Samtal med Edward Snowden

Av | 26 november 2016
  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Donald Trump
31158586775_1bb0a41623_k

Den 21 november gjorde Brit Stakston en unik intervju med den amerikanske visselblåsaren och tidigare NSA medarbetaren Edward Snowden. Här följer en transkribering och översättning av samtalet som gjordes inför en livepublik av 1 500 personer under Internetdagarna i Stockholm. Samtalet, som arrangerades av Amnesty Sverige i samarbete med Right Livelihood Foundation, handlade om Internets utveckling, visselblåsares roll i demokratier, integritet på nätet samt dagsaktuella reflektioner efter valet av en ny president i USA.

Edward Snowden är ett av elva fall inom Amnestys globala kampanjen Write for Rights, som på svenska heter Skriv för frihet. I kampanjen uppmanar Amnesty att President Obama ska benåda Snowden innan han avgår.

ETT INTERNET I STÄNDIG FÖRÄNDRING

Brit Stakston: Endast 40 procent av jordens befolkning är i dagsläget uppkopplade på internet och majoriteten väntar alltså fortfarande på att bli det. Med tanke på den stora potential det innebär, och det du har lärt oss om möjligheterna till förändring – vad anser du är de verkliga kärnvärdena i det som internet gett mänskligheten?

Edward Snowden: Det är en komplicerad fråga som kan ses ur flera olika perspektiv. Själv brukar jag dra paralleller till mina personliga erfarenheter från tiden på CIA. Det verkligt stora problemet vi stötte på då var att ersätta 330 miljoner amerikaners omdömen och idéer med några få tjänstemäns. Dessa tjänstemän kunde bestämma precis vad de ville utan att ställas till svars inför allmänheten. Allt skedde bakom lyckta dörrar, utan någon som helst insyn. Det var dessutom ingen som ifrågasatte detta eftersom de enda som befann sig i det här rummet var människor som hade samma åsikter.

På ett liknande sätt har vi internet, något som inledningsvis endast bestod av utbyte mellan de som byggde det. Efter att vi öppnade upp det för allmänheten har det växt och växt, och är i ständig förändring. Fler och fler människor har attraherats av alla de möjligheter internet innebär.

Med tiden har saker förändrats. Efter att de tidiga användarna, pionjärerna, anslöt sig till denna nya plats dök så småningom nya användare upp. Den här ständigt växande gruppen är de människor vars idéer har kommit att skilja sig allra mest från den grundsyn som förenade oss som var med och startade alltihop. Men det är inget negativt, tvärtom. Deras synsätt betyder inte nödvändigtvis att våra värderingar kommer kullkastas, men att de kommer att bli ifrågasatta på nya sätt. Vi kommer nås av nya perspektiv och kan inleda dialoger och meningsutbyten som kommer växa och bli rikare för varje år.

SLAVAR ELLER HERRAR ÖVER TEKNIKEN?

B S: Hur skulle du säga att balansen nu ser ut mellan de enorma möjligheter nätet ger och den trend av begränsande åtgärder vi ser på flera håll i världen?

E D: Det här är en utmaning: att hantera teknologins vassa egg, en kniv som vi idag verkar ha skurit oss på. Vi blev lovade fantastiska funktioner som skulle hjälpa oss på flera sätt, vilket vi fick. De befriade oss från arbete och kopplade samman våra samhällen på nya sätt, de skapade band som knöt samman människors hjärnor och hjärtan över gränser och språkliga barriärer. Samtidigt blir nu funktioner i dessa system utnyttjade på sätt vi aldrig hade kunnat föreställa oss. På sätt som inte heller ingenjörerna kunde förutse. De hade inte för avsikt att skapa något som var helt fulländat, de ville bara ta fram något som var funktionellt. Och sedan, tyvärr, av samma anledning som precis alla här har en telefon i fickan, lämnade de mer eller mindre ett permanent avtryck av sin närvaro. Varje telefon i varje ficka signalerar ut i etern, som om den ropar: “Här är jag!” Mobilmasterna registrerar samtidigt dessa röster och säger “Jag är närmast, jag hör den tydligast.” Det konstruerades såhär av en praktisk anledning – om någon ringer ditt nummer från till exempel Tyskland så behöver inte varenda mast i Tyskland leta efter din mobilsignal, utan bara den som är närmast. Den olyckliga nackdelen är att vi på många sätt då även blir underordnade vår teknologiska kapacitet. Och det är här vi behöver dra åt oss öronen. Det är här vi behöver vara försiktiga inför kommande årtionden. Så att detta fortsätter att ge oss frihet, så som det var tänkt, istället för att vi halkar längre och längre ner för den här backen som vi har börjat glida utför. Risken finns annars att vi till slut blir slavar under den teknologi vi skapat, snarare än dess herre.

INTEGRITET ÄR GRUNDEN TILL MÄNSKLIG UTVECKLING

B S: Jag undrar ofta om vi är så upptagna av den här teknologiska utvecklingen att vi glömmer bort de mänskliga rättigheterna. Jag skulle vilja påstå att alla här i salen månar väl om yttrandefrihet, men det finns så många sidospår runt yttrandefriheten att vi ibland verkar glömma att integritet också är en av de mänskliga rättigheterna. Hur ser du på det och hur hör de egentligen ihop?

E S: Det finns ett tankesätt som går igen i väldigt många länder och regeringar. Det handlar om hur man kan berättiga nya lagar inom den digitala domänen för att motivera hur man kan hålla koll på vad som händer i våra hem, i våra laptops, i våra sovrum, våra bilar, eller vart vi reser. Vart än våra mobila enheter tar vägen, vill de följa med. Detta motiverar de genom att säga: “Vår närvaro kommer att göra dig säker och skapa ett tryggare samhälle.” Men framförallt säger de: ”Du bör vara rädd”. Lösningen på den här rädslan är då förstås att ge mer makt till regeringar så de kan hålla oss säkra. Liknande saker händer även bland stora bolag och andra grupper.

Så, det centrala argumentet här är alltså att integritet är motsatsen till säkerhet. Man vill få oss att tro att integritet är det som gör oss sårbara. Men det är ju inte så det fungerar. Avsaknaden av integritet ger oss inte mer säkerhet, det är snarare så att avsaknaden av integritet utmynnar i censur. När vi inte har integritet, när du inte kan yttra dina idéer utan att dömas av andra, då kommer du inte att dela med dig av dem. Du blir lite tystare och lite mindre fri. Integriteten innebär inte rättigheten att vara den du är – det är rättigheten att vara dig själv. Folk som säger: “Om du inte har något att dölja så har du inget att oroa dig för” missar själva poängen. Integritet handlar inte om att dölja eller gömma något. Integritet är något att försvara. Det där “något” är ett fritt och öppet samhälle. Det där “något” är du och dina personliga åsikter. Integritet är grunden till alla andra rättigheter.

Yttrandefriheten har inte mycket betydelse om du bara kan uttrycka de som är populärt, för att på så vis undvika någon form av vedergällningar eller bakslag. Tryggheten och säkerheten att uttrycka dina idéer ska inte behöva liera sig med “män i kängor med vapen” eller hur? Det kommer genom vetskapen att man kan ifrågasätta tankar och idéer bland familjemedlemmar, vänner och andra i samhället. Du kan uttrycka dessa om de är starka nog, om de är något du är stolt över. Det är idéer som du kan slänga ut i världen, och få dem ifrågasatta.

Yttrandefriheten kommer inte med en garanti att inte behöva bli kritiserad, men det garanterar chansen att få sin röst hörd. Det är ju samma sak med rättigheten till trosfrihet, den har inte mycket betydelse om du måste anamma en statsreligion eller följa vad dina föräldrar tror på. Gör man något annorlunda märks det direkt i gruppen, för gör man något annorlunda sticker man ut, man är udda. Det är ju det vi diskuterar här, vikten av integritet och att det är just den som lägger grunden för utveckling. Integritet är rätten till utveckling, integritet är vad som får oss att gå framåt. Det är den som skyddar de som är lite annorlunda.

Om du är den mäktigaste personen i ditt samhälle behöver du inte samma integritet eftersom du kan försvara dina idéer, dina rättigheter och dina ägodelar genom andra mekanismer. Du har män i kängor med vapen, du har bottenlöst med pengar, du har tillgång till alla hävstänger och inflytande som finns. Men vad händer om du är en minoritet? Om du är sårbar och på något sätt annorlunda? Då är det du som behöver dessa rättigheter allra mest. Du som är mottagaren av alla spjut och pilar, av allt motstånd eller kritik riktat mot dig. Av alla som försöker tysta dig och slipa bort kanterna av det som gör dig annorlunda.

De försöker ändra på vem du är eftersom det gör deras värld mer bekväm för dem själva. Det är detta integritet handlar om. Integritet är det som gör dig till en individ, integritet är det som gör samhället öppet. Och om politiker säger “Hörrudu, du behöver lätta lite på dina integritetskrav för att vårt samhälle ska bli lite tryggare” så menar de egentligen: “Att ha ett robust och framåtsträvande samhälle är oförutsägbart och osäkert – och vi är trötta på det. Vi tycker vi har kommit långt nog och hittat ett bekvämt läge, så nu behöver vi ingen mer förändring. Därför vill vi att du ger upp din röst och vi vill frysa utvecklingen här och nu. Nu nöjer vi oss och tar aldrig ett steg framåt igen, för ett steg framåt betyder osäkerhet. ”

Visst kan vi förstå sånt här tänk till en viss gräns, alla vill ju känna sig trygga och säkra. Men det är en falsk trygghet. Vid varje tidpunkt i historien som mänskligheten tagit stora kliv framåt vad gäller mänskliga rättigheter och uppbyggnaden av en värdighet som vi alla kan njuta av idag – har det utgått från, inte bara något annorlunda, men i många fall något rent olagligt. När vi försökte göra oss kvitt kungadömena kallades det uppror. När vi försökte förbjuda slaveriet så bröt man mot lagen. Och när vi försvarar dem som förföljs eller åtalas på felaktiga grunder, eller förespråkar rösträtt för kvinnor, ja då kallas det upplopp mot etablissemanget.

Jag vet att jag pratat på en bra stund här. Men om jag skulle säga en sak, bara en enda sak, ja då är det: det kommer alltid att finnas en osäkerhet i ett öppet samhälle. Vi vet inte hur morgondagen ser ut i en demokrati. Osäkerheten är priset för demokrati. Oförutsägbarhet är inte en svaghet, det är en styrka. Det är det som gör att vi kan utvecklas.

ANSVARET ATT BESTÄMMA SIN EGEN FRAMTID

B S: Den där osäkerheten som du pratade om den utgör en utmaning för oss alla. Jag skulle vilja fortsätta samtalet genom att prata lite om det amerikanska valet och kanske även det ansvar som vi alla har i efterdyningarna till just det valet. Om vi tittar lite på den roll som de stora teknikföretagen spelade, hur ser du på den och de förändringar vi ser?

E S: Absolut. Ja, det vore nog svårt att hitta ett bättre exempel på oförutsägbarhet än Donald Trump som president…

Men det är en sak vi måste komma ihåg, för det är väldigt viktigt. Just nu upplever vi en tid när just den där oförutsägbarheten är mycket påtaglig. Den bottnar i en rädsla eftersom presidenten innehar en väldig maktposition, men den amerikanska presidenten regerar ju inte över världen. Han bestämmer inte heller över någon av oss. Inte över de enskilda medborgarna, våra företag, våra värderingar, systemen vi bygger, samtalen vi har eller åtgärder vi vidtar. Vi bestämmer vår egen framtid varje morgon när vi kliver upp och planerar vår dag ska. Och det är mycket viktigt, för när vi tänker på framstegen inom teknologin, på alla de funktioner som införts av olika regeringar i USA, Sverige eller Storbritannien – som för övrigt just har antagit det mest extrema övervaknings-lagförslag i den västerländska världen och de facto den västerländska historien – så måste vi komma ihåg att regeringar gör misstag. Just därför behöver vi agera rejält vad det gäller att bygga in försvar i våra system för att mildra skador som är resultatet av dessa oförutsedda och oväntade omständigheter.

Om du nu undrar hur det här samspelar med bolagspolicy och den enskilde individen så kanske du tänker: “Ja, men vad kan jag göra? Jag är inte Sveriges statsminister. Jag är ingen kung, jag kan inte skapa några regler.” Men det kan du faktiskt. På många sätt till och med. Alla jobbar någonstans, de flesta i alla fall, om det är som anställd i näringslivet eller du har en egen firma eller jobbar för staten – vi kan alla förespråka förändring.

En av de största utmaningarna med de här enorma övervakningssystemen som vi diskuterar här idag är tillgången till den data som de har. Om vi tar presidentvalet och dess efterdyningar som exempel, något vi skulle kunna kalla en hackad amerikansk politisk process, så har vi ju de här affären med Clintons mejl. Donald Trump blev vid ett tillfälle tillfrågad om vad han tyckte om det. Istället för att fördöma hela förfarandet svarade han: “Ärligt talat så önskar jag att jag hade en sådn makt. Jag skulle älska att kunna hacka vem som helst och se vad de skrev i sina mejl.” Genom den makten skulle han kunna läcka vadhelst han ville som passade hans motiv. Idag har han den makten! Så ser världen vi lever i ut, så nu är frågan: hur brottas vi med det?

Men om sanningen ska fram så är det inte Donald Trump vad vi ska hänga upp oss på. Vi bryr oss inte om honom, han är trots allt bara presidenten. Visst innehar han en viktig position, men det är bara en av många. Vad vi egentligen bör fundera kring är hur kan sådana här saker är möjliga. Så låt oss titta på utvecklingen från 2013 fram tills idag. Alla de här bolagen, alla internetleverantörer som vi förlitar oss på runt om i världen – Google, Yahoo, Facebook, Apple, alla – har gjort mer än vad de behöver, mer än vad lagen säger om att låta regeringen gå igenom den information de har i sina databaser. Om du är amerikansk medborgare måste de först gå till en hemlig domstol för att få ett godkännande, en fullmakt, innan de kan säga till Google att de vill ha all e-mailkorrespondens från den här individen. Denna domstol säger dock alltid ja, såklart. Om du inte är amerikansk medborgare är det ännu enklare och då behövs inte ens denna fullmakt.

De behöver inte fastställa sannolika skäl att du deltagit i någon form av brott. Istället går riksåklagaren, vår högsta juridiska tjänsteman i USA, till denna hemliga domstol en gång om året och levererar en lista på övergripande aktiviteter som han anser vara ett hot mot rikets säkerhet eller andra specifika detaljer som kan vara av intresse för underrättelsetjänsten. Om du uppfyller några av dessa kriterierna kan analytikerna avgöra på helt eget bevåg. Detta ligger under en lag som kallas FISA (Foreign Intelligene Surveillance Act) nummer 702, vilket gör att de kan använda sådana här program för att samla in denna typ av information, trots att det strider mot tidigare överenskommelser med EU. Det fanns tidigare något som kallades “Safe Harbor Agreement” men när man upptäckte att USA fuskade blev det dags att göra ett nytt avtal.

Tidigare i år, när man utgick från att Hillary Clinton skulle bli USA:s nästa president, gick ett nytt avtal igenom. Det så kallade “privacy shield” krävde inte att USA på något sätt ändrade sina lagar, så man kunde fortsätta göra precis som man gjort sedan 2013. Avtalet är mer en ansvarssköld för bolag än en integritetssköld för konsumenter.

Men nu har saker och ting ändrats. Den där oförutsägbarheten kom tillbaka och det är tydligare än någonsin att detta avtal måste omförhandlas på nytt. Nu har vi en president som säger att han inte bryr sig om dessa internationella avtal, att han inte bryr sig om denna noggranna balansering av makt. Och att de faktiskt inte bryr sig speciellt mycket om mänskliga rättigheter i största allmänhet.

Om det nu ligger till såhär, hur gör vi för att försvara oss? En sak som vi kan göra är att begränsa den information som de här bolagen samlar in om oss. Det är inget som säger att telefonbolagen verkligen måste hålla sig med löpande register, att de måste veta var din telefon var för tre månader sen. Men de gör det ändå – för att det inte kostar dem särskilt mycket men andra kan vara beredda att betala för informationen. Detsamma gäller för internetföretagen. Måste verkligen dina Facebook-meddelanden sparas i fem år eller tio år? Räcker det inte med sex månader? Om bolagen skulle börja fundera över hur mycket data de behöver tillhandahålla sina användare, skulle de även sätta en gräns över hur mycket av detta som skulle kunna användas emot deras kunder av utomstående krafter.

Som sagt, det här handlar inte om bara USA eller om att klaga på Donald Trump. Det handlar inte om att peka finger åt ett specifikt land, för alla länder gör samma sak. Ryssland begär samma information från Facebook som Kina, Iran och Sverige. De gör det med olika frekvens, men faktum är att vi måste börja tänka på hur vi kan skydda de mänskliga rättigheterna. Inte inom ett land eller sammanhanget av en lag, utan hur vi kan göra något åt det här på global nivå.

TEKNISK KOMPETENS FÖR ATT FLER SKA KUNNA TA DEL I BESLUTEN

B S: Hur kommer det sig att det är så? Är förbättrad teknologisk kunskap något som skulle kunna hjälpa oss? Vilka kompetenser är det vi behöver för att kunna ryta ifrån ordentligt och lite tidigare? Eller är vi bara naiva?

E S: Jag tror det finns många skäl till detta och att det skulle vara orättvist att peka ut bara ett. Teknisk kompetens spelar roll, framförallt hos allmänheten. Att kunna delta i den här debatten är viktigt. Vi såg på Storbritanniens antagande av den här massiva övervakningslagen att det var väldigt få som protesterade, på grund av att tidningarna knappt skrev om det. Många av journalisterna förstod nämligen inte lagen. Regeringen gjorde dessutom sitt bästa för att begränsa debatten om lagen, för att ingen skulle tala om den och att alla slags offentliga PM eller studier var skrivna så luddigt att allmänheten inte heller skulle förstå. De enda som förstod var experterna. Detta lägger ett enormt ansvar på dem att försöka förenkla och bredda det som sägs I ämnet – och i många fall kommer det ändå inte att fungera eftersom det är upplagt som vi hade det hos NSA.

När du begränsar deltagandet till en liten del av befolkningen kommer du att få dåliga beslut, jämfört om du lät fler komma tillsammans i beslutsprocessen. Men jag tror att vi har ännu en faktor att räkna in här och det är storbolagen som är tyngda av ett vinstintresse. Det är naturligt att de startades för att generera vinst, ingen kan väl missunna dem det, men vi kan fundera på vika företag vi vill stödja. Och vi borde ha mekanismer för att förstå hur dessa företag verkar, den typ av beslut de tar och de sociala kostnaderna som skapas som en följd av deras verksamhet.

Vi kan se att oljeföretagen börjar stöta på kritik, protester och avyttringar av investeringar på grund av deras effekt på vårt globala klimat. Vi borde ha samma attityd gentemot de här bolagen och deras effekter på vårt digitala klimat. Men som det är nu är allt för luddigt, vi ser inte hur det hänger ihop och det är svårt att säga vilka som är “the good guys” och “the bad guys.” Det måste ändras.

OM FACEBOOK, FEJKNYHETER OCH FÖRMÅGAN ATT VÄRDERA ÄKTA KUNSKAP

B S: Det för mig tillbaka till det amerikanska valet. Vilken roll skulle du säga att till exempel Facebook och Google spelade? Kanske inte bara i valet, men hela medielandskapet, dess aktörer och i folkets beslut när de valde sin president?

E S: Jag tror jag har talat om detta tidigare och då sa jag ”Seriöst, om dåliga inlägg på Facebook, Twitter eller Google kan ändra resultatet i vårt presidentval, så är det snarare en sorglig anklagelse på vår demokrati, snarare än på Facebook eller Googles inflytande”. Med det menar jag inte att storföretag ska få komma undan, de är fortfarande i skottlinjen. I ett öppet, globalt samhälle tror jag inte att vi vill ha privata aktörer som bestämmer vad för slags yttranden som är tillåtna och vilka som inte är det. Om Facebook avsiktligen skulle besluta: “Nej, vi vill inte att folk läser den här storyn, nej, vi vill inte att folk läser den där storyn” skulle det ganska snabbt gå över styr. De kanske skulle använda det i gott syfte, som för att skydda oss från falska nyheter. Men hur ser det ut om fem, tio år? Då börjar de som har kontrollen att forma vår uppfattning och förståelse av världen på ett farligt sätt. Men om våra vänner lägger upp nyheterna så har vi någon att lägga det personliga ansvaret på. En vanlig människa med en vanlig medborgarstatus utan extra privilegier eller status.

Detta är ett stort problem och det är en svår fråga att besvara. Realistiskt sett tror jag vi måste förstå värdena av dessa system, vem som bestämmer vad, företagen eller regeringen som lägger upp riktlinjer om vad som ska läggas upp och inte. Till syvende och sist är politisk censur en större fara än vad andra strukturer skulle kunna skapa, till och med storbolagen med alla deras pengar.

Men, här kommer en nyckelfråga som jag fortfarande inte tror har blivit besvarad: Vad händer när falska nyheter, och fakta som egentligen är påhittad men på något vis ändå känns verklig – håller på att bli mäktigare och mer inflytelserik än vår verklighet? Vad betyder detta för vår kultur och vår uppskattning av verklig kunskap? Vad innebär det för meningsfulla analyser och vår tro på vetenskapens grundläggande princip att allt ska testas, och det som anses gällande utan bevis kan och bör avfärdas utan bevis.

FÖRÄNDRING SKER I TAKT MED PROBLEM SOM BEHÖVER LÖSAS

B S: Vilka resurser ser du som möjliga verktyg för att slå tillbaka? Talar vi om kompetens? Ser du andra aktörer? Bibliotek? Eller vad är din vision av framtiden?

E S: Återigen, det här är ett väldigt komplicerat område. En av de centrala sakerna vi inte får glömma är att de här grejerna verkligen händer. Det är inte spekulationer eller konspirationer. Det var precis det här vi såg 2013. Om du gick ut till allmänheten och sa att varenda form av telekommunikation som sker över amerikansk gräns samlas in, lagras och byts runt som Pokémon-kort med alla möjliga länder, även fast regeringen vet om det och att det är olagligt, skulle folk titta på dig som om du vore galen. Det fanns såklart experter som kände till att just sådana här aktiviteter var tekniskt möjliga, men de kunde inte bevisa att det pågick.

Och när avståndet mellan spekulationen om vad kunde hända och vad som faktiskt hände, minskade – så ändrades tongångarna. Det blev en annan dialog och internet förändrades. Och politiken förändrades, på ett litet men inte alls betydelselöst vis.
Jag tror det kan bli samma sak här. När vi blir alltmer medvetna om dessa falska nyhetsstories och hur de påverkar oss bygger vi upp ett försvar mot dem. Vi blir lite mer skeptiska och kräver högre standard på bevis, vilket är fördelaktigt.

Du nämnde också biblioteken och jag tror de representerar en kritisk roll som vi inte tänkt så mycket på. Bibliotekssystemen i de flesta länder har letat efter sin plats i en ny digital era där information har blivit så mycket lättare att dela och byta. Men låt oss tänka på bibliotekarier som ett professionellt ämbete, hängivet åt att förvalta fakta. Det skulle hjälpa om vi hade fler offentliga röster och fler offentliga institutioner. Det kunde bidra med ett opartiskt och opolitiskt synsätt som samtidigt hjälpte oss förstå var resurserna finns och vilka fakta vi behöver för att kunna lösa de här kontroverserna på ett rättvist sätt.

ATT VARA OLIKTÄNKARE ÄR ATT VARA EN PATRIOT

B S: Vad som är mycket tydligt när man lyssnar på dig, och vad jag tycker är så inspirerande att höra, är det faktum att det finns så många yrken som behöver fundera ett extra varv och hitta sin roll i det hela enligt dig. Precis som vi som individer som använder dessa tjänster måste göra. Jag ska släppa det amerikanska valet, men det finns fortfarande en fråga som måste ställas: Hur tror du att det kommer att påverka din egen situation. Är det något du kan kommentera?

E S: Jag struntar i det. Men verkligheten är såhär: Donald Trump har utsett en ny chef för CIA och han använde mig som exempel när han sa: ”Dissidenter borde avrättas”, något jag anser är en fundamentalt oamerikansk sak att säga. Men vi har mycket större problem att diskutera än min personliga situation. Jag är minst viktig i allt det här. Min insats och mitt största bidrag till vårt samhälle har på sätt och vis redan passerat. Om jag blir överkörd av en buss, träffad av en drönare eller utslängd ur ett plan imorgon så spelar det inte så stor roll för mig. Jag tror på de beslut jag redan tagit, jag har gjort mitt bästa och kommer att fortsätta med det. Och jag kommer inte att rädas den typen av politik som inte förstår den mest grundläggande sanningen i en demokrati: att vara oliktänkare är att vara en patriot, inte landsförräderi.

JOURNALISTIKENS KAN PAKETERA KOMPLEXA SKEENDEN OCH VÄRDERA INFORMATION

B S: Låt oss nu gå tillbaka till när du bestämde dig för att blåsa i visslan. Du valde att vända dig till journalister. Varför?

E S: Jag var bekymrad över mina personliga politiska fördomar och tänkte på hur vi hade kommit dit vi var, återigen som en slags arvsynd som ledde oss till den här serien av misstag. Vi hade inte tillräckligt med röster representerade i rummet där vi fattade en mängd beslut. När de här programmen och deras brott mot de mänskliga rättigheterna kom till min kännedom så var beslutet att berätta om det fattat av mig som individ. Jag gick till mina kollegor, medarbetare och chefer med bevis och undrade ”tycker ni det här är rätt?” Såklart sa de ”nja, nej, men det är inte riktigt vårt ansvar att göra något.” På sätt och vis tycker jag de hade rätt. Det är inte en enskild persons ansvar att ta sådana här beslut, för den personen kan ju ha fel. Jag kunde ha haft fel. Men det betyder inte att du ska hålla tyst. Det betyder att du försöker konstruera samma maktfördelning som är skapad för att hålla vår regering på rätt spår, du försöker hålla individer, även oliktänkare, på samma ansvarsnivå. Så istället för att avslöja allt det där själv genom att publicera det på nätet direkt – något som jag blivit kritiserad för och med all rätt, en person kanske agerar grindvakt och inte delar med sig av allt och om allt funnits på nätet hade allmänheten fått få bestämma – gick jag till media. Personligen trodde jag att det fanns underlag för att hemligstämpla en del av den här informationen, men vi behövde även titta på var gränsen ska dras mellan tillåtet och otillåtet vad det gällde hur de här programmen fungerade.

Så, jag beslöt mig alltså för att jobba med journalister för att ta bort mina egna politiska fördomar från ekvationen. För att minska möjligheten att jag kanske hade fel, eller att jag var för radikal. I ett öppet samhälle är det ju medias jobb att bekämpa regeringens monopolaktiga kontroll över spridandet av information om sina aktiviteter och för att mäta eller balansera sådana besvärliga frågor. Kanske är gränsen hårfin, bör allmänheten känna till detta eller inte? Att sköta balansgången mellan vad regeringen säger och vad allmänheten tror att de behöver veta, är ju medias uppdrag.

Av den här anledningen satte jag ihop ett specifikt system över hur jag skulle gå till väga. Jag delade informationen, som jag trodde bevisade brottsliga handlingar och kränkningar av mänskliga rättigheter, med journalister. När mitt jobb som källa var klart och jag fasades ut, gick de med på att inte publicera en enda story utifrån materialet endast för att det var intressant eller ansågs som hett nyhetsstoff. Det skulle bara göras om det ansågs nödvändigt för att skapa ett friare och mer rättvist samhälle. Jag såg det inte som att jag förrådde allmänheten. Jag såg det snarare som något som tydde på en tilltro till allmänheten och lojalitet mot våra värderingar.

Jag ville försäkra mig om att jag inte bara tuttade på och sen såg allt brinna till grunden helt på egen hand. Det var då som det blev riktigt kontroversiellt. Jag krävde att journalisterna, i varje enskilt fall, skulle gå till den instans som de skrev om innan publicering och berätta vad de gjorde för att ge regeringen en chans att bestrida detaljer i storyn som kunde skada någon individ. Kanske journalisten inte förstod allting. Kanske hade jag inte förstått allting. Kanske ingen av oss förstod det stora perspektivet. Om till exempel en mening i en sådan här artikel skulle avslöja en hemlig agent bakom fiendens gränser, i Nordkorea eller någon annanstans, och därmed försätta den här personen i livsfara. Såvitt jag vet så följdes den här processen innan varje reportage publicerades. Det är viktigt att betona att det här inte var till för att ge regeringen något slags veto att stoppa en artikel om de ville. Men det gav dem en chans att säga sitt. Utifrån det kunde journalisterna sedan ta beslutet om att publicera eller inte. Jag känner inte till något enda fall när regeringen lyckades stoppa en story. Visste var det några detaljer som blev ändrade här och där, men det tycker jag är okej. För 2013 sa alla i den amerikanska regeringen: ”Den här mannen och de här journalisterna är förrädare. De har blod på sina händer och människor kommer att dö för det de har berättat.” Men tre år senare är det inte längre någon som säger så, iallafall ingen med trovärdighet. Under hela den här tiden som representanterna för den amerikanska regeringen haft möjligheten att föra fram bevis på att någon på något sätt kommit till skada – har vi inte fått höra någonting.

Men visst kan jag ha fel i min metod. Jag säger inte att den är helt rätt, kritik är alltid viktigt och jag välkomnar det. Men det jag tycker att vi verkligen skötte bra var balansen mellan verkliga behov av säkerhet, i verkliga fall. Vi publicerade till exempel inte namnen på varenda terrorist, inte heller varenda misstänkt brottsling som var under utredning eller varje program eller operation som förhindrar militärtrupper att storma över gränser. Men vi lyckades publicera information som gjorde att lagar förändrades i USA vilket förändrade allmänhetens insikt om fakta som är del i deras värld – utan att någon behövde sätta livet till. Det är något jag är stolt över.

VISSELBLÅSAREN ÄR DEMOKRATINS FÖRSVARARE

B S: När Obama kandiderade till presiden 2008 försvarade han visselblåsare. Det citet lyfte Glenn Greenwald fram i en artikel dagen innan din identitet avslöjades när han ville beskriva visselblåsarens roll.  Jag skulle gärna vilja höra din definition av en whistleblower och dess roll i ett demokratiskt samhälle.

E S: Min definition av en whistleblower är lite bredare än många andras. Regeringens definition är någon som avslöjar slöseri, bedrägeri eller missbruk av statliga befogenheter. Nu försöker de att ändra det och säger istället att det är personer som genom officiella processer och specifika kanaler avslöjar detta till specifika tjänstemän som får avgöra vilka åtgärder som bör utföras. Det är ganska kontroversiellt och de flesta förstår att det är ett misstag. Att det leder till ett system som inte fungerar.

Jag vill dela ett klipp, ett vittnesmål av en tjänsteman som är den näst högsta advokaten för NSA. Han svarar angående en annan whistleblower som kom före mig, Thomas Drake. Drake försökte avslöja det olagliga avlyssningssystemet, detsamma som jag berättade om, fast tio år innan mig. Han gick till den här advokaten och sa att NSA hade brutit mot lagen och kränkt författningen. Så här låter det i advokatens vittnesmål om Drake:

”Om han hade kommit till mig, en person som inte var påläst om det här programmet, och berättat att vi höll på att spåra ur, att vi bröt mot författningen så skulle jag med all säkerhet ha sagt till honom: ’Gå och tala med dina överordnade istället, stör mig inte med det här.’ Och i det ögonblick han sa – om han hade sagt – ’ni använder det här för att bryta mot grundlagen’, så skulle jag ha avbrutit konversationen. Om det är vad han sa, då är resten av vad han hade att säga ändå inte värt att lyssna på.”

Sådan är alltså regeringens syn på saken. Jag anser dock att visselblåsare är demokratins väktare och sista beskyddare. Det ingen roll om du jobbar för ett stort bolag eller staten, det spelar ingen roll om du jobbar för dig själv eller om du är en grävande journalist. Om du ser att strukturen som skyddar den enskilda människans rättigheter börjar vackla och du kan göra något åt det och du kliver fram och säger något – det är whistleblowing.

VISSELBLÅSARE MÅSTE VÄLJA VÄGAR

B S: Med din erfarenhet, vad är dina bästa råd till någon som upptäcker missförhållanden eller någon orätt? Hur ska han eller hon göra och hur hittar man pålitliga personer som man vågar ge den här typen av information?

E S: Jag försöker undvika att ge personliga eller generella råd, för alla fall är olika och utspelar sig i olika sammanhang på många olika vis. Om du till exempel tittar på Panamadokumenten från i våras så behöll man källan anonym. Hans identitet har aldrig blivit avslöjad och jag tycker det beslutet var korrekt. Det skyddade honom från repressalier från både privata aktörer och regeringen i Panama som kanske vill slänga en sådan här person, som uppenbarligen gjorde rätt i sitt agerande, i fängelse. Å andra sidan finns det även gånger när man måste blotta sig för att etablera trovärdighet åt dokumenten, för att visa att materialet inte manipulerats eller är falskt.

Det viktigaste, om jag ändå ska välja någonting, är att planera. Gör inget sådant här utan att tänka dig för ordentligt. Fundera, bit för bit, över hur en granskning av dina aktiviteter kommer att se ut och se till att berättelsen de hittar – med utdrag från dina mobilregister, från din internettrafik, från dina samtal med vänner och kollegor – är något som kommer tjäna allmänhetens intresse. Och att du i slutändan inte betalar ett för högt pris för att du försökte göra det rätta.

Tyvärr kan det gå fel ganska snabbt. I fallet Chelsea Manning till exempel. Hon läckte videon med den amerikanska helikopterattacken i Irak som dödade och skadade barn, men även många andra dokument som i första hand var av offentligt värde för att förstå krigets verklighet och påvisa att krigsbrott hade begåtts. Manning blev förrådd av en av de få människorna hon hade förtrott sig åt. Så var väldigt försiktig med vem du litar på. När du väl avslöjar något kan du aldrig ta det tillbaka.

ORIMLIGT ATT KRYPTERING MÅSTE VARA NÖDVÄNDIGT FÖR JOURNALISTER

B S: Jag vill beröra det journalistiska perspektivet också. När du kontaktade Glenn Greenwald, kunde han inte ens läsa krypterade filer. Det är ju en fråga som är på tapeten nu, har du något att säga om kryptering i förhållande till integritetsperspektivet?

E S: Kryptering har en hel del värdefulla egenskaper när det gäller säkerheten för sekretessbelagd kommunikation, men utgör även en försäkring att meddelandena inte manipulerats. Att integriteten av informationen är i behåll. Jag tycker vi bör se det ur akademiskt perspektiv. Om vi ser till fakta har vi tillräckligt många exempel på whistleblowing i dag för att veta att vedergällning inte är en fråga, det är ett faktum.

Chelsea Manning avtjänar nu 35 år i ett amerikanskt fängelse. Hon hålls fängslad under förhållanden som är så grymma att hon flera gånger försökt ta sitt liv. Det är motbjudande och något vi aldrig borde behöva uppleva i en demokrati, men så ser det ut i dagens läge. Och när vi lever i en värld med källor och journalister som inte kan utföra sitt arbete på ett säkert och konfidentiellt sätt, utan måsta tillgripa de metoder som används av säkerhetsföretag och spioner, då är vi på den förlorande halvan.

Jag tror att vi kan åstadkomma en hel del med säkerhetsverktyg som krypteringar. Men jag tycker inte att vi ska acceptera att dessa verktyg är nödvändiga för dagens journalister. I min värld måste vi fortsätta att slåss för en förändring i politik och i lagar. Vi måste skapa oss en värld där människor kan tala med en journalist utan att riskera resten av sitt liv i fängelse. Vi kanske aldrig kan få till stånd en sådan värld, men vi får aldrig någonsin sluta försöka.

”FIX IT!”

B S: Du har ju redan svarat så många gånger på den frågan de flesta ville ställa till dig inför vår pratstund: var det värt det? Istället undrar jag vad kan vi göra för att föra stafettpinnen vidare? Hur kan vi återgälda det du har gett oss?

E S: Fixa problemet.

Jag förstår att ni inte kan göra det här själva som enskilda individer men tillsammans kan vi faktiskt åstadkomma en massa saker. Även om du inte är en tekniker, även om du inte tycker att du har någon kunskap eller expertis på området. Du kanske inte förstår så mycket av de här frågorna och det är helt okej. Det är många människor som inte har en djupare förståelse men deras medverkan är inte mindre viktig för det. Det finns många sätt att agera. Ett sätt är att berätta för folk att du bryr dig om det här, berätta för dem att det är viktigt. Och allt de basunerar ut i media om hur unga människor struntar i online-integritet för att de har ett Facebook-konto – det är bullshit. De förstår inte värdet i selektivt delande. De förstår inte att det stärker dig att kunna bestämma själv vad du vill att folk ska veta om dig. Att kunna säga till dem som är viktiga för dig vad du tycker och samtidigt skydda det inför andra som är dina fiender eller kritiker. Detta tyder inte på bristande intresse för privatlivet utan skapar snarare en ökad förståelse för det.

Utöver detta vill jag säga att det inte räcker att bara tala. Det räcker inte heller att tro på något – du måste stå för något om du vill vara med och skapa förändring. Och det betyder att ge en del av din tid på något sätt. Om du är tekniskt lagd, bygg verktyg! Om du är anställd, säg något i ett möte och försök att ändra företags policy! Om inget av de här exemplen fungerar för dig, eller om du inte har tid att bli expert i ämnet, ge ändå. Engagera dig i organisationer eller civila grupper som kan representera dig och protestera mot dessa lagar och regler för din räkning. Det spelar ingen roll om det är Amnesty International i Sverige, National Press Foundation i USA, Human Rights Watch, the American Civil Liberies Union eller Freedom of the Press Foundation, eller någon annan grupp därute i världen.

Det finns tusentals grupper som med din hjälp kan göra mer. Res dig och agera.

———————————————————————————————–

Edward Snowden driver idag Freedom of the Press Foundation.

Brit Stakston har skrivit en fördjupande text utifrån bland annat Edward Snowdens syn på fejknyheter och deras påverkan på vår tro på kunskap. Läs den texten här.

Bidra till Amnestys kamp för Snowden: SMS:a FREESNOWDEN mellanslag NAMN och EFTERNAMN TILL 72 970 för att skriva under Amnestys uppmaning till president Obama att benåda Snowden (kostar som ett vanligt SMS) eller gå till kampanjsidan för Skriv för frihet.

Blankspot är oberoende annonsfri medborgarfinansierad kvalitetsjournalistik från Sverige och världens vita fläckar. Vill du bidra till den här transkriberingen kan du swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller passa på att prenumerera på Blankspot för 70 kronor per månad eller 599 kronor per år.

 

Av | 26 november 2016

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Stakston: Den snabba vägen till terrorism

Hur förvandlas en vanlig människa till våldsam terrorist? En del av svaret finns på internet.

Stakston: Hopp och förtvivlan om webbens framtid

Kan det nya initiativet från webbens fader rädda oss från den digitala dystopin?

Stakston: ”I allmänhetens tjänst” vill ruska om oss

Edward Snowdens självbiografi "I allmänhetens tjänst" släpptes på 25 språk samtidigt tidigare i veckan. Här skriver Brit Stakston om en bok hon hoppas ska ruska om.

Stakston: Låt inte Snowdens avslöjanden falla i glömska

År 2013 chockade den 29-åriga Edward Snowden världen när han bröt med den amerikanska underrättelsetjänsten och avslöjade deras omfattande övervakningsprogram. Nu, sex år senare, berättar han för första gången om sin roll i uppbyggnaden av detta system och varför han till slut bestämde sig för att röja det.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.