Inkaguldets svenska väktare

Av Emanuel Sidea & Roberto Guerra | 30 september 2015

Securitas är ett av världens största säkerhetsföretag. De arbetar i länder med havererade rättssystem, polisövergrepp och systematisk korruption. Själva anser de sig vara ett etiskt föredöme. Blank Spot åkte till det gamla Inkariket, i Perus högländer, för att undersöka om det stämmer.

Lindhagensplan i Stockholm. Alldeles vid den stora rondellen, med sina förgreningar mot Bromma, Södermalm och Kungsholmen, finns även en avtagsväg mot E4:an. Där, intill tunnelbanelinjen mot Alvik, ligger en anonym tegelgul byggnad som kallas för ”borgen” av de anställda.

Det står Securitas med stora bokstäver på tegelväggen, och gråklädda väktare, med de välkända röda prickarna på ärmen, passerar förbi i entrén. Men att detta skulle vara huvudkontoret, för ett av världens största säkerhetsföretag, förefaller helt osannolikt.

Interiören påminner om ett kommunalhus i en medelstor svensk stad. Trista linoleumgolv och en sliten inredning från 1980-talet. I bottenvåningen ligger en personalmatsal där väktare från hela Storstockholm kan pusta ut med en bricklunch efter ett långt arbetspass. Det är knappast den typ av miljö som de stora börsbolagens ledningsgrupper brukar arbeta i.

Men travarna med flyttkartonger i korridorerna vittnar om att något är på gång. Hela avdelningar ska flytta, pärmar och arkivskåp är nedpackade, och folk beklagar sig över att de inte längre går att hitta någonting.

Från denna anonyma plats, i utkanten av Stockholms innerstad, styrs en jättekoncern. Securitas har i dag 320 000 anställda i 53 olika länder. Det gör dem till ett av världens största säkerhetsföretag med en omsättning på 70 miljarder kronor.

Jag har bett att få prata ansvar och etik. Hur kan Securitas styra alla dessa väktare, se till att de uppför sig väl, i 53 olika länder? Hur får man dem att låta bli att ta mutor, inte ta till övervåld, inte liera sig med den lokala maffian, inte bryta mot de lokala lagarna? Går det över huvud taget att överblicka en sådan jätteorganisation från en trafikkarusell vid Lindhagensplan?

– Ja, svarar Cecilia Alenius som är företagets etikansvarige, eller Group CSR Officer som hennes fullständiga titel lyder.

Tillsammans med kommunikationsdirektör Gisela Lindstrand slår vi oss ner i ett konferensrum med utsikt över den byggarbetsplats som kommer att bli Securitas nya huvudkontor. Mattor av sedum håller på att rullas ut på taken.

Under en dryg timme redogör de för den noggranna process som gör att riskerna ska minimeras och Securitas etikflagga alltid ska vara i topp.

Varje väktare, i alla de 53 länderna, ska följa Securitas grundläggande värderingar, den så kallade bolagskoden. I den finns initierade formuleringar om allt från mänskliga rättigheter, miljö och nolltolerans mot korruption.

– Vi ska vara ett säkerhetsföretag med hög etik. Det här är en smutsig bransch på många håll. De företag vi köper och driver ska kunna leva upp till våra höga krav, säger Gisela Lindstrand.

För att lyckas med detta har ledningen inlett ett storskaligt utbildningsprojekt. Varje väktare i Kambodja, Colombia och Kina ska genomgå en kurs i företagets uppförandekod och grundläggande värderingar. I slutet görs ett test för att kolla att de har tagit in kunskapen.

Utbildningssatsningen är ett gigantiskt åtagande. Bland väktarna talas det 40 olika språk och en del är analfabeter. Dessutom har företaget en personalomsättning på 31 procent, vilket innebär att ungefär 100 000 personer nyanställs varje år.

– I dagsläget har 90 procent av alla chefer och 70 procent av alla väktare gått igenom kursen, säger Gisela Lindstrand.

Cecilia Alenius berättar att företaget har infört ett rapporteringssystem där alla anställda, och utomstående, ska kunna slå larm om något inte står rätt till i företaget. Sedan vidtar man alla nödvändiga åtgärder för att lösa situationen.

Så vad gör ni om ni får in ett larm som ni tycker verkar obehagligt?

– Obehagligt? Vi är glada över att få in det i stället för att någon går till media eller till en konkurrent. Vår chefsjurist får tillgång till all information och allting utreds och arkiveras, säger Gisela Lindstrand.

Men stämmer det verkligen?

Tidigare har jag för affärsmagasinet Veckans Affärer granskat Securitas i Montenegro och fann där en verksamhet som knappast verkade vara under kontroll.

Bland annat arbetade ett stort antal Securitasväktare i Montenegro utan obligatorisk licens ­vilket får anses vara en grund för verksamheten. Dessutom förekom incidenter där väktare skjutit vådaskott med vapen som det saknades tillstånd för och när polisen av en tillfällighet genomsökte Securitas Montenegrokontor hittades ett stort antal illegala vapen. Var detta ett dotterbolag som huvudkontoret i Stockholm ansåg sig ha kontroll över?

Kanske var detta bara ett undantag i en koncern som hör till en av världens största arbetsgivare.

Men från andra delar av världen har lokala medier i åratal rapporterat om fall som väcker nya frågor om Securitas rutiner. Det som sticker ut är rapporterna från Peru.

Efter att Securitas köpte det lokala bolaget Forza övertog man inte bara aktier, man ärvde också en långdragen konflikt med lokalbefolkningen.

Säkerhetsbolaget Forza, som arbetade åt ett stort amerikanskt gruvbolag, hade gjort sig känt för övergrepp som tortyr, trakasserier och misshandel. I lokala medier har rapporterna avlöst varandra och inget tycks ha förändrats under de nya svenska ägarna.

På Securitas huvudkontor är budskapet tydligt om att man har ordentliga policyer med höga krav.

Men vem har rätt? Är det så att svenskarna från huvudkontoret i Stockholm har styrt upp verksamheten i Peru, sex tidszoner och 11 000 kilometer bort?

Gigantiskt. Yanacochagruvan spänner över ett område lika stort som Södertälje kommun – gånger två.

2. Guldgruvan, Cajamarca

Staden Cajamarca, med en halv miljon invånare, ligger i en nordlig provins i Peru, cirka 80 mil från Lima. Det är en varm eftermiddag när vårt flyg, innan det går ner för landning, cirklar över Cajamarcas praktfulla omgivning med gröna böljande berg och moln som fläckvis skuggar landskapet.

Bara någon kilometer från staden, på de omgivande höjderna, satte Yanacochagruvan i gång produktionen år 1993. Då var förhoppningarna stora. Många trodde att guldgruvan skulle medföra ett lyft för ekonomin i en av de fattigaste regionerna i landet. Så blev det inte utan fattigdomen ökade.

Från flygplansfönstret kan man se delar av gruvan. Området är lika stort som hela Södertälje kommun – gånger två. Under dryga två decennier har Yanacocha vuxit till världens näst största guldgruva.

Ett tag var det också världens mest lönsamma guldgruva. Ingen annanstans var det lika billigt att producera guld. Men lönsamheten kom med ett högt pris – stort folkligt motstånd, miljöförstöring och enorma konflikter med
lokalbefolkningen. Trots det har Yanacochagruvan under lång tid arbetat för att expandera verksamheten med det intilliggande Congaprojektet.

Vid Cajamarcas centrala torg Plaza de Armas, alldeles intill på en grönprunkande höjd, har någon med stenar bokstaverat: ”Conga no va” ”Conga går inte”. Ortsbornas inställning till den nya gruvan är skrivet i sten.

Denna konflikt med lokalbefolkningen är nu Securitas konflikt. Ärvd från företaget Forza och ärvd från Perus statliga underrättelseverksamhet och spionage. Det var befäl från den verksamheten, inom Perus marinkår, som bildade bolaget 1991. Tidigt fick de i uppdrag att tillhandahålla säkerhetstjänster åt Yanacochagruvan.

När svenska Securitas steg in fortsatte uppdraget.

Det är en fredagskväll när vi från torget åker hem till Jorge Pereyra Terrones. Han är en av Perus mest inflytelserika journalister, född och än i dag bosatt i Cajamarca. Denna liksom alla vardagskvällar har han lett sitt kvällsprogram med nyhetsaktuella gäster.

Iklädd en midjelång tygjacka släpper han in oss i huset. Längre in, i matrummet, sitter ett av hans barn framför en dator. En svart katt stryker förbi.

Jorge Pereyra har följt gruvkonflikterna på nära håll och har upprepade gånger mordhotats efter sina inslag om säkerhetsföretaget Forza. Frispråkigheten har skapat fiender.

– Jag får konstant hot per telefon. Det gjordes många försök från Yanacocha att få tyst på mig och få mitt tv-program ur tablån, säger han.

En förklaring till konflikten är att Yanacochagruvan satte i gång sin storskaliga gruvbrytning utan att först ha förankrat det hos lokalbefolkningen. Sedan har det ekonomiska lyftet för regionen uteblivit. Väldigt lite pengar har tillfallit medborgarna.

– Cajamarca är nu den fattigaste regionen i hela Peru, konstaterar Jorge Pereyra.

Han redogör för alla konflikter som följt i Yanacochagruvans kölvatten och de skandaler som varit bränsle för konflikterna. Det har handlat om politisk korruption efter bråk mellan olika gruvägare, markkonflikter och utsläpp av miljögifter som cyanid, tungmetaller och kvicksilver.

Yanacochagruvans huvudägare, amerikanska gruvjätten Newmont Mining, har trots detta velat expandera verksamheten med Congaprojektet. Något som dömts ut av en rad miljöexperter.

En av dem, gruvexperten Robert Moran, bedömer att viktig havsmiljö kommer att gå förlorad, bäckar kommer att torka ut, och vattenreservoarerna som ska ersätta nuvarande sjöar kommer att förgifta grund- och ytvattnet.

Lokalbefolkningen har därför protesterat kraftigt. I perioder har de demonstrerat på gatorna i Cajamarca, vid bergstoppar och vid hotade sjöar.

Gruvbolaget Newmont Mining har värjt sig mot protesterna och ständigt hävdat att man har politiskt stöd för att fortsätta verksamheten.

Jorge Pereyra drar upp jackans dragkedja till hakan, där han sitter i soffan. Katten skymtar förbi igen. Han berättar att han gjort många inslag om gruvan och säkerhetsföretaget, ett företag han liksom många andra i Peru fortfarande kallar Forza.

– Yanacocha är väldigt mäktigt och ser sig självt som okränkbart, de kan göra vad som helst. På sätt och vis är Cajamarca feodalt, med pengar kan de köpa myndigheter och göra som de vill. Forza lyder deras order, säger Jorge Pereyra.

Yanacochagruvan har vid sidan av Securitas även allierat sig med den lokala polisen, i ett upplägg som saknar motsvarighet i de flesta länder. Sedan ett par år tillbaka tillåts polisen ta betalt för att utföra säkerhets- och polistjänster åt privata företag.

Företagen får då betala polismännens lön samt en ersättning till polismyndigheten. Denna privatisering av våldsmonopolet har utnyttjats av många utländska företag i Peru.

FN:s arbetsgrupp som synar legosoldater och privatisering av våldsmonopol har i en rapport slagit fast att antalet poliser i Peru inte har ökat sedan 1990-talet, men att den privata säkerhetssektorn har växt. Samtidigt är översynen svag.

Problem förstärks av de nära relationerna mellan polis, militär och säkerhetsbolag.

– I många fall är dessa företag drivna av före detta medlemmar inom försvarsmakten eller polisen, eller så innehar de ledande positioner, skriver FN:s arbetsgrupp.

Securitas uppger att de inte har ett avtal med den nationella polismyndigheten. Däremot finns ett sådant avtal mellan gruvbolaget Yanacocha och polismyndigheten. Det innebär att poliser på sina lediga dagar eller efter arbetstid kan dyka upp i gruvbolagets tjänst, beväpnade med tjänstevapen.

Det har gjort att det vid demonstrationer, manifestationer och andra protester mot gruvan har uppstått stor förvirring: är de beväpnade polismännen i tjänst, är de kontrakterade av gruvbolaget eller är det personal från säkerhetsföretaget Securitas?

Forskare som studerat privatisering av våldsmonopol menar att i de allra flesta fall förändras konflikterna i grunden när privata aktörer får mandat att bruka våld.

Kommendörkapten Marcus Mohlin på Försvarshögskolan i Stockholm, som forskar om privata säkerhetsföretag, menar att det sällan är uppdragsgivaren som kräver att säkerhetsföretagens väktare ska gå hårt fram.

– Det är snarare så att företagen som har i uppgift att sköta säkerheten är mer offensiva än gruvägaren. Logiken är att säkerhetsföretagen bidrar till en osäkerhet snarare än att gruvbolaget vill ställa högre krav, säger Marcus Mohlin.

Markägare. Maxima Chaupe och hennes familj vill inte flytta eller sälja till gruvbolaget.

Trakasserad. Maxima Chaupe säger att Securitas utsätter henne och hennes familj för trakasserier.

3. Maxima Chaupe

Det är sen eftermiddag när Maxima Chaupe kommer ridande till häst långt nere i dalen. Ett molndis drar förbi och släpper ifrån sig små regndroppar. Vädret växlar snabbt. Ena stunden är det sol, nästa nya fuktiga moln.

I väntan på henne har jag klättrat upp på bergskrönet. Vyn är extraordinär: gröna böljande berg så långt ögat kan se, moln som bokstavligen snuddar vid ens axlar och en ihållande vind.

Vår guide har tagit med sig en glasskål med rostad majs som vi äter medan vi hämtar andan.

Nedanför kan man se Congagruvans nydragna bilvägar, ett antal låga byggnader, sjön som snart ska tömmas.

En början på ett dagbrott.

Intill huset syns en husgrund ­– rester efter en byggnad som nyligen revs.

Maxima Chaupe har varit på marknaden och sålt grödor från markerna som omger huset. Hon lyfter av sin packning från hästen. Tjudrar den och tar sedan av sig kortvågsradion hon burit över axeln.

– Jag visste att du var här, jag såg dig stå uppe på höjden, säger hon till mig efter att vi hälsat.

Hon är van att hålla utkik. Från just denna höjd brukar olika män ställa sig och titta ned mot hennes hus. De övervakar familjen, ibland filmar de vem som kommer och går till och från huset.

Övervakningen har gjort det besvärligt att komma till Maxima Chaupe.
Konflikten är så upptrissad att alla besökare tvingas vandra flera mil extra i den tunna luften för att undvika gruvbolaget med dess vita pickupbilar som spejar runt efter människor. Vid ett tillfälle ser vi en maskerad civilklädd man som står blickstilla i skydd av en sten, och bara tittar rakt ut. Vår guide har ingen aning om vem det är. Vi går vidare och mannen sitter kvar.

Maxima Chaupe, en kortvuxen bondkvinna,­ en campesina i 40-årsåldern, har bott här i två decennier. Hon äger stenhuset och mark som sträcker sig över dryga 24 hektar. Envis och ihärdig, av den sort som bokstavligen levt av jorden. Hon tjudrar hästen snabbt och effektivt med sina röda händer som är svullna av de ständiga temperaturväxlingarna mellan kylslagen vind och värmen från eldstaden intill huset.

Ett burkigt radioskval går i gång och Maxima Chaupe sätter sig på en pall och börjar spinna garn. Familjen försörjer sig på att sy mattor, sälja grödor och föda upp marsvin.

– Sedan domstolen gav mig rätt, trodde jag att trakasserierna skulle
upphöra. Men det gjorde de inte. Företaget fortsatte med sina våldsamma
metoder och de rev ner ett hus som vi höll på att bygga, säger hon och
vänder sig mot husgrunden.

Det var gruvbolaget och Securitas som rev, hävdar hon.

År 1994 köpte familjen Chaupe de här ägorna. Gruvbolaget Yanacocha har senare köpt mark i närliggande områden. Nu hävdar de att Maxima Chaupes mark ingår i deras ägor.

Ägandet har prövats i olika rättsinstanser. I december 2014 kom beslutet om
att familjen Chaupe är rättmätig ägare. Många trodde att det därmed var klart, att historien hade fått en lösning.

Men så blev det inte.

– De låter oss inte få en lugn stund, varken dag eller natt. Det ger oss
ingen ro.

Men hon kan inte säga vilka personer som gjorde det. De identifierade sig aldrig. Problemet är detsamma som journalisten Jorge Pereyra påpekade. Det är omöjligt att veta om det är polismän i tjänst, gruvbolagets kontrakterade poliser eller Securitas väktare.

Polischefen Hugo Begazo de Bedoya har i intervjuer uppgett att det var Securitas som utförde rivningen.

Situationen har gjort Maxima Chaupe desillusionerad.

– Vi har anmält detta många gånger till myndigheterna. Men de står på företagets sida. Företaget har ekonomiska resurser men det har inte jag inte.

Företaget vet att myndigheterna är på deras sida och de fortsätter att provocera och att gå in på vårt område dagligen, säger hon.

Andra vittnar också om att det stundtals inte går att skilja på polis och Securitasväktare. I samband med en antivåldsdemonstration i Cajamarca år 2012 blev den katolska prästen, fader Marco Arana, gripen och förd till en polisstation där han blev misshandlad.

Han uppger att han såg flera personer som var klädda i Securitasuniformer i häktet. De gick till och från polisstationen som om de hade varit anställda poliser.

Maxima Chaupe sitter vid eldstaden och värmer sina händer. Hon ursäktar sig, säger att hon är trött efter ridturen från marknaden. Hon vill äta, därefter dricka en kopp kaffe. Sedan kan hon berätta mer om hur hennes liv förändrats de senaste åren.

Hon bjuder på ris och potatis från grytorna intill elden, ­det värmer gott i kylan.

Maxima Chaupe säger sig vara orolig för sina barn. De har blivit hotade vid checkpoints som bemannas av Securitasvakter.

– Vad som helst skulle kunna hända oss och våra liv. Vi lever alla under hot. De säger att de när som helst kan få oss att försvinna, säger hon.

Jag frågar om hon är säker på att Securitas är inblandat i trakasserierna.
Hon tvekar inte.

– Securitas är under gruvbolagets befäl. De jobbar alla ihop – gruvbolaget, Securitas och polisen, säger hon.

Sedan brister Maxima Chaupe ut i gråt och hon pressar fram orden.

– Vad jag begär är rättvisa ­jag kan inte leva mitt liv så här, säger hon.

Ögonen är röda, hon andas tungt, med blicken långt bort mot vidderna.

­ – Jag står inte ut längre. De stänger av vägar som vi inte kan använda längre. Om jag vore en fågel så kunde jag flyga, men det är jag inte, jag är en människa och jag måste förflytta mig på marken. Det är inte rättvist att företaget behandlar mig på detta sätt, säger hon.

För att vi verkligen ska förstå visar hon oss en videoinspelning från den 10 augusti 2011. Tidigare hade objudna gäster kommit och rivit hennes hem, tagit sängar, kläder, husgeråd och livsmedel. Nu var de här igen.

På videon hör man hur en av döttrarna ropar på Maxima Chaupe. Gruvbolagets pickupbilar är på väg följda av en grävmaskin och en buss. Fordonen stannar alldeles intill familjens hus. Ut stiger företagets säkerhetspersonal och poliser ur specialdivisionen DIONES.

Någon ropar till Maxima Chaupe.

– Du har sålt ditt land, det är inte ditt!

När grävskopan rör sig framåt rusar Maxima Chaupes tonårsdotter, Gilda Chaupe, fram för att blockera maskinens väg. I tumultet övermannas hon av flera väktare och blir misshandlad.

Maxima Chaupe försöker hjälpa dottern men även hon blir nedslagen. Båda förlorar medvetandet.

Det var Ysidora Chaupe som videofilmade händelsen med sin mobiltelefon. Inspelningen fortsatte medan Maxima Chaupe och dottern låg medvetslösa på marken. Framför dem syns poliser på rad.

Poliserna står stilla när en man, iklädd i Securitasuniform, går fram och försöker skymma videoupptagningen. Hela klippet är några minuter långt. Nästan oavbrutet hörs dotterns desperata rop. Förgäves.

Varför försökte inte Securitas undsätta de skadade? Varför försöker de stoppa videoinspelningen?

För Maxima Chaupe är det solklart. Hon och hennes familj pressas av Securitas som anlitas av Yanacochagruvan.

– Personalen från Securitas övervakar oss och kontrollerar vem som besöker oss. Vid de tillfällen vi är här själva kommer de in och attackerar oss. Vi kan inte försvara oss, säger hon.

Övervakad. Mirtha Vasquez misstänkte länge att hon var under övervakning, tills hon en dag fick det bekräftat.

Fattigt. Cajamarca hör till en av de allra fattigaste provinserna i landet. Trots gruvan har ekonomin inte förbättrats.

4. Övervakning

Vid ett av hörnen på det stora torget Plaza de Armas i centrala Cajamarca går vi upp för en brant backe, ytterligare tre långa trappor och upp i den smala, dockhusliknande byggnaden. Där arbetar Mirtha Vasquez.

Vi har sökt henne i flera dagar, men hon har varit upptagen och ständigt skjutit fram mötet. Ett tag trodde jag att hon undvek oss av säkerhetsskäl. Hon och hennes familj har trakasserats och hotats till livet. Någon har till och med trixat med bromsarna på hennes bil.

Men nu sitter hon framför oss, en kvinna med korpsvart hår i lugg som leder frivilligorganisationen Grufides, som från början var en miljöorganisation men numera riktar in sig på att hjälpa lokalbefolkningen vid tvister om mark och rättigheter. Vid konflikterna med gruvbolaget Yanacocha har man haft en medlande funktion.

Mirtha Vasquez menar att hon därigenom har fått grepp om hur Securitas och gruvbolaget Yanacocha arbetar. Hon tecknar en vardag med hot och trakasserier.

– Våra polisanmälningar avfärdas och arkiveras. Det är frustrerande att inte rättvisa skipas. Det är väldigt frustrerande för vi har redan visat hur de agerat. De har kränkt våra rättigheter och jag är själv ett offer, säger hon med en suck.

Mirtha Vasquez misstänkte länge att hon var övervakad. Men hon visste inte. Inte förrän i början av 2010.

Då blev hon uppringd av en domare som ville att hon skulle infinna sig i Lima för att delge ett vittnesmål. Trots att hon är jurist kunde hon till en början inte förstå varför. Hon var inte målsägarbiträde utan målsägande. Vilket brott hade då begåtts? När och hur?

Hon flög till Lima och bilden började klarna.

Polisen hade gripit ett antal chefer och anställda på teknikbolaget Businesstrack. De var misstänkta för att olagligen ha genomfört avlyssningar av kontor, telefoner och mejl åt sina kunder. Dessutom hade de sysslat med telefonavlyssning, spårning och förföljelse av gruvaktivister.

– Du är den som blivit allra mest avlyssnad, sade domaren till Vasquez och lade fram de dokument som hade beslagtagits på Businesstracks kontor.

Dokumenten innehöll inte bara råutskrifter av telefonavlyssning utan var bearbetade med understrykningar. Hon förstod först inte varför. Vem skulle vara intresserad av att kartlägga någon som organiserar gruvaktivister?

Mirtha Vasquez drog slutsatsen själv efter att ha kikat på Businesstracks hemsida. Där angavs Forza bolaget som Securitas köpte som referenskund.

– I domstolen sade jag att de som borde utredas är gruvbolaget Yanacocha och Securitas ­för det är de som anlitade Businesstrack, säger hon.

Så blev det inte. Åtal väcktes mot ett fåtal av Businesstracks direktörer. Men ingen gick igenom hela det material som hade beslagtagits.

– Det var många som var måna om att detta fall snabbt skulle avslutas, konstaterar hon.

I domslutet, som sträcker sig över 1 135 sidor, slår domaren fast att det inte gjordes någon utredning av Businesstracks kunder alltså på vems uppdrag de avlyssnade telefoner och hackade mejlkonton.

Mirtha Vasquez menar att domstolarna arbetar med en tydlig strategi. Jobbiga utredningar avgränsas och avslutas snabbt. Men om de är omfattande dras de i långbänk eller urvattnas genom nya utredningar.

Bristerna i Perus rättssystem bekräftas av utomstående bedömare. Charis Kamphuis, forskare vid Yorkuniversitetet i Kanada, har synat det juridiska systemet med särskilt fokus på Forza, Securitas och det nämnda fallet Businesstrack.

Hon har identifierat ett tydligt mönster av åtalsfrihet för utländska investerare och deras säkerhetsbolag. Motivet har att göra med samarbetet mellan säkerhetsbolag, polis och gruvbolag.

– Det explicita målet för denna koordinering är att kriminalisera, undertrycka, övervaka och bryta ner lokala sociala rörelser och deras internationella stöd som antingen kritiserar och/eller motverkar specifika gruvprojekt i Peru, skriver hon.

Att statliga våldsmonopol läggs över på privata företag är del av en större internationell trend. Flygplatser, myndighetsbyggnader, sjukhus och parlament är bara några exempel där väktare från privata företag står för säkerheten.

Den globala bevaknings- och säkerhetsbranschen växer med 7­8 procent om året, tillväxten är högre än den globala ekonomin. I dag omsätter säkerhetsindustrin hundratals miljarder om året och till de internationella storspelarna hör Securitas.

Att privata säkerhetsbolag är inblandade i konflikterna har gjort att de fördjupats, menar Mirtha Vasquez.

– Det är viktigt att reflektera över säkerhetsföretagens roll. De inte bara kränker mänskliga rättigheter i vårt land utan bidrar också till att försvaga demokratin. Vi lever under lagen om att den starkaste överlever, säger hon.

Mirtha Vasquez har försökt att prata direkt med Securitas, men blir ständigt hänvisad vidare.

– De säger att varje krav måste riktas mot gruvbolaget. Att de inte är ansvariga. Securitas säger alltid att de bara följer order, säger Mirtha Vasquez.

I egenskap av jurist så har hon bistått Maxima Chaupe under hennes rättsprocesser. Men inte heller där finns några ljuspunkter, menar Mirtha Vasquez. Hon lämnas fortfarande inte i fred.

– Till exempel så förstördes en liten hydda som Maxima höll på att bygga. Vem förstörde den? Det var Forza, ­det kan man se på fotografier. De som gör jobbet – ursäkta, jag menar företaget Securitas – det är de som gör jobbet. Det är de som hotar Maxima, säger hon.

Mirtha Vasquez hänvisar till videoinspelningar där Securitas vid två tillfällen rev en husgrund och en hydda på familjen Chaupes mark.

– Det är vanliga arbetare tillsammans med Securitaspersonal som gör de tuffaste delarna. Till exempel att uttala hot om att skjuta dem. Securitas gör det smutsiga jobbet, säger Vasquez.

Securitas lokalkontor i Cajamarca ligger i ett historiskt område med badanläggningar från inkatiden. Vi står utanför på en smal gata parallellt med huvudgatan, i vad som verkar vara ett bostadsområde en äldre man kommer fram för att fråga efter småväxel för att köpa medicin.

Vi knackar på vid en lucka i den höga muren. En del av ett ansikte sticker fram och undrar över vårt ärende. Portvakten ber oss vänta, stänger luckan. Bil efter bil passerar ut genom den ljusblå stålporten. Efter säkert tio minuters väntan återvänder ansiktet vid luckan.

– Återkom i morgon. Den ansvarige har precis lämnat kontoret.

Securitas är ett decentraliserat företag där en stor del av besluten tas på lokal och regional nivå. Makten utgår inte från huvudkontoret vid Lindhagensplan i Stockholm. Förklaringen är enkel: för att sälja säkerhetstjänster krävs det en god kännedom om vad som fungerar på varje specifik marknad.

Detta är anledningen till varför Securitas oftast går in på nya marknader genom att köpa lokala företag. Att växa genom förvärv var något som etablerades i bolaget redan för flera decennier sedan, på 1980-talet.

Då var det ett bolag i kris. För att lösa problemen rekryterade Securitas storägare Gustaf Douglas stjärnskottet Melker Schörling som vd. Den nya vd:n krävde att bli delägare i bolaget och så blev det.

Schörling stramade upp verksamheten med visionen om att svensk pålitlighet och säkerhet kunde gå på export. Att säkerhetstjänster också var något som den internationella marknaden efterfrågade.

Schörling valde en strategi som gick ut på att växa genom att förvärva nya bolag. På kort tid köpte han på sig bolag i Portugal, Ungern, Spanien och Österrike.

Melker Schörling är numera ordförande i Securitas, och hans strategi lever kvar. Bolagets omsättning har gått från en miljard kronor när han tog över till dagens 70 miljarder kronor. Melker Schörlings aktieandel i Securitas är i dag värd 2,2 miljarder kronor. Affärsmagasinet Forbes anser honom vara Sveriges tredje rikaste, med en förmögenhet på 49 miljarder kronor.

Det var utifrån strategin att köpa in sig på nya marknader som Securitas i november 2007 betalade 94 miljoner kronor för Forza i Peru. Det kan ha varit ett ekonomiskt klipp, men det skulle visa sig att företaget hade en hel del lik i garderoben.

Med en enkel Googlesökning hade man hittat en rapport där en arbetsgrupp från FN rekommenderade regeringen i Peru att ”vidta nödvändigt juridiskt agerande” för att avgöra om ”Forza eller gruvbolaget Yanacocha är individuellt eller gemensamt ansvariga för illegala handlingar”.

Frågetecknen kring hur Securitas resonerade inför köpet är många och nästa dag gör vi därför ett nytt besök vid stålporten i Banos de Incas.

Pearla Altamirano, human resources-chef på Securitas Peru, berättar nu att företagets ledning är på tjänsteresa i en kuststad, cirka tolv mil bort.

Jag frågar hur Securitas ställer sig till uppgifterna om trakasserier, övervakning och misshandel av bland andra Maxima Chaupe och hennes familj.

– Jag hoppas bara att Maxima och hennes familj får tillbaka sin frid, säger Pearla Altamirano.

Sedan fortsätter hon:
– Yanacocha anlitar oss för att tillhandahålla säkerhet. Vi kan inte ge information om våra kunder utan tillstånd, säger Pearla Altamirano.

Hur ska vi göra om vi vill få svar på frågor som rör Maxima Chaupe?
– Securitas har en egen kommunikationschef i Lima, säger Pearla Altamirano.

Så vi måste åka till Lima?
– Ja, jag har försökt prata med min chef, men han är i ett möte. Jag är ledsen att jag inte kan ge mer information.

Vaktkontor. Securitas kontor i Cajamarca ligger i ett bostadsområde.

Slagord. Det finns ett stort folkligt missnöje med nya Congagruvan.

Kapitel 5. Jakten på väktarna

I ett industriområde , en bit utanför Lima, letar vi efter Securitas Peru-kontor. Adressen tycks inte stämma. Solen står högt, damm och sand virvlar upp från några stora byggarbetsplatser. Trafiken rör sig i snigelfart eftersom vägarna håller på att dras om.

Vi får hjälp av en polis. Hon stoppar en taxiförare och beordrar honom att köra till Securitas. En timme senare är vi framme. Men det finns ingen logga på byggnaden.

– Den har förstörts av den tjocka smogen, säger Jaime Alfaro, kommunikationsansvarig på Securitas i Peru.

Han ger ett öppenhjärtigt intryck men är samtidigt ovillig att kommentera Securitas verksamhet i Peru.

– Stockholm frågade mig: Jaime vad tycker du vi ska göra? Och jag sade vad vi borde göra – att de enda som har tillstånd att ställa upp på intervju är jag och CTO (chief technology officer), säger Jaime Alfaro.

Företagets CTO är inte på plats. Men några saker lyckas vi ändå få ur Jaime Alfaro innan det är dags för en ny irrfärd genom industriområdet.

– Securitas Peru följer alltid moderbolagets regelverk. Vi har samma policy runt om i världen och vi respekterar alla Securitas riktlinjer, säger Jaime Alfaro.

Maxima Chaupes historia vittnar om något annat, men det vill inte Jaime Alfaro gå in på.

– Vi tillhandahåller bara en tjänst. Yanacocha är vår huvudman och det är Yanacocha som kan ge kommentarer om Maxima, säger han.

Försöket till intervju hamnar i en återvändsgränd.

Efter att vi stått ute i solen i nästan en timme erbjuder sig den kommunikationsansvarige till slut att ringa en taxi, för att försäkra sig om att vi hittar ut från det smogtunga industriområdet.

Tystnaden från Securitas personal i Peru börjar bilda ett mönster. Kanske ligger förklaringen inte bara i en ovilja att kommentera verksamheten utan för att det pågår en juridisk process mot bolaget?

På en restaurang i centrala Lima möter vi den unga amerikanska juristen Maryum Jordan. Hon arbetar på frivilligorganisationen Earthrights International och företräder en person som sköts i ryggen under en gruvdemonstration och blev förlamad från midjan och neråt. Ingen har tagit på sig ansvaret.

I detta arbete började Maryum Jordan undersöka vilken roll Yanacochagruvans storägare, det amerikanska gruvbolaget Newmont Minings, har haft i gruvkonflikterna.

Men efter hand har intresset alltmer riktats mot gruvbolagets säkerhetsföretag, Securitas.

– Vi undersöker möjligheten att driva en process mot Securitas för deras inblandning i gruvkonflikterna, säger Maryum Jordan.

Maryum Jordan har kunnat dra stor nytta av USA:s federala lagar genom att driva processen från Peru. Pågående rättsprocesser i utlandet kan vända sig till domstolar i USA med begäran om stöd i utredningsarbetet av amerikanska aktörer. Domstolen kan då tvinga privatpersoner eller företag i USA att lämna ut dokument och ställa upp på förhör.

Domstolen i delstaten Colorado, där Yanacochagruvans majoritetsägare Newmont Mining har sitt huvudkontor, medgav nyligen Earthrights begäran.

Newmont Mining har därför överlämnat rapporter, dokument, bilder och videomaterial från Yanacochas säkerhetspersonal och anställda. Dessutom har Earthrights fått tillgång till kommunikation med polis och förhört direktörer på Newmont Minings huvudkontor. På Earthrights i Lima går man igenom det omfattande materialet just nu.

Maryum Jordan låter ana att materialet från USA har gett en god grund för att arbeta vidare, men hon vill inte ge ytterligare kommentarer om Earthrights framtida planer.

– Men om du tittar på vad vi gjort så kan du se att vi inlett juridiska processer tidigare, det är vad vi gör, säger hon.

Hon hänvisar till andra juridiska processer med stora skadestånd. Bland annat tvingades ett brittiskt gruvbolag i Peru betala ett skadestånd, strax före att en civilrättslig process skulle inledas i London.

Miljöfara. Oron är stor för att gruvbrytningen ska orsaka nya miljöolyckor och utsläpp av farliga kemikalier.

Kapitel 6. Dilemmat

Från konferensrummet vid Lindhagensplan syns byggnadsarbetarna som håller på att lägga sista handen vid Securitas nya huvudkontor.

Gisela Lindstrand, informationsdirektör och medlem av Securitas ledningsgrupp, menar att det gjordes en ordentlig genomlysning av Forza innan Securitas köpte det.

– Det är jätteviktigt att de företag vi köper har en sund inställning till hur man tar hand om medarbetare, hur man utbildar, hur man betalar. Vi ska vara ett säkerhetsföretag med hög etik, säger hon.

Enligt Gisela Lindstrand tar Securitas inte bara hänsyn till företagets finansiella situation, utan även till bland annat human resources, det vill säga hur företaget arbetar med personalfrågor.

Anledningen till att man köper lokala befintliga bolag, snarare än att bygga upp ett eget, är att man eftersträvar lokal förankring och man vill bibehålla den personal som har drivit bolaget.

– Vår strategi i 19 fall av 20 är att vi säkerställer att ledningen är kvar. Oftast blir den förra ledningen våra landchefer för att säkerställa att det är stabilitet och lugn och ro i företaget, säger Gisela Lindstrand.

Men det har väl knappast varit lugn och ro?

– Vi vet att det är en konflikt med gruvan för att den har tagit folks land. Men vi är inte med i den konflikten, säger Gisela Lindstrand.

Hon har själv besökt Peru, flera gånger, och hävdar bestämt att anklagelserna är felaktiga. I själva verket finns det andra förklaringar till att företaget pekats ut.

– Det är lite symptomatiskt när kunden är en ganska anonym gruva, då är det vi som syns som hamnar i skottgluggen. Men det finns ingenting som säger att det som vi har anklagats för stämmer, att våra väktare har gjort något fel, säger hon.

Hon hävdar också att Securitas personal bara håller sig inom gruvområdet, där de också bor. De befinner sig inte i staden Cajamarca där demonstrationerna mot gruvbolaget äger rum.

– Väktarna är inte i närkontakt med dem som demonstrerar. När det kommer demonstranter som försöker ta sig in på gruvområdet rapporterar vi det till kunden. Då får kunden ringa till polisen. Detta är jätteviktigt och vad jag kan förstå så efterlevs detta. Vi kontrollerar detta genom interna audits. Sedan är det jättemycket känslor. Det har varit flera hundra demonstrationer bara i år, säger hon.

Gisela Lindstrand, som tidigare har varit pressekreterare åt den svenske statsministern Ingvar Carlsson, konstaterar att de invånare som tvingats flytta på grund av gruvverksamheten inte hanterats på ett bra sätt av Yanacochagruvan.

– Jag är den första att säga att det där måste man kunna sköta bättre, säger Gisela Lindstrand och tillägger att man som företag måste ha en egen etisk kompass.

Men kan det inte hända att ni hamnar i svåra dilemman, att gruvbolaget kanske vill något som inte Securitas vill?
– Det kan säkert hända. Därför är det ju så viktigt att man har den här kompassen och att man vet vad som är vårt uppdrag, säger hon.

Securitas uppdrag åt gruvbolaget Yanacocha är att bland annat skydda explosivt material, dyrbara guldtillgångar och byggnader samt kontrollera säkerheten i gruvområdet.

Området blir allt större. Inte minst på grund av det nya Congaprojektet. Gruvbolaget fortsätter att göra anspråk på familjen Chaupes mark. Securitas ståndpunkt är att man bara har agerat till skydd för att säkra gruvbolagets
tillgångar.

Gisela Lindstrand menar att under händelsen i videoklippet med Maxima Chaupe och hennes familj från 2011 så försökte Securitaspersonal hjälpa till och förhindra att någon skadades, inte förhindra videofilmandet.

– Securitas Perus personals uppdrag på plats var att följa skeendet. Vid behov hjälpte man också till att förhindra olyckor, såsom visas i den korta och klippta filmsekvensen, där en Securitasmedarbetare är på väg att hjälpa en sårad person, säger Gisela Lindstrand.

Securitas svar var ungefär vad Maxima Chaupe hade förväntat sig. Tillbaka i Peru går dagarna långsamt. Fyra år har hon hållit ut, läget har inte blivit bättre. Maxima Chaupe hyser inga större förhoppningar om att någon i Peru ska utreda övergreppen och samla vittnesmålen för att ta reda på hur Securitas har agerat mot folket i Cajamarca.

I stället efterfrågar även hon hjälp utifrån­ för hon är oroad för sin framtid.

– Var kan jag leva, var kan jag vara, var kan jag gå? Jag vet inte vad företaget kommer att göra med mitt liv. Jag oroar mig för mina söner. Jag skulle vilja be myndigheter i andra länder om hjälp med att utreda detta, säger hon där hon sitter omgiven av den mark som hon trots starka påtryckningar från mäktiga företag inte vill lämna.

Intervjuerna med Cecilia Alenius och Gisela Lindstrand är gjorda av Nils Resare

Av Emanuel Sidea & Roberto Guerra | 30 september 2015

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Du kan stödja vårt arbete genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Du slipper en betalvägg här!

Vår journalistik är fri att läsa och dela. Men vi hoppas att du ändå vill betala för det du gillar. Mer pengar till oss ger mer journalistik till dig!

Så stöd oss gärna genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en prenumeration.

Jag förstår!