Minnets minor

Av | 11 juni 2020

När kriget kom till Banja Luka slogs Azras framtidsdrömmar i spillror. Vägen för att bygga upp ett nytt liv i Sverige och bearbeta sitt trauma har varit lång. I den pågående processen har det svenska föreningslivet blivit som en ny slags familj.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Verkliga Sverige

Den första dagen på vårterminen 2005 samlas all personal på Internationella skolan i Malmö i matsalen. Det är studiedag och man ska samtala om tsunamin som kom på annandag jul.

Skolledningen har bjudit in psykologer, en präst och andra som ska hålla i seminarier och förbereda personalen på att möta både elever och föräldrar. 

Någon har skrivit ut kopior av ett foto på en liten flicka som skickas runt. Hon är en överlevare som man tror är svensk, och nu försöker man identifiera henne.

När Azra Jelacic får bilden sköljer plötslig minnena från den där septembereftermiddagen i Banja Luka över henne. Barnets vilsna blick påminner henne om hennes yngsta son Nermin. Hon minns hur han satt på golvet i deras lägenhet och kollade på henne med stora rädda ögon efter att hans pappa förts bort. 

Azra har inte tänkt på den dagen på länge och hon visste inte att hon hade en så tydlig minnesbild av sonen. Känslorna sköljer över henne, rädslan, ovissheten. Som hon föreställer sig att det måste kännas för alla överlevare av tsunamin som separerats från sina närmaste; som inte vet vad som hänt med dem. 

Azra brukar inte gråta, men nu framför sina kollegor och under pågående möte kan hon inte hejda tårarna. Det känns som ett mörkt hål som närmar sig och drar ner henne. Hon lämnar matsalen och går in i ett närliggande litet rum för att försöka samla sig.

Men det är ingen vits, hon har tappat kontrollen och nu gråter hon så högljutt att hon måste gå ännu längre från matsalen för att inte störa. 

Kollegan Malin kommer för att se hur det går för henne. Azra ursäktar sig och vill inte vara till besvär, men Malin avvisar ursäkten; “Nej Azra det är okej”, säger hon och slår sig ner bredvid den andra kvinnan. “Låt det komma”. 

I nästan två timmar fortsätter Azra att gråta, ett par gånger går hon in på toaletten, sköljer ansiktet och försöker samla sig tillräckligt mycket för att återgå till studiedagen, men utan framgång.

Efter mycket tröst och uppmuntran från kollegor åker hon istället hem. 

**

Banja Luka är efter landets huvudstad Sarajevo, den största staden i Bosnien och Hercegovina.

Azra Jelacic föddes i Banja Luka, Jugoslavien; den gröna staden intill floden Vrbas. Där bodde hon också tills kriget bröt ut. Hon var sina föräldrars femte, och yngsta barn. 

Banja Luka var en vacker stad som Azra kände en stark tillhörighet till. Där visste hon vem som var vem, och kände till alla de bästa kaffehaken. Helst lyssnade hon på musik och dansade på diskotek. 

Azra utbildade sig till tekniker och tog examen 1980. Livet lekte på den tiden, hon och vännerna hade stora framtidsdrömmar. 

– Allting var så självklart innan vi blev tvungna att fly, minns Azra.

Det fanns inget sätt att då föreställa sig allt det som skulle ske ganska snart. På de tio åren från 1980 när Azra tog sin examen till 1990 förändrades staden drastiskt. 

Hon och Nihad hade träffats på den tekniska utbildningen. De gifte sig 1983 och fick sönerna Mirza 1984, och Nermin 1986. Efter examen blev hon anställd på ett stort företag där hon hann jobba i tio år innan hon till slut fick sparken för att hennes man inte ville ta upp vapen och gå med i kriget.

Azra minns att serberna tog över Banja Luka direkt i början av kriget. De bosniska serberna beväpnades av den Jugoslaviska Folkarmén (JNA) och hade störst makt i området. Unga människor från Banja Luka mobiliserades och började skickas till fronten i Kroatien. 

– Det var som att serberna redan hade en plan som vi vanliga människor inte visste någonting om, vi förstod inte riktig vad som var på gång. 

Det var inte någon öppen strid i Banja Luka, inte som i Sarajevo. Men muslimska bosniaker blev förföljda, trakasserade och kontrollerade. Stadsborna var ofta utan ström eller vatten. Den konstanta otryggheten och rädslan under en lång tid upplevde Azra som en sorts psykologisk tortyr.

– De var som många små droppar som aldrig tog slut. 

I början var det väldigt svårt att förstå vad det var som hände. Azra liknar det vid det som skett runtom i världen när corona-pandemin brutit ut.

– Om man tänker på krisen nu; man får inte gå ut, man får inte göra vissa saker, man gör som man blir tillsagd utan att riktigt veta vad det är som händer, säger hon.

– Det var en väldigt politiskt laddad situation. Man kunde känna att det fanns mycket rädsla och mycket hat. 

De tre åren innan flykten till Sverige via Kroatien var de värsta. Som muslim började Azra bli väldigt utsatt på sin arbetsplats. Kollegor som hon hade jobbat med länge och haft förtroende för började göra rasistiska anmärkningar. 

Azra och Nihads släktingar var utspridda i olika delar av landet, från dem fick de höra om hur våldsamt det hade blivit i på andra platser. 

**

Azra lämnar BB i Banja-Luka efter att hennes yngsta son Nermin fötts på annandag jul 1986. Hennes svägerska håller i bebisen. Foto: privat.

En söndagseftermiddag i september 1993 knackar det plötsligt på dörren till Azra och Nihads lägenhet. Vädret är fortfarande sommarvarmt och Mirza och Nermin leker på innergården i sommarkläder. Utanför dörren står sju eller åtta serbiska soldater, fullt beväpnade.

– Vi har uppgifter om att ni gömmer mujahediner här, säger en utav soldaterna. 

Terrorister. Azra möter soldatens blick, anklagelsen känns som någon sorts charad. Det finns ingen sanning i den. Det vet både Azra och soldaterna. Ändå finns det ingenting hon kan säga när de tränger sig förbi henne in i lägenheten. 

Inne i lägenheten finns Nihad, Azras svärmor, och en utav Azras bröder Enes. Enes försöker att ta sig ut ur landet och har bott med dem i några veckor medan han ordnar med migrationsprocessen.  

Soldaterna säger att Nihad och Enes måste följa med. Det går inte att diskutera med dem, det hör Azra på soldaternas röst. Ändå försöker hon vädja till dem, försöker ta reda på vart de för bort dem. Hon vet att om de blir bortförda kanske de aldrig kommer hem igen. 

För att hennes Nihad och Enes vägrat att gå i krig eller underordna sig den serbiska armén kan de hamna i fängelse, bli torterade eller dödade. 

De båda männen grips och förs bort med en soldat på vardera sida. Lägenheten ligger på tredje våningen och soldaterna för dem ner för trapporna. 

Från balkongen ser Azra hur hennes man och storebror trycks in i en stor svart pansarbil. 

Skräcken är överväldigande och förlamande. Azra springer till en grannes lägenhet och bankar på hans dörr. Soldaterna har sagt att de förs till ett förhör där grannen arbetar, men grannen är avfärdande. Har de blivit förda dit kommer de att bli utfrågade och sedan släppta.

Det finns ingenting att göra. 

Paniken gör det svårt att tänka klart. Azra har ingen aning om hur hon ska agera, har ingen kontroll. Men någonting måste hon göra. 

– Mamma vad händer?

Pojkarna.

De var ute och lekte, och har nu sett sin pappa och morbror tryckas in i en pansarbil av soldater. Hur förklarar man något som man inte förstår själv?

Timmarna går långsamt. Klockan blir sex och utegångsförbudet börjar. Azra har pratat i telefon med sin syster och en väninna för att försöka lista ut vad hon ska göra. 

Hennes yngsta, Nermin, sitter på golvet i lägenheten. 

Han har aldrig sett sin mamma så rädd eller oförmögen att göra någonting.

Nermin skriker inte och gråter inte, han sitter alldeles tyst och stilla och kollar på sin mamma med stora runda ögon. Skräcken i hans blick, oförståelsen, etsar sig fast på hennes näthinna; en blick som hon inte kommer att se igen förrän många år senare.

**

Azra färgar håret på en väninna i flyktingläger i Kroatien, i juni 1994. Innan flykten sålde de de få sakerna de fortfarande ägde, på så sätt samlade de ihop ungefär sex tusen kronor, det var allt de hade då. Foto: privat.
Azra med pojkarna på båtresan till Sverige. Oron för barnen var den största anledningen till att Azra ville lämna Bosnien, om något hände med henne eller Nihad, hur skulle det då gå för barnen? Foto: privat.

Det går inte att skilja bosniaker från serber till utseendet, men Azras pojkar har typiskt muslimska namn. Sen en tid tillbaka hade hon och Nihad slutat att ropa på dem när de är ute och leker. Ingen förbipasserande soldat ska kunna identifiera dem som muslimer så enkelt.

Istället har de hittat på en särskild melodi som de visslar för att kalla in pojkarna från innergården. 

Klockan är tio på kvällen och Nihad och Enes har varit borta i närmare åtta timmar. Så hör Azra en vissling utifrån fönstret, deras melodi. Men hur kan det stämma? Nihad kan inte vara tillbaka nu, det måste vara ett hjärnspöke. 

Ändå går hon ut på balkongen för att se efter. Där är han, hennes Nihad. Och Enes med. 

I skenet från gatlyktorna ser hon dem komma gående uppför gatan med med en soldat emellan sig, till synes oskadda.

Enes och Nihad hade inte förts till det förhör som soldaterna påstått. Istället hade de hamnat på en plats där människor blir torterade. Syftet med bortförandet kan ha varit att skrämma bort dem från sin lägenhet. 

Under en tid hade serber som flytt först från Slovenien och sedan Kroatien kommit till Banja Luka i behov av någonstans att bo. I början skedde det utbyten, serber som flydde från Kroatien bytte boende med muslimska bosniaker som åkte till Kroatien. Men snart började de driva ut folk med våld och trakasserier. Det fanns ingen hjälp att få från polisen eller armén, som tog serbernas sida. 

Enligt Azra så hade militären uppgifter om var de muslimska bosniakerna bodde, och redan innan hennes man fördes bort hade olika partier velat få tag på deras lägenhet, som låg bra till. 

Vid krigets slut hade nästan alla muslimska bosniaker och kroater i Banja Luka fördrivits från sina hem. Alla stadens 16 moskéer inklusive Ferhat Pasha moskén hade förstörts i explosioner. Många Serber som i sin tur fördrevs från kroatiska och Bosniak-dominerade områden bosatte sig i Banja Luka, i de hem som de muslimska familjerna lämnat efter sig.

När Nihad och Enes fördes bort hade de fått sitta i ett rum och vänta. En soldat hade kommit in och slagit Nihad;

– Vad gör du här? frågade soldaten. 

Men Nihad visste inte det. 

– Vadå vet inte? undrade soldaten och slog honom igen. 

Så försvann han ut igen. En annan yngre soldat kom in senare och frågade igen;

– Vad gör ni här? 

– Vi vet inte, svarade de. 

Då frågade den unga soldaten dem;

– Var bor ni någonstans och vad äger ni? 

Han sa till dem att han skulle hjälpa dem att komma därifrån om de försvann och lämnade lägenheten och alla sina saker till honom. När de kommit överens om detta hade soldaten eskorterat dem hem på grund av det rådande utegångsförbudet. 

När Azra hörde den här berättelsen kunde hon inte förstå vilken otrolig tur de haft. Både hennes systers man och hennes morbror hade blivit bortförda på liknande sätt, och då blivit torterade. 

Familjen levde och var oskadd, det var det enda som kändes viktigt i stunden och Azra tackade Gud för det.

Men situationen hade bekräftat det Azra och Nihad känt ett tag: de kunde inte stanna kvar i Banja Luka. 

**

Mirza på en lekplats vid slottet Tvrđava Kastel i juli 1987. Foto: privat.
Mirza på samma lekplats vid Kastel i juli 2003 under det andra besöket till Banja Luka efter kriget. Familjen återvände första gången år 2000, i Azras sinne hade Banja Luka stannat i krigstiden, att återvända och se att landet och släkt och vänner fortsatt förändras var underligt. Foto: privat.

I april 1994 kunde familjen med hjälp av UNHCR fly landet och hamnade i ett flyktingläger i Kroatien. Efter tre månader i flyktinglägret kom Azras familj med färja till Ystad. Därifrån skickades de vidare till Malmö där de fick bo på ett flyktingboende under en tid. 

Uppehållstillståndet hade redan ordnats under tiden i Kroatien. Azras svåger hade redan flytt till Sverige, vilket underlättade för hennes familj och svärmor att komma genom familjeåterförening. Processen för att få uppehållstillstånd var lättare för Azras familj än för många andra. 

Sommaren 1994 var ovanligt varm. Azra minns att kriget var det enda de pratade om. 

Hennes föräldrar och hennes systers familj var kvar i landet, hon kommunicerade med dem nästan dagligen, så för henne var kriget och det som skedde där nere så verkligt, men svenskarna hon mötte levde som att inget hände i Bosnien.

– Man såg ingenting om det, man hörde ingenting och det kändes som att de flesta inte visste vad som pågick. Det kändes så fel. 

30 000 kronor fick familjen låna för att ordna en lägenheten i Rosengård och köpa allt som behövdes. Ett lån som de betalade tillbaka på under många år.

– När man inte ens har en liten tesked till sin lägenhet kan man tänka sig att det inte räcker så långt, säger Azra, men vi klarade oss. 

Familjen kunde inte förstå nyheterna på svenska och visste inte om de kanske pratade om kriget där. Men när de fick möjlighet att köpa en tv såg de ibland nyhetsbilder från hemlandet.

Den första tiden i Sverige präglades av glädje över att vara fri. Att ha någonstans att bo utan att vara rädd för vem som ska knacka på dörren. Att ha mat, vatten och allt man behöver.

Samtidigt kände Azra en stor osäkerhet. 

– Jag kände mig som ett litet barn. Jag kunde inte språket, jag hittade inte till någonting. Jag kände mig väldigt otillräcklig.

Enkla saker som att prata med socialen på telefon kunde hon inte ordna själv, utan hon behövde hitta någon som kunde tolka. De som hjälpte var mest sådana som Azra kände, andra bosnier som berättade hur man skulle göra. Små vardagliga saker kunde därför ta mycket tid och kraft att genomföra. 

Azra beskriver det också som att det finns en ständig kamp mellan den egna traditionen och hur man gör saker här i Sverige. Så småningom vänjer man sig vid hur saker går till i Sverige, men de nya intrycken och upplevelserna var desorienterande i början. 

– Man förväntas vara tacksam hela tiden, samtidigt som det ofta finns en antydan om att man har gjort något fel. 

Azra minns informationen från den svenska myndigheterna som bristfällig den första tiden. På introduktionskursen som hon gick på med 30 andra användes begrepp som var svårförstådda och det blev för mycket information på för kort tid. 

– De som höll i dessa informationskurser berättade säkert samma sak för olika människor hela tiden, men vi lyssnade för första gången, och det var som att det inte riktigt var anpassat efter det. Jag kan inte säga att jag visste mycket mer efter den kursen än jag visste innan. 

Kanske berodde det på bristande resurser. 1994 var Sverige på väg ut ur en djup ekonomisk kris och Azra minns att det var tuffa tider för många. De myndigheter och organisationer som skulle ta emot flyktingar hade inte möjlighet att ta hand om dem i den utsträckning som behövdes.

De hade också många att ta hand om, särskilt i Malmö. 

Det dröjde tills januari 1995 innan Azra fick en plats på SFI. Äntligen fick hon börja lära sig språket.

– Det gjorde ont i hjärtat att inte inte kunna gå till pojkarnas skola och fråga hur det gick för dem, hur de mådde? Att inte förstå vad lärarna sa eller varför de gjorde på vissa sätt. 

Azra hade också väldigt lite kontakt med människor som var födda i Sverige, vilket gjorde att det tog lång tid att lära sig andra viktiga redskap som sociala regler och normer. 

Det var svårt att hitta tillbaks till den självsäkra kvinnan i Banja Luka som rörde sig med ledighet i sociala sammanhang. Hon förstod också senare att de få svenska grannarna i Rosengård tillhörde en arbetarklass som inte var representativ för hela det svenska samhället. 

– Det tog ganska lång tid för mig att förstå hur det svenska samhället egentligen fungerar, det finns många saker som jag fortfarande inte riktigt fattar! Även om det har blivit mycket bättre kan jag fortfarande känna mig osäker. 

På SFI träffade Azra en kvinna som hade varit i det kroatiska flyktinglägret samtidigt som henne, utan att de då träffats.

Tillsammans med väninnan börjar hon träffa andra bosnier från SFI för att diskutera ämnen som berörde dem gemensamt, som arbete, vilket stöd man kan få i arbetssökandet, huruvida situationen för att få jobb var densamma i olika delar av Sverige. Det tog till sig information från bekanta med släktingar som hamnat på andra platser i Sverige. Platser som Azra aldrig hade hört talas om då, men som hon idag vet var de ligger. 

Det fanns många tillkortakommanden i mottagandet av flyktingarna från bosnienkriget. Till exempel var de som tog emot Azra och hennes familj inte utbildade i hur man tar emot människor med trauma, människor som kom från en krigszon.

Vad Azra kan minnas blev hon och familjen aldrig erbjudna psykiatrisk vård. 

När hjälpen inte kom utifrån tog Azra och de bosnier hon lärt känna saken i egna händer. Kvinnorna hade redan börjat träffas i varandras hem.  

– Vi märkte snabbt att om vi sitter tillsammans i en cirkel, och berättar för varandra och spontant börjar berätta en berättelse, då öppnar sig andra. 

Azra tror också att det kan vara svårt att bemöta människor från en kultur där det inte är normalt att prata med en psykolog. Kanske trodde svenskarna att de som behövde det själva skulle ta initiativ till att söka vård.

Men i Bosnien var det vanligare att prata om sina problem med väninnor som man har förtroende för. Det hade varit bättre att erbjuda någon sorts gruppsamtal, att man får prata tillsammans, förstå att man inte är ensam, bygga förtroende tillsammans. 

På så sätt växte den Bosniska föreningen fram på ett naturligt sätt. De fick en lokal att vara i och flyttade det som de redan gjorde hemma till föreningarna, och kunde då inkludera andra utanför den direkta umgängeskretsen.

Sällskapet blev större och större.

– Föreningen var en plats där man kände sig sedd, man var inte isolerad i sin egen verklighet längre. Man kände sig starkare. 

Årsmöte med Bosniska kvinnoförbundet 2011. Föreningen blev som en ny familj för många, här delades både det tuffa och glädjestunderna. Foto: privat.

**

Dagen efter den stora gråten på Internationella skolan söker Azra upp sin chef Barbro. Hon mår bättre nu och tycker att den starka reaktionen dagen innan känns lite pinsam. Hon har inte gråtit på det här sättet, så okontrollerat förut. Men Barbro insisterar ändå på att hon ska prata med en psykolog om det som hänt. 

– Jag minns att det kändes som en kamp inom mig. Jag tyckte det var pinsamt och jobbigt och försökte övertala mina kollegor om att jag var okej. Jag kunde inte förstå vad som hände i min hjärna.

I dag är Azra tacksam gentemot sin arbetsplats och för att hon jobbade med människor som förstod vikten av att bearbeta känslorna. Först efteråt förstod hon att det hon upplevt var en ångestattack som orsakats av trauma som skett många år tidigare.

Flickan som överlevde tsunamin blev den som förde de känslorna till ytan. 

– Det var väldigt överraskande för mig att det blev så. Alla tankarna om det som hände oss kom tillbaka. Hur hade det gått om mina barn förlorat sin pappa? Det var tankar som jag inte hade vågat tänka, känslor som jag inte bearbetat utan bara tryckt ner under ytan. 

Azra upplever att det finns ett visst stigma kring trauma, en tanke om att man ska komma över det som skett efter en viss tid. Men så fungerar det inte i verkligheten. Det har gått tjugofem år sedan krigets slut. Även om Azra har kommit långt i bearbetningen av det som hänt kan minnena ibland komma tillbaka plötsligt, och på ett överväldigande sätt.

Som den gången hennes man fick magsår och hon inte kunde hitta hem från akuten. Eller de gånger hon stått i matbutiken och plötsligt blivit jätteängslig för att hon räknat fel och pengarna inte ska räcka.

Eller den gången brevet från SFI blev försenat och inte kom förens en vecka efter att kursen börjat och hon blev helt förtvivlad. 

När tsunamin kom fanns det förståelse för att många behövde stöd och en villighet att hjälpa till, vilket Azra är tacksam för. Men hon frågar sig ändå var det stödet fanns tio år tidigare när hon anlände från Bosnien. 

Azra är otroligt tacksam att hon inte var med om det som många av hennes landsmän genomled. För dem som ansågs vara värst åtgångna; som blivit våldtagna, som kom direkt från fångläger, som blivit torterade, fanns det särskilda rutiner. De fick hjälp hela vägen. 

– Det var vi andra som hamnade mellan stolarna lite. Men vi var ju också traumatiserade. Bara att slitas från sitt hem är en sorts trauma. 

Kultur spelar också in här. I Bosnien var det inte normalt att gå till en psykolog, det var för galna människor. Men i Sverige såg man på det på ett annat sätt. Att Azra hade svenska kollegor som tyckte att det var självklart att prata med en psykolog var avgörande för att hon skulle söka det stöd hon behövde. 

– Efter tio år i Sverige. Men om jag inte hade hamnat på den arbetsplatsen, med de kollegorna hade mitt liv kanske tagit en helt annan vändning, då kanske jag hade varit sjukskriven här idag. 

I den bosniska traditionen är familjen väldigt stark. I Sverige är det samhället och staten som tar hand om våra barn och äldre så att vi kan jobba; det som i Bosnien sköts inom familjen. 

När kriget skingrade familjer och sociala nätverk i hemlandet fick föreningen bli den nya familjen. Där skrattade och grät man tillsammans, man firade barnens födelsedagar och studenter ihop. 

– Vi delade på allt som var jobbigt men också på glädjestunderna. 

Azra minns att de första åren, fram till mitten på 2000-talet, var medlemmarna i föreningen särskilt nära. Ju mer medlemmarna integrerades i det svenska systemet och när rutinerna rullade på så tog föreningslivet mindre plats. I början innan man kan uttrycka sig ordentligt på svenska så är den gemenskapen särskilt viktig.

– För varandra kunde vi uttrycka oss ohämmat, vi förstod varandras språkliga nyanser och kunde förmedla det vi kände. 

I den här nya familjen fanns det mycket som var nytt också; nu samlades människor från hela Bosnien och Hercegovina. Inom det egna landet finns också många olika traditioner och normer. Azras familj hade inte rest mycket inom Bosnien innan flykten, hennes familj hade bott i samma stad i flera generationer.

– Jag var väldigt överraskad faktiskt över hur stora skillnader det var ibland. 

Genom hennes personliga erfarenhet och det långa engagemanget som ordförande i Bosnisk-Svenska kvinnoförbundet samt i Bosnien-Hercegovinska riksförbundet och i NBV, Nykterhetsrörelsens Bildnings­verksamhets förbundsstyrelse, har Azra samlat mycket kunskap om integration.

Ändå känner hon att det är sällan man får höra folk prata om integration som själva gått igenom hela processen. Diskursen om integration tycker Azra handlar för mycket om skillnaderna mellan de som kommer och värdkulturen, istället för att fokusera på det som man har gemensamt.

– Att integreras i ett samhälle betyder att vi ska lära känna varandra. Om jag kommer till ett annat land så måste jag börja bygga min värld på nytt. Självklart kommer jag behöva anpassa mig till den nya situationen som jag hamnat i, samtidigt kan jag inte sudda bort den jag är, säger hon. 

Ibland har Azra blivit inbjuden att tala på evenemang som handlar om integration och hur man tar emot flyktingar. Men det känns inte alltid som att det finns ett genuint intresse för att höra om hennes erfarenheter och åsikter, snarare känner Azra att hon ibland inkluderas för att fylla upp någon sorts mångfaldskvot på programbladet.

Det finns något djupt problematiskt, tycker Azra, när så kallade experter kommer till Rosengård och berättar för dem som bor där om hur de ska integreras utan att lyssna på vad de själva säger. 

– De pratar över huvudet på oss invandrare. 

En situation som var väldigt desillusionerade, och gjorde att Azra backade från en hel del projekt, skedde år 2000. Då var frågan om kvinnor som bär slöja väldigt omtalad. Det fanns en kvinnoförening i Rosengård där medlemmarna kom från olika länder men hade det gemensamt att de bar slöja. 

De ville berätta om de olika motiven och tankarna de hade för att bära slöjan, och om hur de gjorde det på olika sätt. De ville berätta om valet att bära slöja och vad det betyder för deras tro och kultur. 

– Jag tror att det som de ville förmedla var att bara för att de bär slöja betyder inte att de inte kan lära sig språket, att de inte kan jobba, att de inte kan anpassa sig efter svenska normer och så vidare.

Då var Azra ordförande av Malmö-sektionen av bosnisk-svenska kvinnoförbundet, och blev kontaktad av gruppen i Rosengård för att samarbeta.

Men projektet togs snart över av svenska kvinnor som var aktiva i föreningslivet och visste hur man skulle arrangera den här typen av evenemang. 

När evenemanget väl gick av stapeln hade de bästa utställningsplatserna på något sätt gått till kvinnor som är vana vid att ta plats, som ställde ut smycken och tavlor och sådant som inte alls hade att göra med det ämne som skulle lyftas.

På något sätt hade den föreningen vars initiativ det hela var, trängts undan till ett litet rum längst ner i korridoren. 

– Herregud, jag var så förbannad, minns Azra. Man såg nästan inte ett spår av de kvinnorna eller den diskussionen som det skulle handla om. När man blir besviken på det sättet som jag blev och som kvinnorna i den föreningen alldeles säkert blev så backar man, och så orkar man kanske inte försöka igen. 

Banja Luka nu. Idag är stadens befolkning överväldigande av serbisk härkomst. Bild: Rade Nagraisalovic.

Arbetet med Nykterhetsrörelsens Bildnings­verksamhet (NBV) har varit en viktig nyckel för Azra att bättre förstå det svenska  samhället. 

Det har också inneburit att Azra får driva de frågor som hon tycker är viktiga, som det om modersmål och tvåspråkighet. Att förstå sina rötter och att ha tillgång till modersmålsundervisning är avgörande för att känna sig trygg i sin identitet enligt Azra. 

Hon har mött barn till de bosnier som arbetskraftsinvandrade på 1960-talet och upplever stor skillnad mellan dem och de som likt henne kom på 90-talet. Azra har träffat bosnier i sin egen ålder vars föräldrar förbjöd dem från att tala sitt modersmål för att det skulle lära sig att tala svenska utan brytning, så att de skulle klara sig bättre i det svenska samhället. 

Likaså har Azra sett att det fanns många fördelar för dem som på 1990-talet hamnade i mindre orter i Sverige; det fanns oftast mer tid och fler resurser att tillgå för flyktingarna. Samtidigt fick många barn och unga som kom till dessa orter inte tillgång till hemspråksundervisning, och liksom den tidigare generationen av arbetskraftsinvandrare har de inte uppmuntrats till att hålla kvar vid sitt språk.

Utan den anknytningen som språket innebär tror Azra att det alltid kan kännas som att någonting fattas. 

**

Azra och sönerna Nermin och Mirza efter 12 år i Sverige. Idag har Azra fem barnbarn som hon gärna spenderar sin tid med. Foto:privat.

Azras engagemang har genom åren inneburit att hon rest runt mycket i Sverige och lagt många kvällar och helger åt arbetet med föreningen. Nu upplever hon att hon är i en ny fas i livet då det känns viktigt att spendera mer tid med sina fem barnbarn.

Coronapandemin har inneburit att våren 2020 varit den lugnaste perioden Azra upplevt på nästan 20 år.

Det största fokuset för föreningen nu har varit att lösa det ekonomiska när intäkter från evenemang och liknande inte kommer in som vanligt. 

Lugnet som blev den oväntade följden av pandemin har gett Azra tid att reflektera; över hennes och familjens resa, över betydelsen av föreningsarbetet och över att bearbeta sorgen.

– Sorgen är en del av ens berättelse och finns alltid där, säger Azra.

Text: Jennifer Sandberg. Foto: Om inget annat framgår är bilderna tagna av Azra och hennes familj.

Av | 11 juni 2020

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Verkliga Sverige

Poddtips: vad hände på Tarkettfabriken?

Brit Stakston och Martin Schibbye om senaste nytt från Blankspothorisonten i podden "Här är Blankspot".

Åklagaren om Tarkettfallet: vi får se var utredningen landar

Enligt uppgifter till Blankspot ser det inte ut att bli någon rättegång i fallet om dödsolyckan på Tarkett i Ronneby i november 2018. Men åklagaren Christer Forssman menar nu i intervjuer efter vår publicering att det är för tidigt att säga var utredningen landar.

Julia mötte döden i golvföretaget Tarketts fabrik – men någon rättegång ser det inte ut att bli

I november 2018 klämdes 24-åriga Julia Mannersten ihjäl under sitt arbetspass. Arbetsmiljöverkets utredning visade att golvföretaget Tarkett brustit och att riskerna med maskinen var kända innan olyckan.

Hur mycket pengar tjänade Sverige på vår västindiska koloni?

Den svenska kolonin i Västindien var i början en vinstaffär. Placeringen mellan afrikanska exporthamnarna i öster och västindiens plantager i väster var perfekt och med slavhandeln fick ön ett väldigt uppsving under de första åren. Men sedan vände vinden.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.