Jag minns min barndoms vintrar – Dagbok från Kabul vecka 51

Av | 19 december 2019

Insnöad i Bamiyan. Det är verkligheten för dagboksskrivaren denna vecka. På plats i barndomens by funderar han över nu och då.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökandeDet här är min dagbok:

I dag vaknade jag tidigt och såg att det kommit väldigt mycket snö.

Jag skottade ganska länge. När jag bor någonstans, som nu i Bamyan, måste jag jobba, så att de jag bor hos ska låta mig stanna.

Här är det annars inte så lätt att bo. Man måste skotta snö hela vintern och alla måste göra det, inget har något val. Skottar man inte så förlorar man sitt hus. Alla hus är byggda av jord och sten och skulle lätt falla ihop över deras huvuden om de inte skottar bort all snö som tynger taken. 

När jag skottar tänker jag att jag gör samma sak nu som när jag var barn. Jag skottade snö på vintern och på våren jobbade jag som herde. Och så hjälpte jag pappa med lantbruket.

Jag minns att på den tiden, kom det mycket snö i hela området. Husen ligger på bergssluttningarna och det är vanligt att det kommer mycket snö både uppe på bergen och i dalarna.

Jag vet inte hur mycket snö det faller nu för tiden. Men förr kom det så mycket snö, att alla bilar fick stanna hemma. Det blev stopp hela vägen till Kabul.

Det händer säkert nu i år också. 

När det händer, har människor inte möjlighet att få vård alls. Blir man allvarligt sjuk så dör man. Det händer att människor dör just när de är så höga snövallar så att ingen kan ta sig till ett sjukhus.

Jag kan säga att många som bor här, lever som människor gjorde för 1 000 år sedan. 

En annan sak som är tydlig är att bostäderna inte är bra bostäder. Alla trivs inte heller med att bo här, men de flesta har ingen chans att lämna området. De är för fattiga och omgivningarna är för osäkra. 

De flesta med hus skottar snö en halv dag, varje gång det snöat. När det kommit ungefär en meter snö uppe på berget och i dalarna, blir det omöjligt att förflytta sig eller åka någonstans där det inte är skottat eller plogat.

Jag skulle ha åkt med en bil tillbaka till Kabul i dag, men det gick inte. Jag kommer säkert inte att kunna åka imorgon heller. Så jag väntar för att se när jag ska kunna återvända.

Jag är orolig för själva vägen också. Jag är rädd att bilen ska glida på isfläckar och falla ner i en av dalarna. Det har hänt så många gånger för människor. Många har mist sina liv just på den här vägen. 

Men det finns annat som gör mig ännu mer orolig. Jag är jätterädd för talibanerna, som finns längs vägen till Kabul. Det kommer att ta en hel dag för mig att kunna lämna min hemort och det tar en dag till att passera genom hela Bamiyan och sedan provinsen Maidan Wardak, där talibanerna ofta stoppar bilar. 

Jag ville berätta för er om snön. För jag drabbas också av snön.  Men nu ska jag berätta mer om livet här i dalarna. 

Pajandoor Pajandoor är en liten by som ligger på ett ställe som tillhör orten Waras. 

Waras är centralorten för många byar runtomkring. I Waras finns en polisstation som styr över alla byar som tillhör dess administration. 

Den stora provinsen Bamiyan har många polisstationer, som styr över hela området och alla människorna. Men kring Waras finns bara grusvägar. 

På våren och sommaren är det lättare att nå till Waras, ifall man skulle få problem. Men det tar 3 till 5 timmar att köra hela vägen och det finns väldigt få bilar. 

När det blir vinter, blir det svårt att åka både till Waras och till Kabul. 

Waras är orten som ansvarar för människorna här, men det finns inga institutioner närmare som kan erbjuda det allra nödvändigaste. Det som människor här behöver. 

En annan sak jag nu minns från när jag var liten och Afghanistan inte hade en regering var att alla hade rätt att använda vapen. Många hade vapnen hemma och det uppstod ofta konflikter mellan olika grupper även om vi alla var Hazarer. Människor dödade varandra, kvinnor och barn och misshandlades. 

Jag minns att många barn jobbade gratis hos mäktiga människor och som lön fick de bara lite mat. På den tiden fanns det inga skolor och ingen möjlighet till undervisning här. Utbildningen bestod bara av att läsa några böcker, tills man kunde läsa. Ingen fick skriva. 

Jag såg själv och glömmer aldrig hur vår lärare tog sönder våra pennor, så att vi inte skulle kunna skriva.

Och vi elever, vi vågade inte skriva alls. 

Nu när jag är tillbaka i byn så ser jag att alla har tillgång till bra skolor och bra lärare. Många kan utbilda sig och deras barn har rätt att gå i skolan och kan studera på universitetet. Men i hela Bamiyan-provinsen finns bara ett enda universitet. 

Många har fortfarande mycket svårt att utbilda sig eftersom de är fattiga och måste arbeta.

Men det är bra att undervisningen är gratis. 

Människor brukar berätta om hur det var här förr i tiden, när deras föräldrar bodde här och varför de kom just till det här stället. De berättar att det fanns en kung som hette Abdurrahman Khan och som var Pashtun och ovän med Hazarer. 

De berättar att våra familjer inte kom hit för att de själva bestämde sig för att bo här. Det fanns inga bostäder här i dalarna, bara vargar och björnar levde här. 

När Abdurrahman Khan fick makten, började han att slakta Hazarer. Hans trupper tog över Hazarers bostäder och trakasserade deras kvinnor och döttrar. Hans trupper dödade många tusen pojkar och män. 

Hazarerna blev tvungna att fly och de gömde sig utanför städerna, i dalarna och på bergen. Fortfarande lever man med rädslan från den tiden, skrämda av återkommande svårigheter som hot och attacker. Abdurrahman Khan dödade så många Hazarer. 

Alla som kunde, flyttade och gömde sig. 

När Abdurrahman Khans regim kollapsade, började Hazarer att flytta tillbaka till Kabul och till andra städer. Nu bor många Hazarer i städer och har rätt att bo där. 

Men det finns fortfarande många som bor i dalarna, där jag är nu. Människor hittade källor och lite jord där de kunde odla. Men det var inte tillräckligt med jord för att få bra skördar och många dog av hunger. 

Jag funderar på att skriva mer hur hungriga de var.

Nyss hörde jag talas om en explosion.

På ett ställe, talade människor om för mig att det skett en explosion i provinsen Ghazni. 

Alla som drabbades var från vår by och skulle till Ghazni för att handla lite. 

De var 17 personer som reste dit och 10 stycken dog. Talibanerna hade placerat en bomb bredvid vägen och när det blev bilkö och stopp på vägen, och de passerade stället, exploderade plötsligt bomben. 9 stycken dog och resten, 8 stycken, skadades. 

De som dog var 9 kvinnor och barn.

En kvinna dog med tre sina barn. En kvinna som dog hade ett barn.

När de letade efter kvinnan som dog med sitt barn, fanns ingenting kvar av hennes kropp. Det var väldigt svårt att skilja resterna av deras kroppar, hennes och barnets.

Man kan aldrig veta om man kommer att dö när man reser någonstans. 

Många dör på grund av att det inte finns tillgång till vård och många dödas av talibanerna och av annat i kriget. 

Det är ju inte bara i Afghanistan som människor dör i förtid. 

Men det finns flera ställen och flera händelser som gör att afghaner har större risk att förlora sina liv.

Man kommer att dö i vilket fall som helst. Man vet inte var och när. 

Men här har alla som jag träffat, pratat om sin oro för att dö när de inte vill. 

De känner att de har mycket kvar att göra innan de dör.

**

Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.

Under hösten 2019 återvände Blankspots utsända reporter till Afghanistan för fjärde gången. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här.

Av | 19 december 2019

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Afghanistan Allt om Dagbok

Det brinner men brandkåren kommer inte – Dagbok från Kabul vecka 4

Längtan till vardagen i Sverige finns i många skepnader.

Inbrottsvåg skapar debatt och rädsla – Dagbok från Kabul vecka 3

Just nu får inbrottsvågen folk att glömma sin rädsla för talibaner och vara ännu mer rädda för tjuvar.

Tuff vinter för de utvisade – Dagbok från Kabul vecka 2

Snön har kommit till Kabul. Och med den kommer nya utmaningar.

Är smogen farligare än kriget? – Dagbok från Kabul vecka 1

Från gryning till skymning är Kabul den här tiden på året täckt av tjock svart giftig smog från alla koleldade kaminer.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.