”Jag hämtar en levande död från tåget”

Av | 23 april 2017

I vår pågående granskning av utvisningarna så har vi publicerat reportage från Afghanistan och Sverige men även under våren börjat pröva att låta läsarna själva bidra med texter under en tydligt uppmärkt del av sajten som vi valt att kalla “röster”. Detta inlägg under kategorin ”Röster” är det andra i en serie.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

Jag hämtar en levande död från tåget, en person som måste ledas för att orka gå den korta sträckan hem.

Han är i stort okontaktbar, glider in och ut i fokus och medvetande. Jag tänker snabbt igenom situationen, taxi till akuten? Mat och sömn? Ringa någon som kommer hit? Jag väljer mat och sömn. Han äter två smörgåsar med slutna ögon, det tar närmare en halvtimme.

Vårt samtal är ryckigt, ibland vaknar han upp och svarar på en fråga, ibland är han helt avdomnad. Avstängd. Onåbar. Jag bäddar soffan, han lägger sig, jag sitter bredvid. Tar hans hand, kramar honom. Då börjar något som jag inte ens kan beskriva, ett ohyggligt uttryck för ångest och skräck. Han kan inte andas, han kan inte gråta, han kan inte skrika, jag ser hur han kämpar för att överleva nästa sekund.

Det blir fler besök, han är placerad på migrationsverket boende, men får en natt då och då hemma hos mig. Nu funkar inte soffan längre, han får följa med till min säng. Jag textar en vän, hjälp – jag måste ta honom i min säng! Får svar: Det gör vi allihopa, ta det lugnt. Det är så, ge honom närhet, det är det du kan göra.

Jag ger honom närhet, det vill säga han håller mig i ett skruvstäd, så hårt att det gör ont. Hans ångest går över i varenda muskel och nerv i min kropp. Jag får sensorisk information som gör att mitt system kollapsar, jag får ljud och ord, och brist av ord, som gör att mitt psyke blir totalt överlastat. Jag får panik, hur ska jag som inte har några kunskaper om trauma och psykvård kunna ansvara för att han överlever denna natt?

Och hur gör vi i morgon?

Han börjar dela sin historia med mig, jag sugs in i hans värld av smärta, utsatthet, övergrepp och vanmakt. Hans panik och rädsla har gjort att hans utredning på migrationsverket är en total katastrof. Skyddskälen han inte kunnat prata om, det är ju hans trauma, som han byggt upp så många psykologiska skydd runt om för att slippa hantera. Bit för bit, under extremt kvalfyllda nätter bygger jag ihop pusselbitarna. Ett barn som utsatts för helt horribla händelser, men vågar inte, kan inte berätta i en intervjusituation.

Han suicidpratar mer och mer, vi närmar oss en punkt när han inte kan bo kvar på boendet.

Han kommer att bli nästa uppslag i Expressen och Aftonbladet, ytterligare en tragisk historia om en ensamkommande som inte längre orkade.

En lång process med att hitta annat boende, hopp och förtvivlan, en familj vill ta honom men ändrar sig. En annan hör av sig, vill ta emot honom, men vill ha 20 000 kr i månaden. Men pengar finns inte, jag måste hitta någon som vill ta emot honom, betala för honom och också vara beredd att ge honom det han behöver, allt från nattligt sällskap till att ta honom till rätt vård och följa den juridiska processen.

Mission impossible?

Mirakel sker, det finns en familj som med öppna ögon går in i detta och tar emot honom. Som redan innan han kommit fram kontaktat skolan för skolplacering, lämnat remiss till traumavård (med mina beskrivningar) och ordnat ett rum.

Nu sitter jag tillbaka i mitt vanliga liv, föralltid förändrad. Med extremt djupa band till denna unga person som jag delat lidandet med. Jag oroas varje dag, mina tankar går till honom och hans liv många gånger varje timme.

Lever han?

Hans psykiska mående går till katastrofnivå efter möte med Migrationsverket där innebörden av andra avslaget och den mikroskopiska chansen för ändring på överklagandet i sista instansen tränger in i hans blockerade hjärna. Han låser sig, apatisk och okontaktbar.

Dagen efter blir det psykakuten, familjehemsmamman är sjukskriven, utmattning. Ingen av dem har sovit på många, många nätter. Suicidpratet eskalerar, det är det enda alternativet denna unga person ser framför sig. Att sätta sina fötter på afghansk mark är otänkbart med den hotbild han har.

Vi förstår det, vi också. Vi för en desperat kamp mot klockan och asylprocessen, försöker lämna in nya dokument, intyg och bevis för hans trovärdighet. Vi lägger nästan all vår vakna tid på att ringa, skriva och kontakta mängder med människor som vi tror och hoppas kan hjälpa oss få fram de papper och uppgifter som behövs. Det går extremt trögt, vi når inte fram till de uppgifter vi måste ha.

Våra uppslag är uttömda, vi kan inte få något nytt från ungdomen, han kan inte lägre lämna ny information från sin blockerade hjärna.

Vi kan inte tvinga honom att ta fram fler minnen, han överlever inte det.

Vi tvingas inse att vi inte hinner, att det är förlorat.

När politikerna, staten och systemet vädjade till oss vanligt folk, öppna en dörr, öppna ett hem och visa solidaritet. Vi lyssnade, vi bäddade våra extrasängar och soffor. Vi dukade upp mat, och samlade in kläder. Vi började dela deras liv och vardag.

Vi tog oss an ensamkommande, de blev våra barn. Djupa och starka band har skapats, band som sträcker sig över tid och rum, som aldrig går att göra ogjort. Det märker oss i själen, i vårt innersta. Minnen som inte kan glömmas, vi bär andras lidanden med oss till jobbet, till skolan, till middagar, till vårt föreningsliv, vi bär det med oss vart vi än går.

Vi har de ensamkommandes lidande med oss i vår kropp, i vårt sinne, och vi har ert svek på vår hud.

**

I vår pågående granskning av utvisningarna så har vi publicerat reportage från Afghanistan och Sverige men även under våren börjat pröva att låta läsarna själva bidra med texter under en tydligt uppmärkt del av sajten som vi valt att kalla “röster”.  Där publicerar vi olika inspel från berörda, en del har varit anonyma och där har vi förvissat oss om autenticiteten innan publicering. Detta inlägg under kategorin ”Röster” är det andra i en serie. 

Läs mer om tankarna bakom här

Av | 23 april 2017

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Afghanistan

”Jag måste fly igen” – Dagbok från Kabul vecka 48

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Just nu är min situation i Afghanistan bara för dålig. Det här är min dagbok:

”Snart börjar vintern” – Dagbok från Kabul vecka 47

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Just nu är min situation i Afghanistan bara för dålig. Det här är min dagbok:

”Om explosionen hade ägt rum lite senare, hade vi också varit döda” – Dagbok från Kabul vecka 47

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Just nu är min situation i Afghanistan bara för dålig. Det här är min dagbok:

”Måste hitta mina drömmar”: Dagbok från Kabul vecka 45

Blankspot publicerar löpande en dagbok från en av de utvisade. Läs den här:

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.