»Jag lever inte, jag bara finns«

Av | 12 april 2017

Javad är en av de 12 500 asylsökande som har gått under jorden efter att ha fått besked om utvisning. Här berättar han med sina egna ord om sin resa till Europa och om hur han nu tvingas hålla sig gömd någonstans i Sverige.

  • Här berättar inbjudna skribenter om något som rör Blankspots bevakningsområden.

Jag heter Javad. När jag föddes i Afghanistan 1999, vågade inte mina föräldrar åka till ett sjukhus eftersom de då kunde bli dödade av talibanerna. Därför föddes jag hemma.

När jag var två år gammal flydde min familj till Esmailabad i Iran. Det är en liten förstad till staden Qom. Min pappa och min farfar började arbeta. Pappa som byggnadsarbetare och farfar som skomakare. Vårt liv var ganska bra och jag fick två småbröder och en lillasyster.

När jag var sju år började jag skolan. Det var en afghansk skola eftersom vi var flyktingar och papperslösa så fick vi inte gå i iransk skola. Det fanns inte mycket material att arbeta med, men jag studerade persiska, geografi, vetenskap, matematik, Koranen och andra religioner.

I tolvårsåldern såg jag filmer som Superman och Batman och drömde om att bli skådespelare.

När jag var tretton år mördades min pappa av okända män, de stack en kniv i hans hjärta. Vi vågade inte gå till polisen eftersom vi var rädda att de då skulle skicka oss tillbaka till Afghanistan.

Nu förändrades mitt och min familjs liv och jag fick sluta skolan för att hjälpa till att försörja oss. Min farfar hade blivit för gammal för att arbeta så det blev min lott att försöka få ihop pengar till hyra och mat. Jag började samla skrot på gatorna tillsammans med några andra pojkar.

Polisen jagade oss ibland och det var mycket svårt. Ibland hade vi ingen mat. Människor som inte ville ha oss i Iran började trakassera oss och förstörde våra fönster och vår dörr. Vår mamma vågade inte släppa ut oss på dagarna.

Min moster och hennes man hjälpte oss så vi kunde flytta därifrån. Vi bosatte oss i staden Qom. Jag fortsatte att samla skrot men det var en mycket svår tid. Det fanns ingen framtid för oss.

Vi fick höra att det fanns ett land som hette Sverige där det inte var krig och där man kunde få stanna och bli medborgare i. Där man kunde studera och få ett arbete. Man kunde till och med få ta hela sin familj dit när man hade arbete.

Jag tjatade på min mamma att hon skulle hjälpa mig så att jag kunde resa till Sverige. Hon ville inte

från början men sen gav hon med sig och lånade ihop pengar till min resa. Min mamma kände till slut att det inte fanns något val.

Så startade min resa mot Europa. Mot ett nytt bättre liv, trodde jag. Jag åkte till Teheran för att sedan åka vidare därifrån till gränsen mot Turkiet. Väl där fick vi vandra över ett berg. Det var kallt och ungefär 60 cm snö och vandringen tog åtta timmar.

På andra sidan blev vi upphämtade av en bil som körde oss till en liten by. Därifrån åkte vi buss i tjugofyra timmar för att komma till Istanbul. När vi väl var framme i Istanbul fick vi veta att vi måste ha något slags papper om polisen kom. Om vi inte hade detta papper skulle de deportera oss till Afghanistan.

För att få detta papper var vi tvungna att resa till Ankara så det var bara att åka tillbaka. När vi kom tillbaka till Istanbul fick vi bo i en flyktingförläggning i två veckor och sedan fortsatte resan till Izmir.  Där blev vi satta på en båt till Grekland.

Vi fick reda på att båtturen skulle ta en timma men den tog tre timmar. Båten var åtta meter lång och vi var fyrtiotre passagerare. Det regnade och blåste och vågorna var höga, båten tog in vatten och vi fick använda plastpåsar att ösa med. Alla var rädda, några grät och andra bad böner.

Till slut kom vi iland och den grekiska polisen körde oss till ett flyktingläger. Jag stannade där i tre dagar och sen åkte jag färja i åtta timmar och kom till Aten till ännu ett flyktingläger, där jag bodde i två dagar.

Jag fortsatte till Makedonien med tåg. När vi kom dit visste vi inte vart vi skulle så vi bara gick. När vi hade gått ett tag kom den makedonska polisen och istället för att hjälpa oss så rånade de oss på nästan allt vi hade. Jag hade cirka etthundra euro och de tog femtio. Sen åkte de bara.

Vi gick till en tågstation och där blev vi tagna av annan makedonsk polis som körde oss till en flyktingförläggning. Efter en natt där fick vi veta att vi skulle gå till en mötesplats för att bli upphämtade av en bil. På vägen dit blev vi rånade av tre män som hotade oss med kniv. Nu var nästan alla mina pengar borta.

Vi blev hämtade och vi åkte till Serbiens huvudstad där vi fick vänta en dag. På kvällen kom det en ny bil som körde oss till gränsen mellan Serbien och Ungern. Vi var tvungna att sova ute en natt och på morgonen vandrade vi till en liten by där ungersk polis plockade upp oss och förde oss till ett flyktingläger. Där var vi i tre dagar och sen blev vi satta på en buss med en liten lapp med en adress till ett annat flyktingläger.

När jag satt på bussen ringde min telefon. Det var mannen som hjälpt mig förut, han sa till mig att gå till en tågstation där jag skulle bli upphämtad av en bil som skulle ta mig till Tyskland.

Jag hittade inte till stationen i tid så bilen hade åkt utan mig, men mannen som ringt hjälpte mig till ett hotell och betalade för ett rum. Han var väldigt snäll, han köpte till och med cigaretter till mig eftersom jag inte hade några pengar kvar.

Jag bodde där i två veckor och lärde då känna en annan man från Afghanistan. Han bodde i Tyskland numera och var på hotellet för att leta efter sin systers barn som hade flytt precis som jag.

När han hittat barnen frågade han mig om jag ville åka med dem till Tyskland. Det ville jag.

Vi åkte till Wien i Österrike med bil och sen tog vi tåget till Hamburg. Mannen betalade min biljett. När vi kom fram till Hamburg sa vi hejdå.

Jag hade inga pengar och försökte få kontakt med min mamma som hjälpt mig med pengar hela resan, men det var omöjligt. Numret fanns inte längre. Jag blev förtvivlad och ledsen.

På gatan träffade jag en annan man ifrån Afghanistan som blev min vän. Han tog hand om mig. Jag fick bo i hans lägenhet i en vecka och sen köpte han en tågbiljett till Malmö åt mig. På tåget till Malmö träffade jag en afghansk kille som var på väg till Göteborg till sin kusin. Han tyckte att jag skulle följa med. Jag berättade att jag inte hade några pengar. Då ringde han sin kusin som köpte en biljett till mig.

När vi kom fram till Göteborg hjälpte han mig till migrationsmyndigheten och jag fick bo i en flyktingförläggning med 30 andra killar. Jag var så lycklig att jag äntligen var framme i Sverige, nu skulle mitt nya liv börja.

Men efter drygt ett och ett halvt år här så bestämde migrationsverket att jag är ett år äldre än jag är och nu vill de skicka mig till Afghanistan. Jag känner ingen i Afghanistan. Min familj flydde därifrån för att de var rädda för att bli dödade eftersom vi är hazarer. Jag är så rädd och har svårt att sova för jag vet inte vad som kommer att hända mig. Jag lever inte, jag bara finns. Det känns som att det finns ingen framtid för mig.

Javad heter egentligen något annat.

**

Detta inlägg under kategorin ”Röster” är det första av flera. Bland Blankspots medlemmar och läsare finns det skickliga skribenter som kan ge nya vinklar och perspektiv på de frågor som redaktionen skriver om. Många sitter också på unika sakkunskaper. För att öppna upp för sådana texter lanserar vi nu ”Röster”. Läs mer om tankarna bakom här

Av | 12 april 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Afghanistan