Familjens sex år långa kamp för Johan Gustafssons frihet är nu över

Av | 12 augusti 2017

Han satt kidnappad i Mali i nästan sex år. I veckan träffade han medier vid en pressträff för första gången sedan han släpptes fri. Under alla år har hans familj i tysthet arbetat oförtrutet för hans frihet. Nu kan storasystern Victoria Gustafsson äntligen pusta ut.

  • I en nyhetsartikel berättar vi om något som just har hänt. Händelseutvecklingen kan ha förändrats efter att artikeln skrevs.

Det lilla rummet i Biblioteksföreningens nya lokaler på Oxtorgsgränd är fyllt till bristningsgränsen. Johan Gustafssons familj har hela morgonen burit stolar, kokat kaffe och förberett för dagens presskonferens. På ett fat står en uppskuren kanellängd.

I dörren står Johan själv i blå skjorta och tar journalister i hand. Han vill se vilka det är som är intresserade av hans historia. Äntligen ska han för första gången själv berätta om ögonblicket då han togs tillfånga på ett hotell i Timbuktu i Mali. Och om åren som följde.

Stämningen i rummet är andaktsfull. Alla de större medierna sänder live. I väntan på att han ska börja intervjuar journalisterna varandra.

Långt bak i rummet står en av Johans systrar, Victoria Gustafsson. Hon är nervös men tror inte Johan känner av anspänningen.

– Han verkade lugn i morse, säger hon.

Morgonen har varit stressig. Tåget upp till Stockholm var försenat precis som det varit hälften av alla gånger hon rest upp under de sex år som gått. Sedan skulle den tvååriga hunden Prozac lämnas till en hundvakt.

De två första veckorna efter att han släpptes  har varit omtumlande och den första tiden levde hon med sin bror nästan 24 timmar per dygn och ordnat med pass, tider på vårdcentralen, tandläkaren och presskontakter. Hon har rusat från det ena mötet efter det andra.

Men hon hann och nu står hon här.

Vid hennes sida står de andra syskonen och föräldrarna. Under tiden som Johan har varit borta har de svetsats samman och varje tisdag har dagen börjat med ett familjeråd. Dagordningen har varit densamma: Hur mår alla? Vad har hänt? Vilka projekt är det som pågår? Vad sker i framtiden?

Så var rutinen ända fram tills klockan 20.20 den 25 juni efter över 2000 dagar av ovisshet. Då ringde hennes mamma och sa att hon hade pratat med Johan och att han varit fri i fyra timmar.

Hon släppte allt hon hade för händerna och kastade sig mot Arlanda.

Nu ser hon fram emot att lyssna. Hennes bror har alltid varit en bra berättare och hon har hört om mycket, men för varje gång så framkommer nya detaljer.

Så går Johan fram emot podiets och ser ut över skogen av mikrofoner.

Victoria tar upp sin mobiltelefon och tar en bild.

Alla tystnar.


 

Fyra år tidigare klev hon in på stampuben vid Korsningen mellan Kalendergatan och Baltzarsgatan i Malmö. Hon brukade sitta här med vännerna varje torsdag. Men sedan en tid var inget som vanligt.

När jag träffar henne på puben var klockan var strax efter tio på kvällen och hon hade precis gått av sitt pass på 1177 – sjukvårdsupplysningen. Det var förkylningstider och larm om livshotande tillstånd hade blandats upp med oroliga föräldrar som ringde om sina febriga barn.

Som storasyster till Johan Gustafsson hade det inte gått en dag utan att hon tänkt på honom.

Livet var satt på ”paus” sedan den där dagen i början av november 2011.

Hon berättar att hon hade sett att det var hennes pappa som ringde. De pratade inte så ofta med varandra och hennes första tanke var att något måste ha hänt. Hon svarade samtidigt som hon kände att det knöt sig i magen.

När hon lagt på blev hon stående länge. Det bara snurrade i huvudet. Hon försökte vika in tvätten men det gick inte.

Hennes föräldrar kunde ju varken engelska eller franska. Hennes systrar var gravida och hade småbarn. Det måste alltså bli hon som reste till Mali. Till Mali!

– Men vad skulle jag göra där? Jag hade ju också säkert kidnappats? utbrister hon. Allt bara snurrade.

När hon tog sig hem till familjehemmet var polisen redan där. De hade kört ner direkt när nyheten kom ut.

De inväntade övriga syskon som kommer från alla väderstreck.

– Polisen, pratade och pratade och pratade med oss tills allt snurret lade sig. Till slut blev vi lugna när polisen pedagogiskt förklarade att så här ligger det till…

Hon förstod att det bästa var att inte berätta för någon. Att deras agerande kunde utgöra skillnaden mellan liv och död för Johan.

Och det var just det som var det svåra – att ingen som såg henne på puben visste vad hon bar på. I månader hade hon suttit och tittat på människorna och nästa velat skrika ut hemligheten hon bar på.

Men den långa erfarenhet som fanns hos svensk polis av kidnappningsärenden visade att publicitet var som en glashammare som kunde användas en gång och i så fall med stor försiktighet. Intellektuellt förstod hon logiken och litade på myndigheterna.

Men det hade börjat närma sig 14 månader av fångenskap och det var en lång tid.

Vi tog varsin öl och hon började berätta om brodern Johans resor över världen. Hans tid i Kina. Hans arbete som IT-konsult. Och om sina egna uppdrag för Läkare utan gränser i Sudan. Det var tydligt att både hon och Johan kom från en familj med fönstret öppet mot världen.

Hon berättade att Johans plan hade varit att ta tjänstledigt och sedan tillsammans med en vän resa med motorcykel från Sverige till Sydafrika. Planen var att vara borta i ett år. Det hade haft lite sporadisk kontakt genom Europa. Den 15 oktober hade han korsat Gibraltarsund.

– Det senaste livstecknet är en film som Al-Jazeera sänt, säger hon och blir tyst.

Hon hade sett den flera gånger. Egentligen ville hon inte titta eftersom hon inte ville se något som kunde etsa sig fast i huvudet. Men samtidigt blev hon trygg av att se att hans blick var skarp.

För Johans skull accepterar hon att det ”är locket på” men samtidigt känner hon att hon och familjen är ute på djupt vatten: Terrorgrupper, Nordafrika, och kontakter med Utrikesdepartementet.

– Vi är ju helt vanliga medelsvenskar; våra föräldrar, fem systrar och Johans sambo. Vi är vanliga sjuksköterskor, lärare, elektriker, socionomer… vi är förtvivlade.

Att inte vara offentliga med ödet och den kamp de förde gjorde allt svårare.

– Vi känner oss väldigt ensamma, berättade Victoria.

Jag lyssnade och bekräftar henne i att jag tror att hon gör rätt. Jag tror att de ska lita på myndigheterna. Det är skillnad på en kidnappning och på att hållas fängslad av en stat.

– Var stolt över din bror. Inte alla hade haft kraften och viljan att genomföra ett snitt genom Afrika på motorcykel framför allt inte år 2011, sa jag.

Under det följande året mailar vi ibland. När min egen bok kommer ut träffar jag flera ur familjen Gustafsson i signeringskön på Bokmässan i Göteborg. Vi växlar några ord. Jag skriver en dedikation i en bok till Johan.

Nästa gång de besöker Utrikesdepartementet så träffar de min mamma och fru.

När en reporter ringde Victorias mamma och bad henne kommentera halshuggningen av den franska gisslan brast det för henne. Hon hade inte kunnat vara arg på någon. Vem skulle man vara arg på? Allt kändes mest som maximal otur. Men nu fick hon någon att rikta sin ilska mot.

Under samma period började hon komma i kontakt de andra familjerna.  Det ledde till en del ny energi men också nya konflikter.

Den politiska situation i Sydafrika var annorlunda med en maktkamp i ANC som låg som en våt filt över allt.

– Den familjen hade också ett annat sätt att se på saker, de hade prövat olika privata lösningar och sa att om vi inte var med på deras planer så skulle de hämta sin son och lämna kvar Johan.

Under flera månader visste hon varken ut eller in.

– Jag var så rädd att det kändes som om jag svettades slem. Så var känslan.

Men med tiden lärde de olika familjerna känna varandra. De började hitta formerna för arbetet. Eventuella schismer som fanns lades undan för att gemensamt jobba för ett och samma mål.

Men hur länge orkar man?

Under de kommande åren försvinner många dagar som i ett töcken. Födelsedagarna är jobbiga. Och årsdagarna av gripandet. Hon blir en kalenderbitare. Räknar varje dag. Klipper ur varje artikel.

När Johan Gustafsson den 18:e april fyller 39 år så bestämmer sig föräldrarna för att fasta, meditera och att be. I en hälsning ber de om ett “mirakel” och inte bara för Johan utan också för sydafrikanen och holländaren.

De ber för fred i Mali och frihet från terroristerna.

Victoria är inte troende som sina föräldrar. Hon hade sina rutiner och strategier. Hunden Prozac gav kraft och energi.

Men det gick upp och ner.

När de kidnappade journalisterna Falkehed och Hammarström släpptes från Syrien efter en månad som gisslan skickade jag en hälsning att nästa gång är det deras tur att ta emot på Arlanda.

”Det känns både jätteroligt och lite jobbigt att se nyheterna. Men så otroligt skönt att det gick så bra och att det inte blev så lång tid för dem och deras anhöriga”, svarade Victoria i ett mail.

Jag märkte på tonen att hon började bli trött.

Det har gått lång tid och hon har kört på som ett ånglok i år efter år. Men hon skriver också att det har varit skönt att ha någonting att göra. Hon beskriver att i samma stund som hon lämnar över mer och mer av arbetet till syrrorna så gick också luften ur henne.

”Men det känns ändå som att det snart är vår tur, precis som du säger. Att fira in ett nytt år kändes liksom fräscht och positivt. Lovande”, fortsätter hon.

En dag kommer jag på en detalj som min egen familj gjorde och tipsar henne om att packa en väska till Johan som de kan lämna någonstans i Bamako. Den dagen han blir fri kommer han att behöva rena kläder, en tandborste. En enkel mobiltelefon. En penna och papper.

– Det ska vi ordna. Tror faktiskt att det redan nu finns vissa grejer på vänt i Bamako, men får kolla upp vad det är, svarar Victoria.

När det gått tre år sedan Johan Gustafsson kidnappades så gör familjen ett nytt uttalande. De berättar att det dygnet runt sedan Johan försvann har brunnit ett ljus utanför föräldrarnas hus och att de aldrig kommer att ge upp.
– Vi har av olika anledningar valt att inte engagera media men trots att det varit så tyst så ska ni veta att det hela tiden pågår ett arbete att få hem Johan. Vi kommer aldrig att ge upp!

De uppmanar också andra att tända ljus.

Den kvällen lyste det från många verandor i Värnamo och runt om i Sverige.

Även jag tänder ett ljus på balkongen. Samma sak upprepas det följande året.

Och året efter det.

Foto: Simon Stanford

Johan Gustafsson är klädd i en röd sportig tröja och hans pigga ögon studerar mig lugnt. Vi möts i början av juli och för några dagar sedan satt han ensam och isolerad i Sahara. Nu sitter han i en soffa i ett fritidshus på Ekerö norr om Stockholm.

Bredvid honom sitter Victoria.

Utanför bränner den första starka försommarsolen genom rutorna.

Efter 2 000 dygn i fångenskap hos en grupp med koppling till al-Qaida släpptes han plötsligt.

Han är sig lik från de filmer som kidnapparna släppt på honom under åren.

Det spretiga skägget är kvar. Håret kortklippt.

På soffbordet i sommarstugan som blivit familjens hemliga tillflyktsort står kanelbullar på ett fat och det ryker från de varma kaffekopparna.

De har precis kommit tillbaka. Johan och systrarna var på väg att bada men vände om eftersom det var för mycket folk på stranden och de kunde bli igenkända.

På bordet står Victorias dator och vi tittar tillsammans på den film familjen precis spelat in och skickat till TT och som nu rullar i alla Sveriges medier.

”Jag vill tacka min familj och alla som skänkt mig en tanke”, säger han i filmen där han sitter i sommargrönskan omgiven av syskon och föräldrar.

Han låter påtagligt rörd och ler stort.

”Jag vill tacka Sverige som land för vad de har gjort. Jag mår bra, jag mår bättre än bra och skägget det behåller jag tills syskonbarnen får ta hand om det. Tack”.

– Hur känns det att se filmen, frågar jag?

– Overkligt, svarar Johan.

Dessutom vet han att de som höll honom fånge noggrant kommer att studera bilderna på honom från friheten och att om han kvar skägget en tid kan det göra situationen lättare för de i gisslan som fortfarande sitter kvar.

Men filmen han själv precis gjort där han sitter i grönskan med sin familj kommer de inte visa.

– Det är för många kvinnor utan slöja i den. Den kommer bara ledningen att se.

Under gårdagen har jag skrivit en text med rubriken: ”Nu behöver du inte vara stark längre, Johan” där jag beskrivit min egen känsla av att kastas ut i friheten och försökt sätta ord på mycket som länge bara var känslor.

Bland annat känslan av att dricka kaffe i frihet. Johan har läst texten och efter det bett mig komma.

– Visste du att jag älskar kaffe, frågar han nyfiket.

Jag skakar på huvudet.

– Jag har druckit te i sex års tid. Det blev så klart en ceremoni kring det också, men jag har saknat kaffet, säger han. Ibland önskade jag att de hade fört mig till Algeriet, för kaffet.

Men så viftar han bort samtalsämnet.

Efter sex år som frihetsberövad är det inte kaffesuget eller hans första intryck av friheten han vill tala om.

Han har förstått att många vill veta hur de kändes att ta det första steget barfota i det daggfuktiga gräset och om den första duschen.

Men Johan har haft lång tid och fundera över vad han vill.

I modern tid har ingen annan svensk varit kidnappad lika så länge som honom.

– Jag bad dig komma av en anledning, säger han och lutar sig framåt.

Han har uppskattat texten och vill ha tips om friheten.

Hur ska man tänka?

Jag försöker förmedla en känsla av att han ska ta det lugnt och göra saker han mår bra av. Att inte ha bråttom med något. Att tiden då man var tvungen att fatta beslut som kunde vara skillnaden mellan liv och död är över.

Och att även om kroppen är full med adrenalin och anpassad till livet i en öken så kan saker i friheten tillåtas ta precis hur lång tid som helst.

Jag säger att när han vill berätta kommer alla att vilja lyssna – om det så är om tre veckor eller tre månader. Eller tre år.

– Jag vill resa till Sydafrika och träffa Stevens familj, säger han. Men min familj är inte så pigg på att vinka av mig igen.

– Gör det, om du känner att det är det du vill så gör det, det kommer kännas bra efteråt, säger jag.

– Tror du det?

– Ja. Men be om hjälp att få kliva på planet sist av alla, du är igenkänd nu.

Victoria Gustavsson som sitter bredvid i soffan nickar och lägger till:

– Vad du än vill så hjälper vi i familjen dig med det, jag har i sex års tid längtat efter att få hjälpa dig med något praktiskt så säg bara till så ordnar vi det.

Johan drar handen genom skägget.

Det blir Sydafrika. Så fort som möjligt.

Kaffet är urdrucket och kanelbullarna uppätna. Tiden har rusat iväg.

Vi pratar om det som hänt i regionen medan han suttit kidnappad: Om Khadaffis fall, det egyptiska brödraskapets uppgång och nedgång. Utvecklingen i Mali.

Han är eftertänksam. Tänker innan han talar. Kanske var han sådan innan. Lugn, betraktande.

Eller så är det tiden i öknen som fått honom att fundera igenom allt.

Det är mycket jag vill fråga men jag avvaktar. Det kommer en dag då han ska berätta.

– Jag är glad att du blev fri och kan berätta om dina upplevelser, jag ser fram emot att lyssna, säger jag.

– Gladast är nog jag, svarar Johan med en underfundigt ironiskt ton.

Systern Victoria Gustavsson som suttit bredvid och lyssnat bryter in.

– Du ska veta Johan, att dessa sex år har inte varit meningslösa, vi har kommit närmare varandra som familj. Mycket närmare.

Johan nickar.  Men han gillar inte när systern använder ordet ”meningslös” om sina år i öknen.

– Det finns mycket värre saker än att sitta frihetsberövad. Mycket.

Vi tar farväl och jag önskar honom lycka till i Sydafrika.

Drygt två månader är han redo att börja berätta. Nu är hans presskonferens över. Johan har tackat alla. Beskrivit kidnappningen. Berättat hur han lärde sig att laga mat. Hur han byggde enkla kojor, som skydd för den obarmhärtigt brännande ökensolen. Hur han lärde sig de lokala språken. Hur han tränat. Gjort kartor över stjärnhimlen.

Och förberett sig för flykt.

Det är en känslosam timme.

Ingen som lyssnat är oberörd och efteråt blir familjen och Victoria Gustafsson intervjuad av radion, tv och tidningar av journalister med tårar i ögonen.

Ute på gatan, efter den sista intervjun är Victoria full av adrenalin. Hon funderar över vad hon sa i alla intervjuer och halkar till på kullerstenen.

– Du får ursäkta jag är lite uppspelt, skrattar hon fram.

Vi börjar gå mot T-centralen för att hämta hennes hund som inte fick vara med på presskonferensen eftersom hunden är rädd för stativ och skäller så fort någon monterar upp en kamera.

På vägen berättar Victoria att hon kände igen det mesta som Johan berättade och hur hon är djupt imponerad av sin bror. Hur han strategiskt hade gått till väga när han trodde att risken var stor för att han ska avrättas. Men hon saknade en del detaljer hon fäst sig vid kring hur han planerade sin flykt.

– Innan han flydde så testade han hur snabbt han kunde gå utan att börja svettas. Hur mycket han behövde dricka i timmen och hur mycket han kunde bära. Att han var så målinriktad visste jag inte. Tänk om man skulle kunna få en del av den energin.

Men hon känner igen honom.

– Han är sig lik, möjligtvis en mjukare variant av sig själv. Det hade jag inte vågat hoppas på att han skulle vara i så bra skick, fysiskt och psykiskt.

Samtidigt har hon haft ögonen på honom och har letat efter tecken.

– Nu är det en honeymoon phase men jag har inte sett något som skulle få mig att tro att han skulle falla igenom. Han är ingen grubblare på det sättet.

Det hon mest kände igen från presskonferensen var hans beskrivning av det första året i fångenskap som det värsta.

– Precis så var det för oss i familjen också. Det okända är alltid det mest skrämmande, när man inte vet förutsättningarna eller är bekant med omgivningen. Men efter ett tag blev det en normalitet att dra runt med den här ryggsäcken, säger Viktoria och kryssar mellan turisterna på Drottninggatan.

Nu när presskonferensen är över så ser hon fram emot en paus. Den tiden som Johan har haft under alla år att bearbeta det som hänt har inte familjen haft och hon ser fram emot att kunna göra det.

De har också varit mentalt kidnappade – om än i friheten – samtidigt som de har försökt att leva sina liv.

– Jag är väldigt trött och otroligt glad. Det har varit ett så lysande klart mål, att få ut Johan. Jag har inte haft sådana mål tidigare i jobbet eller i karriären, så nu är jag lite paff. Vad gör jag nu?

Tillbaka på jobbet har hon börjat lägga märke till hur folk klagat på småsaker och när hon tänker tillbaka på åren så tycker hon det är intressant vilken kraft man kan få ur sig. Vad man kan göra som människa. Vad familjen mäktade med när det krävdes.

– Mycket har jag tvingats skjuta åt sidan under åren. Därför är det skönt att se att han mår bra och är fri. Nu när jag sett att Johan klarar sig är det dags att ta tag i sig själv.

Väl framme vid hunden Prosac sätter hon sig på huk och kliar honom under hakan. Sätter på kopplet och går ut i solen.

Sex års kamp är över.

Nu börjar livet igen – både för Johan Gustafsson och för hans familj.

Av | 12 augusti 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Det här är inte en betalvägg!

Vår journalistik är fri att läsa och dela. Men vi hoppas att du ändå vill betala för det du gillar. Mer pengar till oss ger mer journalistik till dig!

Så stöd oss gärna genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en prenumeration.

Jag förstår!