Presidenten som vägrade avgå

Av Anna Roxvall & Johan Persson | 12 februari 2017

Samtidigt som Donald Trump installerades i Vita huset pågick en bitter maktkamp i Gambia. Under några dygn såg det mörkt ut och regionens trupper förberedde sig för strid. Blankspots Anna Roxvall och Johan Persson följde journalisten Sheriff Bojang under sju dagar som skakade Västafrika.

Klockan är strax efter fem på morgonen och det är fortfarande mörkt när Sheriff Bojang sätter sig i bilen. Luften är lite kylig och gatorna i Senegals huvudstad Dakar är tomma. Han har inte fått många timmars sömn men det verkar inte bekomma honom. Kroppen går på adrenalin. Det är den 18 januari och vid midnatt går mandatet för Gambias president Yahya Jammeh ut. Själv är han på väg mot den sydvästra gränsen mellan Gambia och Senegal. Kanske kommer han att ta färjan över Gambiafloden imorgon.

– Allt jag behöver är ett tydligt tecken. Innan den här dagen är slut borde vi ha något slags besked i alla fall, säger han och sjunker tillbaka i det nedsuttna passagerarsätet.

Det är över 10 år sedan han hade fötterna på gambisk mark.

Gambia är Afrikas minsta land. På kartan korvar sig den lilla västafrikanska nationen fram som en daggmask från Atlantkusten, rakt in i magen på Senegal – resultatet av ett par pennstreck på andra sidan jorden och kolonialmakternas kamp om kontroll över den afrikanska slavhandeln. Sedan självständigheten från Storbritannien 1965 har landet med sina dryga 1,9 miljoner invånare bara haft två presidenter. Den förste, Dawda Jawara, avsattes i en oblodig militärkupp av den senare, Yahya Jammeh, 1994. Denne har nu styrt med järnhand i 22 år, med ett antal misslyckade kuppförsök som enda hot mot hans makt. Befolkningen har hållits i schack med tortyr, rättslöshet och oförutsägbarhet. Alla former av avvikande åsikter har tystats.

Tills nu.

ADRENALIN. Klockan är strax efter fem på morgonen och det är fortfarande mörkt när journalisten Sheriff sätter sig i bilen för att köra mot Gambia.

Utanför bilfönstret gryr dagen. Dimman ligger som en dunig rök över marken. Det ser ut som att akacieträdens kronor flyter fritt på ett hav av mjölk. Tunga lastbilar stånkar fram på vägarna, måna om att tillryggalägga så många mil det går innan solen når högre på himlen och hettan slår till.

Det surrar oavbrutet i Sheriffs telefon. Han sitter på helspänn i framsätet och scrollar Twitter, whatsapp-listor, facebookuppdateringar, svarar då och då högljutt på samtal från vänner och kollegor.

–  Va? Frågar du om JAG har några nyheter? gastar han skämtsamt i luren. Tror du inte att jag hade ringt dig i så fall? Återkom när du har något!

  • Detta hände sen. Barrows första vecka vid makten

Sheriff är chef för West Africa Democracy Radios engelska sändningar och är vid 34 års ålder en av Västafrikas mest framstående journalister. Han har vunnit flera internationella priser för sin journalistik och arbetar sedan ett par år tillbaka regelbundet på uppdrag för världsmedier såsom Al Jazeera, The Guardian och franska RFI. Men det var hemma i Gambia han började sin bana. I slutet av 90-talet arbetade han på den privata tidningen Daily Observer, därefter på The Independent, och försökte göra oberoende journalistik. Men medieklimatet var hårt, pressen ständigt ansatt. 2001 flyttade han till London för att plugga juridik och litteratur i stället.
Det gick dåligt. Hemlandet gav honom ingen ro. Närapå hälften av Gambias befolkning lever under fattigdomsgränsen och pengarna som anhöriga utomlands skickar hem utgör ryggraden i många familjers ekonomi. Sheriff förväntades plötsligt hjälpa släktingar, vänner och grannar. Han tog alla extrajobb han kunde få: städare, säkerhetsvakt, chaufför.

–  Jag kunde arbeta uppemot 18 timmar om dygnet, men hade ändå inte pengar för att köpa skor till mig själv, minns han.

I sex år höll det på sådär, studierna föll i träda. Han blev allt mer frustrerad. När hans far till sist blev sjuk fick det vara nog. Han packade väskorna och köpte en flygbiljett hem till Banjul.

Med facit i hand var det dålig timing. Det var mars månad, 2007, och ganska exakt ett år sedan Jammeh slagit ner det tredje kuppförsöket under sin tid vid makten. Repressionen hade trappats upp. Misstänkta kuppmakare hade förts bort och avrättats, tidningar stormats. Två journalister hade gripits och torterats svårt, en tredje mördats. Sheriff själv var medveten om vad som pågick, han hade arrangerat flera protester i Storbritannien mot utvecklingen i hemlandet. I diasporan var han ett känt ansikte.

Så också i Gambia, visade det sig nu.

–  Jag greps direkt på flygplatsen och togs till den nationella säkerhetstjänstens högkvarter inne i Banjul. Alla vet att det är där de har sina tortyrkamrar, så jag blev livrädd så fort jag såg var jag befann mig, säger Sheriff.

Han sattes i en cell där natt och dag såg likadana ut. Då och då fördes han ned till de underjordiska källarhålorna för att ”förhöras”.

– De skrek åt mig att ”ni flyttar utomlands och gör inget annat än försöker destabilisera landet och skrämma bort turisterna”.

Bredvid jordnötsexporten är turismen landets viktigaste inkomstkälla – Gambia brukar marknadsföras som ”den leende kusten”. Behagligt klimat, vita stränder, och ett rikt djurliv lockar runt 100 000 turister årligen, varav ungefär hälften kommer från Storbritannien.

–  Det är det närmaste jag kommit en förklaring till varför de grep mig, men det kan egentligen lika gärna ha varit något annat, det finns så många brott du kan begå i en diktatur, säger Sheriff.

De höll kvar honom i fem dygn. Under den tiden sov han nästan ingenting. Tankarna gick inte att stoppa.

–  Jag har intervjuat människor som skurits med bajonetter, misshandlats och fått elstötar i könsorganen, just i de där lokalerna. Om nätterna låg jag bara och väntade på att de skulle komma och hämta mig, det var mental tortyr, säger han.

Men de kom aldrig. I stället fick han sina ID-handlingar beslagtagna och släpptes ut, mot löfte att han skulle komma tillbaka och anmäla sig nästa måndag.

– Redan då och där hade jag fått nog. Jag åkte raka vägen till min far som var döende, tillbringade kanske 15 minuter med honom, sedan körde min bror mig till Casamance där jag korsade gränsen till Senegal.

Sheriff lutar huvudet bakåt och blundar när han pratar om det. Fadern dog ett par veckor senare.

Och själv har han aldrig vågat återvända.

Vägen mellan Dakar och gränsstaden Karang är bra, men tar ändå ett par timmar att köra. Sandig savann och stäpp flimrar förbi utanför fönstret. Dammet letar sig in genom listerna, mobiltäckningen kommer och går med bebyggelsen längs vägen. Sheriff läser de senaste nyheterna högt varje gång han får kontakt med nätet.

GRAFITTI. I början av förra året fanns ännu inget som tydde på att en förändring låg inom räckhåll i Gambia. De flesta analytiker utgick från att Yahya Jammeh skulle vinna valet – som vanligt

Allt snurrar plötsligt mycket snabbt, efter att ha stått stilla mycket länge. I början av förra året fanns ännu inget som tydde på att en förändring låg inom räckhåll i Gambia. Det var 2016, valår och de flesta analytiker utgick från att Yahya Jammeh skulle vinna som vanligt. Presidentvalet dessförinnan hade varit så ofritt och präglat av hot och förtryck mot oppositionen att den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas inte ens tyckte att det var lönt att skicka valobservatörer. Det enda synliga tecknet på folkligt missnöje var alla de tusentals gambier som, trots vetskapen om riskerna, satte sig i livsfarliga båtar för att korsa Medelhavet mot Europa.

Men sedan blev det april.

En liten, men med gambiska mått mätt stor, grupp oppositionsanhängare gick ut på gatorna med krav på en reformering av valsystemet. Makten svarade som man alltid gjort – polis sköt skarpt rakt in i folkmassan, misshandlade och grep ett femtiotal demonstranter.

Men den här gången hade människor smartphones och mobilt internet. Inom ett par timmar var hela Facebook fullt av foton på polis som misshandlade demonstranter.
En av de gripna var niobarnspappan Ebrima Solo Sandeng, framstående medlem i Gambias största oppositionsparti UDP. Snart kom uppgifter om att han torterats så svårt i fångenskap att han avlidit. Nya protester bröt ut, liksom nya gripanden. Ilskan bara växte. I över två decennier hade all information i Gambia stått under hård statlig kontroll, men nu fanns nya plattformar där gambier och deras landsmän i exil kunde mötas. Whatsappgrupper sattes upp där man publicerade vittnesmål från regimens offer, politiska möten livesändes. Sju olika oppositionspartier fördes samman och bildade en koalition som tillsammans ställde sig bakom affärsmannen Adama Barrow som presidentvalskandidat. Sedan samlade man ihop pengar till de skyhöga avgifterna för att ställa upp i valet som Jammeh infört för att sabotera för oppositionen. Efter 23 dagar hade Barrows kampanj redan fått in 50 000 dollar via insamlingssajten GoFundMe.

– Det är som att sociala medier skapades för Gambia. På bara ett par månader blev människor medvetna om vad som pågick, ingen brydde sig om den statliga propagandan längre. Fram till dess hade folk struntat i politik, men nu var många till och med beredda att gå och rösta, säger Sheriff.

Regimen såg också vad som var på väg att ske och försökte blockera Whatsapp och Facebook. På valdagen den 1 december drog man ur sladden till både internet och det internationella telefonnätet.

Men det var för sent. När rösterna var räknade stod det klart att Adama Barrow hade vunnit med 43,3 procent mot Jammehs 39,6. En chockad och till synes förvirrad avgående president ringde upp sin motståndare i direktsänd tv och gratulerade honom till segern. Jublande människor dansade gatorna fram i Banjul. Jammehs porträtt revs ned från reklampelarna, arméchefen svor trohet till sin nye överbefälhavare och från hela världen rasade gratulationerna in.

VALSEGER. När rösterna var räknade stod det klart att Adama Barrow hade vunnit med 43,3 procent mot Jammehs 39,6. Jublande människor dansade gatorna fram i Banjul med koalitionens slogan #gambiahasdecided på banderoller och tröjor.

Det var en historisk och fullständigt oväntad händelse för alla utom möjligen gambierna själva: En av Afrikas mest hårdföra regimer hade tvingats bort från makten med papper och penna.

Det var för bra för att vara sant, förstås. Firandet av valsegern hade knappt hunnit lägga sig innan sittande president Jammeh ångrade sig en vecka senare. Landets valkommission hade medgett vissa misstag och tvingats skriva ner det första publicerade valresultatet till Jammehs fördel. Samtidigt hade en av de ledande politikerna inom koalitionen börjat prata om att åtala den avgående presidenten för människorättsbrott. Nu gick Jammeh ut i statlig tv, förkastade valresultatet, krävde nyval och lovade att ta frågan till domstol – fram tills dess tänkte han inte lämna ifrån sig makten.

Jublet övergick i panik. Festen byttes mot kris. Och arméchefen bytte sida igen.

Sedan dess har medlingsförsöken avlöst varandra. Alla har strandat. Ecowas har lovat att skicka trupp till Gambia för att avsätta Jammeh om han inte lämnar sin post när mandatet går ut den 19 januari. Dit är det nu mindre än ett dygn kvar. Den gambiske presidenten säger sig vara redo att ”försvara landet mot varje form av aggression” och har utlyst undantagstillstånd. Misstänkt ”illojala” soldater grips på löpande band och sammanlagt sju av regeringens ministrar har hoppat av och flytt.

I morgon är det meningen att Barrow ska svära presidenteden på nationalarenan utanför Banjul, men den är omringad av regimtrogen militär. Barrow själv har flugits till Dakar, eftersom Ecowas bedömer att hans liv är i fara i Gambia. En våldsam konfrontation ser ut att bli allt mer omöjlig att undvika. Det ryktas att gränserna kommer att stängas vid midnatt.

Och nu flyr gambierna landet.

FLYKTINGKRIS. Tiotusentals människor var på flykt av rädsla för oroligheter i Gambia.

Solen har sjunkit på himlen, men det är fortfarande mycket hett när Sheriff når den senegalesiska staden Karang. Det är ett litet samhälle med strax över 10 000 invånare, starkt präglat av de mänskliga rörelserna fram och tillbaka över gränsen. Invånarna reser visumfritt mellan länderna, ett par mil söderut går färjan över till Gambias huvudstad Banjul.

Men nu är rörelsen nästan helt enkelriktad. Människor strömmar in i Karang, släpande på rullväskor, madrasser och säckar. Bilar med gambiska registreringsskyltar köar för att komma ut och kvinnorna som säljer frukt och jordnötter utanför gränspolisens kontor gör strålande affärer. Telefonkorten är slut i nästan hela staden, liksom flaskvattnet. Frivilliga från Röda korset går runt bland de nyanlända och försöker reda ut om någon behöver vård eller sängplatser.
Över 45 000 gambier har flytt hit till Senegal de senaste dagarna. En lång man som presenterar sig som Aboubakar står i kön utanför gränspolisen med sin systerdotter och väntar på att få sina papper stämplade. Han har åkt flera varv mellan Banjul och Karang under veckan.

–  Min mor, min fru och våra fem barn är redan här. Igår tog jag 14 personer över gränsen, jag har hyrt en lägenhet åt allihop i närheten, säger han.

Nu ska han skynda sig att lämna av systerdottern hos de andra, sedan ska han åka hem igen. Han vill inte lämna huset i Serrekunda söder om Banjul obevakat.

–  Men det kändes bäst att ta ut barnen och kvinnorna ur staden. Jammeh är en maktgalen man som backas upp av folk med mycket vapen, om Ecowas trupper går in i natt kan det bli tufft, säger han och stryker sig oroligt över huvudet.

I SÄKERHET. 24-åriga Huray Jalo från Serekunda är en av dem som nu flytt till grannlandet.

Många gambier har rötter på båda sidor gränsen. Det är därför inte någon flyktingkris ännu. För dem som ändå inte har några anhöriga att bo hos har traktens lokala fotbollsklubb inrättat en provisorisk flyktingförläggning i ett ännu inte färdigbyggt hus i utkanten av staden. 150 personer bor där just nu. 24-åriga Huray Jalo från Serrekunda håller till i ett av rummen, som bara består av tak och väggar av rå cement. Hon sitter med telefonen inkilad under slöjan och pratar med sin mor som fortfarande är kvar där hemma. Huray och hennes man tog ett snabbt beslut och lämnade Gambia under gårdagskvällen.

–  Det har gått massor av rykten om att Ecowas ska invadera oss och presidenten har gjort hotfulla uttalanden på tv. Alla runtomkring oss började fly så vi flydde också, vi var så många som gav oss av samtidigt att det var svårt att hitta någon som ville köra oss, säger hon.

Färjan från Banjul var full och det fanns ingen plats att sitta. Huray, som aldrig tidigare lämnat sitt hem på det här viset, tyckte att allt var mycket svårt.

–  Men du vet, jag har två döttrar, en fyraåring och en tremånaders, vi var tvungna att ge oss av med dem innan… ja, innan det blir krig.

Hon är säker på att många av människorna här i huset kommer att sitta som klistrade vid radioapparater och smarta mobiltelefoner när Jammehs mandat går ut vid midnatt. Själv låter hon helst bli

–  Jag tror jag ska försöka sova istället, jag vill inte bevittna eländet.

FÖRVÄNTAN. Det ringer ständigt på Sheriffs telefon. Han sneglar på displayen och hoppas på positiva nyheter inifrån landet.

Mobilnätet i den lilla staden är överbelastat, men det lokala Röda Korset har wi-fi. Där sitter nu Sheriff, Karangs borgmästare och ett par utländska journalister och följer det gambiska dramat minut för minut, allteftersom mörkret sänker sig och syrsornas sång tar över.

Reuters har fått tag i den senegalesiska arméöversten Abdou Ndiaye, som leverar klickvänliga citat. ”Vi står redo och inväntar deadlinen vid midnatt. Om man inte finner någon politisk lösning går vi in”.

Ett nigerianskt stridsfartyg seglar utanför den gambiska kusten, och nu hoppar även Gambias vicepresident av sin post.

Mauretaniens president Mohamed Ould Abdel Aziz har rest till Banjul under dagen i ett sista försök att övertyga Jammeh om att lämna ifrån sig makten. På Twitter går det rykten om att Abdel Aziz nu är på väg att lämna Gambia tillsammans med Jammeh.

Det ringer på Sheriffs telefon igen. Han sneglar på displayen och trycker snabbt på grön knapp när han ser att det är en kollega inne i landet.

–  Schh! Jag tror att detta kan vara goda nyheter! väser han och trycker luren hårt mot örat.

Alla sitter tysta och följer hans minspel. Ser det förväntansfulla ansiktsuttrycket övergå i en grimas.

– Är du säker? Men varför gör du så här mot mig? Skit också!

Han lägger på och pressar ut luft genom kinderna.

– Abdel Aziz har åkt. Utan Jammeh.

Sedan händer ingenting mer. Klockan passerar midnatt. Den gambiske presidentens mandatperiod är formellt över. Från Banjul hörs ingenting. Och av Ecowas utlovade intervention syns inte ett spår.

Sheriff ger upp vid tvåtiden. Han packar ihop ryggsäcken och telefonen och börjar dystert traska tillbaka till hotellet i mörkret. Ovanför hans huvud välver sig natthimlen djup med tusentals glittrande stjärnor. Det är tyst och lite kyligt. Luften känns torr mot huden.

Den alltid vitklädde Yahya Jammeh framstår ibland som en karikatyr av den afrikanske diktatorn – oförutsägbar, övertygad om sin egen utvaldhet och med smak för allt som glittrar. Mer än de nötande, ständigt pågående brotten mot mänskliga rättigheter i landet, är det de spektakulära utspelen som har gjort honom känd för en internationell publik. 2007 skapade den gambiske ledaren rubriker när han påstod sig ha uppfunnit ett örtbaserat botemedel mot hiv och aids. 2009 skickade han ut presidentgardet för att gripa över tusen personer anklagade för häxkonster, under vapenhot tvingades de sedan dricka en örtbrygd som gav svåra hallucinationer och ledde till flera fall av njursvikt. Tre år senare fick han för sig att återuppta dödsstraffet och lät en exekutionspluton skjuta ihjäl nio fångar på fläcken. 2015 utropade han utan förvarning Gambia till en ”islamisk republik”.

Som det anstår en diktator ger Yahya Jammeh ständigt sig själv nya utnämningar och priser, hans namn blir längre för varje år som går. I nuläget vill han refereras till som ” ”His Excellency Sheikh Professor Alhaji Doctor Yahya Abdul-Aziz Awal Jemus Junkung Jammeh Naasiru Deen Babili Mansa”” – eller lite kortare – ”Sheikh Professor Doctor President”.

Den allt mer konservativa och märkliga regimen har gradvis isolerats i den internationella politiken, och Jammeh själv har skyndat på processen. 2013 drog sig Gambia ur det brittiska samväldet, förra året lämnade man internationella brottmålsdomstolen ICC.

Att Jammeh inte skulle acceptera valresultatet om han förlorade hade många redan misstänkt. I en intervju förra året förklarade han sig vara redo att regera Gambia ”i en miljard år, om Gud så vill”.

Det är som en förbannelse. Över hela den afrikanska kontinenten sitter maktfullkomliga män på övertid. Av de i dag längst sittande presidenterna och premiärministrarna i världen kommer 12 av 20 från Afrika. De senaste två åren har bland andra Burundis, Rwandas, Chads, Kongo-Brazzavilles och Kongo-Kinshasas statschefer på olika sätt försökt mixtra med grundlagen för att slippa lämna ifrån sig makten när deras mandat går ut, och i Kamerun och Zimbabwe verkar Paul Biya och Robert Mugabe vara redo att regera in i döden. Sett ur det perspektivet är Jammeh bara del i en större, tråkig trend.

Men det finns viktiga skillnader.

I öst- och centralafrika är merparten av regimerna mer eller mindre auktoritära. Deras ledare har sällan vare sig legitimitet eller lust att lägga sig i grannländernas demokratiska problem. I Västafrika finns en rad länder, såsom Ecowas-medlemmarna Liberia, Nigeria, Ghana och Senegal, som har genomgått fredliga maktskiften efter demokratiska val. Deras ledare sitter på folkliga mandat och har ett intresse av att försvara demokratins landvinningar i regionen. Det är också dessa länder som har varit drivande i påtryckningarna mot Jammeh.

Nu är världens blickar riktade mot dem. Lyckas Ecowas lösa konflikten i Gambia vore det ett styrkebesked för den västafrikanska demokratin.

Misslyckas man kommer despoter över hela kontinenten gnugga händerna.

SPÄNT. Adama Barrow svors in som ny president i Gambia, men läget i landet var fortsatt spänt. Vid gränsen hade militär från Senegal samlats redo att invadera.

Det blir ingen insvärningsceremoni i Banjul. I sista sekund tar man beslutet att hålla ceremonin på Gambias ambassad i Dakar i stället. Det är en pragmatisk men lite sorglig lösning på något som annars hade kunnat bli både farligt och blodigt. Den nye presidenten svär presidenteden inför ett 40-tal gäster, håller sedan ett kort tal.

–  Det här är en dag som ingen gambier kommer att glömma under sin livstid. Det är första gången sedan Gambia blev självständigt 1965 som maktskiftet mellan avgående och tillträdande president sker via valurnorna, konstaterar han.

Sedan uppmanar han landets armé ställa sig bakom honom som landets president.
– Jag garanterar att de inte kommer utsättas för någon orättvisa eller diskriminering, utan kommer att få bättre arbetsförhållanden och villkor.

För en utomstående må det hela framstå som en teknikalitet, men i den diplomatiska världen har ceremonin stor betydelse. Nu har den nye gambiske presidenten installerats och erkänts av omvärlden. Därmed har han mandat att ge order – och be om hjälp.

Det gör han också, och nu går det snabbt. Ett par timmar senare röstar FN enhälligt igenom en resolution till stöd för Ecowas i dess ”åtagande att, med politiska medel i första hand, säkerställa att det gambiska folkets vilja respekteras”. Gambias arméchef byter än en gång sida och meddelar att hans soldater inte kommer att slåss mot några utländska styrkor, utan ”välkomna dem med blommor och en kopp te”.

Strax därpå flyger nigerianska stridsplan över Jammehs hemstad Kanilai och långa kolonner med stridsvagnar rullar genom Senegal i riktning mot Gambia.

”Operation återupprätta demokratin” har inletts.

Jammeh får till lunch nästa dag på sig att lämna landet.

 

ÖVERTALNING. Mauretaniens och Guineas presidenter försöker övertala den trilskande presidenten. Svartglänsande diplomatbilar med väpnad eskort kör i skytteltrafik.

Men den där formuleringen om ”politiska medel i första hand” verkar ha haft betydelse. För inte heller nu tågar Ecowas mot Banjul. Vid gränsen gör trupperna halt för att ge Mauretaniens och Guineas presidenter en sista chans att övertala den trilskande presidenten. Svartglänsande diplomatbilar med väpnad eskort kör i skytteltrafik mellan lyxhotellet Coco Ocean och Jammehs palats hela dagen.

Luften surrar av rykten. Nätet är nära att explodera. Barrow twittrar att Jammeh gått med på att avgå, raderar sedan snabbt meddelandet igen. Koalitionen håller förvirrade presskonferenser. Det blir eftermiddag och det blir kväll.

Ingenting händer.

Det har hunnit bli sent in på natten, och många har somnat av pur utmattning, när den gambiska stats-tv:ns sändningar flimrar till och ett välkänt ansikte dyker upp. Den självsäkra och lite slängiga attityden som Yahya Jammeh brukar visa upp, har runnit av. Han ser mest trött ut.

–  Jag har beslutat i dag, med gott samvete, att överge ledarskapet för denna stora nation, deklarerar han.

–  Dagens beslut har inte dikterats av något annat än ert – det gambiska folkets – intresse.
När det kommer att ske, eller vart han ska ta vägen, svarar mannen som regerat landet i två decennier däremot inte på.

Det var ändå det här Sheriff hade väntat på. Tecknet. Det är den 21 januari 2017, och nu kan inget längre stoppa honom. Färjan mellan Barra och Banjul står stilla, men tillsammans med ett par vänner hyr han en eka och puttrar raskt över sundet. Det är en het och lite blåsig dag längs den västafrikanska kusten, och snart står han med vatten upp till fotknölarna på stranden intill hamnen i Gambias huvudstad. Vindarna doftar fisk, tång och diesel.

Ett decenniums exil är över. Resan tog inte mer än ett par timmar. Inga bistra män ur säkerhetstjänsten väntade på honom på andra sidan, blott en glad gränspolis som kände igen honom från nätet, tryckte hans hand och tackade för allt han har gjort för Gambia.

Det är nästan lite av ett antiklimax.

 

Banjul är en märklig huvudstad. Den ligger på en liten ö precis där Gambiafloden rinner ut i Atlanten, med den 200 meter långa Dentonbron som enda länk till fastlandet. En palmoljefabrik, en kyrkogård och det ökända fängelset Mile 2 kantar vägen in till stadskärnan, där presidentpalatset, parlamentet, ministerierna, säkerhetstjänsten och domstolen ligger. De flagnade kolonialbyggnaderna, sandiga gatorna och algbeväxta hotellen ger en gnagande känsla av övergivenhet – resesajten Lonely Planet konstaterar kort att det är ”svårt att föreställa sig en mer konsekvent vanskött huvudstad”.

Inte många gambier vill bo på ön, de flesta föredrar Serrekunda på andra sidan bron, där också hotellen och turisterna finns. Men för tillfället märks ingen större skillnad på de båda städerna. De sista turisterna flögs hem under kaosartade former under gårdagen, butikerna är stängda överallt. I bostadshusen är gardinerna fördragna, invånarna har flytt eller håller sig inne. Visa av tidigare erfarenhet vågar inga gambier fira på gatorna så länge Jammeh är kvar i landet.

Och det är han.

 

Sheriff tar in på ett öde hotell i Serrekunda, med ett par andra journalister som enda grannar. Från uteserveringen går det att följa hur diplomatbilarna med Mauretaniens och Guineas flaggor på grillen hetsar fram och tillbaka för andra dagen i rad.

Förhandlingarna med Jammeh verkar pågå in i det sista.

En grupp journalister häckar ute på flygplatsen sedan morgontimmarna. De rapporterar att det står två flygplan tankade och klara ute på asfalten, men än syns ingen till.
Sheriff räknar ut att Jammehs konvoj bör passera Westfield i Serrekunda om den ger sig av mot flygplatsen, så han åker dit med ett par kollegor. Ingen av dem har lyckats få ut några presstillstånd eftersom informationsministern har avgått, så gänget sätter sig på kortändan av en läskbutik och försöker hålla låg profil.

Det går sådär. Efter bara ett par minuter dyker en lång kille upp bakom hörnet och börjar tjoa.

–  Sheriff Bojang junior? Mannen? Är det du? Fy fan vad häftigt! Välkommen hem!

Sheriff ser lite tveksam på honom.

–  Förlåt, men känner vi varandra?

–  Vi är vänner på Facebook! Jag är ett stort fan av allt du gör mannen!
Han ger Sheriff en bamsekram och kräver sedan att få ta en gemensam bild med honom innan de skiljs åt. Sheriff skakar på huvudet och ser efter killen som försvinner in på en tvärgata.

– Surrealistiskt. Helt surrealistiskt, mumlar han.

KÄNDIS. Trots de många åren i exil blir journalisten Sherif direkt igenkänd på gatan.

Något är på gång. Från att ha legat närapå öde börjar det bli allt mer rörelse på gatan. Folk kommer bärande på drickabackar. Klungor med unga drar runt, till synes planlöst.

Flera bär t-shirts med #gambiahasdecided på – en slogan som uppkom i protest mot Jammehs vägran att godkänna resultatet, men som nästan ingen vågat skylta med de senaste veckorna.

Khadija Jallow och Fatoumatta Fatty, två tjejer i stora solglasögon, stannar till för en sekund.

–  Vi är ett gäng som har tänkt sätta upp en banderoll i rondellen när kortegen passerar, det står ”åtala Jammeh” på den, säger de och glider sedan snabbt vidare.

Men dagen övergår återigen i eftermiddag utan att någonting händer. Rondellen förblir fri från banderoller. Flygplanen står kvar på marken. Anonyma källor inom förhandlingsdelegationen antyder att Jammeh fortfarande köpslår om villkoren för sin avfärd.

Till sist åker journalisterna i Serrekunda tillbaka till hotellet för att äta middag. Sheriffs glädje över att vara hemma har redan övergått i frustration över kaoset. Vem är det egentligen som styr skutan? Barrow har för tillfället en talesperson i Dakar och en i Banjul, som nästan regelmässigt motsäger varandra. Den senare avslutade dessutom en presskonferens under gårdagen med att förklara att det var honom ”och ingen annan” som folk skulle lyssna på.

–  Seriöst, är det de här människorna som ska föreställa svaret på våra böner? Jag börjar redan undra hur det här ska sluta, fräser Sheriff och hugger i kycklingen med gaffeln.

–  Och Ecowas, vad är de för mjukisar? De borde ha gått in och tagit ut Jammeh direkt! Den mannen terroriserade oss i 22 år, han ska be om nåd på sina bara knän, inte sitta där borta i sitt palats och ställa en massa krav!

Det har hunnit bli rejält mörkt och myggorna flockas under trädgårdsbelysningen, när en av man ur hotellpersonalen plötsligt kommer inspringande på gården med andan i halsen.

–  Guineas president lämnade precis Coco Ocean för att hämta Jammeh! Fort! Ni hinner före dem ut till flygplatsen!

Det blir kaos. Folk rafsar ihop kameror, datorer, telefoner och anteckningsblock, gapar efter notan och chauffören. Utifrån gatan hörs bilar tuta, det smäller i dörrar, folk skriker upphetsat till varandra. Mitt i villervallan står Sheriff alldeles stilla, osäker på vad han ska göra.

Sedan skakar han sakta på huvudet.

– Det kommer att vara fullt med Jammeh-supportrar på flygplatsen, det är inte rätt plats för mig ikväll.

Så ger sig boven i dramat till sist iväg. Röda mattan ligger utrullad på asfalten och en ostämd blåsorkester spelar marschmusik. Journalister och hängivna regimanhängare trängs på startbanan. Bister militär håller dem tillbaka. Yahya Jammeh syns på långt håll. Hans vita kaftan ser nästan självlysande ut i kvällsmörkret där han skrider över startbanan mot det lilla privatplanet som ska ta honom ut ur landet.

–  Detta är en historisk dag, slutet för mannen som lovade att härska i en miljard år, skriker en brittisk radiojournalist i mikrofonen.

Hans röst dränks av trumpeterna. En Jammehsupporter sträcker händerna mot skyn och vrålar med kraftig basstämma:

– Gratulerar ers höghet! Tack för din trogna tjänst! Gratulerar!

Den utslängde presidenten stannar till på översta trappsteget, kysser koranen och vinkar till publiken. Några kvinnor börjar skrika hysteriskt, en faller avsvimmad till marken. Flera soldater gråter.

Han sätter sig vid fönstret där alla tydligt kan se hans siluett. Trappan fälls upp. Motorerna går igång.

En 22-årig epok är över.

FARVÄL. Med Koranen i ena handen och klädd i vitt vinkar diktatorn Jammeh ett sista farväl innan han efter 22 år tvingas bort från makten.

ÅTERVÄNDARE. Bara ett par timmar efter att Gambias före detta president Yahya Jammeh flugits ut ur landet börjar flyktingar återvända.

Redan nästa morgon börjar flyktingarna återvända hem. Färjan från Barra, som lägger till vid kajen i Banjul, är fylld till sista plats. Gratisbussar sponsrade av den lokala Lions-föreningen står och väntar på hamnplanen när människorna väller av. Tulljänstemannen Ousman Sosso vinkar och skrattar när han får syn på sina kusiner i folkmassan. Förra veckan körde han dem till färjan, nu är han här för att hämta hem dem igen.

– Det har varit ett par tuffa dagar, men nu kommer det att bli bra, säger han. Jag ringde min syster i vår hemby Kerewan och hon berättade att de redan har börjat spela trummor och köper kött, snart blir det fest för den nye presidenten.

Den eftermiddagen rullar Ecowas-styrkorna mot Banjul. Den nye presidenten har bjudit in dem för att säkra huvudstaden inför hans hemkomst och förebygga eventuella statskupper den närmaste tiden. De möter inget motstånd alls. Människor kommer ut ur husen för att vinka. På bron in till huvudstaden välkomnas de som utlovat av arméchefen.

Det är första gången på flera år som gambierna kan komma nära presidentpalatset. De klättrar över stängslet och springer över den stora gräsmattan. Det är folkfest. Människor sjunger, dansar och vevar med den gambiska flaggan. En strid ström ungdomar tar bilder ihop med Ecowas-soldaterna, tjejer sticker till dem lappar med sina nummer.

JUBEL. Ecowas styrkor välkomnades under kvällen av jublande folkmassor.

EFTERLÄNGTADE. Den nye presidenten har bjudit in ECOWAS för att säkra huvudstaden och förebygga eventuella statskupper den närmaste tiden.

Sheriff är kvar bland sina firande landsmän till sent in på natten. När han sätter sig vid frukostbordet nästa morgon är ögonen rödkantade och rösten grötig.

De senaste veckornas sömnbrist är på väg att ta ut sin rätt.

Tröttheten gör honom lite melankolisk. Han tänker på kvällen då Jammeh lämnade landet. När alla andra åkte ut till flygplatsen åkte han hem till sin mor i stället. Besöket gav honom en del att tänka på. Det var mycket kramar och kärlek, men också sorg. Hans far är inte längre i livet, grannpojkarna är redan vuxna män, och efter så många år hemifrån har han börjat se på allt med en utomståendes ögon.

– Det var liksom skruttigare än jag kom ihåg det, alla människor så smala och glåmiga. Det kanske är mitt minne det är fel på, jag antar att jag har levt för länge i Dakar där alla är så välnärda, suckar han och sitter tyst en stund.

Det är på många sätt en eftertankens morgon. Jammeh är borta. Internationella styrkor patrullerar huvudstaden. Gambias första demokratiskt tillsatta president är på väg hem från exilen.

–  Jag har ju varit tvungen att stänga av den gambiska delen av mig själv för att kunna leva ett lyckligt liv i exil, det kommer nog att ta mer tid att hitta tillbaka hit än jag först trodde.

Nu börjar en ny tid. Behovet av reformer efter 22 års vanstyre gränsar till oändligt. Grundlagen är en röra, rättssystemet havererat, armén och säkerhetstjänsten direkta hot mot den nya regeringen. Ekonomin behöver en hästspark för att komma igång, och allt borde ha skett igår.

– Det behövs jobb och det behöver bli enkelt att starta företag. Det var de unga som ledde Barrow till seger, och om han glömmer bort dem i allt det här kan jag lova dig att det inte dröjer länge innan vi ser våldsamma protester på gatorna, säger Sheriff och petar i omeletten.

Det finns också en annan, på många sätt svårare fråga som väntar – en som alla länder som en gång styrts med våld och förtryck brottas med. Den handlar om försoning. Valet var ganska jämnt mellan Barrow och Jammeh, nästan 40 procent procent röstade på den senare. Det innebär att en inte obetydlig del av befolkningen faktiskt helst hade velat ha kvar allt som det var. Hur ska man förhålla sig till dem? Sheriff ställer frågan, men har inget enkelt svar.

–  Jag säger inte att den som fått sin far mördad av regimen måste förlåta mördarna, det är nog inte möjligt. Men de gambier som inte deltog i övergreppen utan bara stödde Jammeh – dem måste vi nog hitta ett sätt att sträcka ut en hand till om vi inte ska förbli en splittrad nation, säger han.

Exilen tvingade Sheriff Bojang Junior att ta sida, förvandlade honom till aktivist. Men den vägen slutar här. Han har redan börjat se sig om efter lämpliga lokaler där han kan sätta upp sin egen radiokanal, målet är att vara igång redan i slutet av året. Det är journalist han är och journalist han vill vara, när Gambia nu för första gången är på väg att införa pressfrihet.

– Min roll är att syna och granska makten, inte vara den, säger han. Nu har vi nya politiker, och om de glömmer sina löften kommer jag och mina kollegor stå där och påminna dem.

 

FEST. Torget utanför presidentpalatset fylldes snabbt med människor som sjöng, dansade och ropade slagord.

Två bleka turister, som den holländska ambassaden glömde att flyga hem, slår sig ner vid bordet intill. Markattorna leker på taket ovanför köket. Ett fint lager sand sveps med av vinden längs med marken. I hotellets inre sjunger en kvinna så att det ekar mellan cementväggarna.

Sheriff kommer att tänka på en sak som hände under gårdagseftermiddagen, på bron mellan Banjul och Serrekunda. En grupp gambiska soldater kom körande i en övertäckt lastbil, när några unga män plötsligt ställde sig i vägen för dem och krävde att få se vad som fanns i lasten. Motvilligt stannade soldaterna bilen, och när killarna öppnade lastutrymmet var det fullt av stulna kakelplattor.

För honom är det så mycket mer än en rolig anekdot. Så sent som för en vecka sedan hade ingen gambier drömt om att göra något liknande. Nu stod killarna där på bron och ställde sina forna plågoandar till svars – som en symbol för det nya land som är på väg att skapas.

Sheriff vill tro att det bara är början. Han drömmer om att få se sitt Gambia förvandlas till ett föredöme – ett land där demokrati och mänskliga rättigheter är hörnstenar.

Kanske blir det så, kanske inte. Framtiden är ännu ett oskrivet blad. Men efter över ett decennium i exilens nötande rotlöshet, finns det åtminstone en sak som Sheriff Bojang Junior är säker på.

– Ingen man kommer någonsin sitta i Gambia och skryta om att han ska härska över oss i ”en miljard år”. Det kommer vi aldrig mer att tillåta.

Av Anna Roxvall & Johan Persson | 12 februari 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Demokratirörelser