Har de unga afghanernas sittstrejk kidnappats?

Av | 17 september 2017

Med plakat om BB i Sollefteå och LSS-lagen demonstrerade människor den 12 september över hela landet för att stoppa avvisningarna till Afghanistan. Ungdomarna som sittstrejkar i Stockholm har lyckats samla en folkrörelse. Men nu höjs också varningar för att deras engagemang kan kidnappas av olika intressen.

Det började med att fyra kompisar bestämde sig för att sittstrejka i protest mot avvisningarna till Afghanistan.

Amir Nabizadeh hade bara träffat de andra några gånger när Fatemeh Khavari ringde och sa att nu måste de strejka. Både Fatemeh – som heter Fatima i bokföringen men föredrar stavningen på dari – och Amir har uppehållstillstånd. De två andra heter Benjamin Fayzi och Mahmoud Rezaie.

Amir la genast ut en vädjan på Facebook och en kompis betalade hans tågbiljett från Munkedal norr om Uddevalla, till Stockholm.

– Vi hade inte tillstånd och vi fick inte hjälp från någon, vi bara började.

Sittstrejken började på Mynttorget men växte och fick flyttas efter att deltagarna angripits av nazister.

De inledde strejken på Mynttorget, men efter att ha blivit attackerade av högerextremister och vuxit flyttade de till Medborgarplatsen. Det var slutet av sommarlovet och många människor sökte sig till torget för att stödja ungdomarna.

Medierna nappade och protesten fick mycket uppmärksamhet.

När de satte upp ett swishnummer började pengarna rulla in. Den 18 augusti hade de fått in 460 000 kronor och sa stopp för mer donationer. Alla som sittstrejkar får mat bekostad av insamlingen. En del pengar går också till resor.

Det var Amir som kom på namnet – Ung i Sverige. De har inte bildat någon förening utan det är bara ett namn på vad han tror på.

– Vi är unga i Sverige och vi känner många som har varit unga i Sverige. Vi vill växa upp här och påverka framtiden på samma vis som de som nu är äldre gjort. Vi vill jobba och betala skatt.

Amir kommer från Afghanistan men har bott i Iran i 16 år. Nu är han 18 och går på gymnasiets introduktionsprogram.

– Jag flydde hit på grund av mina egna problem i Iran och Afghanistan. Det har varit krig i Afghanistan i hela mitt liv. Precis som alla som har kommit hit till Sverige ville jag inte jobba för talibanerna eller IS utan bo i och bygga upp ett demokratiskt land där mänskliga rättigheter respekteras.

Efter en månad flyttades demonstrationen till Norra bantorget. Platsen är central men ändå avskild. Några presenningar fungerar som tält i det ihållande regnet. Några få envisa aktivister som inte har afghansk bakgrund kommer fortfarande för att ge sitt stöd. Under den ena presenningen bor familjer med barn.

– Vi är bara kanske 100 personer nu, säger Amir. Men vi kan lätt dra ihop 2 000 personer om vi kallar på dem.

Det var det gruppen gjorde när de uppmanade andra grupper att demonstrera i sina hemstäder, samma dag som riksdagen öppnade. Och det var då budskapet också kom att handla om fler frågor.

Runtomkring skulpturen av Branting vecklades det ut banderoller med parollerna: ”Höj pensionerna”, ”Stöd BB-ockupationen” och ”Höj LSS-stödet”.

Gruppen hade kontaktat många organisationer för att få dem att engagera sig i deras fråga: samtliga politiska ungdomsförbund, och träffat alla utom MUF och KDU. Samtidigt säger de att de inte vill samarbeta med några organisationer.

De vill bara ha stöd från privatpersoner.

Kontakterna med olika organisationer har lett till misstänksamhet hos dem som söker efter saker att kritisera dem för. Det sägs att någon annan ligger bakom sittstrejken, det påstås att det är organiserat från ”högre ort”.

Den hatiska nätaktiviteten är mycket intensiv, främst kallas de förstås lögnare för att de ska vara äldre än vad de uppgett.

– Aktionen handlar inte om ålder. Den handlar om att stoppa avvisningarna till Afghanistan på grund av säkerhetsläget, oavsett ålder.

En av dem som strejkat från första början och som nu finns på Norra bantorget är Eid Mohammad Rezaie. Han är 30 år och har väntat i två på att få höra någonting från migrationsverket.

När han hörde om strejken cyklade han hela vägen till Stockholm – från Smålands stenar. Det tog 54 timmar för honom och han väckte uppmärksamhet för sin sak på sociala medier.

I över en månad har han nu sovit utomhus i Stockholm. Han vill att svenskarna ska upptäcka vad som pågår och reagera på att väntan är extrem och obegriplig. Han gillar svenskar, han valde Sverige för att han uppskattade den svenska militärens agerade i Afghanistan. Han tror på att svenskarna ska reagera mot hur migrationsverket arbetar.

De flesta vuxna som är sympatiskt inställda till ”Ung i Sveriges” kamp är noga med att inte kritisera ungdomarna för deras engagemang.

Samtidigt höjs oroade röster även från dem för att rörelsen har ska ha tagits över av olika partipolitiska intressen.

”Höj pensionerna,” stod det på en av banderollerna när rörelsen Ung i Sverige flyttade till Norra Bantorget. Många har frågat sig varför det bland rörelsen för amnesti plötsligt fanns nya krav.

Mats Eliasson blev god man till en ensamkommande pojke hösten 2015 och har efter det varit mycket engagerad för de afghanska ungdomarna. Han är överläkare i Luleå med en bakgrund i Chilegrupperna på 1970-talet.

– Det är nog min bakgrund som gör att jag blir orolig. Det var väldigt svårt på 1970-talet att driva en sakfråga utan att det blev splittringar i olika vänstergrupper. Jag är känslig för att politiska organisatörer smyger in andra frågor. Jag blev bestört när jag såg att de hade BB-kravet med, som är ett av de mer populistiska. De andra frågorna ska skötas av de politiska partierna. Men jag vill inte skriva någon på näsan, säger han.

Ung i Sverige riktade sin uppmaning brett, men det var främst vänsterrörelser som nappade. Bland annat la Rättvisepartiet Socialisterna ut Ung i Sveriges uppmaning på sin hemsida. Även Tillsammanskapet, en organisation för antirasistisk gräsrotsorganisering som tidigare var en del av Stiftelsen Expo nappade.

Ordföranden Alex Bengtsson säger att de inte har något samarbete med Ung i Sverige.

– De strejkande deklarerade tidigt att de inte vill ha något samarbete med organisationer utan bara med personer. I början var det många tillsammansaktivister som själva är afghaner som deltog vid sittstrejken. Nu är de dock tillbaka i sina lokalsamhällen i Knivsta, Smedjebacken, Lind, Strängnäs med flera.

– Vad det gäller förra veckans demonstrationer så hörsammade vi uppmaningen om demonstrationer ute i landet som Ung i Sverige kom med. Förbundet Tillsammansskapet uppmanade medlemsgrupperna att ta initiativ till demonstrationer, vilket vi gjorde.

Amir förklarar att Ung i Sverige inte har breddat sig till att kämpa även för LSS och BB i Sollefteå.

– Jag som ensamkommande har fått hjälp av många människor. Till exempel min gode man som är en pensionär. Och även sjuka i kommunen har hjälpt mig. Jag tänker inte bara på mig. De är del av våra liv. Vi kämpar för dem också.

Men han verkar också ha tagit intryck av debatten kring de nya budskapen och vill lägga det hela bakom sig.

Allt bottnade i en vilja att vara solidarisk.

– Politikerna beskriver oss ensamkommande som problem, och motståndarna säger hela tiden att ”vi ska ta hand om våra egna först”. De ställer grupper mot varandra. Vi ville försöka nå andra människor än bara asylrättsaktivisterna genom att visa att vi bryr oss även om deras behov.

Amir säger att han har hört att staten sagt att om vi tar emot flyktingar så kan vi inte höja pensionerna. Han ifrågasätter hur det kommer sig.

Sverige är ju ett rikt land.

– Det är så dumt att säga att om vi tar emot flyktingar så kan vi inte betala ut pensioner.

Amir säger att de ständigt blir kontaktade av andra organisationer. De sitter i möten hela tiden.

Främst är det Fatemeh som är på möten, det är hon som har blivit rörelsens frontfigur.

Alla vill vara på bild tillsammans med henne och medierna drar i henne.

I förgrunden Fatemeh Khavari som är talesperson för nätverket Ung i Sverige.

Jag möter henne i regnet på Norra bantorget, hon bär som vanligt en rosa regncape. Men hon måste prata med en tjejkompis först, en annan tjej i rosa regncape. Samtalet tar mycket lång tid. Amir säger att det är ”tjejsnack”. Sedan försvinner Fatemeh på ytterligare ett möte. Hon är fullbokad och svarar sen inte på Facebook.

När jag frågar några av de aktivister som stödjer strejken skrattar de och säger att Fatemeh alltid är på möten och det är alltid någon som väntar på henne. Amir bekräftar att det hela tiden kommer människor som vill prata.

– Alla kommer till oss. Vi har sagt att vi inte behöver någon hjälp. Vi är de som började sittstrejken och det kommer att bara vara vi till slutet. Vi vill inte få hjälp av någon organisation. Vill de hjälpa till kan de komma hit som privatpersoner och sen kan de göra vad de vill i sina organisationer, säger Amir.

Har ni upplevt att organisationer försöker ta över er kamp?

– Ja det finns många som försöker. Men de kan inte för vi är starka och många. Vi har planerat allt själva utan hjälp. Utan någon påverkan.

Ung i Sverige har heller inget samarbete med ”Vi står inte ut”. Det är två olika grupper med olika syften. Kinna Skoglund är talesperson för ”Vi står inte ut”.

– Vi kämpar för att alla ensamkommande som har varit här länge ska få stanna, säger talespersonen. ”Ung i Sverige” fokuserar på Afghanistan. Många är ensamkommande i den gruppen. Så klart kämpar vi för dem. Vi har bra kontakt, men det är bara på ett personligt plan. Vill man stötta ungdomarna så gör man det på ett personligt plan.

”Vi står inte ut” är en intressepolitisk organisation och ”Ung i Sverige” jobbar mest symbolpolitiskt.

Men även ”Vi står inte ut” har utsatts för påtryckningar.

– Vi har haft samma problem som ”Ung i Sverige” med partiorganisationer som vill dra nytta av vår aktivism. Det handlar om att vi är så stora. Vi når mellan 200 000 och 600 000 människor varje vecka.

Som exempel tar hon att när Björn Kjellmans deltog i programmet Gokväll och berättade att han förespråkade amnesti, så sågs avsnittet av 750 000 tv-tittare och sedan dess har klippet haft 200 000 visningar.

– Så det är inte konstigt om många vill synas med Fatemeh. Men man måste vara medveten om att det alltid finns de som utnyttjar situationen för sina egna syften.

Kinna Skoglund berättar att de tidigt fick vara stenhårda mot partier och organisationer som ville kidnappa deras rörelse.

– Vi krossade upproret och slängde ut dem. Vi vill vara jättetydliga med att vi inte vill bli en asylrättsfrågerörelse. När vi är färdiga med detta kommer vi inte att fortsätta.

Kinna Skoglund har också funderat på hur Ung i Sverige bemöts. Hon tänker att de ibland inte tas på allvar för att de är unga. Samtidigt är deras styrka att de är unga för de är mer bestämda och otåliga, så som unga är.

Men Kinna är också medveten om hur komplicerad den politiska situationen är just nu.

– Det politiska läget är så extremt. Det går inte att förutsäga någonting. ”Ung i Sverige” har tagit många steg som de inte vet var det ska landa. Det är inte lätt för oss heller att navigera. Men jag tyckte deras skolstrejk var briljant! Demonstrationerna om BB och pensioner har lett till spekulationer om politisk färg och det är aldrig bra för enfrågerörelser, som vi ju båda är.

Av | 17 september 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.