I väntan på nästa krig – på besök hos Hezb-i-Islami i Afghanistans berg

Av | 16 april 2017

Nyligen släppte USA en jättebomb i Östra Afghanistan. Bara några veckor tidigare besökte den schweiziske frilansjournalisten Franz J Marty en annan del av landets östra regioner och fick ett unikt möte med rebellgruppen Hezb-i-Islami.

De skäggiga männen lägger ner sina Kalashnikovs framför fötterna på bönemattan. Sekunder innan har de lagt undan kulsprutorna och raketgevären.

En lokal befälhavare har precis avslutat ett olycksbådande tal om väpnat motstånd mot otrogna inkräktare.

De självutnämnda heliga krigarna har lyssnat uppmärksamt med allvarliga miner.

De böjer sig sedan hängivet ner i den varma vårsolen på terrassen till en ofärdig gammal byggnad och ber i tysthet.

Bakom dem, i den östra afghanska provinsen Kunar, nära den pakistanska gränsen breder en trång dal ut sig, insprängd i bergen.

Det påminner om en scen från den anti-sovjetiska kampen på 1980-talet. Männen tillhör en lokal avdelning av Hezb-i Islami, en rebellgrupp som fick ett blodigt rykte under kampen mot sovjetiska och det efterföljande inbördeskriget på 1990-talet.

I dag kämpar de mot den nuvarande väststödda afghanska regeringen.

Det unika med den här gruppen är att de nyligen har tecknat ett fredsavtal. Det är det första – och hittills enda – fredsavtal den afghanska regeringen tecknat med en rebellgrupp sedan störtandet av talibanregimen i 2001.

Hittills ser det dock ut som att det var enklare att underteckna fredsavtalet än att faktiskt genomföra det.

 

Hezb-i-Islami medlemmar ber i byn Laché, Shigal. Organisationen grundades 1975 av Gulbuddin Hekmatyar. Foto: Franz J Marty.

Att ta sig till Shigal är inte lätt, och inte bara för att det är en avlägsen plats i en redan avlägsen provins i ett redan avlägset land.

Qari Yousuf Baghlani, chefen för ”centrala militärkommissionen” av Hezb-i Islami, kallade det för en ”front i bergen” – ett namn från det afghanska gerillakriget. Och om Baghlani inte hade bjudit in mig för att följa med honom på sitt besök till fronten skulle det förmodligen ha varit nästintill omöjligt att nå den övre delen av Shigal-dalen.

Vi kör mot Shigal i en Toyota Hilux med en bild av Gulbuddin Hekmatyar (den ökända ledaren Hezb-i Islami) fastsatt mitt på vindrutan. En av Baghlanis livvakter säger att den ännu beväpnade Hezb-i Islami grupp som i praktiken styr Shigal förmodligen skulle döda alla objudna besökare. Enligt honom har ingen armé någonsin satt sin fot i den övre delen av Shigal-dalen – inte sovjeterna, inte talibanerna, inte amerikanerna och inte heller den nuvarande afghanska regeringen.

När de försökte besegrades de av Shigalis krigare för Hezb-i Islami. Det är åtminstone vad han påstår.

Efter en kort resa från Asadabad, huvudstaden i den östra provinsen Kunar, delas vägen i två och Hiluxen tar den branta delen upp i Shigal-dalen. Det är en av många dalar inskurna i de koppärriga, steniga sluttningarna i bergen i den lägre delen av Hindu Kush.

Lite senare väntar en ännu mer tillbucklad Toyota Hilux på vägen, som överraskande nog fortfarande är asfalterad. I den öppna bakdelen sitter fyra unga män i militärkamouflage och svarta skidmasker som döljer hela ansiktet, förutom deras ögon. De håller i Kalashnikovs, kulsprutor och ett raketgevär.

Hezb-i-Islami har gått med på att lägga ner sina vapen och att erkänna den afghanska konstitutionen. Foto: Franz J Marty.

Den lilla konvojen fortsätter upp i dalen. På en ås där vägen går genom ett snitt i berget väntar ytterligare några Toyota Hilux. Alla har gröna flaggor, men den här gången är de bemannade med mer traditionella Hezb-i Islami-krigare klädda i en traditionell afghansk dräkt som kallas ”perehon”.

Den smala dalen med odlade terrasser delas av en liten bäck. Stenhusen i de få byarna klänger sig fast uppe på bergssluttningar för att utnyttja varje kvadratmeter åkermark.

På en toppig kulle ligger ett hus som ett örnnäste med ytterligare en grön flagga på taket. Längs vägen står några beväpnade män och vaktar. Framför en liten hydda finns det en trädörr bleknad av väder och vind.

På den står ” Hezb-i Islami” skrivet på det lokala språket pashto och på knagglig engelska. Det är uppenbart vems territorium vi befinner oss i.

Den asfalterade vägen tar slut och bilarna börjar skaka. När vi passerar en bäck, med en botten beströdd av stora och små stenar, blir det ännu knepigare för Hiluxen. Men konvojen kör långsamt och kommer till byn Laché, som är mittpunkten i Shigal-dalen. En vårdcentral byggd med internationellt bistånd tyder på att åtminstone några utlänningar ska ha varit här någon gång, i motsats till livvaktens påstående.

Sällskapet kliver ur bilen och går upp för en mycket brant öppen trappa med höga steg. Upptill leder vägen genom en skuggig passage till en solig terrass inramad på tre sidor av en enkel pelargång. Platsen ser gammal ut vid första anblicken men betongen och några utskjutna plaströr visar att byggnaden är ny även om den aldrig slutförts.

Den militanta delen av Hezb-i-Islami har utkämpat en flera decennier lång kamp för att upprätta en enad islamisk stat i Afghanistan. Foto: Franz J Marty.

På terrassen står ett 60-tal skäggbeprydda män. De flesta av dem är äldre och så gott som alla bär en Kalashnikov eller ett raketgevär. De viktigare personerna tar en plats på kats – träramar med rep knutet till ett nät i utrymmet emellan så att de bildar en sorts bänk – i skuggan av pelargången.

Först håller Baghlani ett tal som understryker att deras ledare, Gulbuddin Hekmatyar, nyligen har tecknat ett fredsavtal mellan Hezb-i Islami och den afghanska regeringen. I huvudsak anges det i fredsavtalet, som undertecknades den 29 september 2016, att Hezb-i Islami accepterar den afghanska konstitutionen, förklarar ett ”evigt eldupphör”, stoppar alla militära aktiviteter, ”avvecklar sina militära strukturer”, och klipper alla band med terrorister och andra illegala väpnade grupper.

I gengäld ska den afghanska regeringen vidta åtgärder för att lyfta internationella sanktioner mot Hezb-i Islami, släppa ut deras fängslade medlemmar och förbereda repatriering av flyktingar anslutna till gruppen (flyktingarna befinner sig huvudsakligen i ett läger som kallas Shamshatu, nära den pakistanska staden över Peshawar). De ska också inkludera Hezb-i Islami i det nuvarande politiska systemet.

Publiken känner redan till fredsavtalet och Baghlanis tal låter snarare som en vädjan och en påminnelse om att respektera den. I själva verket har ingen av parterna ännu uppfyllt särskilt mycket av sina skyldigheter, med undantag för upphävandet av FN: s sanktioner mot ledaren Gulbuddin Hekmatyar, som genomfördes i början av februari.

Detta innebär dock inte någon omedelbar fara för att fredsavtalet kommer att falla sönder, eftersom både den afghanska regeringen samt Hezb-i Islami-ledarskapet förblir fast beslutna att det ska genomföras. Flera gånger har parterna lovat att det snart kommer att implementeras fullt ut.

Den lokala befälhavares förhärligande av Shigalis väpnade motstånd mot alla inkräktare verkar motsäga detta, men en stor del av det och liknande tal handlar om att minnas tiderna som de var innan USA:s intervention 2001.

Byn Laché med Shigaldalen i bakgrunden. Foto: Franz J Marty.

Enligt Thomas Ruttig, på Afghanistan Analysts Network, har endast vissa delar av Hezbi-i Islami varit militärt relevanta sedan 2001. Dessutom har de under de senaste åren även varit nästan helt frånvarande på det afghanska slagfältet.

Den afghanska journalisten Rohullah Anwari, som täcker provinserna Kunar och Nuristan för Radio Azadi (Radio Liberty), uppgav även att inga betydande strider har ägt rum i Shigal under de senaste 15 åren.

Dessutom har så gott som alla Hezb-i Islamis medlemmar – däribland de från Shigali – uttryckt en orubblig tro på sin ledare, Gulbuddin Hekmatyar, och de säger att de kommer att stödja alla beslut han tar – även fredsavtalet. Vissa är dock missnöjda över att de inte hade fått säga sitt i förväg, utan bara ställdes inför ett fullbordat faktum.

Men detta betyder inte att det inte finns några problem.

Trots det breda stödet för Gulbuddin Hekmatyar och att Hezb-i Islami ser ut som ett enat parti finns det flera grupper som har sina skiljaktigheter. Till exempel finns det en politisk gren inom Hezb-i Islami som registrerades 2005 och några av dess medlemmar höll och håller fortfarande olika, ibland högt uppsatta, positioner i regeringen.

Med detta sagt måste den åldrande Hekmatyar, som en gång var affischpojke den jihad mot Sovjetunionen och som egendomligt nog undertecknade fredsavtal på en okänd plats och hittills förblir gömd – först bevisa att han på ett effektivt sätt kan förena sådana fraktioner.

Dessutom måste Hektmatyar, som överhuvud för ett försonat parti, också ta itu med hårda kritiker. I motsats till Hezb-i Islami-medlemmarna ser de inte honom som en välutbildad ledare som tappert kämpat för ett självständigt Afghanistan, utan snarare som en hänsynslös krigsherre som urskillningslöst lät raketer falla på Kabul i början av 1990-talet.

Ett annat problem tycks vara att samtidigt som jihadistiska tal av lokala befälhavare inte återspeglar verkligheten på slagfältet, speglar de den genomsnittliga Hezb-i Islami fotsoldatens sätt att se på saken.

Hezb-i Islami-krigarna från Shigali och partimedlemmarna i den närliggande provinsen Laghman verkar inte ha ändrat sin inställning eller sin tro på den väpnade kampen för att upprätta en, enligt deras uppfattning, islamisk regering.

Många Hezb-i Islami-krigarna från Shigali uttrycker ett motstånd mot talibanerna. Trots det är många av soldaterna förhållandevis nära dem ideologiskt. Ett exempel är när en av dem spelade taliban-låtar från ett USB-minne via radion i en av Hilux-bilarna under färden till Shigal.

Hezb-i Islami soldater på en observationsplats utanför byn Laché. Foto: Franz J Marty.

I detta avseende nämner Thomas Ruttig, på Afghanistan Analysts Network att det faktiskt finns ”en skillnad mellan den klassiska urbana islamistiska intellektuella delen av Hezb-i Islami och ’fronter’ på landsbygden’”. Han menar också att det har förekommit samarbete mellan fotsoldater av Hezb-i Islami och talibanerna, åtminstone historiskt sett och i östra Afghanistan. Detta väcker naturligtvis frågor om hur länge sådana soldater kan ingå i ett modernt demokratiskt system?

Det här mer militanta tankesättet kan också vara en del av orsaken till osäkerheten kring en eventuell avväpning av Hezb-i Islami-grupperna eftersom sådana krigare i princip aldrig skulle ge upp sina vapen, åtminstone inte i dagsläget.

Qari Yousuf Baghlani, chefen för den centrala militärkommissionen av Hezb-i Islami uppgav i januari 2017 att organisationen är villig att lämna ifrån sig sina vapen och att de bara väntar på en motsvarande plan från regeringen. Han lovade beväpnade grupper i Kunar och Laghman att de endast måste registrera sina vapen, men att de inte kommer att avväpnas så länge som andra grupper i landet finns kvar. Han nämnde påstådda privata miliser som tillhör första vice president General Abdul Rashid Dostum och guvernören i Balkh-provinsen, Atta Mohammad Noor. Även om detta argument i viss mån är förståeligt så har det säkert också potential att piska upp kontroverser.

I detta avseende sade Nawab Mumand, en afghansk journalist från Kunar, att sådana löften inte nödvändigtvis innebär en effektiv förkastande av nedrustning eller avväpning. Istället kan det vara det första steget i en stegvis process för att förhindra fjärmandet av lokala väpnade grupper – det vill säga att först övertyga dem att registrera sina soldater och vapen innan man gradvis avväpnar dem.

Detta verkar dock spekulativt. Andra Hezb-i Islami-befälhavare uppgav att på vissa platser med ingen eller en (alltför) liten regeringsnärvaro bör Hezb-i Islami-grupper förbli beväpnade för att försvara dem.

Opiumodlingar i Shigaldalen. FN:s säkerhetsråd hävde nyligen sanktionerna mot den afghanske krigsherren Gulbuddin Hekmatyar, som nu kan leva öppet i landet igen. Foto: Franz J Marty. 

Men även om de ovannämnda problemen kan övervinnas finns det fortfarande ett problem i Shigal.

Stående på den soliga terrassen ser vi ut över dalen nedanför. En av soldaterna berättar med ett flin på läpparna att den matta gröna, något yviga grödan som växer på de allra flesta områden i hela dalen är vallmoblommor, som blir till opium.

Likt andra säger han att de inte gärna odlar vallmo och säljer opium, narkotika, som även de själva anser är dåligt och som de påstås inte röra. De gör istället anspråk på att vara tvungna att göra det då de hävdar att det är den enda grödan som ger vinst.

Enligt en soldat säljer de ett kilo opium för ett pris som sträcker sig från 25.000 till 50.000 pakistanska rupier (vid skrivande stund cirka USD 240-480). Att priset anges i pakistanska rupier är inget märkligt eftersom i många delar av östra Afghanistan används pakistansk och inte afghansk valuta.

Det är en hel del pengar med tanke på att en säkerhetsvakt i mycket dyrare Kabul tjänar cirka USD 200 per månad. Det sägs att Shigalis drömmer om att odla saffran, troligen på grund av de höga priser för saffran som de har hört talas om, men det är oklart i vilken utsträckning de faktiskt skulle byta till lagliga grödor som aldrig kommer att ge samma vinst som olaglig narkotika.

I slutändan kan sanningen också vara mycket enklare.

Som många andra stammar från bergen längs gränsen har Shigalis historiskt sett aldrig varit styrda och de är mycket misstänksamma, om inte direkt fientliga, mot utomstående.

Även nu bor den officiellt utsedda distriktsguvernören för Shigal, enligt uppgift, mycket nära centrala Kunardalen, med utan egentlig påverkan på övre delen av Shigal-dalen. Misstanken mot utomstående går så långt att den sällsynta synen av en utlänning (jag) får en av de beväpnade att berätta bara halvt på skämt att han hoppas att jag inte kommer att kalla in en drönarattack.

Att ta till vapen är förmodligen mindre orsakat av deras islamiska Hezb-i Islami-ideologi eller en önskan att skydda sin olagliga opium-baserade försörjning, utan snarare en del av Shigalis ståndaktiga förkastande av inblandning utifrån.

Det kan till och med hävdas att människorna som Shigalis skjuter på – är alla som kommer till deras dal och försöker styra dem. Detta inkluderar inte bara Sovjets soldater på 1980-talet och amerikanerna efter den USA-ledda interventionen i 2001, utan även talibanerna (trots den ideologiska närheten) under andra hälften av 1990-talet.

En ung Shigali med en Kalashnikov fastspänd på ryggen understryker detta när han retoriskt frågar mig:

”Hur skulle du känna om en främling kom till din plats och talade om för dig hur du ska göra?”

**

Följ reportageserien på Facebook: Gå gärna med i Facebookgruppen ”Uppdrag: Afghanistan” där du kan följa arbetet bakom kulisserna och bidra med kunskap till den pågående reportageserien. Läs mer här.

Av | 16 april 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Afghanistan