Hur ser framtiden i Vellinge ut?

Av | 25 oktober 2018

I denna fjärde kulturanalys från Skåne tittar Brit Stakston närmare på civilsamhällets engagemang och hur sammanhållningen i ett samhälle sätts på prov när strategierna för att möta utvecklingen ser olika ut.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Verkliga Sverige

Under resorna över Skåneslätten blir de tidigare generationernas arbete nästan synliga när man passerar jordbruk efter jordbruk.

Så många människor som brukat denna jord och arbetat så hårt för att vi kan vara där vi är i dag. I dag är Vellinge en välmående kommun med den lägsta skattesatsen i Sverige. Här finns ett mycket högt valdeltagande, över 90 procent. Inom tio år beräknas Vellinge passera 44 000 invånare, bland annat på grund av de goda kommunikationerna som gör att pendlandet fungerar så väl.

Här får invånarna verkligen det bästa av två världar: Nära till storstaden Malmö och tillgång till ett slags byliv på landet med storslagen natur. Havs- och hednaturen är sannerligen magisk med en uppfriskande havs- och skogsdoft. Dessutom är det enkelt att ta sig till Köpenhamn, vilket ytterligare breddar arbetsmöjligheterna.

En mörkare sida av kommunen är hur den länge förknippats med rasism och flyktingmotstånd.

Under 1930-talet organiserade sig nazisterna i Vellinge kommun och fick ett mandat i kommunfullmäktige i Skanör-Falsterbo 1934. Polisen Göte Friberg beskriver i sina memoarer Stormcentrum Öresund om hur han under en period som landsfiskalsförordnad i Vellinge också var stadsfiskal i Skanör och Falsterbo. 1935 bevakade han några nazistmanifestationer i Skanör såväl som Vellinge, vilka han beskriver som propagandamöten kopierade efter nazisterna och med många tyska inslag.

Talen innehöll alltid ”okvädesord” mot etablerade politiker som var ”tjuvar, bedragare och fosterlandsförrädare”. När de ropade ”Skanöööööör Vaaaagna!!” (”Skanör vakna”) avslöjades det hur mycket de inspirerats av den tyska propagandaministern Joseph Goebbels.

Nazisterna fick dock inte sådana framgångar som de hoppats på och Göte Friberg resonerar i sina memoarer om att det kan hänföras till att skåningar överlag är skeptiska. ”Propagandan gick helt enkelt dåligt hem hos det eftertänksamma och kritiska skånska folket, kanske inte minst genom metodernas fräckhet och dåliga psykologiska uppbyggnad.”

Samtidigt inser han att även om inte många öppet var nazister så var det svårt att veta om de sympatiserade i tysthet. ”Tiden var labil, ekonomiskt och politiskt.”

Under 1940-talet kom en hel del danska judiska flyktingar till kusten vid Skanör och Falsterbo. I samband med att deportationsordern skulle genomföras i oktober 1943 var det inte ovanligt att det kom 40–50 personer varje natt. De fick husrum i privata familjer bland annat i Skanör. Under loppet av tio nätter flydde 7 900 danska judar och deras icke-judiska makar i hela området runt Öresund. Kulturföreningen Calluna ger ut skriften ”På Ljungen” och i utgåva 64 finns ett vittnesmål från kustuppsyningsmannen Karl Svensson om detta.

”Jag hade åtskilliga flyktingar hemma hos mig. Till en början visste man inte riktigt hur generös man skulle vara och hur långt man skulle våga gå med hjälpsamheten, men efterhand fick man klara direktiv från myndigheterna att de skulle ha all hjälp de behövde.”

**

1999 misshandlades en judisk dirigent av nynazistiska ungdomar som under tre år trakasserat honom. De dömdes till sluten ungdomsvård, dagsböter och skadestånd. Året efter trakasserades en judisk församling i Höllviken av nazister. Det puttrar helt enkelt under ytan. Och även i nutid finns det många artiklar, även av kommuninvånare, om hur öppen man upplever att rasismen är i Vellinge kommun.

Det senaste året har kommunen återigen hamnat i blickfånget för det tiggeriförbud man föreslagit. Kommunen driver denna fråga, trots att tiggarna inte är ett stort problem i den egna kommunen där det funnits på sin höjd fem men oftast bara en tiggare det senaste året.

I september 2017 förbjöd kommunen så kallad ”passiv insamling av pengar”, det vill säga tiggeri, på en del platser som de ägde marken på. Länsstyrelsen sa nej till det beslutet men kommunen överklagade till såväl förvaltningsrätt som kammarrätt. Ingen av dem gav kommunen rätt i frågan och då överklagade de till Högsta förvaltningsdomstolen. Där har de fått ett prövningstillstånd, vilket innebär att domstolen anser att det är principiellt intressant för rättstillämpningen och domen kommer att bli ett prejudikat.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har nyligen yttrat sig i frågan och gör bedömningen att kommunerna med hänvisning till det kommunala självstyret kan införa den här typen av regler för tiggeri i form av passiv insamling. Högsta förvaltningsdomstolen kommer troligen med sitt utslag före årsskiftet.

Och kanske kommer då kommunstyrelsens ordförande och kommunalrådet Carina Wutzler (M) och Vellinge kommun nå sitt mål med att påverka politiken på det nationella planet i denna fråga.

**

I Vellinge kommun finns det samtidigt ett sjudande och aktivt föreningsliv med engagerade medlemmar. Organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Lions, Sjöscouterna, med flera, är aktiva. Svenska kyrkan i Höllviken och Ljungkyrkan har ordnat språkcaféer liknande som de Vellinge bibliotek har.

Ett starkt engagemang för människors lika värde är också en del av Vellinge kommun.

Micke Kinning är en av de eldsjälar vars namn ständigt dyker upp. Efter 25 år i Stockholm har han återvänt till Vellinge kommun och verkar röra upp damm överallt. Han är en av alla dem som 2016 fick nog när situationen var som den var för de som ”har oturen att födas i länder där de startar på minus 300”. Han kände att det måste finnas sätt att visa vägen.

– Det behövs bara någon som puffar åt rätt håll, sedan tar det fart.

Han har ordnat 26 frivilliga familjehem för ensamkommande med hjälp av Röda Korsets nätverk Med-Människa-Nu vars motto är ”Tillsammans gör vi skillnad”.

En symbolisk hyra utgår till familjerna som ställer upp med boende. Micke påpekar att det är inte bara boendet som är det centrala utan att de ensamkommande får ett psykosocialt stöd från morgon till kväll.

Han beskriver arbetet de senaste två åren som en konstant fajt och hur det irriterar att kommunen ger sig själv tolkningsföreträde av de lagar som gäller. Han nämner bosättningslagen som ett exempel på hur kommunen töjt lagarna så långt det gått och vägrat inse regeringens intention med bosättningslagen som ska tillgodose permanenta boenden.

Dagligdags består konfliktytorna mellan kommun och engagerade från civilsamhället av att den organisation som kommunen byggt upp kring etableringen ännu är så ”dysfunktionell”.

– Det borde inte råda några som helst tvivel kring hur vi tar hand om och framför allt bemöter nyanlända i vår kommun.

Mer av glädje hörs däremot i Micke Kinnings röst när berättar om hur bra det går för de ensamkommande som har ett ”grymt driv”. De problem som finns menar han också till viss del hör till allt det som hör till de flesta ungdomar oavsett bakgrund, ”precis som våra egna har de samma hormonpåslag”. 30 procent av de nyanlända är i arbete på något sätt. Det kan vara fasta jobb eller extratjänster, vilket är långt över rikssnittet.

Det är tydligt hur mycket bättre det går för ensamkommande som har studier bakom sig medan det självfallet tar längre tid för analfabeter. SFI-undervisningen är därför central och det är det första alla ensamkommande frågar efter. Sundsgymnasiet är ett fundament för kommunens integration och Micke Kinning säger att utan det fantastiska samarbetet hade deras arbete rasat.

Jag undrar vad han skulle ändra på om han kunde och hur han skulle vilja summera arbetet.

Drömmen vore att kommunledningen skulle ha vaknat upp och följt bosättningslagen. Då skulle de agerat tidigare, inte byggt paviljonger, utan permanenta boenden för framtiden. Dessa statliga medel skulle investerats för framtiden.

– Vi är en grym integrationskommun, trots kommunledningen. Civilsamhället är fantastiskt och vi har ett momentum som har vuxit över tid. Men jag skulle önska att ledningen tog ledningen. Ska du som kommun lyckas med integrationen måste ledningen ta flaggan och gå främst.

**

Jag går en sista sväng i Vellinge från biblioteket ner mot centrum för att se om Arne Hansson som jag träffade på det första mötet på biblioteket kan råka dyka upp. Vill berätta att jag nu läst hans böcker och att hans positiva framtidsbild följt med mig ända sedan vårt möte.

Upptäcker hans permobil utanför banken och går till fiket bredvid. Med lite tur väljer han vägen förbi där.

Sätter mig med en kopp te och en tidning men orkar inte läsa utan njuter mer av att få pusta ut en stund. Tankarna flyger om vardagen i Vellinge.

Ett par män sitter några bord längre bort och efter en stund kommer några fler bekanta.

De slår sig ner hos de andra och uppdaterar varandra som sina respektive hälsolägen. Någon konstaterar att ”har man levt ett friskt liv börjar helvetet i 75-årsåldern” och de andra som ser lite äldre ut skrattar gott åt att om man är så ung har man ju många år kvar.

En annan säger ”nä men jag håller med, jag känner att jag verkligen har gjort mitt” och berättar sedan stolt för de andra om hur bra det går för hans barn och barnbarn. Men trots det har han bara inte orken längre och inget roar längre. De andra fyller på med liknande historier och alla landar i att det är fint med hur väl det går för barnen.

Det slår mig att det är exakt vad Arne Hansson också sa. Han lyfte fram sina barn och deras verklighet när jag bad honom att berätta om hur han tycker att det står till med världen i dag. Han poängterade vilket fint liv de har framför sig och att det går bra för dem. Framför allt ville han förmedla att det nästan inte är greppbart vilken stor skillnad det är mot när han var barn.

Om jag adderar de här männens perspektiv till det Arne sagt blir bilden så tydlig. Av en generation som är redo att lämna över till en annan.

Vemodigt men också lika naturligt för mänskligheten att anpassa sig efter som jordbruket för årstiderna. Med en blick bakåt blir samtiden också lättare att förstå.

Nu skojar de vidare om olika sjukdomar och den egna skröpligheten. Den enas pappa som alltid sagt ”blir jag dålig så slå ihjäl mig”. Det tycker de flesta låter som en bra idé om krämporna kommer. De är överens om att de är skeptiska till operationer i deras ålder för ”börjar man gräva och reparera då kommer skiten, för kroppen klarar inte att man rör runt längre”.

Ingen av dem vill bli liggande som grönsaker och de är rädda för att de inte får avsluta sitt liv när de vill och funderar på alternativ.

Och så plötsligt mitt i ett resonemang om dödskliniker i Schweiz som alternativ till livräddande svensk sjukvård, stoltheten över barnen och lusten att äta en bulle till kommer det. Högt och tydligt.

”Vad bra att Afrika inte ligger i framkant inom det här området. Det är tur att de tar kål på varandra där. De får ju miljontals ungar men tack och lov rensas de ut automatiskt!”

Någon annan fyller i och sneglar mot mig.

”Skär pitten av dem, de är ju som jävla kaniner.”

Jag låtsas läsa tidningen och bläddrar vidare och samtalet fortsätter.

”Och ni vet att i Eritrea är det okej med våldtäkt och dom tar vi hit för att fylla vår kvot. Det är max 10 procent av dom som är arbetsföra.”

De enas om att FN är svagt, Trump är klok och klokast av dem alla var Bush ”som var där och rotade”. Och de menar att pengar är ju lätt att skicka dit men de går till bazookas.

Sedan dyker några funderingar över barnen i Afrika upp och vems ansvar utvecklingen där egentligen är.

”Alltså det skär i hjärtat med alla ungar, men det är ju deras fel. Ingen mat och ändå trycker de ut ungar. Men hela den kontinenten är ju utsugen. Det är ju vi västerlänningar som ska ta på oss skulden.”

”Ja. Världen har fått problem.”

Och de funderar vidare och samtalet vindlar sig mellan Stenbeck och Kreuger för att landa i tankar om att expansion kräver kapital.

”Ju mer man öppnar desto mer lägger man grunden för att man blir bankrutt.”

”Ja så är det och vad blir det då kvar??”

Kanske är det just detta perspektiv tillsammans med deras egna barns välfärd som är pusselbiten till den oro som finns. Rädslan för att samhället blir ”bankrutt”.

De vill att det som de byggt upp för sina barn ska få vara kvar.

Jag undrar vad som hänt om Arne kört in här nu med sin permobil efter sitt bankbesök. Kanske hade han svängt förbi de här männen mitt i sina analyser över sakernas tillstånd. Kanske hade han resonerat som han gjorde under en livesänd debatt om tiggeriförbud som Sydsvenskan ordnade för några månader sedan.

– Vad har hänt? Har vi blivit så egoistiska, vad menar ni har hänt? Inget har hänt! Vi lever i ett rikt land som har det bra, borde vi inte tänka lite grann på andra? Ni måste besinna er!

Samtidigt kan många förena sig med de här männen ifråga om önskan om att det man lämnar över när man lämnar jordelivet ska vara något att ha för nästa generation. Om fokus är på det öppnar sig fler lösningar än tiggarförbud och stängda gränser.

Den rädslan behöver inte välja rasism som botemedel.

**

Du har läst en kulturanalys i serien ”Verkliga Sverige”. Läs även Martin Schibbyes första reportage i serien ”Berättelser från Skåne”.  Missa inte övriga kulturanalyser.  Allt material från reportageserien Verkliga Sverige hittar du här.

Av | 25 oktober 2018

Utan dig – ingen journalistik

Genom att stödja oss ekonomiskt ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli supporter! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Vellinge kommun får rätt att förbjuda tiggeri

Ett lokalt förbud mot tiggeri får införas i Vellinge kommun. Det skriver Högsta förvaltningsdomstolen i ett pressmeddelande. – Nu kan varje kommun införa det, säger Carina Wutzler, (M), kommunstyrelsens ordförande.

Blekinge nästa för reportageserien ”Verkliga Sverige”

Nu fortsätter reportageresan Verkliga Sverige och vår digitala gås flyger nu mot Blekinge. Vad tycker ni vi borde skriva om?

Konsten att fiska i grumliga vatten

Två sportfiskeentusiaster från skånska Tågarp bestämde sig för att göra något åt sin hemmasjös grumliga vatten. Några år senare syns bottnarna på Växjös sjöar för första gången på årtionden.

Hur ser framtiden i Vellinge ut?

I denna fjärde kulturanalys från Skåne tittar Brit Stakston närmare på civilsamhällets engagemang och hur sammanhållningen i ett samhälle sätts på prov när strategierna för att möta utvecklingen ser olika ut.