Sjuk av att hjälpa – ny bok om flyktingengagemangets pris

Av | 3 oktober 2017

De som frivilligt arbetar med flyktingar spelar ett högt pris med sin egen hälsa, det menar författaren och psykoterapeuten Per Isdal i en ny bok om hur ett brinnande engagemang kan övergå i mörk depression.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

Det är trångt framför psykologiscenen på Bokmässan när psykoterapeut Per Isdal sätter sig ner för att bli intervjuad om boken ”Meningen med våld”.

Det är också som en expert på mäns våld som han är känd för en större publik. Han startade Europas första behandlingscentrum för med män med våldsproblematik och sedan boken om våld kom ut för 17 år sedan har han föreläst i Skandinavien om hur våldet påverkar samhället.

Bokens omslag pryds av en blodig näve krampaktigt ihoppressad och ämnet är fortfarande brännande aktuellt.

Utanför mässan drabbar nazister samman med polis och Per Isdal får svara på fråga efter fråga om kopplingen mellan män och våld.

Så hade han hållit på i 17 år när han började upptäcka vad som höll på att hända med honom själv.  Av att höra berättelser om våld mot barn. Av ljuden av barn som grät. Av att ständigt tänka, skriva och prata om våld. Av att ha  en hjärna som ständigt var upptagen av våldet.

Han gick rakt in i den berömda väggen och på vägen tillbaka började en annan berättelse växa fram. Han ville förstå vad som hade hänt honom själv.

När det är två minuter kvar av seminariet nämner utfrågaren att han också har en ny bok på gång. Per Isdal lyser upp och berättar kort om ”Medkänslans pris” innan det är dags att gå av scenen.

  • Fakta: Per Isdal 
  • Är psykoterapeut och föreläsare. År 1987 var han med och startade Alternativ till Vold i Norge, och sitter sedan dess i ledningen. Han har skrivit Meningen med våld, som blivit en grundbok om våld. År 2011 fick han Stora psykologpriset av Norsk Psykologförening.

På väg bort mot ett av mässans caféer berättar Per Isdal att hans far var journalist och att han sett många av pappans vänner, som arbetat med att bevaka krig och konflikter, gå ner sig i alkoholism efter hemkomsten till Norge.

–  Journalistyrket också ett riskyrke, säger Per Isdal och lutar sig mot ett ståbord.

Han sammanfattar bakgrunden till den nya boken med att han upptäckte att han blivit ”smittad av våldet”.

– Jag kom under samma period i kontakt med många i Norge som arbetade med flyktingar och såg hur sjuka de blivit av att ha fått en inblick i världens råhet och ofattbara grymhet. Sjuka på riktigt.

Boken ”Medkänslans pris” (Gothia Fortbildning) handlar om hur det sliter på alla som i sina liv dagligen möter våld, smärta, ångest eller lidande. Vilka mekanismer som triggas och om hur utsattheten och sjukfrånvaron ökar och påverkar familjeliv och vardagen.

Per Isdal berättar om unga, engagerade, vältaliga människor som plötsligt inte gick att känna igen.

– De första symptomen var ofta en depression. Men även en förskjutning av personernas empati, de hade gått från att vara positiva idealister, till att bli fatalister och negativa skeptiker, förklarar han.

Många av de han mötte hade tappat tron på världen; Illusionernas hade krossats.

– De hade i flera fall utvecklat ett förakt för sig själva och för de som de skulle hjälpa. Det var också vanligt med fysiska symptom som sömnbrist och muskelspänningar.

Per Isdal är tydlig med att detta är en process som pågår gradvis under en lång tid och att man ska vara uppmärksam på de första varningssignalerna.

– Själv gick jag från att vara en jazzälskare till att bara lyssna på dansband. Det skedde en förflackning av mitt intellekt. Jag slutade att följa nyheter och såg istället bara på ”Paradise Hotel” och ”Lets Dance”. Jag förtvinade som människa.

Ett annat tecken han noterat var att tidigare sociala människor började isolera sig själva.

– Gemensamt är att ens intresse för kulturen och omvärlden reduceras, förklarar Per Isdal.

Men hur motverkar man då det? Var drar man gränsen? Per Isdal menar att gränsdragningen är för svår för att kunna göra själv.

– Man måste få hjälp av andra, man måste diskutera sin egen situation med andra, för själv kan man inte styra detta. Det är för starka krafter.

I sin bok skriver han om ”mästringsreflexen” som innebär att när det blir jobbigt så börjar många istället jobba ännu hårdare.

– Man låter fler asylsökande bo hemma hos sig själv och släpper helt på gränserna. Men denna reflex ser man också hos professionella terapeuter som tar emot fler och fler patienter än de riktigt mäktar med.

Om inte vänner eller kollegor hjälper en att dra en gräns är riskerna riktigt allvarliga, menar Per Isdal.

– På sikt leder det till att man kör in i väggen, eller i värsta fall ner i graven.

Sedan flyktingvågen 2015 har många runt om i Sverige engagerat sig ideellt och flera personer som Blankspot talat med inför intervjun med Per Isdal har flaggat för en ökande ohälsa bland de tusentals frivilliga som tagit ansvar när de upplevt att samhällets stöd uteblivit.

En läsare skriver i reportagegruppen för rapporteringen kring Afghanistan: ”Det som pågår just nu börjar närma sig en oöverblickbar katastrof. Massor av frivilliga är på gränsen till utmattning. Om deras stöd försvinner – vad händer då med alla de ungdomar vars tillvaro till största delen är beroende av de frivilligas insatser?”

En annan läsare vill fråga Per Isdal om råd:

”I alla mina ”jobbiga möten” tänker jag hela tiden på att vara tydlig i att inte ta ifrån ansvaret från den jag möter och samtidigt hitta en balans där jag skapar förtroende och trygghet. Det är svårt. Riktigt svårt. Vad bör man tänka på? Ska man undvika något speciellt?”

Per Isdal läser inläggen och menar att svaret inte finns i frågorna om ”rätt eller fel” i mötet med ensamkommande.

Istället menar han att det viktiga är att fokusera på vad man gör efter mötet.

– Det här handlar ju i grunden om ett engagemang och en medkänsla som räddar andra människors liv, då ska vi inte börja med att reducera eller portionera ut vårt engagemang. Svaret ligger inte i mötessituationen utan i att förstå vad allt detta arbete gör med en. För man kan verkligen bli sjuk, såsom världen ser ut, om man inte lyssnar på sina egna signaler.

Som exempel tar han en norsk asylaktivist som jobbade i Grekland 2015 och tog emot flyktingarna på stranden och som alltid bodde i de allra billigaste sovsalarna.

Men efter att ha lyssnat på Per Isdal valde hon ett hotellrum med badkar.

Hon unnade sig själv något gott.

– Hon kom underfund med att hon blev en bättre hjälparbetare om hon också tog hand om sig själv. Men det hade upplevts som skamligt av henne innan.

Länge trodde man att de som hade det mest brinnande engagemanget också var de som brände ut sig först. Men för den tesen finns det enligt Per Isdal inget stöd i forskningen.

Viktigt är däremot att bryta tabut och diskutera sin försämrade situation med andra.

– Lösningen är inte att avgränsa sig eller bli mer känslokall, lösningen är en annan. Det första steget är att detta uppmärksammas så att de drabbade vet att det är helt normalt och att samma saker som de upplever återfinns hos tusentals andra. Den känslan av solidaritet kan också ge hopp.

Per Isdal trycker också på att det är viktigt för alla som arbetar med flyktingar att erkänna för sig själva att det de gör är ett oerhört svårt och riskfyllt arbete.

– Att erkänna att detta är ett riskarbetet är ett första steg. Ett andra att känna igen de första symptomen och mekanismerna och veta att det är helt normalt med tanke på vad man får höra och vara med om. Istället för att tro att man håller på att bli galen, säger Per Isdal.

Titeln på hans bok ”Medkänslans pris” vill sätta fingret på riskerna – men också på belöningen för det nedlagda arbetet.

– Det finns två pris som man betalar, vi kan bli sjuka men vi kan också förändra livet för människor. Dessa två saker existerar sida vid sida. Det är dubbelt att vara hjälparbetare och vi måste tala mer om att de som viger sitt liv åt andra betalar detta höga pris.

Per Isdal menar också att om inte alla de tusentals engagerade nu får stöd av samhället kommer det individuella priset att i slutändan komma att betalas av samhället.

Han läser vad en läsare skriver i reportagegruppen:

”Jag är inte professionell, illa rustad för att ta emot så svåra livsöden, ofta handfallen o utan verksamma sätt att ta hand om mig själv o den andra. Mitt andra stora sår är politikens ignorerade, skapar nästan större sår. Maktlöshet, uppgivenhet som övergår i desperation. Trötthet, min hjärna är sönderbränd av att strida en fruktlös kamp. Det är medkänslans pris, att riskera hela sig själv, yrkesliv o familj… för det samhället borde ha ansvarat för.”

Per Isdal nickar instämmande. Han varnar också för att den stora risken på sikt är att de utsatta människor som är mest i behov av hjälp inte kommer att få det.

– Om samhället inte gör något kommer vi att få sjuka människor som inte fungerar i vardagen. Och vi riskerar att få ett samhälle där medkänslan blir svagare eftersom de som vill hjälpa är allt för utmattade. Det vore fruktansvärt om vi får ett samhälle med mindra medkänsla för de som verkligen behöver den.

Av | 3 oktober 2017

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

I väntan på mirakel

Efter ett kort uppehåll har deportationerna till Afghanistan börjat igen. Trots de afghanska ministrarnas protester. Blankspot rapporterar återigen på plats om de utvisades kamp för att etablera sig i ett land som är illa rustat för att ta emot dem.

”Jag vill skildra människor i konflikten”

Journalisten Göran Engström har rapporterat från Afghanistan i 15 år. Han kom nyligen hem från den fjärde reportageresan på uppdrag av Blankspot. Här intervjuas han om vad som händer med journalistiken när man kan rapportera från ett konfliktområde som man känner såpass väl.

Rädda Barnen: Situation för barn i Afghanistan allt värre

Den 7 oktober 2001 inleddes den militära interventionen i Afghanistan av USA och dess allierade. 18 år senare larmar Rädda Barnen om att barnen drabbats hårt av krigets vardag.

Dagbok från Kabul – vecka 41

Efter ett kort avbrott under valet är nu deportationerna från Europa till Afghanistan åter igång. Med start i oktober kommer Blankspot att publicera en dagbok från en av de utvisade. Läs den här:

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.