Inlåst i väntan på utvisning

Av | 29 januari 2017

I förrgår begick en 16-årig asylsökande pojke självmord i Vännäs. Dagen efter försökte ytterligare två ensamkommande barn ta sina liv. I förvar runt om i Sverige väntar många unga desperata afghaner på utvisning till ett land de aldrig har varit i. Blankspot har träffat Hamed som riskerar deportation.

Hamed Ramezani gnider tummen mot handlederna. Såren kliar och har inte läkt än. Blicken är mörk. Han är klädd i en sportig luvttröja och på soffbordet framför honom står en kaffe som han inte kommer att röra någon gång under samtalet.

– Jag är rädd, när som helst skickar de tillbaka mig till ett land jag aldrig varit i. Ett land i krig. Hur ska jag överleva där, frågar han sig och drar i klockans armband så att skärsåren döljs.

Utanför fönstret i besöksrummet ser man hjulspår i snön som föll under natten.

En vecka tidigare kallades han till ett möte på Migrationsverkets kontor i Umeå. Han var orolig och ville ta med sig en vän, men fick beskedet att tiden inte gick att skjuta på. Efter ryktet i december om att Sverige återupptagit tvångsdeportationerna till Afghanistan, levde han i skräck.

Å ena sidan visste han att det snart kunde vara slut. Men han ville inte heller gömma sig eller bete sig som en kriminell. Blir man kallad till ett möte så kommer man. Det var så han hade lärt sig leva i Sverige. Det var sån han var.

– När jag kom in i rummet såg jag två poliser i ögonvrån. Jag fick inte ens säga farväl till familjen jag bott hos eller packa en väska, berättar Hamed Ramezani.

I kläderna han stod i kördes han till polishuset i Umeå och låstes in.

I cellen blev fruktan för att dö så stark att den började övergå till att se döden som en befriare.

Hamed bröt sönder en vit plastsked och tryckte in det spetsiga skaftet i venerna.

– Jag blev arg och när jag blir arg vill jag skada mig själv.

Polisen hann ingripa och räddade hans liv.

– De hindrade mig från att dö, de slog mig och sedan dess har de haft mig under övervakning säger han med en stark röst.

IMG_7374

Migrationsverkets förvar i Gävle.

Allt började med att familjen flydde från Afghanistan till i Iran innan han föddes. I Afghanistan fanns det en hotbild mot hans far och de kunde inte återvända på grund av konflikter i landet. Född och uppväxt som flykting utan id-kort var livet svårt och han såg ingen framtid för sig själv.

Dessutom utsattes han för upprepade övergrepp som till slut fick honom att bestämma sig för att fly tillsammans med sin mamma, syster och bror.

– Från söner i andra familjer fick jag höra att Sverige var ett bra land där man kunde bygga sig en framtid, minns han.

Vid gränsövergången mellan Iran och Turkiet besköts familjen av gränsvakter, som bara minuter innan hade lovat att låta dem passera.

– Jag sprang för mitt liv, runtomkring mig föll barn ner, eftersom de inte var lika snabba. Jag ser dem fortfarande framför mig, hur de ligger kvar blodiga på marken, berättar han märkbart traumatiserad av händelsen.

I tumultet tappade han bort sin mamma och syskonen.

– När jag vände mig om var de borta. Plötsligt såg jag dem inte i kaoset. Väl på andra sidan vågade ingen gå tillbaka för att hämta kropparna.

Hamed Ramezani fattade då själv beslutet att fortsätta till fots över den europeiska kontinenten och räknar upp namn på städer, byar och gränsövergångar innan han två år senare kom till Sverige och placerades i Sorsele.

– Jag trivdes bra och hade kompisar men mina minnen och flashbacks plågade mig på dagarna i skolan och när jag skulle sova. Men jag älskade skolan och lärarna i Sorsele även om det var kämpigt, minns Hamed.

Av läkare i Sverige fick han snart diagnosen multitraumatiserad, på grund av de övergrepp han utsattes för som barn innan han flydde. Han läggs in på akutpsykiatrin flera gånger och genomför ett antal självmordsförsök. I läkarintyg framgår att han är i behov av regelbunden traumabehandling, något som han inte får i förvaret eller i Afghanistan dit han nu ska deporteras.

När han fyllde 18 år och flyttades till Umeå från Sorsele valde kommun att neka honom fortsatt skolgång, vilket tog hårt.  Under hösten gjorde han istället praktik på en bilfirma i Umeå.

– Jag trivdes bra där och det var skönt att under några timmar per dag tänka på annat.

Efter praktiken blev han erbjuden jobb med lön, men eftersom han inte hade något pass fick han inte tillstånd att arbeta.

– Jag ville jobba och göra rätt för mig, så ja, det var en stor besvikelse.

Dagarna i förvaret i Gävle beskriver han som ett stort ingenting. Han har tillgång till både telefon och internet, men orkar inte ha någon kontakt med omvärlden.

Ovissheten beskriver han som det värsta.

– Jag skulle vilja att någon gav mig information om Afghanistan, jag vet inget om landet eftersom jag aldrig varit där. Men jag läser nyheter och kan konstatera att det råder krig.

Några dagar innan vi ses skakas huvudstaden Kabul av två kraftiga explosioner som visar sig vara samordnade självmordsattacker i närheten av parlamentsbyggnaden.

FN har varnat för att den humanitära situationen i landet blir allt mer bräcklig. Talibanerna kontrollerar en tredjedel av ytan och omkring 8,1 miljoner människor – varav 5,4 miljoner barn – är i behov av humanitärt stöd. I år har 551 000 afghaner flytt sina hem på grund av strider.

Dessutom har en miljon flyktingar i år återvänt från Iran och Pakistan.

Afghanistans parlament sa därför nyligen nej till fortsatta utvisningar från Sverige. Men landets regering gjorde en annan bedömning och slöt ett avtal med Sverige.

– Jag är ingen brottsling, jag flydde för att få ett bättre liv och gick själv till Migrationsverket för att söka asyl, hur kan de efter det behandla mig som en kriminell, säger Hamad, ställer sig vid fönstret och ser ut.

Hittills i år har drygt 800 afghaner återvänt från Sverige frivilligt och 13 har utvisats med tvång. Hur många som totalt kommer att lämna Sverige är oklart men i dagsläget väntar omkring 36000 personer, med rötter i Afghanistan, på beslut om uppehållstillstånd i Sverige.

Frågan om, vad han tror skulle hände med honom i Kabul, kommer i retur.

– Vad tror du själv? Du är journalist, du vet att för två månader skickades en grupp och du vet att en av dem är försvunnen.

 

Förutom att följa nyheterna från Afghanistan är dagarna en enda lång väntan på att med tvång sättas på ett flygplan. Han oroar sig för att sticka ut i ett religiöst land eftersom han själv inte är en särskilt troende muslim och menar att man ser på honom att han bott länge utanför landet.

– Jag fastar och lever inte som man ”borde”.

Hamads underarmar är täckta av tatueringar, han har bland annat ett stort H intatuerat. Som Hazar tillhör han en särskilt utsatt grupp enligt Migrationsverkets senaste utlåtande om landet. Och enligt hans juridiska ombud utgör tatueringarna en ytterligare risk för förföljelse, eftersom vattnet som man rituellt tvättar sig med före bönen, inte når huden direkt om man är tatuerad.

Just de två omständigheterna kan vara hans chans att i sista stund få en ny prövning.

Men vad som än händer honom nu så har han slutat både hoppas och drömma.

– När jag kom till Sverige så drömde jag om att bli polis. Jag tyckte om den svenska polisen och ville en dag bli deras kollega. Men även denna dröm har de nu tagit ifrån mig, säger han och kavlar upp ärmarna på träningsoverallen.

– Jag har bara en dröm nu och det är att dö.

FotnotRädda Barnen har en särskild stödlinje för asylsökande unga i Sverige. Telefonnumret är 0200–77 88 20. Mer information finns här.

 

 

Av | 29 januari 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Afghanistan