”Jag är säker på att talibanerna hittar mig”

Av | 6 maj 2017

Talibanerna försökte göra honom till självmordsbombare. Men han flydde och kunde återförenas med mamman och tre av syskonen i Sverige. I dag, fyra år senare, sitter han inlåst på Migrationsverkets förvar i Kållered. När som helst kan han deporteras till Afghanistan.

Det är en oansenlig gul tegelbyggnad i utkanten av Migrationsverkets stora anläggning på Streteredsvägen, några mil utanför Göteborg. Bara det höga taggtrådsstängslet, på baksidan, vittnar om att nummer 16 skiljer sig från de andra byggnaderna i myndighetens stora kluster av flyktingboenden och kontorslängor.

Två vakter öppnar dörren och slussar in mig i ett kalt besöksrum. Mitt på golvet står en nedsutten fåtölj med trasigt ryggstöd. Det enda fönstret har en mjölkvit ruta som inte går att se ut igenom. Några leksaker vittnar om att barn ibland kommer på besök.

Waseem har slagit sig ner i en grå soffa vid väggen. När han kom hit för över två månader sedan fick han veta att han skulle utvisas – men ingen berättade när det skulle ske.

Ovissheten om framtiden har gjort honom nedstämd och han har haft flera attacker av panikångest.

  • Missa Inget
  • Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få uppdateringar direkt i din inkorg, helt gratis!

– Jag är sjuk och känner mig helt galen av att vara här i förvaret. Flera gånger har jag fått åka ambulans till sjukhuset, säger han.

På dagarna slår han ihjäl tiden med att titta på TV och surfa på datorn. Han håller sig för sig själv och undviker noga de kriminella personer som också sitter inlåsta på förvaret. Han gillar att prata med några i personalen, men söker inte kontakt med några andra. De tre män som han delar sovrum med kan varken svenska eller engelska.

Waseem liknar förvaret vid en busstation. Folk kommer och går i en ständig ström. Några av de afghaner som han har lärt känna har redan blivit utvisade. Andra har släppts.

Ibland kommer familjen och kompisarna från Kalmar och hälsar på. Men besöken påminner honom om det liv han inte ska få leva och gör honom nedstämd.

Nu väntar han besök från gränspolisen. Kanske kommer de att ge honom besked om när han ska transporteras ut ur landet, kanske fortsätter ovissheten.

– Jag kommer med 100 procents säkerhet att dö om de skickar mig tillbaka. Talibanerna kommer att hitta mig, säger han.

Waseem i förvaret i Kållered.

Allt började för snart tio år sedan i provinsen Logar, i östra Afghanistan. Strider pågick och talibanerna tvingade byborna att leva efter urgamla regler och en extrem tolkning av Koranen. Kvinnorna bar burka och all musik var förbjuden. Helt utan föraning kunde talibangängen dyka upp i byarna och straffa, eller gripa någon som ansågs leva ett allt för västerländskt liv. Ibland avrättade de folk på plats.

Waseems familj var inte skonad. Både hans morfar och moster hade mördats. Men det var först när hans pappa försvann som allt ställdes på sin spets. Pappan, som jobbade på ett vägbygge, blev bortförd av okända män – troligen talibaner som ogillade att han arbetade på ett projekt som finansierades av USA.

När hans pappa inte hade hörts av på tio månader blev hans mamma uppvaktad av hans farbror. Han ville göra henne till sin andra hustru. Som änka i det traditionella afghanska samhället var det svårt att försörja sig för en kvinna med fem barn. Men Waseems mamma kunde ändå inte tänka sig att gifta sig med denne man.

Och när hon avvisade honom blev han rasande. Farbrodern, som var en hög befälhavare för talibanerna, hotade henne. Han följde den urgamla afghanska sedvänjan om blodshämnd och hon visste att han aldrig skulle förlåta henne eller någon i hennes familj.

Waseem, som då var 12 år, förstod inte riktigt vad som hände. Plötsligt en dag var mamman och tre av de andra syskonen borta. Bara han och hans ett år äldre bror var kvar. De hade bott i farbroderns hus efter att pappan försvann.

Någon gång frågade de sin farbroder var mamman var men han svarade att han inte visste inte.

Först efter en dryg månad hörde mamman av sig. Hon var i Sverige, ett land ”långt borta”. Waseem visste inte riktigt var det låg, men hon sade att han och brodern snart skulle få komma efter. De fick lova henne att alltid hålla ihop, ”vad som än hände”, och hon berättade att det fanns en familj som kunde gömma dem.

Så småningom fick även deras farbror veta att mamman hade flytt. Han blev rasande och tog ut det på de båda bröderna. Farbrodern sade att han skulle göra dem till självmordsbombare och deras liv förvandlades snabbt till ett helvete. De förstod att de måste fly.

I två år gömdes pojkarna undan utan möjlighet eller att gå i skolan. Mamma Zakia lyckades ibland skicka pengar till dem och försökte vid flera tillfällen att få dem till Sverige. Men utan att lyckas.

Waseem och två av hans syskon under barndomen i Afghanistan.

I dag bor Waseems mamma i ett rött tegelhus i stadsdelen Berga utanför Kalmar. De två äldsta döttrarna är utflugna men den yngste sonen bor fortfarande hemma. Zakia har fått jobb i äldrevården.

Hon har svårt att prata om det som hände Waseem och hans bror. Hennes pengar räckte bara till att ta med sig tre av de fem barnen. Smugglaren tvingade henne att välja. Waseem och hans bror fick bli kvar.

– När jag pratar om det här kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Allt kommer tillbaka som en ond dröm. Jag har haft ett tufft liv. Jag försöker glömma, säger Zakia.

Hon dukar fram te i en porslinskanna och ställer en ask choklad på soffbordet. Tills alldeles nyligen bodde även Waseem här. Hans rum är kvar men inte hans saker.

– Polisen kom hit tidigt på morgonen och tog honom. Vi visste inte att de skulle komma. Vi sov, säger Zakia.

Waseem och Zakia återförenades i Sverige för fyra år sedan. Som genom ett under hade han lyckats ta sig hela vägen till Sverige.

Zakia minns det som i går. Hon praktiserade på äldreboendet Björken när mobilen ringde. Först förstod hon ingenting, sedan kom tårarna.  Waseem fanns på Migrationsverkets anläggning i Malmö.

– Jag hade inte sett honom på över fem år. Han var 17 år då och nästan fullvuxen. Åh vad jag kramade honom, säger Zakia.

Waseem lyckades snabbt anpassa sig till ett liv i Sverige, började skolan och spelade fotboll. Snart talade han svenska. Men redan efter ett år kom det första bakslaget. Han skulle inte få stanna i Sverige. Enligt Migrationsverket saknade han skyddsskäl.

Zakia kan inte förstå detta. När hon och de andra barnen kom till Sverige gjordes en helt annan bedömning. I sin utredning skrev Migrationsverket att ”Familjen riskerar att dödas av Zakias svåger”. Myndigheten ansåg därför att familjen var i behov av internationellt skydd.

Zakia med en artikel om hur familjen återförenades med Waseem för fyra år sedan.

Waseem lutar sig tillbaka i den grå soffan och berättar om tiden i Afghanistan. Efter att han och brodern hade hållits gömda i två år var det någon som berättade för hans farbror var de fanns. Hals över huvud var de tvungna att fly.

– Mamma hade skickat lite pengar till familjen vi bodde hos. Vi fick dem och åkte till en förort till Kabul där vi hyrde ett litet rum, säger han.

Ibland åkte de till en av mammans väninnor som gav dem lagad mat och en stunds trygghet. Men oftast klarade de sig själva och levde som gatubarn i den afghanska huvudstaden.

Det var en svår tid minns Waseem. De hade för lite att äta, blev misshandlade och for illa. Vid ett tillfälle blev brodern knivhuggen i armen. För att försörja sig sålde de plastpåsar på en marknad i Kabul. De kunde inte gå i skolan och var tvungna att arbeta till sent på kvällen.

Kabul i skymning. Foto Martin von Krogh.

Efter en tid började även farbroderns män att leta efter dem i Kabul. Bland annat sökte de upp mammans väninna och frågade efter bröderna. De hotade att döda henne om hon inte berättade var de fanns.

Väninnan polisanmälde de upprepade hoten men polisen kunde inget göra. Till slut tvingades hon fly till Pakistan för att undkomma farbroderns män.

Även pojkarnas rum utanför Kabul angreps. Klockan halv fem en natt dunkade det på dörren och de hörde hotfulla röster. När de inte öppnade började någon skjuta genom dörren. Pojkarna flydde ut genom ett fönster och sprang de för livet.

– Vi såg dem inte men jag förstod vilka de var. Vi fick med oss en väska och sprang, säger Waseem.

Efter denna händelse insåg Waseem att han måste lämna Afghanistan. Han och brodern åkte mot den västra gränsen och tog sig sedan in i Iran. De fick kontakt med en människosmugglare som troligen kom från Makedonien. Han skulle ta dem till mamman och syskonen i Sverige.

Men Waseems bror fick kalla fötter. Han vågade inte. Trots mammans maning om att de skulle hålla ihop skiljdes bröderna åt. Det var sista gången Waseem såg honom.

– Han är försvunnen nu. Jag har inte hört av honom på över tre år, säger Waseem.

Besökstiden börjar lida mot sitt slut. Jag tar några bilder av Waseem i motljus från det mjölkvita fönstret. Han vill inte att ansiktet ska synas och jag får inte skriva ut hans efternamn. Risken att hans farbror ska få veta att han kommer att utvisas är alldeles för stor, anser han.

Vad skulle hända om du blev utvisad?

– Jag tänker mycket på hur jag ska klara mig, jag har ingen aning faktiskt. Men jag är säker på att jag kommer att dö, säger han.

Nyligen pratade han i telefon med en afghansk kille som utvisades den 28 mars. De hade lärt känna varandra i förvaret.

– Han sade att det inte var bra i Afghanistan Han hade inga pengar och ingenstans att bo. Han hoppades att han skulle dö, säger Waseem.

 

Toppbild: Amerikanska styrkor söker igenom en by i provinsen Logar i Afghanistan.

 

Följ gärna vår bevakning av Afghanistan i Facebookgruppen ”Uppdrag: Afghanistan”. Där kan du bidra med egen kunskap till reportagearbetet och följa arbetet bakom kulisserna. Här går du med.

Av | 6 maj 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Afghanistan