Kampen mot döden på akuten i Kabul

Av Francesca Mannocchi & Alessio Romenzi | 20 juni 2018

Över 10 000 civila dog eller skadades i våldsdåd förra året – ett av de värsta åren i Afghanistan det senaste decenniet. FN har erkänt att den “lågintensiva konflikten” återigen eskalerat till krig. Hundratusentals människor har flytt från sina hem och enligt vissa beräkningar har talibanerna och andra väpnade grupper tagit kontrollen över 70 procent av landet.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

Den här artikeln publicerades ursprungligen av IRIN News, en nyhetsorganisation som fokuserar sin rapportering på humanitära kriser. Läs artikeln på engelska här. IRIN är inte ansvariga för översättningen. Bilderna är tagna av fotografen Alessio Romenzi.

Men vad betyder egentligen sådan statistik för människor som lever i Afghanistan?

Francesca Mannocchi och Alessio Romenzi tillbringade nyligen tio dagar på Surgical Centre for War Victims, ett sjukhus i Kabul för civila patienter. Där möttes de av män, kvinnor och barn vars vardag avbrutits av splitter, kulor och landminor. De intervjuade också personalen som vårdar patienterna vars antal eskalerat i takt med våldet. 

En italiensk NGO, Emergency International, öppnade sjukhuset 2011 – samma år som USA invaderade landet för att driva ut talibanerna. 2017 var sjukhusets svåraste år med fler än 12 nya patienter i snitt om dagen. I maj i år hade sjukhuset sin tyngsta månad någonsin med över 400 nya patienter.

Nedan följer några av deras berättelser.

Foto: Alessio Romenzi. Bilden skyddas av upphovsrätt.

”Sådant är livet här. Dina barn leker och plötsligt sveper en kula ner från bergen.”

Muhammad Youssef, 38, jordbrukare från Ghazni-provinsen söder om Kabul vars två-årige son förlorade armen efter att ha blivit skjuten.

“Min fru och jag arbetade. Vi är bönder, ödmjuka människor. Jag sa att jag skulle gå för att tvätta och gick mot vårt hus. En bit bort spelade våra barn fotboll.

I bergen omkring oss slåss talibanerna mot regeringsstyrkorna. De strider varje dag, regeringstrupperna och talibanerna, varje dag.

Vi har vant oss.

Medan jag tvättade hörde jag plötsligt ett tjut. Jag öppnade dörren och min son sprang in i korridoren medan han skrek ‘mamma, mamma, mamma!’.

Hans arm var borta. Den högra armen var borta.

Jag lyfte upp honom och körde honom till närmaste klinik, hit.

Det tar två och en halv timme att ta sig hit från vår by; två och en halv timme av skrik och gråt.

Läkarna förklarade att kulan kommit uppifrån och avfyrats från distans, för hade en så stor kula träffat min son från nära håll hade den slitit sönder hans kropp.

Nu rev den av hans högra arm och snuddade vid hans mage och högra ben.

De säger att han hade tur, för hade den träffat hans kropp istället hade den punkterat inre organ.

Tur, säger de.

Sådant är livet här. Dina barn leker och plötsligt sveper en kula ner från bergen.

Bergen… så vackra, men så farliga.

Plötsligt förstör en kula ditt barns liv, helt i onödan. Och du kan ingenting göra.

Du hör honom gråta. 

Du ser ögonen på ett barn som redan blivit bittert, och kanske kommer vara bitter för resten av sitt liv.“

Foto: Alessio Romenzi. Bilden skyddas av upphovsrätt.

 ”Jag är bara en flicka och nu är jag dessutom en börda för min familj.”

Sabrai, 16, måste lära sig att gå igen. Delar av hennes högra ben behövde amputeras efter att hon klivit på en landmina. 

“Vi är nomader. Vi flyttar runt med våra tält och får över hela landet.

Jag kan varken läsa eller skriva och vet ingenting om kriget. Jag är bara en flicka.

Vi satte upp våra tält i ett område vi redan kände till. Både förra och förrförra året hade vi vallat fåren där.

Jag minns en blomsterrabatt, och ett träd i närheten av blommorna som jag inte kom ihåg att jag sett förut.

Det var vår och allt var så vackert.

Jag gick mot trädet.

Plötsligt exploderade allt.

När jag öppnade ögonen såg jag att mitt ben saknades.

Vi var uppe bland bergen och där finns ingenting i närheten. Bara bergsluttningar där fåren betar, sjukhus behövs inte. Men jag behövde det. Mitt ben var borta.

Mina bröder hämtade två träbitar, la dem på axlarna och mig ovanpå. De vandrade så i timmar för att ta mig till sjukhuset.

Jag är bara en flicka och nu är jag dessutom en börda för min familj.

Men jag tycker jag har haft tur, jag kunde varit död nu. Istället saknar jag bara några fingrar och ett ben.”

Foto: Alessio Romenzi. Bilden skyddas av upphovsrätt.

”Jag ville få folk att inse att Afghanistan kan vara så många olika saker – inte bara krig och våld. Men nu tror jag inte längre på det.”

Ali Khan Eshag, 28, överlevde en självmordsattentat när han skulle registrera sig för att rösta, men brännskadades allvarligt i ansiktet. 

“Jag satt på min motorcykel, som jag gör varje dag. Letade efter ett av ställena som delar ut registreringskort till nästa val.

En bit bort stod en polis, jag körde mot honom för att fråga om jag kunde rösta på kontoret som han vaktade.

Jag minns att han sa ‘ja’ innan världen exploderade.

Det första jag såg när jag öppnade mina ögon var ett barn som sprang mellan döda kroppar och skrek ‘mamma, mamma!’.

Två eller tre poliser låg döda bredvid mig tillsammans med ett dussin andra kroppar; män, kvinnor och barn som fortfarande hade skolväskorna på ryggarna.

Först förstod jag inte att hela mitt ansikte var sönderbränt. Jag kände bara en smärta i mitt ben och såg att det träffats av splitter.

Efter två dagar på sjukhuset tittade jag mig i spegeln, såg mitt ansikte och tänkte att inget kommer längre vara som förut. Mitt ansikte kommer aldrig bli detsamma igen. Mitt liv kommer aldrig bli detsamma igen.

Jag har inget hopp om framtiden längre, tror inte att det är någon idé att fortsätta studera.

Min fru kan varken läsa eller skriva. Båda två arbetade som skräddare för att jag skulle ha råd att utbilda mig. Jag pluggade samhällsvetenskap för att förstå vårt lands historia och kunna undervisa om traditioner från alla Afghanistans olika befolkningsgrupper.

Jag ville få folk att inse att Afghanistan kan vara så många olika saker – inte bara krig och våld.

Men nu tror jag inte längre på det.”

Foto: Alessio Romenzi. Bilden skyddas av upphovsrätt.

”Jag betalar ett väldigt högt pris för valet att stanna i Afghanistan”.

Edhaiat, 38, har jobbat som kirurg vid Surgical Centre for War Victims sedan 14 år. Han har valt att inte uppge sitt efternamn. 

“För att förstå landet behöver du bara se på patienterna som är här. Se antalet och deras ansiktsuttryck.

Afghanistan har förändrats. Det är inte längre säkert, myndigheterna är korrupta.

Men det som smärtar mest är att folket har förlorat hoppet. För varje dag förlorar fler människor sin tro på att livet kan bli bättre.

Snart har vi alla gett upp.

För längesedan, runt 2004, kändes allt annorlunda. Men sedan 2014 lever vi i ett helt nytt Afghanistan.

Människor vill fly. Landets bästa människor ger sig av.

Jag är fortfarande kvar för min familj, för min mamma, pappa, mina barn, mina grannar… mitt folk. Men jag betalar ett väldigt högt pris för valet att stanna.

Priset jag betalar är konstant rädsla. Priset är att se mig själv i spegeln och se äldre ut än mina år. Jag har blivit gammal av pressen från mitt jobb.

Men jag stannar för att jag vill se mig själv som någon som arbetar hårt, och för att ge hopp åt mina medmänniskor.

Jag är rädd varje dag som jag lämnar mitt hus. 

I går arbetade jag här på sjukhuset. Efter mitt skift väntade jag utanför på min transport.

Plötsligt kom en bil emot mig i hög fart.

Säkerhetspersonal försökte stoppa den, men den stannade inte.

Jag tänkte ‘nu är det slut’.

Men jag rörde mig inte ur fläcken. Bilen var väldigt nära och jag tänkte att det är bättre att dö direkt än att gå igenom lidandet jag ser varje dag här på sjukhuset.

Bilen körde förbi. Men rädslan för att plötsligt dö är med mig varje ögonblick.

Att bo i Kabul gör dig rädd och berövar dig din framtidstro. Jag har sett för mycket smärta.

Varje person som anländer hit är ett nytt sår i min själ. Inte bara min, vi känner alla likadant.

Det är inte normalt och det kommer aldrig att bli det.”

Foto: Alessio Romenzi. Bilden skyddas av upphovsrätt.

”Jag upprepar ständigt att han inte får ge upp. Han måste vara stark.”

Omar, 52, och Nadim, 21, är fåraherdar från Bagram norr om Kabul. Delar av Nadims vänstra ben och arm har amputerats efter att han klev på en landmina.

”Vi överlever genom hårt arbete. Nadim är mitt enda barn. Hans armar och arbete är livsviktigt för oss. Han har alltid var en outtröttlig pojke.

En dag var hansom vanligt  på väg hem från fälten när en mina exploderade. Nu saknar han ett ben och en arm.

Jag tar hand om såren på den andra handens fingrar, på handen som är kvar.

Jag vill ingjuta förtroende, Nadim är så ung och han är en fin pojke. Han får inte ge upp.

Förhoppningsvis kommer läkarna ge honom en protes och livet kommer bli som vanligt igen. Jag upprepar ständigt att han inte får ge upp. Han måste vara stark.

Han saknar en arm och ett ben, men jag finns här för honom.”

**

En morgon förs två bårar in genom sjukhusentrén. En chockad pappa ser på i tystnad när läkarna närmar sig dem. Hans två söner, 12 och 14 år gamla, har blivit skjutna i huvudet.

Pappan, som ber om att få vara anonym, berättar att barnen hamnade i korseld mellan regeringstrupper och talibanerna i Ghazni-provinsen samma morgon.

Den äldre pojken ligger orörlig.

Han blöder ur näsan och munnen, och verkar titta långt bort medan läkarna för ner en andningstub i hans strupe.

Några minuter senare får pappan höra att hans äldsta son har dött.

— De slåss, talibanerna och armén. De slåss och vi är fast i mitten, säger han.

Den här artikeln publicerades ursprungligen av IRIN News, en nyhetsorganisation som fokuserar på rapportering från humanitära kriser. I samarbete med IRIN återpublicerar vi nu den på svenska. 

Av Francesca Mannocchi & Alessio Romenzi | 20 juni 2018

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Afghanistan

Blankspot på plats i Afghanistan

Blankspots redaktion gick för en vecka ut med en blixtinsamling för att kunna följa situationen på plats. Nu kommer den första rapporten från landet.

Vad händer med de som utvisas i kväll?

BLIXTINSAMLING. Vad händer med de utvisade när de landar i Kabul? Var tar de vägen? Hur klarar de sig den första tiden? Hur mår de? Vilken eventuell hjälp får de?

Natostyrkorna orsakar fler offer än talibangerillan i Afghanistan

Amerikanska flygangrepp kräver allt fler civila offer enligt FN men både USA och talibangerillan kallar siffrorna för felaktiga.

Krigskorrespondenten som fruktar freden

Wali Arian har bevakat kriget i Afghanistan sedan han var 19 år. Men till slut blev hoten från talibanerna så pass allvarliga att han inte längre kunde vara kvar i hemlandet. I dag är han orolig över att talibanerna villkorar fredsprocessen så att de lokala medierna kan tvingas ta flera steg tillbaka.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.