Reportage om Sverige, Verkliga Sverige

Julia mötte döden i golvföretaget Tarketts fabrik – men någon rättegång ser det inte ut att bli

I november 2018 klämdes 24-åriga Julia Mannersten ihjäl under sitt arbetspass. Arbetsmiljöverkets utredning visade att golvföretaget Tarkett brustit och att riskerna med maskinen var kända innan olyckan.

Av Martin Schibbye 16 september, 2020

Nattskiftet mot den tredje november 2018 började som vanligt. Just den här kvällen jobbade Julia Mannersten på arbetslinje 219 eller på ”sliparna” som linjen kallades av kollegorna. 
Maskinerna hade varit vitmålade en gång i tiden men mycket av färgen var nu bortskavd. Över det grå betonggolvet gick gula linjer som markerade för besökare vart de inte skulle gå.

För att tillverka de världsberömda golvmattorna drogs de genom slip- och prägelvalsar av ett s-format dragverk. Julia kunde se över den översta valsen som var i brösthöjd. Någon gång efter fyra på morgonen gick hon fram till dragverket för att mäta tjockleken på golvmattan som rusade fram i hög hastighet.

Hon brukade inte jobba med just detta, men i början av vecka 44 hade hon placerats på avsnittet för slipning och prägling. 

Tanken var att hon skulle gå parallellt med en erfaren kollega och de gjorde hon också de första tre skiften under veckan.

Men, enligt Arbetsmiljöverkets utredning, inte på det fjärde och sista. 

Trots det fanns det ingen oro i rösten när hon vid halv tre tiden på natten, under en rast, ringde hem till pojkvännen Eric. Efter passet slut 06.00 skulle hon ta bilen hem till honom. De senaste dagarna hade de varit uppspelta. På måndagen hade de den första bokade tiden hos mödravårdscentralen.

Under tiden hon studerade till hälsopedagog på Högskolan i Halmstad, återvände hon varje år till sommarjobbet på Tarkett. Som många andra på fabriken arbetade hon femskift, vilket innebar två förmiddagar, två eftermiddagar följt av två nätter – sedan var hon ledig i fyra dagar. 

Julias plan var att jobba fram till sommaren, när barnet skulle komma. Spara ihop pengar och köpa ett hus tillsammans med Eric. 

På bilderna i Tarketts egen utredning som Blankspot begärt ut från Arbetsmiljöverket ser man den gulmålade varningslinjen på plattformskanten. Men det är också allt som skyddar mot indragning.

Instruktionen var att mäta manuellt genom att med ett verktyg knipa runt mattan. Max 0,04 millimeters tjocklek krävdes för att golvet skulle bli godkänt.

Det hände ofta att mätverktyget fastnade och höll på att åka in i dragverket, berättar en tidigare anställd för Blankspot. 
– Antingen släppte man då mätverktyget så det krossades mot valsen, eller så hann man rycka loss det i sista stund.

I bolagets egen internutredning som utfördes av en stor grupp människor inne på fabriken och skrivits under av platschefen Patric Olsson och huvudskyddsombudet Lars Andersson konstateras också att det inte var första gången det skedde en olycka på platsen: Någon vecka före Julias död, den 23 oktober skedde ett tillbud på samma linje, vid sliparna. En kollega till Julia fastnade med mätverktyget men hann rycka undan handen. Men någon dokumentation från den händelsen finns inte kvar. Tarketts förklaring är att man alltid efter alla tillbud ”observerar den fysiska arbetsmiljön och momentet” men att denna dokumentation inte arkiveras. 

Tillbudet ledde heller inte till några åtgärder. 

Sex år före händelsen gjorde företaget också en egen riskanalys. I det interna riskanalysdokument som upprättas 2012 och som Blankspot begärt ut från Arbetsmiljöverket konstaterar Tarkett själva att det är en trång plats med ojämnt golv. Vid själva dragverket M27 råder det ”risk för indragning” dessutom saknas varningsskyltar.

I riskanalysen står också att det inte finns någon nödstoppslina. Enligt de åtgärder som Tarkett skissar på 2012 ska ”en arbetsgrupp ta fram rätt placering av nödstoppslina” och att bolaget ska införa ett sätt att ”mäta automatiskt”. 

I dokumentet föreslås också att en skylt sätts upp med texten ”risk för indragning”. 

Den föreslagna åtgärden daterades den 30:e april 2012. 

Även i ett uppföljande dokument som rör riskbehandling för maskinutrustning upprättat tre år senare 2015 konstateras återigen att man bör installera ”nypskydd” och nödstoppslina som ”operatören kan nå” på alla dragverk för att förhindra risken för indrag. 

Men i november 2018, vid Julias sista skift för veckan, saknades en nödstoppslina samt fysiskt skydd mot indragning på plats. Det fanns en varningsskylt under valsen i högra hörnet. Bortom räckhåll på manöverpanelen fanns en nödstoppsknapp och en skylt som varnade för rörliga delar. 

När en kollega väl hann fram till knappen var det redan för sent.

Kollegorna på nattskiftet gjorde hjärt- och lungräddning, samtidigt som de ringde Jimmy, Julias pappa och berättade att hon hade fastnat i en maskin och att ambulansen var på väg.

På anslagstavlan i köket hemma hos Julia Mannerstens föräldrar sitter en bild på en leende Julia. Pappa Jimmys favoritbild. 

En bild från tiden innan allting slogs i bitar. Medan Jimmy lagar mat berättar han att hennes rum fortfarande, två år senare, står orört. 

Ibland går han in där när tankarna snurrar allt för snabbt. För att samla kraft. 

– Jag försöker sätta mig där ibland när jag tänker på henne. Det får nog vara orört ett tag innan man klarar av att röra det, säger han. 

Jimmy hade arbetat på Tarkett i över 30 år. Kollegorna hade hans mobilnummer. Det var han som fixade det första sommarjobbet till dottern. Hon gillade och trivdes i den bullriga och manliga miljö som produktionen kunde vara. 

– Jag var så glad över att min dotter trivdes på fabriken. 

Sommaren 2018 var den fjärde som hon jobbade, och hon hade tackat ja när hon blev erbjuden förlängt kontrakt över hösten.

I dag kan han inte ens se på fabrikens skorstenar. Valet han fick var att återgå till arbetet eller säga upp sig själv med lön en tid framåt – och så fick det bli. Men han fick ingen hjälp med en utbildning eller nytt jobb. 

Julias syster Hanna har varit sjukskriven sedan det hände, men är nu föräldraledig sedan juni 2020. Julias fästman Eric har först nu kunnat återgå på heltid till sin tjänst som lärare.

– Det är jobbigt för alla precis hela tiden. Man går hemma hela dagarna och tänker på detta, berättar Jimmy.

Men att börja jobba igen, på samma jobb där hans dotter omkom går inte. 

Hans intryck är att polisen gjort en ordentlig utredning, men han tror inte alla vågat berätta. 

När polisen inledde sina förhör med kollegorna delade ledningen ut ett A4 med instruktioner. Formuleringarna i det väckte starka känslor bland personalen. I ett 20-tal punkter instruerades arbetarna att: ”ta nödvändig tid på dig att fundera innan du svarar på en fråga men överdriv inte. För lång betänketid kan tolkas som att du inte är uppriktig och försöker konstruera ett lämpligt svar”. 

Ledningen skrev också att ”Det är också lätt att säga att en viss åtgärd inte har vidtagits bara för att det är länge sedan man gjorde den eller för att man inte haft konkret anledningen att vidta åtgärden. Riskanalysarbete kan vara exempel på en åtgärd av nu angivet slag”.

Som svar på frågan om varför man delade ut instruktionerna skrev Tarketts platschef i fjol att: ”När det gäller informationsmaterial inför förhören så var det generell information som delades för att hjälpa medarbetare att förstå den juridiska processen, något som kan vara väldigt stressande för personer som inte är vana vid sådana processer. Det är olyckligt om vissa har uppfattat stödet som instruktioner.”

Men Jimmy tror att det är precis som vad skett. 

– Jag är osäker på om alla sagt sanningen i förhören. Det är det man är rädd för, att de inte sagt allt, säger Jimmy. 

Sedan dottern dog av sina klämskador har familjen i två års tid väntat på att åklagarens förundersökning ska bli klar så de får veta vad som hände och om det blir någon rättegång eller inte. 

Parallellt har också arbetsmiljöverket gjort en egen utredning. I den framkommer det att flera inspektioner utförts på fabriken under de senaste åren. 

Den 19 september 2018, drygt en och en halv månad innan Julia dog, inspekterade Arbetsmiljöverket fabriken och kunde konstatera att Tarkett hade ”haft ett flertal allvarliga olyckor eller tillbud med koppling till brister i arbetssätt kring säkra stopp. Vid inspektionen fördes därför diskussioner kring den rådande säkerhetskulturen.”

I verkets rapporter under åren framkommer också flera av de incidenterna: I början av sommaren 2018 fastnade en kollega till Julia i en emballagemaskin och krossade käken på tre ställen. Efter olyckan stoppades arbetet vid maskinen och linjechefen tillsammans med säkerhetsansvarige på fabriken gjorde en riskanalys och konstaterade att maskinen var säker. Att det var ett ”handhavandefel” som lett till olyckan då varningsskyltar ignorerats och grindar som borde varit stängda öppnats. Det framgår av Tarketts svar till Arbetsmiljöverket som Blankspot har läst.

Efter fyra timmar återupptogs arbetet igen.

Även på andra avdelningar skedde det incidenter, enligt Arbetsmiljöverkets rapporter: En kille skadade benet i en truck. En annan fastnade med handen i ett rör. Ytterligare en medarbetare fick ett järnspett i ansiktet och slog sönder tre tänder.

Och i början av september klämde en fastanställd kvinna sig i samma dragverk som Julia senare fastnade i.

Verkets inspektör skrev efter besöket månaden innan Julia dog att Tarkett ”saknar en skriftligt dokumenterad beredskapsplan med rutiner och instruktioner som gäller i händelse av olyckor och nödsituationer eller andra situationer som kräver omedelbara åtgärder för att skydda arbetstagare…”

Arbetsmiljöverket gav ledningen fyra månader att förbättra sig, enligt dokumentet som Blankspot har läst.

Ett uppföljningsbesök var planerat att genomföras den 23 januari 2019.   

Men då var Julia redan död och begravd. 

Vad Arbetsmiljöverket nu i efterhand bedömer som de bakomliggande orsakarna till dödsfallet är sekretessbelagt. 

Det som kan utläsas av offentliga handlingar är att mot bakgrund av bolagets egna riskanalyser och tidigare tillbud så beslutar sig verket efter utredningen för att lämna in en åtalsanmälan för ”misstanke om Arbetsmiljöbrott” där man skriver att: “Tarkett inte har fullgjort sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagstiftningen”. 

Ett beslut som bland annat baseras på att arbetsmomentet med manuell mätning inte hade riskbedömts. 

Vidare bedömer verket att Tarkett har underlåtit att följa flera bestämmelser i arbetsmiljölagstiftningen och dessutom att ett antal skyddsansvariga” inte har fullgjort sina skyldigheter” enligt arbetsmiljölagstiftningens tredje kapitel. 

Men om någon ”har gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet ha åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat denne till förebyggande av ohälsa eller olycksfall” – det överlåter verket till åklagaren att bedöma. 

Med andra ord har man inte utrett skuldfrågan närmare. 

Verket skriver heller inget om varför de egna inspektörerna inte upptäckt bristerna på maskinlinjen. 

I debatten som följt efter händelsen har det rests krav på mer resurser till Arbetsmiljöverket och fler inspektioner på arbetsplatserna. Men frågan är om det hade hjälpt?

Riskerna var identifierade och verkets inspektörer var på plats kort innan olyckan utan att reagera. 

För en utomstående verkar det självklart att misstag begåtts. Hade det funnits ett skyddstopp på plats hade Julia levt idag. Hade företaget följt och agerat på sina egna riskanalyser skulle dragverket vara inbyggd och skyddat. 

Så varför gjordes det inte?

Enligt Peter Johansen som är sektionschef vid Arbetsmiljöverkets region Syd så är inspektionerna ”en ögonblicksbild som inte kan ge en heltäckande bild av de arbetsmiljöbrister som finns”. 

För att arbetsplatser ska vara säkra och trygga för de anställda menar han att det är arbetsgivarens ansvar att systematiskt undersöka, riskbedöma och åtgärda arbetsmiljörisker.

I ett skriftligt svar på Blankspots frågor skriver han att ”Det inträffade är förfärligt och ska inte få hända. Arbetsgivaren har ansvaret för att ingen blir sjuk, skadas eller dör på arbetsplatsen. Att åtgärda allvarliga brister är en viktig del av det systematiska arbetsmiljöarbetet. Vi ser mycket allvarligt på om det inte görs”. 

Men han ser ingen anledning till självkritik mot hur inspektionerna gått till under åren utan skriver: ”Det är arbetsgivaren som har bäst kunskap om vilka risker som finns på arbetsplatsen och som har ansvar att förebygga och åtgärda riskerna. Arbetsmiljöarbetet görs alltid bäst i samråd med skyddsombud och arbetstagare”. 

Tarkett har försett Arbetsmiljöverkets utredning flera bilder på hur det ser ut på platsen efter olyckan: Hela produktionslinjen har byggts om. 

En grind har satts upp som endast kan öppnas om valsarna står stilla. Öppnas den under drift så stängs maskinen av. Nya skyltar om att tillträde är förbjudet under drift har satts upp och platsen för att mäta mattan manuellt har flyttats.

Under tiden som fabriken byggts om och utredarna jobbat på har Julias pappa Jimmy ryckt till varje gång han sett notiser om arbetsplatsolyckor inom industrin på nyheterna. 

De stora rubrikerna har ofta uteblivit. Det verkar vara förbehållna för de spektakulära fallen där björnar och vargar äter upp människor. 

Inte de otaliga dödsfallen inom industrin. 

– Varje gång man ser nyheter om olyckor på arbetsplatser väcker det tankar, säger Jimmy. 

Sedan det där samtalet från en kollega kom tidigt på morgonen har tiden gått i slowmotion. 

– Man får inget vettigt gjort. När man går och lägger sig tänker man på hur de kan komma undan.

Jimmy är inte ensam om de tankarna.  Runt om i landet fortsätter det under våren 2020 att rapporteras in dödsolyckor till Arbetsmiljöverket.  

I januari omkom en arbetare efter att ha träffats i bröstet med en spikpistol, i februari kördes en pendeltågsarbetare över av tåget. I mars fick en kranbilsarbetare lasten över sig. I april föll en byggnadsarbetare från en ställning och en linjemontör dog av starkström. I maj omkom en lastbilschaufför och en anläggningsarbetare fick ett betongblock över sig, en annan fick en cirkelsåg genom halsen och en hissmontör klämdes ihjäl i schaktet. I juni spetsades en arbetare av en plockrobot, en chaufför föll från flaket och en annan klämdes ihjäl mellan en hjullastare och en dieseltank.  

I juli föll en ställningsbyggare mot sin död och två personerna hittades döda i en vätgastank i Uppsala.

De täta dödsfallen driver upp en redan dyster statistik. Antalet människor som dör i industrin har ökat de senaste åren vilket fick regeringen att ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att göra en analys av omständigheterna som föregick de dödsolyckor i arbetslivet som skedde under år 2018 och första halvåret år 2019.

Däribland händelserna på Tarkett. 

Utredningen som leddes av nuvarande Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark visade svart på vitt det många larmat om: Efter en period av fallande siffror så har minskningen av antalet arbetsplatsolyckor avstannat och ligger nu på 40 till 60 per år. Det är med andra långt kvar till regeringens nollvision om att ingen ska behöva gå till jobbet för att aldrig komma hem. 

Utredarna konstaterar också att det ”sannolikt hade varit möjligt att förebygga de allra flesta händelserna genom fungerande arbetsmiljöarbete”.

I alla de dödsfall som utredarna analyserade fanns det flera gemensamma nämnare. Dels så var det ofta moment som arbetaren inte brukade utföra eller som uppstod tillfälligt. Vid flera fall var det första gången som arbetstagaren skulle utföra den aktuella uppgiften. 

Ett år efter att rapporten presenterades menar arbetsmarknadsminister Eva Nordmark att den enskilt viktigaste åtgärden för att dödsolyckor i arbetslivet är en fungerande samverkan om arbetsmiljön lokalt. 

– De allra flesta arbetsgivare och företag i Sverige tar sitt arbetsmiljöansvar på största allvar. De följer de arbetsmiljöregler som gäller, utbildar sina anställda och samverkar med myndigheter och skyddsombud. Men det finns arbetsplatser där det inte fungerar bra. Där det saknas skyddsombud och där det brister i samverkan, säger Eva Nordmark. 

Utredningen konstaterade också att det ofta saknades riskbedömningar av de aktuella tillfälliga momenten. 

I flera fall så reagerade inte heller företagen på avvikelser och efter incidenter vidtogs inte lämpliga säkerhetsåtgärder. Utredarna konstaterar också att hade tillbud och mindre allvarliga olyckor som ägt rum före dödsolyckorna utretts ordentligt hade det eventuellt förhindrat dödsolyckorna.

Detta föranledde Eva Nordmark och regeringen att i våras gå fram med ett skarpt lagförslag om att låta de regionala skyddsombuden få tillträde till fler arbetsplatser.

– Tyvärr röstade de borgerliga partierna i riksdagen med stöd av Sverigedemokraterna ner förslaget. Ett djupt beklagligt beslut. Vi vet från forskningen att skyddsombuden har en särskilt viktig roll. Deras branschkunskap och uppdrag att i samverkan med arbetsgivaren kontrollera risker i arbetsmiljön gör att det oftast går att undanröja farliga moment och hinder innan det är försent. De ställer tydliga krav på arbetsgivaren att rätta till brister, säger arbetsmarknadsministern som också poängterar att lagstiftningen inte hängt med i utvecklingen på arbetsmarknaden. 

Men att ge ytterligare makt till facken på arbetsplatser utan facklig representation riskerar att underminera det lokala arbetsmiljöarbetet, menar Svenskt Näringslivs Amelie Berg, jurist och arbetsmiljöexpert.

I en debattartikel i SvD skriver hon: ”I stället för att utöka den fackliga regionala skyddsombudsverksamheten föreslår vi att det införs ett system med oberoende arbetsmiljörådgivare som får ett särskilt uppdrag att stötta främst de små företagen i deras arbetsmiljöarbete”.

Men Eva Nordmark menar att skyddsombuden är nyckeln.

Framför allt eftersom det på en arbetsmarknad med stor rörlighet och allt fler företag med få anställda ofta saknas skyddsombud. 

– Var tredje dödsolycka i byggbranschen sker exempelvis idag på arbetsplatser där det inte finns lokala skyddsombud eller där de regionala skyddsombuden inte har tillträde, säger arbetsmarknadsministern. 

Mot bakgrund av att det vanligaste straffet för vållande till annans död på jobbet är villkorlig dom och böter är inte heller regeringen främmande för att skärpa straffen.
– Företag som medvetet försummar anställdas rätt till en trygg och säker arbetsmiljö ska straffas. Vi ska inte ha oseriösa företag som leker med människors liv och hälsa på svensk arbetsmarknad. Regeringen höjde maxbeloppet för företagsboten vid årsskiftet från 10 miljoner till en halv miljard kronor. En tydlig straffskärpning för företag som begår allvarliga arbetsmiljöbrott. Jag utesluter inte att fler åtgärder kan komma att behöva vidtas framöver, säger Eva Nordmark.

Medan politiker debatterade och utredare, politiker och åklagare jobbade på så gick tiden. För varje vecka som passerade blev familjen Mannersten hemma i Ronneby allt mer oroliga över att det inte skulle bli någon rättegång. 

På födelse- och årsdagar samlades de närmaste vid graven; Familjen, syskon, pojkvännen med familj. 

– Det är fint vid graven, mycket blommor. Men tufft, så vi åker alltid dit tillsammans, berättar Jimmy.

Familjen lever varje dag med saknaden. Men det är inte bara en dotter som saknas, livet i den lilla staden vid kusten är förändrat för alltid. 

– Folk man möter stirrar ner i gatan. Men alla tycker nog att det är hemskt att det får gå till så här, säger Julias pappa Jimmy.

Men han dömer inte de som inte pratar med familjen efter olyckan. Många är beroende av Tarkett. 

Under coronapandemin har golvtillverkaren gått för högtryck.  Vinylgolv av den typen som tillverkas i Ronneby efterfrågas inom sjukvårdssektorn, framförallt vid de tillfälliga fältsjukhus som byggts upp i kampen mot coronaviruset. 

Som ett resultat av koncernens framgångar är i dag Tarkett med sina omkring 13 000 anställda inte bara Ronnebys överlägset största privata arbetsgivare utan också en av de största golvtillverkarna i världen. Många i samhället har jobbat här och nästan alla känner någon ”tarkettare”. 

Men det finns de som vågat sig fram för att prata. 

– Det betyder mycket att de tar sig de minuterna och det är en tröst att veta att de tänker på oss, säger Jimmy.  

Att de juridiska processerna tar tid när det gäller arbetsmiljöbrott har flera förklaringar. En av dem är själva lagstiftningen i sig. 

Det som åklagaren har att bevisa är inte att en gärning lett till någons död, utan tvärtom att bristen på aktivitet gjorde det – att det handlat om ”oaktsamhet” före olyckan.

Ingen i Sverige har heller någonsin dömts till fängelse för arbetsmiljöbrott som lett till döden eller allvarlig kroppsskada. Det absolut vanligaste straffet för vållande till annans död på jobbet är villkorlig dom och böter.

Vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i Malmö har åklagaren Christer Forsman i snart två år arbetat med att söka svar. 

Våren 2019 sa han att utmaningen var just att ”lokalisera om det finns någon som kan hållas ansvarig och det är ofta svårt att hitta en enskild individ”.

I ett mail i början av augusti skriver åklagaren att han ”på grund av rådande förundersökningssekretess inte kan lämna någon kommentar i sak”. 

Det han utreder rubriceras som misstanke om arbetsmiljöbrott, alternativt vållande till annans död. 

Även Tarketts informationsavdelning i Paris menar att det i dagsläget är för tidigt för att de ska kunna ge en kommentar till olyckan eller dess efterspel. 

De hänvisar till förundersökningssekretessen och vill av respekt för åklagarens arbete inte förekomma ett beslut genom att ”spekulera kring potentiella utfall”. 

På ett generellt plan menar Tarkett att säkerhetsarbetet är ett ständigt pågående arbete i hela koncernen: ”Vi har arbetat väldigt hårt de senaste åren med att göra våra fabriker så säkra som möjligt och har få tillbud”. 

På frågan om varför de inte åtgärdat de brister koncernen själva konstaterat i riskanalyserna från 2012 och 2015 svarar informationsavdelningen skriftligen att: ”Vi ser alla olyckor och incidenter som allvarliga och har standardiserade rutiner för att analysera dem. Det finns också en strikt handlingsplan för varje fabrik i detalj för bedömningar av de specifika riskerna som på Tarketts produktionslinjer. Denna plan överses även på högsta verkställande ledningsnivå.” 

Under slutet på sommaren 2020 fick så familjen Mannersten till slut svart på vitt veta, det de länge anat. 

Att det inte ser ut att bli någon rättegång.

– Vi pratade med målsägarbiträdet Per Swahn häromdagen och fick då veta att det som skett inte är något ”grovt brott” och då blir det ingen rättegång, säger pappa Jimmy på telefon. 

Orsaken till att det inte blir en rättegång får de förklarat för sig är att åklagaren trots de allvarliga bristerna inte kunnat peka ut vem som är ansvariga för dem eller att någon av cheferna begått en oaktsamhet som är straffbar. 

– Det tycker vi är konstigt eftersom det två veckor innan skedde en likadan olycka. Om man hade tagit det på allvar hade ju detta aldrig hade hänt, säger Jimmy. 

Men att det inte blir en rättegång behöver inte innebära att åklagaren inte anser att något brott begåtts.

För brott där påföljden är begränsad till böter och villkorig dom som stöld, snatteri, trafikförseelser och arbetsmiljöbrott används ofta något som kallas för strafföreläggande. 

Ett strafföreläggande innebär att åklagaren anser att det finns bevis för att ett brott har begåtts, men väcker ändå inte åtal, utan skickar en blankett till Tarkett på vilken de accepterar bötesstraffet. 

– Att bolaget får betala en företagsbot kring en miljon är inget som känns för en global koncern. De tar på sig ansvaret och betalarna böterna, sedan är det över enligt dem, säger Jimmy. 

Hur känns det?

– Vi tycker det är hemskt, att det kan få gå till så. Att det bara kan rulla på. Vad är då Julia och hennes kollegor värda för Tarkett? Det är bara för bolaget att ta in en ny nästa dag. 

Uppdatering 16/9: Efter att reportaget publicerades har åklagaren till P4 Blekinge dementerat uppgifterna om att han inte kommer att väcka åtal. När eller om så sker är dock fortfarande oklart, ”Utredningen närmar sig ett slut, men jag vågar inte säga när beslut tas. Jag vill inte föregå någonting utan vi får se vart utredningen landar,” säger åklagaren till SVT.

Läs också:

**

Blankspot är en oberoende läsarfinansierad reportagesajt som belyser vita fläckar i Sverige och världen, platser som sällan sätts under ett journalistiskt sökarljus. De här reportaget du läst är precis som våra andra tillgängligt och fritt eftersom personer stöttar oss månadsvis eller årsvis. Läs mer om hur du kan bli medlem och stödja våra reportage här.

Av Martin Schibbye