På marsch med rebeller i Kamerun

Av Emmanuel Freudenthal | 14 juli 2018

Emmanuel Freudenthal har som första journalist spenderat en vecka med en väpnad rebellgrupp i den engelsktalande delen av Kamerun. Tillsammans vandrade de över branta berg och genom floder, genom regnfall och brännande sol. Möt Ambazonia Defense Forces och läs om det lågintensiva inbördeskriget i Kamerun.

Den här artikeln publicerades ursprungligen av IRIN News, en nyhetsorganisation som fokuserar på att rapportera från humanitära kriser. Läs artikeln på engelska här. IRIN är inte ansvariga för översättningen. Bilderna är tagna av Emmanuel Freudenthal som även skrivit texten.

— Jag dödade tre av dem, säger Abang. Jag använde den här [geväret] för att döda dem som djur, så som de hade dödat mig, och mina bröder.

Innan armén förstörde hans by och dödade hans tre bröder, var Abang elektriker och jordbrukare.

I dag är han en av hundratals engelsktalande män som strider med simpla jaktgevär mot den USA- och Frankriketränade kamerunska armén i strävan att vinna självständighet åt ett nytt land de kallar Ambazonia.

Den engelsktalande minoriteten i Kamerun har efterfrågat mer självständighet ända sedan 1961 då de engelska och franska kolonierna slogs ihop till en centralafrikansk nation.

Kamerun består sedan kolonialtiden av både en engelsk- och en franskspråkig del.

Sedan 1980-talet har kampen för självständighet intensifierats.

I oktober 2017 tog fredliga protester, med krav att även engelska ska talas i domstolar och skolor, en ödesdiger vändning när statliga säkerhetsstyrkor öppnade eld.

Dussintals demonstranter dödades och hundratals fängslades.

Ur våldet föddes flera väpnade separatistgrupper. Dessa har även kidnappad flera statliga ämbetsmän, dödat säkerhetspoliser och stängt ner skolor, vilka ses som en symbol för förtrycket från den fransktalande majoriteten. Abangs organisation, Ambazonia Defense Forces (ADF), är den största.

Tiotusentals människor har flytt efter att Kameruns säkerhetstrupper bränt ner byar och dödat civila i syfte att kväsa upproret i de engelsktalande regionerna.

I en rapport som publicerades 11 juni uppger Amnesty International att separatisterna har dödat minst 44 säkerhetspoliser och attackerat 42 skolor sedan februari förra året. Några av skolattackerna tillskrivs Ambazonia Defense Forces av lokalbefolkningen, men Amnesty har inte kunnat fastställa någon sådan koppling och ADF:s talespersonen förnekar inblandning.

Amnesty rapporterar också att över 30 människor har blivit olagligt avrättade av säkerhetsstyrkorna och nämner även en omskriven attack mot byn Dadi i december 2017 då minst 23 människor, bland annat minderåriga, arresterades och torterades brutalt.

Kameruns regering förnekar anklagelserna om systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De säger sig vara öppna för dialog, men slår fast att Kameruns sammanhållning är ”icke förhandlingsbar”.

Foto: Emmanuel Freudenthal/IRIN

Abang, som är i trettioårsåldern, är lång och gänglig. Enda gången det vänliga leendet försvinner är när han berättar om orättvisorna som drev honom till att ta upp vapen. Då mörknar ögonen och han gestikulerar upprört medan han pratar. Han bär en svart t-shirt – den enda tröjan han äger, säger han.

Tillsammans med 50 andra rebeller bor han i ett läger som består av ett fåtal lerbyggnader, en gårdsplan (rebellerna kallar den för ”exercisplatsen”) och några stolpar av bambu som ibland bär flaggor.

Enligt Ambazonia Defense Forces ledare, Cho Ayaba, har hans organisation över 1 500 aktiva soldater spridda över ett tjugotal läger i de engelsktalande delarna av Kamerun.


Under veckan reste IRIN till flera läger och kunde räkna till ungefär 100 rebeller totalt. ADF är tillsynes den största väpnade gruppen i engelsktalande Kamerun, men deras utrustning är enkel – på fötterna har de flip-flops istället för armékängor.

Runt sin nacke bär Abang vad han med ett snett leende kallar en ap-pistol (”monkey gun”). Det är ett jaktgevär tillverkat i Nigeria. Den är svår att ladda: först måste en skruv under pipan vridas av så geväret öppnas på mitten, sedan förs en patron in i kammaren innan skruven sätts tillbaka. Först då kan vapnet avfyras.

Abang har sex röda jaktpatroner i ett bälte runt midjan. Han har inte råd med fler. Ingen av ADF-soldaterna i lägret har automatvapen, hela organisationen verkar endast ha tillgång till ett halvdussin skjutvapen.

Det är så klart ingenting jämfört med Kameruns armé som har tränats och utrustats av Frankrike och USA i kampen mot den islamistiska terrororganisationen Boko Haram. Deras automatvapen skjuter hundratals skott i minuten. Abang har bara sex och det tar tid att ladda om, men han är inte rädd.

— Det är inget problem om de [regeringsstyrkorna] dödar mig, jag offrar mitt liv, förklarar Abang.


Vardagslivet är hårt för rebellerna. Det finns knappt plats för alla att sova i hyddorna som lånats från de boende i en närliggande by. Flodvattnet de dricker är mjölkfärgat av slam och det råder brist på mat.

Men för Abang finns det ingen annanstans att ta vägen.

Armén förstörde hans by, vilket tvingade hans familj att fly ut i djungeln. Militären har satt upp ett läger på platsen där hans by låg och nu kan han inte ens gå tillbaka dit för att ta hand om sina kakaoträd.

Efter attacken har han förflyttat sig runt i regionen och spenderat tid i ett flyktingläger i Nigeria. Det var länge sedan han träffade sin fru och barn.

Nästan alla ADF-rebellers berättelser liknar Abangs. Det är väldigt lite som skiljer dessa soldater från flyktingar, livsödena är snarlika.

Fler än 180 000 kamerunier, mestadels från den engelsktalande minoriteten, har tvingats fly sina hem under den åtta månader långa konflikten. 160 000 av dem är internflyktingar, medan ungefär 21 000 är registrerade i flyktingläger i Nigeria, enligt FN.

Siffrorna kan i själva verket vara mycket större då många gömmer sig i djungeln och ännu inte nåtts av humanitära organ. IRIN mötte ett dussintal flyktingar i Kamerun och ännu fler i Nigeria (som tillhörde en grupp som de själva uppgav bestod av 350 personer) – av vilka ingen hade träffat FN-anställda och därför inte registrerats som flyktingar.

En av dem är en gammal kvinna som sitter i skuggan av ett palmträd. Hon flytt sin by, men är fortfarande i Kamerun. Bredvid henne står en käpp stödd mot palmens skrovliga bark. Hon har fött och uppfostrat 11 barn, men nu är nästan alla alla borta.

— De har dödat mina barn, 10 av dem har de dödat, säger hon med skör, nästan överjordisk, röst. Hennes händer skakar långsamt, som vore de blad i en svag bris.

— Hon är den enda som är kvar, säger hon och pekar på en kvinna som vaggar en bebis.

Den gamla kvinnan berättar hur hennes barn var på väg till hembyn Mavas från staden Akwaya några månader tidigare. På vägen blev de stoppade av regeringstrupper och dödade.

Resten av familjen flydde till en liten hydda några timmars vandring från Mavas. Kvinnans dotter var höggravid  och hade inte klarat av flera dagars vandring för att nå trygghet i Nigeria. Nu verkar hon mest vara orolig för sin mamma.

— Hon har varit sjuk ända sedan hennes barn dog, säger dottern.

Foto: Emmanuel Freudenthal/IRIN.

Precis som många andra byar i engelskspråkiga Kamerun ligger Mavas nu öde. Förut fanns här en livlig marknad där bönder sålde sina varor. Man kunde äta grillad fisk och dricka öl.

Nu är det tomt.

Några skolflickor som har flytt till Nigeria skyndar sig att packa kläder som lämnats kvar, innan de hastigt ger sig av igen.

ADF-krigare guidar genom den övergivna byn. Flera av dem bodde en gång här, men har tvingats fly precis som den gamla kvinnan.

En av rebellerna går in i ett stort hus med lerväggar och zink-tak. Han öppnar en dörr med ett trasigt lås och vinkar till oss att följa efter.

— Detta var mitt rum, säger han och pekar med sitt gevär. Ett myggnät hänger över en säng som saknar madrass.

— De har tagit den, förklarar han. De har förstört allt.

Han minns dagen i februari när armén kom, han var utomhus och lekte med sin systers barn.

— De började skjuta direkt, säger han.

Han flydde och sökte sig snart till ADF:s växande trupper.


Många av ADF:s soldater var arga redan innan armén tvingade dem att lämna sina hem. I decennier har den engelsktalande minoriteten har känt sig marginaliserade av den fransktalande regeringen.

Officiellt är Kamerun tvåspråkigt, men franska är ofta favoriserat. Enligt National statistic office är nästan 20 procent av Kameruns befolkning engelsktalande. Trots det skrivs examensproven i till de mest prestigefyllda universiteten och högskolorna endast på franska.

Under 80-talet slogs flera av den engelsktalande minoritetens protester ned med våld.

1985 publicerade den engelsktalande advokaten Fon Gorji Dinka en pamflett där han efterfrågade en självständig engelsktalande republik kallad ”Ambazonia”.

Han arresterades kort därefter.

I september 2016 bröt gatudemonstrationer ut på nytt, den här gången mot påtvingat bruk av franska i de engelsktalande regionernas skolor och domstolar.

2017 kulminerade protesterna i att aktivister förklarade ett självständigt Ambazonia från och med den första oktober samma år. Enligt Amnesty International  dödade statliga säkerhetsstyrkor över 20 demonstranter och fängslade fler än 500. I videor från sociala medier syns poliser förödmjuka demonstranter genom att tvinga dem att kräla i lera.


I samtalen med ADF-soldater i lägret är det svårt att skilja på vad som kan anses vara systematisk diskriminering från den kamerunska staten och personliga motgångar.

Alla uppger att de har behandlats orättvist. En man berättar hur han borde fått ett jobb inom staten, men ratades eftersom han är engelsktalande. En annan berättar hur han och hans klasskamrater studerade på engelska, men hindrades från att utbilda sig på universitet då antagningsproven endast skrivs på franska.

Det var diskrimineringen mot bruket av det engelska språket som tände gnistan till det väpnade upproret, men ADF-krigarna hänvisar också till hur befolkningen i de engelsktalande regionerna känt sig förbisedda av den fransktalande statsapparaten i årtionden.

Abang säger att han gick med i ADF efter att staten tagit naturresurser från hans region, men anklagar även fransktalande för att ”bedra” engelsktalande generellt.

— Jag arbetade som elektriker i Douala. De betalade mig bara 3000 CFA (47 kronor) trots att jag hade arbetat för motsvarande 200 000 CFA (3150 kr), säger han.

Oddsen är emot rebellerna, men de drivs av ilska och verkar inte bry sig om det.

— Jag tänker slåss tills jag dör eller vi får vår självständighet, säger Abang. Och jag är inte ensam, vi är många.

Den här artikeln publicerades ursprungligen av IRIN News, en nyhetsorganisation som fokuserar på att rapportera från humanitära kriser. Läs artikeln på engelska här. Följs skribenten på twitter här: @EmmanuelFreuden IRIN är inte ansvariga för översättningen.

Av Emmanuel Freudenthal | 14 juli 2018

Utan dig – ingen journalistik

Genom att stödja oss ekonomiskt ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli supporter! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.