”Jag hämtar en levande död från tåget”

Av | 23 april 2017

I vår pågående granskning av utvisningarna så har vi publicerat reportage från Afghanistan och Sverige men även under våren börjat pröva att låta läsarna själva bidra med texter under en tydligt uppmärkt del av sajten som vi valt att kalla “röster”. Detta inlägg under kategorin ”Röster” är det andra i en serie.

  • Här berättar inbjudna skribenter om något som rör Blankspots bevakningsområden.

Jag hämtar en levande död från tåget, en person som måste ledas för att orka gå den korta sträckan hem.

Han är i stort okontaktbar, glider in och ut i fokus och medvetande. Jag tänker snabbt igenom situationen, taxi till akuten? Mat och sömn? Ringa någon som kommer hit? Jag väljer mat och sömn. Han äter två smörgåsar med slutna ögon, det tar närmare en halvtimme.

Vårt samtal är ryckigt, ibland vaknar han upp och svarar på en fråga, ibland är han helt avdomnad. Avstängd. Onåbar. Jag bäddar soffan, han lägger sig, jag sitter bredvid. Tar hans hand, kramar honom. Då börjar något som jag inte ens kan beskriva, ett ohyggligt uttryck för ångest och skräck. Han kan inte andas, han kan inte gråta, han kan inte skrika, jag ser hur han kämpar för att överleva nästa sekund.

Det blir fler besök, han är placerad på migrationsverket boende, men får en natt då och då hemma hos mig. Nu funkar inte soffan längre, han får följa med till min säng. Jag textar en vän, hjälp – jag måste ta honom i min säng! Får svar: Det gör vi allihopa, ta det lugnt. Det är så, ge honom närhet, det är det du kan göra.

Jag ger honom närhet, det vill säga han håller mig i ett skruvstäd, så hårt att det gör ont. Hans ångest går över i varenda muskel och nerv i min kropp. Jag får sensorisk information som gör att mitt system kollapsar, jag får ljud och ord, och brist av ord, som gör att mitt psyke blir totalt överlastat. Jag får panik, hur ska jag som inte har några kunskaper om trauma och psykvård kunna ansvara för att han överlever denna natt?

Och hur gör vi i morgon?

Han börjar dela sin historia med mig, jag sugs in i hans värld av smärta, utsatthet, övergrepp och vanmakt. Hans panik och rädsla har gjort att hans utredning på migrationsverket är en total katastrof. Skyddskälen han inte kunnat prata om, det är ju hans trauma, som han byggt upp så många psykologiska skydd runt om för att slippa hantera. Bit för bit, under extremt kvalfyllda nätter bygger jag ihop pusselbitarna. Ett barn som utsatts för helt horribla händelser, men vågar inte, kan inte berätta i en intervjusituation.

Han suicidpratar mer och mer, vi närmar oss en punkt när han inte kan bo kvar på boendet.

Han kommer att bli nästa uppslag i Expressen och Aftonbladet, ytterligare en tragisk historia om en ensamkommande som inte längre orkade.

En lång process med att hitta annat boende, hopp och förtvivlan, en familj vill ta honom men ändrar sig. En annan hör av sig, vill ta emot honom, men vill ha 20 000 kr i månaden. Men pengar finns inte, jag måste hitta någon som vill ta emot honom, betala för honom och också vara beredd att ge honom det han behöver, allt från nattligt sällskap till att ta honom till rätt vård och följa den juridiska processen.

Mission impossible?

Mirakel sker, det finns en familj som med öppna ögon går in i detta och tar emot honom. Som redan innan han kommit fram kontaktat skolan för skolplacering, lämnat remiss till traumavård (med mina beskrivningar) och ordnat ett rum.

Nu sitter jag tillbaka i mitt vanliga liv, föralltid förändrad. Med extremt djupa band till denna unga person som jag delat lidandet med. Jag oroas varje dag, mina tankar går till honom och hans liv många gånger varje timme.

Lever han?

Hans psykiska mående går till katastrofnivå efter möte med Migrationsverket där innebörden av andra avslaget och den mikroskopiska chansen för ändring på överklagandet i sista instansen tränger in i hans blockerade hjärna. Han låser sig, apatisk och okontaktbar.

Dagen efter blir det psykakuten, familjehemsmamman är sjukskriven, utmattning. Ingen av dem har sovit på många, många nätter. Suicidpratet eskalerar, det är det enda alternativet denna unga person ser framför sig. Att sätta sina fötter på afghansk mark är otänkbart med den hotbild han har.

Vi förstår det, vi också. Vi för en desperat kamp mot klockan och asylprocessen, försöker lämna in nya dokument, intyg och bevis för hans trovärdighet. Vi lägger nästan all vår vakna tid på att ringa, skriva och kontakta mängder med människor som vi tror och hoppas kan hjälpa oss få fram de papper och uppgifter som behövs. Det går extremt trögt, vi når inte fram till de uppgifter vi måste ha.

Våra uppslag är uttömda, vi kan inte få något nytt från ungdomen, han kan inte lägre lämna ny information från sin blockerade hjärna.

Vi kan inte tvinga honom att ta fram fler minnen, han överlever inte det.

Vi tvingas inse att vi inte hinner, att det är förlorat.

När politikerna, staten och systemet vädjade till oss vanligt folk, öppna en dörr, öppna ett hem och visa solidaritet. Vi lyssnade, vi bäddade våra extrasängar och soffor. Vi dukade upp mat, och samlade in kläder. Vi började dela deras liv och vardag.

Vi tog oss an ensamkommande, de blev våra barn. Djupa och starka band har skapats, band som sträcker sig över tid och rum, som aldrig går att göra ogjort. Det märker oss i själen, i vårt innersta. Minnen som inte kan glömmas, vi bär andras lidanden med oss till jobbet, till skolan, till middagar, till vårt föreningsliv, vi bär det med oss vart vi än går.

Vi har de ensamkommandes lidande med oss i vår kropp, i vårt sinne, och vi har ert svek på vår hud.

**

I vår pågående granskning av utvisningarna så har vi publicerat reportage från Afghanistan och Sverige men även under våren börjat pröva att låta läsarna själva bidra med texter under en tydligt uppmärkt del av sajten som vi valt att kalla “röster”.  Där publicerar vi olika inspel från berörda, en del har varit anonyma och där har vi förvissat oss om autenticiteten innan publicering. Detta inlägg under kategorin ”Röster” är det andra i en serie. 

Läs mer om tankarna bakom här

Av | 23 april 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Afghanistan