”Jag måste fly igen” – Dagbok från Kabul vecka 48

Av | 28 november 2019

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Just nu är min situation i Afghanistan bara för dålig. Det här är min dagbok:

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

Vintern

I Afghanistan är det inte lätt att bo på vintern, det finns inte möjligheter för samhället att ta hand om allt smutsigt vatten och snö på gatorna. Det är ett problem som jag kommer att skriva om det när det är dags.

I dag ska jag istället berätta om hur vi värmer husen och lägenheter. Om man inte tidigare har bott i Kabul och är van med hur livet är här, så är det inte lätt att veta vilka svårigheter människor har för att få värme.

För att värma husen måste man köpa en massa stenkol och sedan elda med den i särskilda kaminer. Man kan tro att luften blir bättre på vintern, eftersom det snöar och regnar. Det är bra för luften när det regnar, den blir ren. Men i Kabul är det tvärtom. När det regnar blir luften dubbelt så smutsig som den är just nu. 

Vad gör att luften blir så smutsig? Jo, det beror på att alla hus och lägenheter eldar med stenkol och röken ligger så tät, att man nästan inte kan se längre bort än man kan i tjock dimma.  

Vi funderar också på att köpa stenkol för att värma vårt boende.

Vi har inga andra möjligheter för att värma huset, utom att skaffa kolkaminer och stenkol. Vi måste köpa kol tidigt, för när vintern börjar på riktigt blir kostnaden för kol alldeles för hög. Jag vet faktiskt inte om vi får ekonomisk hjälp för det, men vi hoppas att Birgitta och våra vänner i Sverige ska kunna samla in lite pengar så att vi kan värma våra rum. 

Jag måste nu gå ut och leta efter stenkol för att se om jag får tag på ett billigt parti. Men innan jag beställer eller köper måste jag vänta så jag vet att vi klarar av utgiften. Det oroar mig faktiskt. Jag kan bara gå och titta på vad det kostar. Kanske behöver vi ett ton stenkol, kanske behöver vi mer än det? Jag kommer att skriva och fotografera stenkolen, så fort jag blir klar med mitt körkort.

Jag har uppkörning snart.

Vi i huset vill tacka alla svenskar som bryr sig om oss som tvångsutvisats från Sverige. Och vi vill tacka Birgitta som har hjälpt så många hemlösa utvisade killar med att få mat och boende!  

Att smugglas

Många kanske inte förstår att en resa över gränser är livsfarlig och att en hel del människor dör på vägen, både i havet och vid gränserna.

Jag är väldigt rädd för att jag inte ska klara mig i Afghanistan och jag ser inte att jag kan ha en framtid här. Jag har faktiskt en stor hotbild mot mig. Ett första steg mot en framtid skulle vara om jag kunde söka arbetstillstånd i Sverige. Om jag får det, kan jag flyga till Sverige utan rädsla.

Jag skulle inte behöva smugglas över gränser och över havet.

Jag kan arbeta med allt och på bara några månader lär jag mig mycket. Jag hoppas att en svensk arbetsgivare kan anställa mig i framtiden. Om det inte blir så, kan jag inte klara mig här i Afghanistan.

Jag måste fly igen.

Jag minns hur det var förra gången. Jag var tonåring och lämnade Afghanistan på grund av kriget och säkerhetssituationen i landet.

Jag tog mig först till Iran. Till gränsen kom jag med en smugglare som skulle ta mig in i landet. Vid första försöket greps jag av iranska poliser som misshandlade mig svårt och deporterade mig tillbaks till Afghanistan. 

Men efter några dagar fick jag tag i en ny smugglare, som trots alla svårigheter, lyckades ta mig till Teheran. Jag bodde några dagar inlåst på ett ställe och sedan släppte de ut mig, för min pappa skickade dem pengar. Jag jobbade ett och ett halvt år i Iran och sparade pengar, utan att myndigheterna visste det. Annars hade jag blivit utvisad. Jag jobbade mest som kycklinguppfödare i kycklingindustrin. Jag behövde fixa pengar för att betala en smugglare som kunde ta mig till Turkiet.

På gränsen mellan Iran och Turkiet blev vi beskjutna av den iranska gränspolisen. Många dog av skotten, men jag var en av dem som lyckades ta mig över gränsen. Vi gömde oss på andra sidan och det var en otrolig svår situation, allt hände på natten. Jag bodde några veckor i Turkiet för att organisera mig för resan vidare till Europa.

När jag hörde att det var lätt att åka genom Europa, bestämde jag mig för att resa till Sverige. För att många sa att det var det bästa landet för asylsökande. Så min tanke var att jag på något sätt skulle kunna ta mig till Sverige.

Jag åkte vidare med en smugglare. På havet mellan Grekland satt vi i två gummibåtar. Båten som körde före oss var ungefär 100 meter längre fram. Plötsligt vändes den upp och ner i vattnet. Det var 30 personer i båten. De försvann ner i vattnet. Det var barn och familjer. Det blåste mycket på havet och det var väldigt skrämmande.

Vi ville inte drunkna. Det var natt och vi var alldeles blöta när vi kom till Grekland. Alla våra kläder, som vi hade i ryggsäckarna, hade vi fått kasta i havet för att båten skulle bli lättare.

Jag kom till Aten och bodde där några dagar. Jag köpte en biljett till Makedonien, sedan vidare till Serbien och Kroatien. Jag tog mig genom Slovenien, Österrike, Tyskland och Danmark.

Till slut kom jag till Sverige.

Idag är jag tillbaka här i Afghanistan där jag började 2015. Jag är rädd hela tiden. Jag är rädd för att stanna och jag tänker på min framtid och mitt liv.

Jag vill leva i ett land utan rädsla och hotbild. Här i Afghanistan bestäms allting av traditionen. Så det är tvång och beslut som man måste följa. Man måste följa traditionen som gäller för muslimer här. Själv är jag fortfarande helt förvirrad över vad jag ska göra – vad kan jag göra?

På vintern är det farligare att resa än att stanna i Kabul. Så jag måste klara mig på något sätt tills vintern är över. Jag får försöka hitta jobb och pengar här i Afghanistan också, men det gäller min trygghet – jag måste ha den faktiskt!

Jag kan inte säga – 34 miljoner afghaner klarar sig, så varför kan inte jag? Många har en hotbild mot sig, men de gillar sitt land och accepterar kulturen. Vad gäller mig själv, så finns det ingen framtid för mig här. Jag har verkligen tänkt på olika saker, men jag kan inte ens göra de sakerna, eftersom jag har en hotbild mot mig.

Många av de utvisade från Europa har samma problem och de har ingen som hör deras röst.

Så även om jag inte får hjälp att söka och kunna få ett svenskt arbetstillstånd, måste jag ut ur landet igen. Jag föredrar att smugglas istället för att dö här i Afghanistan. På gatan eller i staden, när som helst.

Jag är mest rädd för att inte kunna resa någonstans. Men jag blir tvungen att göra det om jag stannar i Afghanistan.

Jag har bestämt mig för att jag måste åka till Bamyan, där jag har min familj. Men jag är tvungen att åka 10 timmar istället för 3 timmar, eftersom jag måste ta en omväg för att kunna komma fram till Bamyan. Jag kan inte åka på vägar där Talibanerna finns.

Jag kommer att skriva om hur folk lever ute på landet och berätta för er. Vägen som jag reser på är inte heller så säker, men jag åker ändå. 

Sverige                                                                              

Jag fick några frågor av en läsare – hur skulle svenska myndigheter och civilsamhället ha kunnat hjälpa dig med att förbereda ditt liv som utvisad i Afghanistan?

Jag börjar med Sverige – hur skulle de kunna ha hjälpt mig?

Det är svårt att förstå hur de som bestämde över mitt liv tänkte. Hur de tänkte kring min rätt att leva i Sverige och sedan i Frankrike. Som jag förstår det, tänkte de som bestämde att jag inte hade rätt att bo i Sverige. De gav mig avslag eftersom det är vanligt i länder att många människor inte tycker om att andra söker asyl i deras land. Jag ser det som att de tre personer som bestämde över mitt liv och fattade beslutet, inte tyckte att jag hade rätt att bo i Sverige. 

I mitt beslut står det så här:

Beslut 2017-08-30. Asylprövningsenhet Uppsala. Beslut: Migrationsverket beslutar att avslå din ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd. Avslå din ansökan om flyktingstatusförklaring och resedokument. Avslå din ansökan om alternativ skyddsstatusförklaring och utvisa dig ur landet med stöd i bestämmelserna i 8 kap. 6 § utlänningslagen (2005:716). Utvisningen ska ske genom att du reser till Afghanistan. Om du kan visa att något annat land kan ta emot dig, får du i stället resa dit. Du ska lämna Sverige senast fyra veckor efter att det här beslutet har fått laga kraft, enligt 8 kap. 21 § utlänningslagen. Om du inte lämnar landet inom den tiden kan du få ett återreseförbud.

Alla beslut som jag fick hade laga kraft och jag blev rädd att de skulle utvisa mig till Afghanistan. Därför lämnade jag Sverige för Frankrike. Där sökte jag asyl men blev Dublinklassad. Sverige skickade ett väldigt seriöst krav till Frankrike om att jag måste skickas tillbaka Sverige, för att mitt ärende skulle prövas igen. Inte för att jag skulle utvisas till Afghanistan. Så franska myndigheterna sa till mig att Sverige inte skulle utvisa mig, men att jag måste tillbaka.

Jag gick till franska polisen tre veckor i rad för att signera papper på att jag faktiskt var i Frankrike. När det blev det dags att signera igen, tog polisen mig och skickade mig till ett förvar. Efter 20 dagar tvångsutvisades jag till Sverige, där jag också sattes direkt i ett förvar. En eftermiddag några månader senare, tvångsutvisade Sverige mig till Afghanistan.

Så Sveriges krav på att få mig tillbaka, var bara för att utvisa mig till Afghanistan och ingenting annat. Och Frankrike lurade mig när de sa att Sverige inte skulle utvisa mig.

Så hur kan Sverige hjälpa mig i Afghanistan?

När de inte tycker om mig – hur kan jag ge ett svar om hur Sverige ska kunna hjälpa mig? Jag vill kunna komma tillbaka till Sverige med ett arbetstillstånd, ifall det är möjligt att få ett jobb i Sverige. Kanske kan myndigheterna hjälpa mig då? Annars är det svårt att se hur de skulle kunna hjälpa mig med annat.

Vanliga människor i Sverige kan hjälpa mig med att lämna Afghanistan. Jag har ingen plats här som är säker för mig. Jag bor hemligt och ingen vet vad jag gör och vad jag tänker. Om jag inte får hjälp, så är jag tvungen att smugglas till en gräns och det är osäkert om jag kommer levande in i ett säkert land. 

Nu är det vinter och om jag försöker att lämna landet, så är risken väldigt hög att jag dör vid gränsen till ett annat land. Så jag föredrar att stanna här tills blir det varmt. 

Jag tackar alla som bry sig om mig. Tusen tack. 

Passet

I dag skulle jag åka för att hjälpa en kille som utvisats från Sverige och som behövde skaffa ett pass. 

Jag var på väg till honom och han satt redan på passkontoret. På vägen körde en motorcykel förbi på fel sida om oss. Motorcyklisten krockade hårt mot vägrenen framför oss och vår chaufför bromsade mitt i vägen, för att inte köra på honom. Jag fotograferade faktiskt händelsen och filmade lite. Det är ett jätteproblem med trafiken i Kabul. Många följer inte reglerna och det händer många olyckor på gatorna och på motorvägen. 

Så kom jag fram till killen som sökte pass och frågade hur han har det. Han sa att han inte har det bra och vill till Iran. Han berättade att han hade jobbat 10 nätter som nattvakt hos en man som inte betalat honom någon lön: – Jag hittade en enda jobb och nu får jag ingenting för det! 

Allt i Afghanistan är krångligt och många gör dåliga grejer. Mannen tycker antagligen inte att killens situation är dålig och att han behöver hjälp, så han betalar inte lönen. Vad kan han göra nu? Killen kan inte göra någonting, eftersom han inte har bevis på att han jobbade hos mannen. Myndigheterna är för dåliga och om han klagar till polisen, så dröjer det många månader innan de gör något och de juridiska kostnaderna blir dubbelt så höga som det han skulle ha fått i lön.

Han berättade att han hade registrerat sig hos ERIN (institutionen som ska ge ett visst bidrag från Sverige) men fortfarande inte fått hjälp med någonting. 

Till slut gick vi till fotografen och tog kort på honom. Han registrerade sig för att få pass. Sedan gick vi till banken och jag betalade 5710 Afghani för passkostnaden, pengar som Birgitta hade skickat från Sverige. Sedan gick han för att ge sina fingeravtryck, men dit fick jag inte gå med.

Passet är klart och han får det antagligen på lördag. 

Kolet

Jag skrev tidigare om att vi i Afghanistan har problem med att värma våra hus. Idag ska jag berätta om killen som skjutsade kolen till vårt hus och berättade om sitt liv. Han är en av alla de som har problem med att försörja sin familj. 

Jag åkte ganska tidigt på morgonen till en liten by som heter Shahrakettefaq. Jag ska utbilda mig till mekaniker där och lära mig ett bra jobb inför framtiden. Jag kan ganska mycket om allting redan, men tänkte lära mig jobbet bra.

Ingenting som man lär sig är onyttigt.

Jag hade möte med IOM (International Organisation for Migration) som har ansvar för att betala lärare och utbildningsmöjligheter. Jag åkte till byn Shahrakettefaq och IOM:s anställda ringde mig och sa att de blivit hotade av någon och inte visste vilken dag vårt möte skulle kunna bli av. Idag gick det inte att ha mötet på grund av hotbilden.

IOM:s arbetare vågade inte komma till byn.

På vägen tillbaka från Shahrakettefaq köpte jag stenkol till huset. Den som vi ska värma med. Jag blev färdig med köpet och pratade med killen som körde hem kolen till oss. På vägen berättade han om sitt liv.

Han hade gått klart i skolan och börjat studera till jurist. Medan han läste på universitet dog hans mamma. När hon dog, gifte sig hans pappa med en annan kvinna. När mamman levde hade de haft det bra och pappan försörjde hela familjen. Några månader senare dog pappan av ett stick från ett giftigt bi. Som äldste sonen i huset, fick den här killen ta ansvar för sina bröder och systrar. Det var han som skulle försörja dem. Så när pappan dog lämnade han sin juristutbildning. Han hade inte pengar att köpa mat till sina bröder och systrar, så han började leta efter jobb och jobbade några år som chaufför och några år som polis. Trots svårigheterna kunde han i alla fall försörja sina syskon. 

Nu arbetar han med att köra stenkol in till staden, till dem som köper den. Det finns för lite jobb och för många som arbetar med samma sak. – Jag lyckas hitta så pass mycket pengar att vi kan äta lite mat, men vi kan inte spara någonting. Jag måste arbeta hela dagen bara för att skaffa lite pengar för att köpa mat, berättade han för mig.

Han har i alla fall ett jobb. Det finns många miljoner som inte har jobb i Afghanistan och som äter bara lite mat för att kunna överleva. 

**

Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”. 

Vi har nyligen för fjärde gången haft en reporter på plats i landet. Det senaste reportage kan du läsa här.

Av | 28 november 2019

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Afghanistan Allt om Dagbok

”I byn tycker många att det är konstigt att jag inte fick stanna i Sverige” – Dagbok från Kabul vecka 50

Vår dagboksskrivare Mohammed återvänder för första gången till sin hemby efter utvisningen.

”På väg till Bamyan”: Dagbok från Kabul vecka 49

Den här veckan är Mohammad på resa ute på landsbygden och har sällan internetuppkoppling. Dagboken...

”Jag måste fly igen” – Dagbok från Kabul vecka 48

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Just nu är min situation i Afghanistan bara för dålig. Det här är min dagbok:

”Snart börjar vintern” – Dagbok från Kabul vecka 47

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Just nu är min situation i Afghanistan bara för dålig. Det här är min dagbok:

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.