På spaning efter vardagen

Av | 18 oktober 2018

Går det att fånga delar av vardagen i ett Sverige som tuffar på? Bortom det svartvita. Brit Stakston har som ambition att som en del av den 340 mil långa resan i Nils Holgerssons fotspår titta närmare på folkbildningen och människors livsvillkor.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Verkliga Sverige

Busshållplatsen, ett stenkast från kommunhuset i Vellinge, är full med människor som väntar. För ett ögonblick leker jag med tanken på att inte kliva på bussen mot Malmö. Avbryta resan hem till Stockholm och dröja mig kvar och förstå mer om de parallella liv som levs just på de platser jag besökt.

Jag försöker alltid när jag är ute och föreläser att stanna så länge som möjligt och studera vardagen genom deltagande observationer och samtal. Oftast räcker inte tiden till mer än någon dag – men det lockar att förstå mer av olika verkligheter runt om i landet.

Hur skulle vardagen vara vid just denna busshållplats om jag bodde här? Märks ens havsdoften i Vellingetrakterna? Hur länge skulle det dröja tills grisbondens lukt, som jag så tydligt noterade på vägen hit från Smygehuk, inte skulle märkas? Kvinnan som sätter sig bredvid mig på bussen – hade det varit en nära vän om jag bodde här? Vilka skulle jag gärna prata lite längre med och vilka skulle jag ta omvägen runt?

Jag har alltid varit nyfiken på hur samhällets vardagslunk egentligen ser ut. Nu känns det ännu mer angeläget att belysa hur samexistensen mellan människor bara löper på och ordnar sig. Allt det där som inte alls är så märkvärdigt utan mest oansenligt.

Alla dessa händelser där vi likt myrors samspel i en myrstack håller samman samhället utan att ens reflektera över det. Allt det som sker i vardagen och som fungerar hyfsat sömlöst utan friktion.

Det är annars så lätt att fastna i det som stör eller irriterar – i ytterligheterna, det polariserade och det dramatiska.

Jag ska nu som en del av reportageserien ”Verkliga Sverige” få en chans att sätta sökarljuset på en del av allt det där alldeles vanliga i personliga texter. Och om den nu ens är möjlig att fånga kan jag förhoppningsvis, om tre år sådär, när vi besökt Sveriges alla landskap, också sätta in det vi mött i ett mer övergripande perspektiv.

Något av det jag vill är att försöka fånga de så kallade obetydliga vardagshändelserna; människor som vaknar dag efter dag och får det här landet att fungera.

Parallellt med de reportage där redaktionen följer Nils Holgerssons fotspår kommer jag göra en slags kulturanalys, där ambitionen är att skildra människors mötesplatser och hur man lär tillsammans. Jag kommer att besöka bibliotek, hänga på fik, besöka några kvällskurser, möta studenter på folkhögskolor eller via tips hitta till andra viktiga knytpunkter för människor på de orter vi besöker.

Jag är också nyfiken på vilka folkbildningens arenor är i dag och vad de har för betydelse för människor och för sammanhållningen.

**

Folkbildning är ett av de vackraste ord jag vet, för det är ett så bra samlingsbegrepp för det föränderliga. Ett begrepp som innefattar alla de arenor som finns för det fria folkbildningsarbetet – det vill säga det som görs frivilligt för att lära sig mer eller för att kunna påverka och förändra.

Begreppet sätter fingret på människans ständiga utveckling och hur det gemensamma lärandet är ett redskap för att kanalisera människans inneboende nyfikenhet. Ett nyckelord som är centralt för folkbildningens process är ordet ”tillsammans”.

Det är det här tillsammansskapandet som är själva grunden för människans och samhällets utveckling.

Kanske finns det ett extra starkt behov av att studera det närmare i dag när klimatet på nätet är så uppskruvat och falska berättelser om Sverige sprids. Synen på jaget i relation till ett kollektiv glöms ofta bort, trots att det är ett faktum att vi måste göra kompromisser och komma överens. Skaffar man sig en verklighetsbild genom att följa alla de otaliga digitala dreven som sveper fram tappar man snart tron på en framtid.

Det är därför extra befriande att lämna nätet och ge sig ut i olika delar av landet. I möten mellan människor inom folkbildningens olika mötesplatser går det snabbt att få en större tillförsikt inför framtiden.

Den gemensamma positiva kraften som människor skapar tillsammans för att lösa allt det som i medier verkar så olösligt behövs få synas mer.

Dagligdags är det kanske inte den beskrivningen som någon som är sen från jobbet och hastar iväg till ett föreningsmöte eller en kurs ens skulle använda om det hen gör.

Men rent teoretiskt är det exakt vad våra handlingar representerar för samhällsbyggandet. Berättelsen om det gemensamma arbetet tydliggör och stärker den enskilda individens möjligheter att kunna påverka sina egna livsvillkor.

**

I begreppet folkbildning ingår bland annat studieförbunden, folkhögskolorna och biblioteken. De flesta museer bedriver även de en pedagogisk verksamhet som innehåller folkbildningens alla delar av ett gemensamt lärande.

Det är huvudsakliga arenorna för vad som kan beskrivas som den frivilliga folkbildningen. De aktiviteter och den process man använder sig av som sker inom ramen för dessa verksamheter ökar förutsättningarna för alla att kunna leva på lika villkor och bli delaktiga i samhället.

Mer än en miljon människor deltar varje år i studieförbundens och folkhögskolornas verksamheter och biblioteken runt om i landet besöks 83 miljoner gånger per år.

Under mina resor ska jag mot den bakgrunden också fundera över hur bildningen sker i dag och vilken synen på ett så klassiskt begrepp är. Är det kanske ett obsolet och otidsenligt begrepp? Det kanske räcker med en dos källkritik för att förstå vår samtid? Eller är det tvärtom en av folkbildningens stora utmaningar?

Jag tror att förmågan att lägga ett pussel av sanning och osanning och att utforska det pusslet gemensamt ytterst är vad bildning handlar om.

Det är verktyg som behövs för framtiden, trots att de flesta i dag har en mobil som gör det möjligt att bära med sig all världens kunskap dygnet runt.

När fokus alltmer läggs på teknik än på vad tekniken används till så behövs allt det nya sättas in i ett sammanhang. I dag när så gott som alla i Sverige har tillgång till internet blir frågan mer vad man gör på nätet och vilka klyftor som skapas mellan superanvändare och sällananvändare. Inte om tekniska frågor om skärmtid eller nätet i sig.

Att skaffa sig kunskap från det tryckta ordet oavsett om det är från en bok eller internet är en sak. Men lärandet som sker av att byta perspektiv med varandra, få ta plats som individ bland andra och se sin egen roll i den gemenskap som ett samhälle behövs också. Det är den vi är extra nyfikna på.

För det är inte något man kan läsa sig till. Det sker i mötet med varandra. Och det är vad folkbildningen handlar om. Det är dessa arenor som utgör kittet i samhällsbyggnaden, men frågan är vilka uttryck det tar sig nu och vilka samhällsproblem man närmar sig. Det ska jag titta närmare på.

**

Utsikt från ett flygplan över Skanör. Foto: Philip Capper.

Selma Lagerlöf gav, genom uppdraget från de svenska folkskollärarna, med boken om Nils Holgersson, flera barn möjligheten att lära sig att läsa och skriva. I skiftet från bondesamhälle till industrisamhälle växte underklassen. Boken tillsammans med de nya läseböcker som folkskollärarna tog fram gav folkskolebarnen de nödvändiga kompetenserna för att bli en del av samhället. Genom att knäcka koden till läsandet öppnades dörren till fler arbetsmöjligheter. Läs- och skrivkunnigheten var en förutsättning för att fullt ut kunna påverka och delta i samhället på lika villkor.

Språket är även i dag grundförutsättningen till makt och delaktighet. Även i ett digitalt samhälle kommer detta vara ett fundament. Utan läs- och skrivförståelse kan man inte ens tolka till exempel ironiska memes på nätet och det blir allt högre krav på förmågan att kunna värdera mängder av olika former av texter och innehåll.

I ett kunskapsorienterat och digitaliserat samhälle måste därför den grundläggande läs-­ och skrivkunnigheten kompletteras med nya kompetenser. Dessa kan förenklat bäst beskrivas som ett slags fördjupat läsande och skrivande som alla behöver lära sig. Och frågan om hur man lär sig dessa nya medier är en del av vår tids kulturella läroprocesser som vi vill studera närmare. Hur går det rent praktiskt till att leva i den här brytningstiden?

**

I detta finns också de historiska parallellerna. Folkbildningen kom igång på 1830-talet med några få initiativ såsom bildningscirklar och föreläsarföreningar. Folkhögskolorna kom igång på 1860-talet och skulle fånga upp folkskolebarnen efter den utbildning de fått inom ramen för folkskolan. Tidiga aktörer var nykterhetsrörelsen, eftersom alkoholproblemen var stora och de startade ett stort folkbildningsarbete.

IOGT i Lund var hemort för den första studiecirkeln.

Den startades 1902 efter tre års testande av en ny metod som mixade samman ett lånebibliotek, en läsecirkel och en studiekurs. Detta blev ett nytt koncept som skapades av Lundastudenten och godtemplaren Oscar Olsson.

Studiecirkeln utgick ifrån ett fritt samtal runt böcker och skrifter av författare och tänkare istället för att som i en nischad studiekurs hållas av en lärare som föreläser för en mer passiv åhörarskara. Studiecirklarnas metod utgick ifrån att alla deltagarna skulle inkluderas och de skulle erbjuda en bredare bildning.

Men vad mer än att kunna läsa och skriva krävs för att hantera en lika stor omvandling i dag som för 100 år sedan? Då skedde det på grund av industrialiseringen, urbaniseringen och en befolkningstillväxt och nu har vi faktorer som globaliseringen, klimatutvecklingen och digitaliseringen att ta hänsyn till.

Under början av 1900-talet gick folk på landsbygden man ur huse för att höra Guds ord. Den roll som såväl kyrkbacken då hade som lanthandeln med sin gottisautomat senare hade som mötesplats har till viss del ersatts av olika forum och aktiviteter online. Mycket är förändrat men mycket är sig också likt.

Boken, studiecirkeln och biblioteket har kompletterats med internet. Folkrörelsearbetet har förändrats.

Samtidigt som 98 procent har tillgång till internet i hemmet och 83 procent av landets internetanvändare finns på sociala medier hänger ungdomar än i dag utanför Ica i Skanör. Och studiecirklarna besöks och föreningarna engagerar många.

Demokratiutvecklingen och digitaliseringen är i dag tätt sammanlänkade. Det finns allt fler tecken på att detta inte enbart är positivt för demokratin. Men det går inte heller att backa ifrån digitaliseringen. Även om mänskligheten nu är förenad bortom den närmaste fysiska omgivningen och landsgränser, så är det ännu för tidigt att kunna analysera konsekvenserna av detta.

Det vi vet är att snabbheten är den enskilt största särskiljande komponenten mot tidigare förändringsprocesser. Det skapar helt nya spänningsfält för hur demokratier utvecklas, hur kunskap delas, hur ekonomier och arbetsmarknaden förändras.

Digitaliseringen å sin sida öppnar ständigt för nya lösningar och andra sätt att samarbeta.

Det är angeläget för samhället att säkerställa att det för varje individ finns möjligheter att utveckla den nödvändiga digitala kompetensen i samklang med de förändringar som sker och kommer att ske. Det livslånga lärandet är inga floskler, utan snarare nödvändiga komponenter för att möta den ständiga kunskapsutveckling som krävs.

Kanske handlar digital kompetens ytterst om exakt det. Att inte uppleva denna ständiga föränderlighet som oroväckande utan snarare som en tillgång och möjlighet. Men det kräver ett helt nytt förhållningssätt och tankesätt för att kunna hantera de många förändringarna på kort tid.

Och det är i denna utvecklingsfas som det är intressant att se hur samhället klarar av att erbjuda alla möjligheter att delta på lika villkor. Det görs bäst genom nedslag i verkligheten.

Demokratin utvecklas ständigt och för att förstå digitaliseringens påverkan på demokratin såväl som samhället drygt 100 år efter dess tillblivelse krävs det tid.

Jag kommer därför i denna kommande serie att ägna tid åt att se vilken roll folkbildning har i Sverige idag.

**

Samtliga kulturanalyser från Skåne finns här och tar upp allt ifrån andelsföreningar, folkskolan, bibliotekens roll i lokalsamhället och eldsjälars engagemang och en dos av rasism.

 Läs även Martin Schibbyes reportage från Skåne, kapitel 1 i vår 340 mil långa resa genom Sverige ”Berättelser från Skåne”.

Av | 18 oktober 2018

Utan dig – ingen journalistik

Genom att stödja oss ekonomiskt ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli supporter! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Blekinge nästa för reportageserien ”Verkliga Sverige”

Nu fortsätter reportageresan Verkliga Sverige och vår digitala gås flyger nu mot Blekinge. Vad tycker ni vi borde skriva om?

Konsten att fiska i grumliga vatten

Två sportfiskeentusiaster från skånska Tågarp bestämde sig för att göra något åt sin hemmasjös grumliga vatten. Några år senare syns bottnarna på Växjös sjöar för första gången på årtionden.

Hur ser framtiden i Vellinge ut?

I denna fjärde kulturanalys från Skåne tittar Brit Stakston närmare på civilsamhällets engagemang och hur sammanhållningen i ett samhälle sätts på prov när strategierna för att möta utvecklingen ser olika ut.

Höllvikens bibliotek tar sig an det digitala utanförskapet

Hur klarar ett folkbibliotek att möta samhällets utveckling? I denna tredje kulturanalys från Skåne tittar Brit Stakston närmare på bibliotekens förmåga att stödja medborgarna i en föränderlig digital tid där det är svårt att hänga med.