”Min kropp orkar inte mer”

Av | 14 februari 2017
  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

Josef är en av tusentals afghanska ensamkommande som ska utvisas till ett land han lämnade som liten och inte längre minns.
I veckan greps han av gränspolisen och fördes till Migrationsverkets förvar.

När Josef Moradi drog på sig matchstället, den där kvällen, visste han att det skulle bli tufft. De hade lottats mot Sifhälla i den första omgången av Svenska cupen. Dels var det bortaplan, Rösvallen, och dels skulle de möta ett lag han hade stor respekt för.
Det som sporrade honom och hela Åmålslaget, IF Viken,  var att vinnaren skulle få spela mot Degerfors, från Superettan, på hemmaplan.

Josefs styrka var energin. Tränaren beskrev honom som ”effektiv och energisk”. Det sades lite skämtsamt om Josef att han aldrig slutade springa – även om någon stod i vägen.
I en av sina första matcher mot Grums hade han i inledningen sprungit över motståndarlagets målvakt, inte en, utan två gånger.
Inte på något fult sätt – han vara bara överentusiastisk.

Tack vare att många var skadade hade han den här kvällen fått chansen att spela i A-laget – trots att han var junior. Under säsongen hade han bytt position, från ytterback till mittback, vilket hade gett utdelning direkt. Han utsågs nyligen till bästa spelare och mindes prisceremonin med värme. Applåderna hade inte velat ta slut.

För sin klubb var han mycket mer än bara en spelare. Han spred energi även utanför planen och var den första afghanen som kom till Åmål. När fler anlände åren efter blev han tolk och guidade in nyanlända i fotbollens värld. Trots att det bara är ett par år sedan, känns det som en annan tid. Ett annat Sverige.

Han hade alltid intalat sig själv att han ville lära sig spela som Lionel Messi, vara en framspelare, en som såg möjligheter och passningar som ingen annan.

Innan matchen drog igång hann han tänka att bara han får uppehållstillstånd så ska han göra slag i saken och resa till Spanien och se fotbollslaget Barcelona spela på Camp Nou.
Att resa utan att drivas av hunger och jakten på ett bättre liv. Att flyga som en fågel högt över den europeiska landmassa han tillryggalagt till fots.
Många av hans vänner hade fått stanna och säkerhetsläget i Afghanistan försämrats enligt ett nytt utlåtande från Migrationsverket.

Dessutom hade han äntligen lyckats få fram ett intyg på sin identitet. Det borde gå. Det måste gå. Det stora hindret var bara att Migrationsverket inte trodde på honom.
På fotbollsplanen hade han sitt nummer på ryggen och sin identitet som mittback.
Ingen ifrågasatte vem han var eller vad han kunde göra med en boll.

Så blåste domaren i den svarta pipan och det dova ljudet av fotbollens läder mot bredsidor fick honom att tänka på annat än Afghanistan under de kommande 90 minuterna.
Ropen från lagkamraterna, doften av nyklippt gräs, de starka strålkastarna, den förhöjda pulsen och adrenalinet gjorde sitt.

– När jag spelar fotboll och springer ut på planen, då glömmer jag helt och hållet bort mina bekymmer. Jag fokuserar bara på hur jag ska slå nästa passning på bästa sätt, säger Josef Moradi och ser ut genom fönstret utan fönsterhandtag, på Migrationsverkets förvar i Kållered söder om Göteborg.

Det har gått tre år sedan han kom som ensamkommande flyktingbarn till Åmål.
Nu kan han när som helst deporteras till Kabul.

16754579_1479948658695394_1479430367_n

Josef Moradi på hemmaplan i Åmål. Foto: Margareta Wahlström. 

Afghanistan har varit i krigstillstånd, mer eller mindre, i närmare 40 års tid. I flera flyktingvågor har människor flytt till grannlandet Iran: under Sovjetunionens ockupation på 1980-talet, under det blodiga afghanska inbördeskriget i början av 1990-talet, under talibanernas terrorvälde under slutet av 1990-talet och under USA:s och Natos invasion som inleddes 2001.

Majoriteten av de cirka två miljoner afghanska flyktingarna i landet är shiamuslimska hazarer från västra Afghanistan. Strax under en miljon av dem har status som registrerade flyktingar. Josef var inte en av dem.

Som barn fick han därför aldrig lära sig läsa eller skriva. Men att ha ansvar för över tvåhundra kor gjorde att han lärde sig att räkna redan vid ung ålder. Som papperslös med föräldrar som var flyktingar befann han sig olagligt i landet och han minns att han ständigt var rädd och att han ofta pratade med föräldrarna om att han inte ville leva så här.

– Jag kunde inte lämna hemmet utan att riskera att arresteras, berättar Josef.
Många av hans vänner värvades till armén och kriget i Syrien. Josef försökte få sina föräldrar att flytta, till Afghanistan eller en annan plats där de kunde leva ett riktigt liv.
Men föräldrarna sa att de inte kunde återvända, att de skulle bli dödade.

En kväll blev hans syster utsatt för ett våldtäktsförsök och Josef försvarade henne med knytvävarna.

– De slog sönder mina tänder, efter det sa jag till mig själv: jag kan inte leva så här. Jag kan inte bo här. Jag är värd ett bättre öde.

Under de följande dagarna pratade han med sin familj om vad han kunde göra.

– Min mamma sa till mig: Om du vill ha ett bra liv så måste du kämpa hårt, så då sa jag att jag ville försöka ta mig till Europa.

Hans mamma kramade honom farväl och sa att vad som än hände,  måste han vara beredd på allt.

I hopp om ett bättre liv lämnade Josef familjen i Iran med ett mål framför sig. Att skapa sig en framtid som gick att tro på.

Flykten började inte bra. Han fängslades redan i Turkiet och fick sitta inlåst i månader. I Grekland fängslades han igen och även i Bulgarien fick han se fängelsesystemet från insidan. Men det svåraste var vintern i gränslandet mellan Serbien och Ungern. Flera gånger var han beredd att ge upp. Under kalla nätter sittandes kring eldar av spillved ringde hans mammas ord i öronen och när det blev morgon satte han en fot framför den andra och fortsatte.

Steg för steg. Land för land.

Josef lärde sig snabbt att de fanns många av flyktingarna på väg mot Europa som hade pengar att betala sig förbi gränskontrollerna. Själv fastnade han och tvingades lämna ett spår av fingeravtryck efter sig.

– Jag hade inte pengar att betala smugglare för att ta mig förbi gränspoliserna.

I januari 2014 kom han till centralstationen i Malmö och blev placerad i Åmål.

– Jag tänkte att nu börjar mitt nya liv och jag försökte glömma familjen eftersom det var allt för smärtsamt att tänka på dem. Men de fanns där, djupt i hjärtat.

Utanför fönstret sänker sig solen över förvaret i Kållered. En av lamporna i besöksrummet är trasig och det blir mörkt snabbt. Utanför ser man rakt in i en gul tegelvägg.
Josef berättar samlat men är ändå omtumlad av att allt gått så fort de senaste dagarna. Det har bara gått ett par dygn sedan han greps.

Att sitta instängd är stressande och han berättar att i Facebookgrupper för ensamkommande afghaner där han tidigare läst om hur man lär sig svenska, möts man nu av bilder på de som tagit livet av sig, uppskurna armar och kommentarer som ”Vem vill ta självmord. Vi kan göra det tillsammans” och ”Nästa ska vara jag som ska ta mitt liv”. För att rädda andra offrar sig barn i desperation. En tar livet av sig i Ed inte långt från Åmål. Josef förstå sina landsmän: De är trötta, känner sig jagade, missförstådda och är livrädda.

– Jag fick besök av en läkare nyligen och jag sa till honom att jag inte orkar mer, jag bad om en medicin som gör att jag aldrig vaknar. Det är bättre att jag dör här i Sverige än blir bortglömd i Kabul.

Så blir han tyst ett tag.

– Kanske tiden för det är imorgon?

800px-Kabul_International_Airport_in_2008
Flygplatsen i Kabul dit de deporterade skickas. 

Utanför besöksrummet piper ett larm och en dörr går igen. I korridoren hörs snabba steg och ljudet av en nyckelknippa blandas med upprop i en kommunikationsradio. Till det yttre liknar det ett fängelse, med den enda skillnaden att alla här är oskyldiga.

Deras brott är att de sökt och fått avslag på sin asylansökan och bedömts inte frivilligt vilja återvända.

Det är också det jobbigaste, menar Josef, att han inte riktigt förstår varför han är inlåst?

– Är mitt brott att jag sökte asyl? Att jag gjorde som min mamma sa och kämpade mig hit för att få ett bättre liv?

Dagarna innan han greps funderade han mycket på om han skulle välja inriktningen mot svetsning eller maskinunderhåll på gymnasiets Industrilinje. Redan efter två år i Sverige hade han börjat på gymnasiet.

Det lutade åt maskinunderhåll. Han gillar att jobba med händerna och fräsa men också programmera, så det passade honom bra.

Men sedan polisen sökte efter honom inne i skolbyggnaden, hade han en klump i magen när han gick till skolan. Men han fortsätta ändå gå på lektionerna.

– Om polisen skulle ta mig i skolan hade mina vänner kanske trott att det fanns en orsak? Att jag var kriminell?

Men hans oro skulle visa sig vara obefogad. Hemma i Åmål har stora delar av Karlbergsgymnasiet engagerat sig för honom efter gripandet och eleverna spelar in filmer där de berättar om vad han betyder och vem han är.

Hans fotbollstränare har skrivit ett rekommendationsbrev till Migrationsverket där han vittnar om Josef Moradis goda karaktär och att han inte verkar äldre än de andra killarna i P17-laget.

För det är åldern som är problemet. Josef Moradi har inte haft några identitetshandlingar och Migrationsverket, liksom Migrationsdomstolen, menar att han är äldre än han säger sig vara.

Hösten 2014 gjordes ett ålderstest, och man röntgade hans tänder. Resultatet visade på fyra olika åldrar, men det fastslogs att Josef Moradi var 18,3 år och inte drygt 16 som han sa.
– Jag har läst sannolikhetslära på Karlbergsgymnasiet i Åmål, och om man räknar medelvärdet så blir det min ålder men så gjordes inte.
Efter att Migrationsöverdomstolen nekat prövningstillstånd stod hoppet länge till att Migrationsverket skulle acceptera de nya papper som Josef Moradi fått tag ifrån en bekant som rest till Afghanistan.

Identitetshandlingar som kunde stärka hans sak. Men det hade strulat med att lämna in de nya dokumenten och han var osäker på om de hade slarvats bort.

Det var därför han hade en dålig magkänsla när han den 26 januari kallades till polisstationen i Åmål. Polisen hade sagt att de bara skulle visa några brev för Josef. Men polisen visade inga brev.

Istället meddelade de att han skulle föras till förvaret.

– Jag kände mig lurad och sa att jag hade ansökt om verkställighetshinder. Att jag var skyddad tills jag hade fått ett nytt beslut.

Polisen ringde upp handläggaren som på telefon meddelade att ingen ny prövning skulle ske. När han visade upp sitt intyg kallades det för ”förfalskningar” av gränspolisen.

Han känner till att asylreglerna skärpts i Sverige och han vet att han måste kunna visa upp en individuell hotbild.

– Men det är svårt att bevisa vad som kommer att hända mig innan det har hänt, säger han ödmjukt.

Josef tycker också att det verkar godtyckligt vilka som får stanna och inte.

– Det känns som ett lotteri. Det verkar vara slumpartat.

IMG_3352

Ljus utanför för förvaret. Nätverket #vistårinte har arrangerat en mängd aktioner för att belysa situationen för de ensamkommande.

Medan Josef Moradi sitter inlåst och tillbringar dagarna med att se på tv och stirra i taket, förvärras säkerhetsläget i Afghanistan.

FN larmar i januari om att antalet civila dödsoffer ökar. Flera tyska delstater stoppar utvisningarna och Röda Korset kallar hem all sin personal efter en attack i landets norra delar. Men svenska Migrationsverket gör en annan bedömning.  Enligt myndighetens rättschef, Fredrik Beijer, kan utvisningarna fortsätta. Alla afghaner som inte anses ha så kallade skyddsskäl kommer att utvisas. Hur stor faran är ska prövas på individnivå.

Josef läser alla nyheter han kommer över. Och så läser han en bok han inte borde läsa.  Varje gång han tar fram den så lägger han en tidning över pärmarna så att ingen på förvaret ska se vad han läser.

Afghanistan är ett av de muslimska länder där det i dag är svårast att leva som kristen. Att missionera är förbjudet, liksom att konvertera till någon annan religion än till islam.

– Jag vill berätta om min tro, kanske leder det till att jag förlorar mitt liv, men då kanske det hjälper andra, säger Josef och får ett nytt allvar i rösten.

Han minns att han hade hört mycket negativt om kristendomen innan han mötte kyrkan i Åmål.

Respekten för allt levande och kärleksbudskapet gjorde intryck.

– Med hjälp av min tro är varje dag en ny dag, jag ber varje morgon, men inte för mig själv längre utan för de som kommer efter mig.

Många kristna afghaner har vittnat om att de fruktar för sina liv och han vet att han tar en risk med att berätta om sin frälsning, men han vill att världen ska få veta.

– Jag respekterar alla religioner, men med mitt hjärta har jag valt att bli kristen, trots att jag måste gömma Bibeln under kudden, säger Josef.

I Åmål är han döpt och medlem i Equmeniakyrkan sedan över ett år.

Migrationsverket medger i sina bedömningar att det finns en stor hotbild för dem som har omvänt sig till kristen tro. Men det är inte alltid som Migrationsverket och migrationsdomstolarna låter sig övertygas om asylsökandes omvändelseberättelser.

– Om jag utvisas så ger tron mig kraft och jag vill leva resten av mitt liv som kristen.
Långt där inne, finns ett brinnande hopp, om att allt vänder och att han får springa ut på en fotbollsplan igen, känna doften av nyklippt gräs, se rakt in i de starka strålkastarna, som en fri man.

– Jag ber hela tiden att det ska bli bra för alla och jag håller tummarna också. Jag vill inte dö.

R0010039 (2)
Martin Schibbye intervjuar Josef Moradi i besöksrummet på förvaret i Kålltorp. 360-bild. 

23 kilo. Det är allt han får veta. Väskan får väga max 23 kilo och han måste packa nu. Hjärtat börjar slå och Josef får svårt att andas.

Två veckor efter sitt gripande viker han omsorgsfullt ner sitt matchställ från Viken IF, tandborste, tandkräm, varma kläder och sätts i en bil tillsammans med personal från Kriminalvården.

Medan bilen rullar tänker han på hur de vann matchen och fick spela hemma mot Degerfors. Han ler åt minnet.

Nu är han på väg mot en helt ny prövning. Som Hazar vet han att livet i Kabul är särskilt hårt för personer från hans folkgrupp. Han har sett nödropen på Facebook från de som redan utvisats.

Föräldrarna i Iran har han tappat kontakten med och alla brev han skickat till den gamla adressen har kommit i retur.

Han sluter ögonen.

Men det är något som inte stämmer. Plötsligt får han veta att bilen kör mot Stockholm och den afghanska ambassaden, där man ska påtvinga honom resehandlingar – och inte mot flygplatsen.

– Varför lurar de mig och ljuger hela tiden, frågar han sig upprört när den första chocken lagt sig.

Han börjar komma till insikt om att denna nya match, som han blivit uttagen till, spelas efter helt andra regler.

***

Av | 14 februari 2017

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Afghanistan

Natostyrkorna orsakar fler offer än talibangerillan i Afghanistan

Amerikanska flygangrepp kräver allt fler civila offer enligt FN men både USA och talibangerillan kallar siffrorna för felaktiga.

Krigskorrespondenten som fruktar freden

Wali Arian har bevakat kriget i Afghanistan sedan han var 19 år. Men till slut blev hoten från talibanerna så pass allvarliga att han inte längre kunde vara kvar i hemlandet. I dag är han orolig över att talibanerna villkorar fredsprocessen så att de lokala medierna kan tvingas ta flera steg tillbaka.

Från Kållered till Kabul – livet tre år efter utvisningarna

Hur går det för Basir Sharifi, Josef Moradi och de andra i det nya landet? Blankspot skickade för tredje året i rad journalisten Göran Engström till Afghanistan och kan konstatera att efter tre år lever fortfarande drömmen om Sverige.

Rapport från reportageresan till Afghanistan

Just nu är journalisten Göran Engström i Afghanistan för att skildra situationen i landet och hur det det går för några av de som utvisades 2016.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.