Konsten att fiska i grumliga vatten

Av Eskil Blohme | 31 oktober 2018

Två sportfiskeentusiaster från skånska Tågarp bestämde sig för att göra något åt sin hemmasjös grumliga vatten. Några år senare syns bottnarna på Växjös sjöar för första gången på årtionden.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Verkliga Sverige

Fjärden ligger blank, himlen är klarblå och majvärmen närmast kväljande. Men över den vita plastbåten blixtrar ett snöoväder. Fiskfjäll yr så att det är svårt att hålla ögonen öppna.

Vid relingen håvar Magnus Böklin, 46, och Jesper Björk Rengbrandt, 27, upp vitfisk som de öser över durken. Snart vadar de runt bland sprattlande mörtar, rudor och braxen. Fjällen lägger sig som ett glest snötäcke över dem.

Magnus lutar sig över relingen och vaskar ansiktet i det nästan kristallklara vattnet.

— Så skulle jag inte ha gjort för ett år sedan om man säger så, säger han nöjt.

Då liknade Södra Bergundasjön utanför Växjö mest en ärtsoppa.

Långvarig näringstillförsel från avlopp och jordbruk hade fått sjön att gro igen. Stack man ner handen under ytan försvann fingrarna redan efter några centimeter.

I dag slogs nytt rekord i siktdjup, 4,2 meter.

Anledningen är Magnus och Jespers reduktionsfiske.

— Det här är fantastiskt, jag ringer Andreas Hedrén på kommunen direkt, säger Jesper och tar fram sin mobil.

Det hela började 2013 när sportfiskeentusiasterna Magnus och Jesper bekymrat diskuterade vad som kunde göras åt deras hemmasjö i Tågarp som höll på att slamma igen. Magnus hade precis blivit pappa och var rädd att hans nyfödde son aldrig skulle få uppleva samma fiske som han fick som barn.

— Man vill ju inte att han ska växa upp och få höra att ”när pappa var ung kunde man både bada och fiska här, men så är det inte längre”.

Med sin fiskeerfarenhet och Jespers kunskaper från biologistudier (utbildad limnolog vid Lantbruksuniversiteten i Alnarp) bestämde de sig för att göra något åt saken på egen hand. De kom fram till att nyckeln var att reducera det stora vitfisk-beståndet. 

Tillsammans la de ner 1000-tals timmar på sin fritid och lyckades genom att ta upp vitfisken få sjön att klarna upp redan inom ett par år. Resultatet var så spektakulärt att de bestämde sig för att starta ett företag: Klara Vatten.

Genom ta upp mängder av vitfisk får djurplankton, som är deras huvudsakliga föda, en chans att öka sin population. Djurplankton äter växtplankton (alger) och sjön blir snabbt mindre grön.

En direkt effekt nås genom att reducera beståndet av braxen, eftersom arten gräver sig ner i botten för att leta efter mat.

Samma plats vid Södra Bergundasjön. Den stora bilden är tagen 14 maj i år, den lilla exakt ett år tidigare.

— När de bökar i bottensedimenten rör de upp ”gamla synder”, framför allt fosfor som lagrats där under årtionden av utsläpp, och gör sjöarna ännu mer övergödda, säger Magnus.

När algerna får växa ohämmat bildas så kallade cyanobakterier vilka gör vattnet olämpligt att bada i.

I maj förra året dog en häst efter att ha badat i skånska Vombsjön och enligt Jesper kan detta ha berott på just cyanobakterier.

— De är giftiga och kan vara farliga för småbarn och djur. Om, till exempel, en hund badar och sedan slickar sig på pälsen kan den dö, säger Jesper.

När tillräckligt med vitfisk har tagits upp blir vattnet snabbt mindre grumligt och rovfiskar som använder synen för att leta byte, som gädda och abborre, kan jaga effektivare. De äter mycket vitfisk och på så sätt kan sjön hålla sig klar under lång tid framöver. 

— De ska egentligen göra vårt jobb och hålla efter vitfiskbeståndet, vi hjälper dem bara lite nu i början, säger Magnus.

All rovfisk, som gädda, abborre och gös, slängs därför tillbaka. Några rudor far också överbord.

— Vi vill ju inte utrota någon fiskart, bara minska beståndet så att sjöarna mår bättre.

  • Ordlista

  • Vitfisk: Namnet beskriver fiskköttets färg. I Sverige benämns utvalda arter bland karpfiskar som ”vitfiskar”.
  • Sump: En behållare som sänks ner i vattnet för att förvara levande fisk
  • Ryssja: Ett passivt fiskeredskap av instängningstyp. Inuti ryssjan finns en serie avsmalnande strutar som fisken lätt kan simma in igenom, men har svårt att hitta ut bakvägen ur.

Nyckeln är att ta upp tillräckligt med vitfisk på kort tid, annars växer beståndet till sig redan till nästa år. För att uppnå en verklig skillnad behövs det tas upp ungefär 200 kilo vitfisk per hektar.

— Man kan likna det vid ett banklån, betalar du bara räntan varje år så försvinner inget av själva lånet, säger Magnus och rycker i i nätet så att Jesper kan håva upp den sista fisken.

Genom ett strategiskt placerat bottengarn lockas den våraktiva fisken in i en labyrint där den till slut simmar in i en fålla, från vilken den har svårt att återvända.

Varannan dag tömmer Magnus och Jesper fållan. Det är svårt att hålla rovfisken still när den ska slängas tillbaka. Magnus håller upp en stor gös för beundran, men med ett kraftigt slag med stjärten lösgör den sig från hans händer och dyker tillbaka ner i vattnet. 

— Det är som en sump. Fisken skadas inte eller mår dåligt av att vara här. Du märker hur pigg den är, säger Jesper.

Magnus och Jespers egentillverkade ”fiskfälla”.

På vinterhalvåret, när fisken är slö och söker sig till djuphålor, använder de istället noter. Det liknar ett stort lasso av nät som sakta föser ihop fisken. När lassot nästan är hopdraget håvas fisken upp på samma sätt som i bottengarnslabyrinten.

När fållan är tömd drar Magnus igång motorn och styr fören mot bryggan de lämnade för knappt två timmar sedan.

Fiskarna i båten når nu nästan upp över knäna, men fiskfjällovädret har bedarrat. Vårvärmen har tröttat dem och de har slutat sprattla. Det ser lite makabert ut.

 — Jag blev oerhört imponerad av vad Magnus och Jesper med sjön i Tågarp, på sin fritid dessutom, och bestämde mig efter några veckors provfiske att ge dem en chans, säger Andreas Hedrén, sjömmiljöansvarig i Växjö kommun, som väntat vid bryggan.

2015, när Växjö kommun aviserade att de ville göra något åt bristen på undervattensväxter i stadens sjöar, som dött till följd av bristen på solljus i det grumliga vattnet, tog Magnus och Jesper kontakt.

Andreas Hedrén, Jesper Björk Rengbrandt och Magnus Böklin. De menar att reduktionsfiske även kan gynna fågellivet i sjön genom att mängden ryggradslösa djur och undervattensväxter ökar.

Växjö är en av få kommuner i Sverige som nu använder reduktionsfiske för att förbättra vattenkvaliteten. Förutom Växjö är det bara Lund, Hässleholm och Vallentuna som har liknande projekt.

— Men det kanske blir ändring nu. Innan vårt projekt så fanns det inga resultat som pekade på att reduktionsfiske kunde göra en så här stor skillnad.

Just nu roterar Magnus och Jesper mellan flera sjöar: två kring Växjö, Häckebergasjön i Skåne och Vallentunasjön strax norr om Stockholm. I snitt tar de upp ungefär två till tre ton vitfisk varje gång de besöker en sjö.

När projektet drog ingång kunde Andreas inte drömma om att förändringen skulle bli så dramatiskt på så kort tid.

I augusti 2016, bara månader efter att Klara Vatten hade börjat fiska i Växjö-sjön, skulle ett konstverk upprättas. Vid invigning skulle en konstsimförening uppträda i sjön.

— Jag sa till arrangörerna att sjön brukar likna en ärtsoppa vid den tiden på året och de blev lite oroliga. Men redan till invigningen hade vattnet klarnat upp. Jag stod inkognito i folkmassan och det var roligt att höra folk säga ”kolla vad kul, man ser kropparna på dem”. Det hade varit otänkbart utan reduktionsfisket.

Det har gjorts försök att restaurera sjöarna kring Växjö tidigare, senast i slutet av 1990-och början av 2000-talet. Fisket bedrevs då genom trålning. Metoden har kritiserats för att skada fisken den fångar och riva upp sjöbottnarna, vilket frigör fosfor på samma sätt som när braxen bökar.

Jesper vid en av barriärerna som ska hindra vitfisken från att migrera tillbaka till Södra Bergundasjön.

Förmodligen togs det inte heller upp tillräckligt med vitfisk på kort tid, och i de sjöar där det gjordes kunde fisken snabbt migrera tillbaka från närliggande vattendrag.

Nu har kommunen satt upp barriärer i form av stengärden mellan sjöarna för att hindra vitfisken från att simma tillbaka.

— Men den främsta anledningen till att vi tror att vi kommer se en hållbar förändring är att vi sett till att minska näringstillförseln. Dels genom bättre rening av utsläpp, dels genom att bygga våtmarker i anslutning till sjöarna som fångar upp näringen.

Lokaltidningar har uppmärksammat, och mestadels hyllat, projektet.

Ett års fiske i Växjös centralaste sjö har, enligt Smålandsposten, lett till ”Bästa siktdjupet i Växjösjön på 200 år” och VxoNews jämförde sjöns vattnen med Medelhavets.

Men alla artiklar har inte varit lika positiva.

Tidigare användes galler som barriärer mellan sjöarna. Men många fiskar dog i vid gallret, kanske för att de stressades av fåglar tror Jesper.

— Det kunde ligga 30-40 abborrar vid gallret. Det såg inte alls bra ut. Men nu är det ju åtgärdat.

Detta togs upp i lokala medier och skamfilade projektets rykte.

— Generellt har jag varit väldigt nöjd med rapporteringen kring fisket. Men någon gång tappade någon ut en balja med fisk och  någon tidning skrev om det direkt. Det tyckte jag var lite onödigt, hur intressant är det liksom? Fiskarna städades ju upp direkt, säger Andreas

Bredvid Andreas skyfflar Jesper fisken i plastlårar. Senare på dagen ska några kräftfiskare komma förbi och ta delar av fisken. Resten av fångsten ska göras till biogas. Ett kilo vitfisk har ett energiinnehåll motsvarande cirka fyra deciliter diesel.

I bland väntar folk vid bryggan med korgar och påsar, ofta från olika delar av Asien. De använder gärna fisk, som av många uppväxta i Sverige klassar som ”skräpfisk”, till matlagning. Fisken delas ut gratis och Magnus och Jesper är glada över att all fisk tas tillvara.

Men i dag är det förutom Andreas, bara några äldre män och kvinnor som är ute och promenerar. Flera kommenterar spontant hur klart vattnet har blivit. 

— Förut klagade Växjöborna på lukten från sjöarna. Nu rör klagomålen bristen på badbryggor, säger Andreas Hedrén.

 

**

Denna text är en del av Blankspots reportageserie ”Verkliga Sverige” som kommer att pågå under tre års tid. Läs det första kapitlet från Skåne här, och läs mer om ”Verkliga Sverige” här. 

Har du idéer eller tips till vår resa genom resten av Sverige så hör av dig och gå med i facebookgruppen för den här reportageserien. 

Av Eskil Blohme | 31 oktober 2018

Utan dig – ingen journalistik

Genom att stödja oss ekonomiskt ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli supporter! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Blekinge nästa för reportageserien ”Verkliga Sverige”

Nu fortsätter reportageresan Verkliga Sverige och vår digitala gås flyger nu mot Blekinge. Vad tycker ni vi borde skriva om?

Konsten att fiska i grumliga vatten

Två sportfiskeentusiaster från skånska Tågarp bestämde sig för att göra något åt sin hemmasjös grumliga vatten. Några år senare syns bottnarna på Växjös sjöar för första gången på årtionden.

Hur ser framtiden i Vellinge ut?

I denna fjärde kulturanalys från Skåne tittar Brit Stakston närmare på civilsamhällets engagemang och hur sammanhållningen i ett samhälle sätts på prov när strategierna för att möta utvecklingen ser olika ut.

Höllvikens bibliotek tar sig an det digitala utanförskapet

Hur klarar ett folkbibliotek att möta samhällets utveckling? I denna tredje kulturanalys från Skåne tittar Brit Stakston närmare på bibliotekens förmåga att stödja medborgarna i en föränderlig digital tid där det är svårt att hänga med.