna mot alla odds.

Vi har regelbunden kontakt, numera på knagglig tyska. Han måste hitta ett jobb, säger han. Jag försöker ge Simson hopp och får också det tillbaks. Jag förlåter aldrig att Sverige utvisade honom trots medicinsk dokumentation om att han var suicidal. Det fanns ett intyg från Simsons socialsekreterare i asylansökan till MV om hans dåliga psykiska tillstånd. Hon antecknade att han knutit an till en familj i byn och rekommenderade ett framtida boende i närheten så att stödet kan fortsätta.

Ärendet skavde hos dem som hanterade det: jurister, medicinsk personal, socialsekreterare, hans gode man och personalen på boendet. Många upplevde hanteringen av Simson som omänsklig och rättsvidrig.

Av | 2 maj 2017

Hjälp oss göra mer kvalitetsjournalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Du kan bidra genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en prenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Afghanistan