”Jag hoppas att hennes leende sitter kvar när jag kommer tillbaka”

Av | 22 november 2017

Zimbabwe har en lång väg kvar till demokrati, men för tillfället finns hopp och kraft. Det skriver Monica Nordenwald, Säkerhetsrådgivare med lång erfarenhet av uppdrag på Afrikas horn och i södra Afrika, på plats i Harare om milititärkuppen som slutligen avsatte Mugabe.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Demokratirörelser

I onsdags landade jag i Zimbabwes näst största stad Bulawayo till nyheten om att det hade skett en militärkupp i landet. Arméns talesperson förnekade detta i en dramatiskt tv-sändning, men bekräftade samtidigt att de satt presidenten i husarrest och tagit kontroll över landets massmedier, polis och annan strategisk infrastruktur. En kupp var det. Det kunde inte vara tydligare.

Brian, taxichauffören som brukar möta mig på flygplatsen, visade stor glädje och förväntan när han vinkade på mig.

– Monica, tänk att du kommer med den här förändringen, nu händer det!

Den gubben går. Robert Mugabe, som styrt Zimbabwe i 30 år, får sitt porträtt nedplockat från väggen.

Han yttrade orden på sitt sedvanligt sävliga sätt, så jag var tvungen att tänka efter en extra gång om han verkligen menade det han sa. Det har blivit en vana. Många som jag har träffat i Zimbabwe har haft svårt för att prata om politik och har undvikt att uttrycka sina åsikter.

Varefter att dagarna gick började en oro infinna sig hos den familj i Mpopoma som jag bodde hos. Kommer Mugabe att trixa sig ur knipan ännu en gång? Han har lyckats klamra sig fast vid den yttersta makten i 30 år genom att manipulera bort alla utmanare.

Joshua Nkomo, partiledare för ZAPU, var Mugabes allierade under frihetskampen mot den vita minoritetsregeringen i Rhodesia på 70-talet, men blev hans rival om makten efter självständigheten. Mugabes parti ZANU vann maktstriden vilket resulterade i att de båda partierna år 1987 slogs samman under namnet ZANU-PF, som sedan dess har styrt landet.

Det närmsta en effektiv opposition Mugabe har haft, fram tills nu, var när han under 2000-talet utmanades av demokratiaktivisten Morgan Tsvangirai och partiet MDC. Efter att ha förlorat två vida kritiserade presidentval ingick Tsvangirai år 2009 ett maktdelningsavtal med Mugabe som i praktiken innebar fortsatt enpartistyre.

Många i Zimbabwe har levt under talesättet ”bara en sol kan lysa på himlen samtidigt”, och tålmodigt stöttat och trott på sin ledare, självständighetshjälten Mugabe.

Det som slutligen fått bägaren att rinna över och kraven på Mugabes avgång att nå full styrka är hans försök att påverka successionen och lämna över presidentmakten till sin fru, den skandalomsusade Grace Mugabe.

– Kompetens för att bli president är inte sexuellt överförbart, säger aktivisten Tekla och fortsätter:

– Bara för att hon är gift med presidenten kan hon inte med självklarhet ta över den rollen när han kliver av. Vi behöver förändring!

Förvandlingen från det rasistiska Rhodesia, till republiken Zimbabwe gick till en början bra men tog så småningom en vändning med minskad tryckfrihet och ökad korruption.

Ansträngningarna att genomföra en hållbar landreform gick i stå. År 1997 ägdes fortfarande 70% av marken av den vita minoriteten, som utgjorde 0.6% befolkningen. Kring millenieskiftet gav Mugabe därför sina krigsveteraner implicit tillstånd att under vapenhot tvinga till sig stora kommersiella farmer.

Detta ledde till att landets jordbrukssektor kollapsade, inflödet av utländsk valuta sinade och inflationen sköt i höjden. Den som på morgonen gick till en möbelaffär och bad om en prisuppgift kunde komma tillbaka på kvällen och se den fördubblad.

Zimbabwe har aldrig riktigt återhämtat sig sedan den krisen. Och när nu tiotusentals människor gick ut på gatorna med krav på Mugabes avgång fanns Krigsveteranerna, som har haft föga framgång i driften av storskaligt jordbruk, bland dem.

I lördags demonstrerade befolkningen enade under samma flagga. Tusentals bussades in till städerna från landsbygden och de närliggande förorterna. På söndagen blev det åter tyst. Inga glädjerop eller krav på avgång hördes på stan i Harare.

Pansarvagnarna stod kvar runt presidenthuset och parlamentet. Jag kunde passera dem vid Africa unity square.

ZANU PF meddelade att Robert Mugabe inte längre var partiets ledare. Istället utsågs Emmerson Mnangagwa. Senare på kvällen talade Mugabe i direktsändning i tv, i sällskap med soldater vars kroppspråk visade tydlig irritation när han inte kom till saken, läste lite fel, bad om ursäkt och sedan skrattade när han skakade hand med militärerna som i praktiken tagit makten från honom.

Men än så länge var Mugabe fortfarande president, och kuppledarna började positionera sig. Den tidigare samregeringstanken tystnade något och krigsveteranledaren Chris Mutswana var tydlig i sitt budskap: Mugabe måste avgå.

Monica Nordenwald (till vänster) med vänner och kollegor.

På måndag eftermiddag flögs Kenneth Kaunda, självständighetshjälten från grannlandet Zambia, som själv tvingades från makten 1991, till Zimbabwe. Han förväntades tala förstånd med sin gamle kamrat och få honom att gå frivilligt. Många deltog i spelet. Vilka eftergifter var Mnangagwa tvungen att ge militären för att få deras stöd till att ta över presidentposten?

Jag packar mina väskor för att åka till flygplatsen. Jag vill dra ut på det. Sedan får jag textmeddelandet alla har väntat på: ”Speaker Jacob Mudenda announced Mugabes resignation, We are happy!!!”.

På vägen ut mot flygplatsen tutas det och flaggorna vajar igen. Väl framme ser jag folk krama om militären. Jag vill njuta av glädjen jag ser en liten stund till och dröjer med blicken. Kvinnan vid incheckningsdisken har svårt att hålla tillbaka känslorna. När jag får mitt boardingpass blinkar jag till henne och önskar lycka till.

– Åh, tack, säger hon och hela ansiktet spricker upp. Jag hoppas att hennes leende sitter kvar när jag kommer tillbaka nästa gång.

Att skapa tillit till – och delaktighet i – den politiska processen blir en stor utmaning framöver. Och det är inte alls säkert att kuppen kommer att leda till att Zimbabwe rör sig i demokratisk riktning.

Ett hårt arbete kvarstår för att landet ska kunna gå en ljusare framtid till mötes. Men för tillfället kan vi njuta en liten stund, och finna kraft i att större delen av folket står hoppfullt sida vid sida.

Av | 22 november 2017

Utan dig – ingen journalistik

Genom att stödja oss ekonomiskt ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli supporter! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Demokratirörelser

Stora protester i Togo

För tredje gången på två veckor anordnades stora demonstrationer i Togo i protest mot landets president Faure Gnassingbe och valet som ska hållas i 20 december.

Rättegång inleds mot oppositionsledare i Rwanda

Diane Rwigara, en av de ledande kritikerna mot Rwandas president Paul Kagame har nu släppts mot borgen efter mer än ett år i fängelse. Nu väntar rättegången för den tidigare presidentkandidaten.

Presspodden #12 – Förövarnas berättelser

I avsnitt tolv gästas Presspodden av Ida Östensson, opinionsbildare, föreläsare och grundare av Fatta-rörelsen samt stiftelsen Make Equal.

”Jag hoppas att hennes leende sitter kvar när jag kommer tillbaka”

Zimbabwe har en lång väg kvar till demokrati, men för tillfället finns hopp och kraft. Det skriver Monica Nordenwald, Säkerhetsrådgivare med lång erfarenhet av uppdrag på Afrikas horn och i södra Afrika, på plats i Harare om milititärkuppen som slutligen avsatte Mugabe.