Skymning över Bujumbura

Av Anna Roxvall & Johan Persson | Read in english | 1 december 2015

I maj genomfördes en statskupp i Burundi. Demonstranter brände bildäck på gatorna inför världspressens kameror. Sedan tystnade rapporteringen. Blank Spots team, Anna Roxvall och Johan Persson, ger en unik rapport från ett land på väg mot avgrunden.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Demokratirörelser

Det var något som inte stämde med de två männen som kom till Pierres kontor för att be om hjälp. De hade varit aktiva i vårens regeringskritiska demonstrationer sa de, och nu hade de råkat illa ut. En av dem visade ett sår på sitt ben som han hade fått när han greps av polisen. Fanns det någon säker plats där de kunde gömma sig?

Det var egentligen inte något konstigt med det. April hade blivit till maj och tusentals befann sig i samma situation. Oppositionella mördades, greps eller flydde i en aldrig sinande ström. Männen hävdade att de kom från samma bostadsområde som Pierre, men hur han än rotade i sitt minne kunde han inte känna igen dem.

– Vilka var det som organiserade demonstrationerna i ert kvarter? frågade han försiktigt.

Besökarna mumlade något ohörbart. De kunde inte komma ihåg några namn.

– Kvinnan som lagade maten åt er då, minns ni vad hon hette?

Nej, inte det heller.

Pierre är en av Burundis sista aktiva människorättsaktivister. Att lura honom kräver mer finess än så. Men nu vet han att de är honom på spåren. Längre upp på gatan, med uppsikt över porten in till kontoret, står sedan dess en gul motorcykeltaxi parkerad. Varje dag. Chauffören har aldrig några kunder.

Pierre har bytt kontor och börjat bära keps. Han tar olika vägar hem varje gång. Vid arbetsdagens slut rensar han bilder och nummer ur telefonen, kastar sina anteckningar.

Om kvällarna ringer någon och skriker och kallar honom fula ord.
Pierre svarar att det är fel nummer.

Det har gått ett halvår sedan vi senast var i Burundis huvudstad Bujumbura. Nu färdas vi än en gång längs med de myllrande gatorna i halvmiljonstaden. Regnsäsongen är i sitt vardande, svarta moln tronar över Tanganyikasjön, men det är fortfarande mycket hett. Kvinnor och djur går till fots på asfalten, unga män vinglar på tungt lastade cyklar eller hänger i ett moln av avgaser bakpå lastbilarna. Nypolerade jeepar tutar efter barfotabarn, kvinnor säljer mango från korgar på huvudet.

Av de brinnande bildäcken från i maj syns inte ett spår. På ytan verkar allt ha återgått till vardagen.

Men det är inte vardag. Klockan sex faller mörkret, och staden töms på liv. Sedan börjar explosionerna och skottlossningen.

När invånarna vaknar till en ny dag har grannens son försvunnit.
Kanske ligger det ett lik i rännstenen.

Opposition. De stora gatuprotesterna i Bujumbura mot president Pierre Nkurunzizas planer på att ställa upp för omval till en tredje mandatperiod inleddes i april i år.

Våldsamt. Under protesterna i april och maj sköt regeringstrogen polis kulor och tårgas mot stenkastande demonstranter i oppositionskvarteren i Bujumbura.

När uppstod den första sprickan? Antagligen tidigare än någon förstod. Ett våldskantat val 2010, ett alltmer maktfullkomligt regeringsparti. Trakasserierna mot journalisterna och aktivisterna. En skoningslös fattigdom som inte minskar. Förlamande korruption.

I början av året syntes i alla fall revorna med blotta ögat. President Pierre Nkurunzizas talesperson bekräftade det som alla hade oroat sig för: att presidenten hade för avsikt att ställa upp för omval till en tredje mandatperiod – trots att fredsavtalet och landets grundlag bara tillåter två.

Presidentens läger hade tagit fasta på en slarvig formulering i lagboken, om att en president bara kan väljas om en gång, i allmänna, fria val. Eftersom det var parlamentet som tillsatte Nkurunziza 2005, efter det första demokratiska valet sedan inbördeskriget, så borde det tekniskt sett inte räknas, resonerade man.

Den tolkningen vann svagt gehör till och med inom det egna partiet. Det rådde ingen tvekan om vad lagstiftarna egentligen hade menat när de skrev lagen. Politiker hoppade av, avsattes eller flydde. Civilsamhället började mobilisera. Katolska kyrkan slöt upp. Omvärlden varnade för konsekvenserna om presidenten inte backade.

När vi landade i maj hade polisen redan börjat bemöta protesterna med tårgas och skarpa skott. Demonstranterna byggde barrikader runt sina bostadsområden, eldade bildäck och kastade sten. 50 000 hade redan flytt landet, människor hade börjat dö på gatorna och splittringen inom militären och polisen fanns där för var och en att se.

Ingen blev väl därför särskilt förvånad när generalmajoren Godefroid Niyombare inledde ett kuppförsök den 13 maj, medan presidenten befann sig på konferens i Tanzania.

Själva stod vi bland eldarna i ett burundiskt flyktingläger i Rwanda, när fraktioner inom militären och säkerhetsstyrkorna började skjuta mot varandra på gatorna i grannlandet. Flygplatser och gränser stängdes, människor hukade i sina hem och ingen visste vem som attackerade vem.

Det hela var över på mindre än två dygn. Kuppmakarna tvingades ge upp och presidenten återvände. Då hade alla fristående radiokanaler tystats.

Och det inleddes fri jakt på alla som kritiserat regeringen.

Splittrade. Krisen i Burundi har delat såväl polisen som militären i landet, vilket inte minst kuppförsöket i maj visade.

Kapitel 2

Det är varmt. Fläkten på rummet ger ifrån sig ett slagborrsliknande ljud. Vi flyttar ned en våning. Hissen är trasig, kylskåpet har lagt av. Elen kommer och går. På kvällen dränks syrsornas sång av dånet från en dieselgenerator.

Det är bara ett par månader sedan men det känns som ett annat liv. Då var det här ett välfungerande hotell, receptionen var belamrad med satellitmodem och batteriladdare medan journalister i skottsäkra västar och morgonrockar snurrade runt i matsalen.

Nu är det bara vi här. Personalen jobbar utan lön. Det är oktober och allting faller sönder.

Pierre ser sig över axeln innan han öppnar den blå porten med en gnissling och går in. Mannen som väntar där innanför har rakat huvud, gulnad, välstruken skjorta och noppiga, grå kostymbyxor. Han rör sig mödosamt uppför trappan och in i de slitna lokalerna. Passerar affischerna som uppmanar till fredliga val, sätter sig på stolen som vore den av glas.

Första gången han kom hit var i somras. Då mådde han mycket dåligt. Pierre och kollegor ur en systerorganisation hjälpte honom att få kontakt med en läkare som inte samarbetar med polisen.

Joseph är 52 år gammal och kommer från Mutakura – ett av de kvarter som skakades av de hårdaste protesterna mot presidenten under våren. Han brukade försörja sig genom att samla in metallskrot på landsbygden och sedan köra det till staden för återvinning. I ett av världens fattigaste länder hade han det bättre än de flesta.

Den 25 juni var en dag som alla andra. Med bilen full av skatter och två liftare på flaket var han på väg hem från Kayanzaprovinsen i norra Burundi. Vid Gard du Nord, en knutpunkt vid infarten till staden, stannade han för att släppa av passagerarna. Joseph skulle precis sätta sig i bilen igen, när någon gav honom en så hård knuff i ryggen att han tappade balansen. Fyra civilklädda män dök upp från ingenstans, tog tag i hans armar och kastade in honom i en jeep utan registreringsskyltar. De körde honom till säkerhetstjänstens gamla högkvarter, där åtta män i presidentens specialstyrkas blå kamouflageuniform väntade.

Joseph säger att förhöret började direkt. Männen skrek åt honom, gång på gång, krävde att han skulle erkänna att han tränade ungdomar i att skjuta poliser.

– Jag protesterade och sa som det var: fråga vem som helst – min enda sysselsättning är att samla skrot! Då tog de fram ett järnrör och började slå mig, berättar han.

Två poliser skötte själva utfrågningen, de övriga slog. Hårt. Under fötterna, på ryggen och på baken. Sedan klädde de av honom, tvingade honom att ställa sig på en bräda med spikar, fyllde en vattendunk med sand och hängde den i ett rep från hans kön.

Bordet har en lång, djup rispa i lacken som Joseph sakta följer med fingret.

– Vid det laget kunde jag ändå inte prata längre.

När han vaknade igen var han naken och ensam. Han kunde inte resa sig, utan tillbringade natten på det iskalla golvet. Dagarna efter det slog de bara honom ett par minuter åt gången. Den mesta tiden lämnades han ensam.

– Den tredje dagen kom en av vakterna med en hög trasiga kläder åt mig. Han var vänlig, kallade mig ”min äldste” för att visa respekt. ”Snälla du, jag vet att kläderna är smutsiga, men ta dem ändå, du dör om du fortsätter ligga naken på golvet”, sa han.

På den fjärde dagen kastades åtta ungdomar in i cellen. De kom också från Mutakura och hade misshandlats svårt. När mörkret föll fördes de ut igen, två och två.

– Men vakterna glömde att stänga dörren, och jag ville se vart de tog dem, så jag lyckades ta mig upp på alla fyra och hasa mig ut, berättar Joseph.

Då gick strömmen, och det blev alldeles svart. Han kunde varken se eller höra någon i korridoren. Tvekade ett tag, började sedan krypa.

– Jag tänkte att de kommer att döda mig om de ser mig här, men i sådant fall dör jag i alla fall i flykten.

En godhjärtad taxichaufför såg den sönderslagne mannen komma krälande ut ur byggnaden, bar in honom i bilen och körde därifrån.

Joseph bor inte i Mutakura längre. När han återvände till sitt hus var alla fönster krossade och hemmet plundrat. En grannpojke berättade att polisen hade varit där och att de hade lovat att komma tillbaka.

Nu lever han gömd, äter antibiotika och tänker på de vuxna barnen som han inte längre kan resa för att träffa. Bilen och all metall som han hade samlat ihop den där dagen är borta. I slutet av månaden ska doktorn ge besked om han måste opereras.

Jag går ut i solskenet på bakgården, medan Joseph knäpper upp byxorna och visar männen i sällskapet varför det är så smärtsamt att sitta.
Det ser tydligen inte bra ut alls.

Den första smällen den kvällen hörs knappt genom musiken i baren. Den andra känns alldeles nära. Sedan ett rytmiskt smattrande. Vi fastnar med gaffeln halvvägs till munnen och ser frågande mot bartendern som stillsamt putsar glas bakom disken.

– Är det alltid så här?

– Det är alltid så här.

– Det är normalt alltså?

– Nej, det är verkligen inte normalt.

Nkurunziza. Presidenten har förlorat många vänner efter att ha beslutat sig för att ställa upp för omval.

Kapitel 3

Bilmotorn klagar i uppförsbackarna och hastigheten går obevekligt nedåt. Utanför fönstret störtar världen nedåt i mättat grönt under en blågrå himmel med gyllene revor. Chauffören tar konsekvent alla kurvor på fel sida.

Vi är på väg mot Gitega, Burundis näst största stad, för en ceremoni med president Nkurunziza. Säkerheten i Bujumbura är visserligen god, polisens talesperson upprepar det vid varje presskonferens, men av outgrundlig anledning har ändå statschefens alla framträdanden flyttats från huvudstaden. Ambassadörer, partimedlemmar och andra högdjur tvingas plötsligt packa in sig i blankpolerade jeepar och ge sig ut på de slingriga vägarna i en två timmar lång vansinnesfärd.

Strax utanför staden fastnar vi i en poliskontroll. Alla boende inom en kilometers radie från mötesplatsen har tvingats utrymma sina hus och butiker timmarna före evenemanget. När vi väl kommer igenom möts vi av en spökstad vaktad av hundratals poliser och militärer. Gästerna tvingas parkera ett par hundra meter från lokalen. Den amerikanska ambassadören ser inte road ut när hennes pumps fastnar i den röda leran.

EU, USA och andra institutioner har gång på gång upprepat kravet att presidenten ska sätta sig vid samma bord som oppositionen för att förhandla. Han vill inte det. I stället har han lanserat den ”nationella kommissionen för inter-burundisk dialog” och det är medlemmarna i den som nu ska sväras in under pompa och ståt.

Oppositionens paraplyorganisation deltar inte.

En falskspelande blåsorkester och en grupp unga män med trummor väntar vid röda mattan för att välkomna presidenten. Han kommer en timme efter alla andra, sedan ett trettiotal poliser och soldater ur presidentgardet har säkrat området.

Lokalen är pyntad med ballonger i den burundiska flaggans vita, röda och gröna färger. Jag försöker sätta mig längst bak i salen, men faller i golvet eftersom plaststolen saknar ett ben.

Burundi är ett av få afrikanska länder vars gränser något så när följer de linjer som fanns där redan före kolonialismen. Liksom grannlandet Rwanda var Burundi en monarki, styrd av kungen, mwamin. Befolkningen bestod av tre huvudsakliga grupper: hutu (85 procent), tutsi (14 procent) och pygméfolket twa (1 procent).

Historiker har kämpat med att finna ett bra sätt att beskriva hutu och tutsi, eftersom etnicitet i strikt mening inte är riktigt rätt. Hutuerna var vanligtvis jordbrukare, tutsierna boskapsskötare. De senare var oftast rikare och maktkretsen runt mwamin bestod av tutsier, men de delade språk och kultur. Indelningen var inte heller huggen i sten, äktenskap mellan grupperna var vanliga, en hutu kunde bli tutsi och vice versa. Det var ett mycket komplicerat klassamhälle byggt på makt, tillgångar, släktband och lojaliteter.

Men när belgarna tog över det område som man kallade ”Ruanda-Urundi”, efter en kort period av tyskt kolonialstyre, utraderades flexibiliteten. Inspirerad av den tidens idéer om rasmässig överhöghet tyckte man sig se en folkgrupp mer lik européerna i tutsiminoriteten och lierade sig med denna. Under 30-talet utfärdades identitetskort som en gång för alla slog fast vilken etnicitet människor tillhörde. Om det rådde osäkerhet mätte man skallar och näsor. Alla poster inom administration, polis och militär gick till tutsier, medan hutuer utestängdes från makten ända ner på utbildningsplanet.

Så lades grunden för den katastrof som senare skulle bli folkmorden i Rwanda och Burundi.

Presidentens öppningstal framme vid podiet är en historielektion med tydlig adress i nordvästlig riktning. Bara ett par veckor tidigare har Belgien dragit in sitt bistånd till landet, med hänvisning till den oroväckande utvecklingen. Som hämnd har den belgiske ambassadören slängts ut ur Burundi.

Nu talar Nkurunziza om Burundis ärofyllda förkoloniala historia, då människor var enade under en upplyst kung och man löste sina problem genom dialog. Han talar om tiden under belgarna också, och drar paralleller till situationen i dagens Burundi: detta är en skapad konflikt.

– Vi behöver inte någon utifrån som destabiliserar landet den här gången också.

Det regnar så mycket på vägen tillbaka mot Bujumbura att det inte går att köra vidare. Chauffören stannar vid vägkanten intill ett hastigt övergivet grönsaksstånd, sitter sedan tyst och betraktar imman som äter upp rutorna. Stora droppar letar sig igenom biltaket, ned på syntetklädseln.

Vi turas om att ligga ned och sova i baksätet. Båda är magsjuka.

Floden. Nyabagere, som bland annat flyter genom oppositionskvarteret Mutakura, har blivit en plats där mördade människor dumpas om natten.

Hämndattack. Ett av husen i Mutakura bär spår av tyngre beskjutning. Där bodde en far och hans tvillingsöner. De sköts ihjäl av polis efter att en polis dödats i närheten.

Kapitel 4

Vattnet i Nyabagerefloden rinner smutsbrunt i sin fåra. Ett par unga killar har satt upp en provisorisk bar vid slänten och spelar stirrig afrobeat genom spruckna högtalare. Det är hett.
Kvarteret längs med vattendraget kallas Mutakura och är ett av de områden där de hårdaste protesterna mot regeringen rasade i våras. Många unga män härifrån dödades i sammandrabbningarna och området ses som ett oppositionsfäste av polis och regering.

– Förr brukade här vara massor av människor som hämtade lera för att tillverka tegel, konstaterar 22-åriga Alain, medan han balanserar längst ut på den porösa flodkanten.

Numera är det ingen som vågar bygga nytt. I den pågående konflikten har floden i stället förvandlats till en mänsklig avstjälpningsplats. Om morgnarna hittar invånarna kroppar som har dumpats där under natten.

– Det brukar inte vara folk härifrån, så jag tror att det är sådana som har försvunnit i andra delar av staden, säger Alain.

Oftast är det män, men en gång var det en kvinna. Någon hade skändat henne med en pinne. 27-åriga Alice, som också har kommit fram till kanten, hittade ett lik för drygt två veckor sedan.

– Det gick inte att se vem det var, han var bakbunden och hade en rissäck över huvudet, säger hon.

Vi står där en stund och betraktar plastpåsar, lump och uttjänta skor som vispas runt och fastnar i bottnen. Alice lägger armen om en liten flicka som har sällat sig till gruppen och gör sedan en irriterad rörelse mot soppan i floden där nedanför.

– Det här påverkar barnen så mycket, hur ska de kunna koncentrera sig på sina studier när de hittar döda människor på väg till skolan?

Mutakuras ytterkanter ramas in av två livliga asfaltsvägar, däremellan varvas kullerstensgator med gränder av röd lera. Bakom tegelmurar och enkla ståldörrar delar flera familjer gård, ofta med en vattenkran, eldstäder och fruktträd. Det är mycket fattigt, men inte fattigast. I Burundi finns regnbågens alla variationer på fattig.

Polisen gör ständiga räder i de här kvarteren, i jakt på vapen och människor. Det var skottlossningen och explosionerna härifrån som vi hörde i hotellbaren kvällen före.
Som svar på de ständiga razziorna har unga män från området börjat patrullera gatorna nattetid, beväpnade med granater och skjutvapen.

Alain känner dem allihop. Kanske är han en av dem. Medan vi går genom gränderna stannar han till flera gånger för att skaka hand med unga killar som bär stora jackor och kängor i värmen.

– Eftersom polisen skjuter ihjäl folk härifrån hittar människor sätt att försvara sig, det är naturligt, säger han stillsamt.

Men våldet blir hela tiden grövre. Polisposteringar attackeras med granater, invånarna utsätts för vedergällningar från polisen. Alla från Mutakura är misstänkta motståndsmän. Människor grips och försvinner.

Det är svårt att få grepp om situationen. Uniformer kommer på avvägar. I mörkret är det omöjligt att avgöra vem det är som skjuter.

Men än så länge är det lugnt. I en korsning leker barnen runt ett utbränt bilvrak, medan ägaren uppgivet lyfter på motorhuven. Han hävdar att polisen kom och knackade på dörrarna under morgonen och sköt vilt omkring sig.

– Jag gömde mig i badrummet och vägrade öppna, men de eldade upp min bil, säger han och skakar på huvudet.

En bit längre nedför gatan, i en liten kiosk pyntad med ölkapsyler, sitter en kvinna som kallar sig Eugenie och väntar på kunder. Hon bor bara tvärs över gården och hade gått hem för att laga mat i går kväll när den första granaten exploderade. Från fönstret såg hon en cykeltaxichaufför ta skydd inne i kiosken tillsammans med en grannpojke.

– Plötsligt kom ett par poliser springande och skrek till dem: ”Visa oss var de kriminella gömmer sig någonstans!” Poliserna försökte ta sig in genom gallret på framsidan, men det gick inte, så då slog de in dörren där bak i stället, berättar hon.

Mannen och pojken i kiosken fördes bort och ingen har hört något från dem sedan dess.
Eugenie öppnade ändå butiken igen i morse. Det finns inte så mycket annat att göra.

– Det är så här vi har det nu för tiden, vi måste ju leva, säger hon.

Spåren efter det krig som pågår under ytan finns överallt. De unga männen som har slagit följe med oss baxar upp en röd metallport, översållad med skotthål, och blottar en öde gårdsplan som kantas av förstörda hus. På ett av dem har taket rasat in och delar av väggen är bortsprängd. Alain berättar att en far och hans tvillingsöner bodde här.

– Det var den 1 juli. En polis hade skjutits här i närheten, och det kom massor av poliser hit för att hämnas. De tvingade ner pappan och pojkarna på marken och sköt dem i huvudet. Sedan sköt de raketer mot huset och försökte elda upp det.

Gräset har redan letat sig in bland spillrorna. Mangofrukterna ruttnar på marken. Alain flyttar försiktigt på en stor glasskärva med foten.

– Deras mamma bor i Belgien. Pappan och pojkarna skulle resa till henne dagen därpå.

Alice bor i ett litet rum med plats för en säng, en pall och en hylla. Hon brukar sälja grillkol till folk på gatan och det gjorde hon förra veckan också, när poliser vällde in i kvarteret.

– Så fort vi ser dem springer alla åt alla håll, men jag var inte tillräckligt uppmärksam och hann inte undan, konstaterar hon.

Med vapnen riktade emot sig tvingades hon sätta sig på en stol inne på gården medan de började rota igenom hennes saker.

– Jag var fruktansvärt rädd. De tog hundra dollar som jag hade lyckats spara ihop och hällde ut ris och mjöl på golvet. Sedan beordrade de mig att gå och hämta en spade, berättar hon och visar de tomma säckarna.

Men långa, seniga Alice är känd för sin snabbhet, killarna i kvarteret intygar att hon är den kvickaste kvinnan i Mutakura. När poliserna tittade bort slängde hon sig över muren på husets baksida och sprang så fort benen bar.

– De hann aldrig i kapp mig. Men när jag kom tillbaka lite senare vara alla rummen plundrade, de hade till och med tagit madrasserna ur sängarna, säger hon.
Många hus i området står numera tomma. De som kan har flyttat till släktingar i andra områden eller tagit sig till grannländerna. Av de tio personer som bodde på Alices gård, är det nu bara hon själv och två andra kvinnor kvar.

– Resten har flytt, här är vi rädda hela tiden.

Alain tar våra telefonnummer på vägen tillbaka mot bilen. Han lovar att ringa nästa gång det dyker upp ett lik.

Då vet vi ännu inte att hans döda kropp snart kommer att visas i statlig tv.

Död. 22-årige Abdoul från Cibitoke var på väg för att stänga porten till det lilla skrädderiet där han arbetade när han dödades av en handgranat.

Kapitel 5

Abdoul var 20 år när han fick en familj igen. Föräldralös kom han ensam till Bujumbura från Burundis krigshärjade grannland Kongo-Kinshasa. Han hade det svårt, men en familj från kvarteret Cibitoke såg det och tog honom till sig. Eftersom han aldrig hade fått lära sig att läsa och skriva lärde modern i huset honom hur man syr. Tillsammans drev de ett litet skrädderi ett par hundra meter hemifrån, på andra sidan vägen.

Nu står familjen i hettan på gårdsplanen och lägger sista handen vid en plywoodkista med lila svepning. Abdouls adoptivfar vankar av och an, svårt plågad av skuldkänslor. Det var han som ringde sin fru när han hörde skottlossning under gårdagskvällen och sa åt dem att komma hem.
- När Abdoul gick ut för att låsa porten träffades han av en handgranat. Han dog direkt. Min fru tillbringade hela natten i lokalen med hans döda kropp, säger han och tar upp en näsduk ur bröstfickan för att torka pannan.

Han torkar ögonvrån också, lite snabbt.
Männen lyfter upp kistan och går i procession över den trafikerade gatan, bort mot skrädderiet där kroppen ligger på en bastmatta. Luften i det lilla rummet står stilla, och lukten av blod får magen att vända sig. Kvarterets kvinnor har samlats utanför och gråter hest. ”Varför Abdoul, varför Abdoul”, klagar de medan den unge mannen bäddas ned i kistan och lyfts ut till en väntande taxi.

Den som har pengar i Bujumbura begravs på kyrkogården på vägen ut mot flygplatsen, under vita klinkers, med namn och fotografi. Den som saknar tillgångar begravs norr om staden, under ett hemmasnickrat träkors ett stenkast från böndernas odlingar.

Fem manliga släktingar klämmer in sig i bagaget tillsammans med kistan och åker ut till det anonyma gravfältet. Allt är över på en halvtimme.

Efteråt blir den gamle mannen stående intill gravhögen där blommorna redan har börjat sloka, ledsen över att inga andra hade råd med transporten ut hit.

– Under normala omständigheter hade vi varit många, Abdoul var som en son för mig. Jag tog in honom i vår familj och behandlade honom som min egen, och han gjorde mig aldrig besviken, säger han.

Vem som dödade den unge mannen vet ingen, och ingen kommer försöka ta reda på det. Någon anmälan om brott finns inte, inte heller någon polisutredning. Hans bortgång kommer aldrig att registreras hos några myndigheter.

Men alla de som höll av honom, de glömmer inte.

Döden är aldrig långt bort i Burundi. Människor dör av ålder, människor dör av obotliga sjukdomar och människor dör av sjukdomar som hade kunnat botas med antibiotika. Människor dör i trafiken också. Och av att föda barn. Döden är en ofrånkomlig del av livet här.

Men när någon dör en våldsam död är det ändå en annan död. Det är en död vars tentakler slingrar sig runt människors hjärtan och kramar så hårt att de nästan stannar.

Tio år efter krigsslutet är det allt fler som dör en sådan död i det här landet. Och det sköra som tog så många år att bygga upp, går på ett ögonblick att riva ner igen.
Gamla mekanismer aktiveras.

Sorg. Kvinnor från Cibitoke kommer till skrädderiet för att ta farväl av Abdoul medan släktingarna förbereder hans kista.

Jordfäst. Eftersom Abdouls familj är mycket fattig begravdes han på ett gravfält norr om Bujumbura under enkla ceremonier.

Marie-Claire Kanyange tar emot i ett litet vitrappat hus i en av de lite mer välbeställda delarna av Bujumbura. Hon är kassör för civilsamhällets paraplyorganisation FORSC, och är en av de sista i ledande position som ännu inte har flytt landet. Hon har ett stillsamt sätt och ler ofta, hemmet är prydligt och tyst. Men hon går sällan utanför dörren längre, annat än för att ta sig mellan hemmet och arbetet. Hemhjälpen har fått sluta eftersom hon inte kan lita på honom.

Det är ett liv som är henne obehagligt välbekant. Hon har levt så här förut: ständigt på sin vakt. Orolig. Med faran alldeles på trappsteget.

Hon var inte gammal när Burundi blev självständigt 1962. Belgarna hade inte förberett sitt tillbakadragande och de närmaste 25 åren blev en parad av militärdiktaturer och politiska mord. Kupper och kuppförsök följdes av etniska massakrer, bland annat 1972, 1988 och 1993.

Burundiska hutuer flydde till Rwanda, rwandiska tutsier till Burundi, och sedan 1994 i omvänd ordning. Bitterheten över oförrätter begångna av endera sidan blev hela tiden djupare. Det var ett delat land som gick till sitt första demokratiska val 1993. Marie-Claire, som själv är tutsi, hade hunnit gifta sig då och minns hutuextremisternas valpropaganda med en rysning.

– Det var så mycket hat. De talade om att skära halsen av alla tutsier, jag minns hur fruktansvärt rädda vi var.

Att ett hutuparti skulle vinna när majoriteten fick bestämma stod klart, men som ett resultat av den gamla ordningen bestod militären fortfarande nästan uteslutande av tutsier. När så Melchior Ndadaye tog hem segern med sitt hutuparti Frodebu, var reaktionen närapå instinktiv. Mindre än tre månader efter att han hade intagit sin post mördades han av en grupp inom armén. Och helvetet brakade lös.

På landsbygden mördade huturebeller civila tutsier och armén mördade civila hutuer i en aldrig sinande spiral av etniskt våld och vedergällningar. Människor stympades och våldtogs, spädbarn avrättades. 300 000 beräknas ha dött de följande åren.

Eftersom Marie-Claires familj var tutsi, var det säkrast för dem att stanna i det av militären kontrollerade Bujumbura.

– Men det var hemska år, vi levde från en dag till en annan, det var en fruktansvärd, fruktansvärd tid.

En av sönerna, som pluggade i inlandet, försvann i samband med en massaker. Hennes far, som var för sjuk för att fly när rebellerna attackerade hans hem, tillbringade två veckor gömd i ett hål i marken. Hutuer från hans hemby smög dit med mat åt honom, och det var så han överlevde.

– Det är viktigt att säga att alla människor inte drogs med av kriget. Det fanns de som stod emot, vi gömde också många hutuvänner här i Bujumbura, berättar Marie-Claire.

Unga tutsiextremister attackerade hutuer i huvudstaden bara på grund av deras etnicitet, och en dag fick Marie-Claire och medlemmar ur hennes kyrkokör veta att extremisterna hade omringat ett hus där deras vänner befann sig.

– Vi sprang dit och krävde att de skulle släppa dem, och då hotade de att döda oss också. ”Vid Gud, döda oss då, hellre än dessa oskyldiga människor som inte har något med det här landets politik att göra”, svarade vi, och då gav de sig av.

Marie-Claires kör fortsatte att träffas och sjunga tillsammans i kyrkan genom hela inbördeskriget. En bonad med Jesus hänger lite snett ovanför hennes huvud, som en påminnelse om den tro som vägledde henne bort från det etniska hatet.

– En god kristen förstår att vi alla är den här jordens söner och döttrar. Men vi förlorade många, många de där åren.

Arushaavtalet, som skrevs under år 2000, var början på slutet på det blodiga kriget. Ett system upprättades som garanterade alla etniska grupper politiskt inflytande. Enskilda partiers möjligheter att lägga under sig för mycket makt begränsades, liksom antalet mandatperioder en president skulle tillåtas sitta. Ingen etnisk grupp skulle heller tillåtas utgöra mer än 50 procent av landets armé.

2005 gjordes Arushaavtalet till Burundis grundlag genom en folkomröstning. Senare samma år fick den gamla huturebellgruppen CNDD-FDD en majoritet av rösterna i valet, och Pierre Nkurunziza installerades så småningom som president.

En bräcklig fred byggdes, och med den ett annat samhälle än före kriget. För att motverka hatbudskap grundades fria radiokanaler med biståndspengar, och deras roll som folkbildare i försoning och mänskliga rättigheter gjorde dem snabbt populära. Utbildningen öppnades för alla som hade råd och ett etniskt blandat civilsamhälle växte fram.

Av omvärlden betraktades försoningsarbetet i Burundi på många sätt som en framgångssaga. Särskilt i jämförelse med den hårdföra grannen Rwanda. För många burundier är Arushaavtalet därför vad konstitutionen är för amerikanerna: Något närapå heligt som man är beredd att försvara med sitt liv. När oppositionen samlade sig i en gemensam organisation valde man förkortningen CNARED: Conseil National pour le Respect de l’Accord d’Arusha et de l’Etat de Droit au Burundi.

Den glödgade ilskan som presidenten har rört upp handlar inte bara om hans makthunger. Nkurunziza misstänks för att vilja skjuta hela Arushaavtalet i sank, och därmed allt det som gav fred i Burundi.

Marie-Claire konstaterar med ett sorgset skratt att många röstade på Nkurunzizas parti för att slippa den gamla eliten som hade så mycket blod på sina händer.

– Man ville ha förändring, och så blev det ännu värre.

Nattetid. När mörkret sänker sig inleds skottlossning och explosioner på flera håll i Bujumbura.

Våldsspiral. Allt fler dör en våldsam död i Burundi.”

Kapitel 6

Det är sen eftermiddag. Paul sitter långt ut på stolen i ljuset av en flimrande lampa och tittar ofta på klockan. Pierre och tolken sitter bredvid och knappar frenetiskt på sina smartphones. Utanför skymmer det snabbt.

Vi har försökt få tag i någon som deltog i den praktiska organisationen av vårens protester, och här är han nu, men han vill inte ställa upp på bild och vill absolut inte träffas hemma i Niyakabiga. Vi kan inte använda hans riktiga namn heller, för sedan i maj har oppositionsrörelsen tvingats under jorden. Det misslyckade kuppförsöket var en vattendelare.

– Det var en fejkkupp, det måste ha varit det. Presidenten använde sig av den för att krossa oss, säger Paul övertygat och snurrar ölflaskan mellan handflatorna.

Det är en vanlig teori, kanske enklare att tro på än att ytterligare en maktfullkomlig man chansade och förlorade. Oavsett hur det är med den saken, råder det ingen tvekan om att oppositionen punkterades efter det. Presidenten inledde sin tredje mandatperiod efter ett val som inte erkändes av någon och alla som på något vis uttalat sig mot regeringen anklagades för att stödja kuppmakarna. Det cirkulerar listor med namn och arresteringsorder på dem som påstås ha planlagt maktövertagandet; där återfinns tongivande människorättsaktivister, politiker och journalister. En efter en av dem har mördats, utsatts för mordförsök eller flytt.

– Vi insåg att vi inte kan gå ut på gatorna längre, för de kommer att döda oss allihop. Men proteströrelsen är inte död, vi har bara bytt metoder, säger Paul.

Han upprepar ofta att allt gick fredligt till i början, men att den som möts av våld har rätt att svara med våld. Själv deltar han i koordineringen mellan olika bostadsområden och ser till att de vapen som kommer i deras händer distribueras dit de behövs.

– Det finns många i polisen och militären som också är emot regeringen, vissa av dem tipsar oss när det är en räd på gång, andra ger oss vapen och uniformer, säger han.

Det har nu blivit helt mörkt utanför det solkiga fönstret, vinden ruskar trädkronorna och lamporna i rummet fladdrar som stearinljus. Från Cibitoke och Mutakura hörs skottlossning igen och det ringer alltmer i männens mobiler. Vårt samtal saktar in, blir alltmer fragmentariskt, tills frågorna slutligen blir hängande i luften. Översättaren har övergått helt till att prata i telefon med släktingar i Cibitoke som har tagit skydd hemma hos ett par vänner.

De har plötsligt insett att de är alldeles för många samlade på samma plats och om polisen skulle genomsöka huset är risken stor att de misstas för en motståndsgrupp. Alla vet hur det i sådant fall kan sluta. Samtalet bryts flera gånger och rösterna blir hela tiden mer uppjagade. Till slut skriker en kvinna hysteriskt i luren att vår tolk måste ringa alla polisbefäl som han känner och säga åt dem att det sitter oskyldiga civila i ett hus som de inte får skjuta.

Strömmen dör helt och det blir svart både ute och inne. Paul, Pierre och tolken bryter upp, tar ett hastigt farväl och ger sig av med varsin telefon klistrad mot örat. Åskan går över Tanganyikasjön och regnet piskar mot vindrutan när männen kör ut från parkeringen.

Vi tar oss tillbaka till det mörklagda hotellet och kollapsar på sängen i väntan på det förlösande ljudet från generatorn i trädgården. Båda är magsjuka igen. Köket har oroväckande många rätter ur menyn att erbjuda sina enda gäster, grönsakssoppan ser ut som en algblomning. Vi äter motvilligt och sover oroligt.

Strax efter elva ringer tolken på det lokala mobilnumret.

– Paul has been shot.

Redo. Röda korset delar ut plasthandskar till frivilliga för att transportera bort liket som har hittats i Nyabagerefloden.

Polisnärvaro. Den döde mannen ska ha gripits av okända män och avrättats utanför ett av husen under natten, innan hans kropp dumpades i floden.

Kapitel 7

Det är tidig morgon vid Kinyankongefloden. Poliser och soldater har spridit ut sig över området. Någon har redan bärgat liket.

Mannen ligger under en rutig bordsduk på marken och Röda Korsets anställda delar ut plasthandskar till några frivilliga. Två kvinnor kommer gående från var sitt håll på grusvägen, tassar försiktigt fram till kroppen och synar ansiktet. Sedan försvinner de bort igen. Den ena letar efter sin son, den andre efter sin make. Men det är inte någon av dem den här gången.

En blodfläck bakom ett hus en bit därifrån vittnar om var mannen under tyget mötte döden. En mager kvinna bland åskådarna ska ha sett förövarna, men hon ryggar tillbaka och försvinner snabbt in i huset när en av soldaterna pekar ut henne.

Kroppen lastas upp på ett bilflak och körs i väg.

Ingen vet hur många som har mördats i Bujumbura sedan protesterna i april. Regeringen talar om 130 personer, utländska medier brukar referera till ”minst 200”. Pierre å sin sida har en lista med över 270 namn i datorn och den fylls på för varje dag som går. Ändå för han bara in de fall där det finns bild på kroppen, eller där någon han litar på har sett den döde, så många kommer aldrig med. Svårast är det med alla döda poliser, eftersom myndigheten konsekvent mörkar de egna förlusterna.

Bland dem som mördas återfinns många oppositionella och personer från de regeringskritiska områdena, men också medlemmar i regeringspartiets fruktade ungdomsförbund.

I början gömdes liken undan, numera dumpas de för alla att se. Ofta bär kropparna spår av tortyr, ibland har de skändats. En dag träffar vi en man som visar bilder på en familjemedlem som har hittats mördad i rännstenen med hjärtat utskuret.
Att karva hjärtat ur fienden var den rwandiska hutumilisens signum. Någon lånar deras symbolik.

Symbolik. Det har börjat dyka upp lik som har fått hjärtat utskuret i Bujumbura. Det var den rwandiska hutumilisens signum.

Paul byter gömställe flera gånger om dagen. Allt är löst i kanterna. Till sist möts vi på en bar som ännu inte har öppnat, i ett område långt från där han brukade bo.
Två kulor sitter kvar i ena benet, i det andra gick skottet bara genom mjukdelarna. Han ska opereras dagen därpå.

– Det är okej, jag visste att jag var en måltavla, de har bara aldrig lyckats komma åt mig tidigare, säger han med en axelryckning.

Han ser faktiskt mindre stressad ut än innan han blev skjuten. Nästan lättad. Nu är det vi som beter oss nervöst i stället. Det börjar kännas som att vi har varit på samma plats för länge nu. Det finns få vita personer kvar i landet, ännu färre journalister. Den som vill kan följa våra rörelser.
Att kasta in en handgranat över en mur är så enkelt.

Paul berättar att han gick för att ta en öl tillsammans med en släkting efter att han lämnat oss den där kvällen. Det var på vägen hem därifrån som han upptäcktes av två poliser.

– Min fru hade mött den ene tidigare, och då hade han sagt till henne att han skulle göra henne till änka. Jag trodde faktiskt att det mest var snack, men när han såg mig så … ja då sköt han mig.

Enligt Paul körde de honom direkt till den lokala arresten. Där hade poliserna tänkt låsa in honom med blodet rinnande nedför benen, men han bråkade och krävde att bli tagen till sjukhus i stället. Medan männen gick för att ringa sina överordnade, smet han ut bakvägen.

– Jag hade inte hunnit få så ont ännu. Jag lyckades ta mig till en god vän som bor alldeles i närheten innan mina krafter tog slut. Han hjälpte mig till ett ställe där de gjorde första hjälpen, säger han och drar upp träningsoverallen för att visa de stora plåstren på benen.

Det är alldeles stilla ute. Genom bambustaketet som omgärdar baren går det att hålla ett öga på den nästan tomma, kullerstensbelagda gatan utanför. En ensam polis står posterad en bit bort. En motorcykel kommer åkande i hög fart. En glänsande svart bil krypkör förbi platsen där vi sitter.

Tanken på granaten igen.

Vi reser oss upp och går.

Skolstrejk. Elever på högstadiet i Mutakura har tröttnat på skottlossning och granatattacker under skoltid.

Otryggt. I protestområdena litar ingen på polisen.

Kapitel 8

Våldet och explosionerna pågår nu inte bara nattetid. Plötsligt smäller det nästan mitt i city. Vi söker regeringens talesperson dagligen, men han svarar inte längre i telefon. I Gitega går en grupp oidentifierade män i uniform till attack mot en armépostering. I Mutakura vräker regnet ned och hundratals högstadieelever går ut i strejk. Rektorn Agnès Nyota kommer ut från mötet med elevrepresentanterna och överröstar sorlet med sin basstämma, för att meddela att all undervisning är avbruten i väntan på en lösning.

Jublet vet inga gränser.

– På sitt sätt förstår jag dem, vi som jobbar här bor också i området, säger hon, medan hon packar ner mobilen och almanackan i handväskan.

Det är poliserna i byggnaden på andra sidan skolgården som är problemet. I alla fall enligt eleverna. Poliserna är måltavlor för de unga män som deltar i upproret mot regeringen och utsätts ständigt för attacker. Eleverna trodde därför inte sina ögon när polisen plötsligt ockuperade ett rum i en av skolbyggnaderna och satte upp en provisorisk station där – som om de tänkte använda barnen som mänskliga sköldar. En ilsken kvinnlig student visar kratrarna i väggputsen och skotthålen i rutorna in till aulan.

– De där männen kommer hit för att attackera polisen men det är vi elever som drabbas. Vi har sagt till vår skolledning att vi inte kan studera så länge polisen är kvar här, de måste lämna området! skriker hon.

Engelskaläraren Oswald Bigirindavyi, som också står där under taket för att skydda sig från regnet, konstaterar stillsamt att situationen blir allt värre. Senast i går utbröt kaos halv nio på morgonen, mitt i lektionerna.

– Det var granatexplosioner och de sköt överallt omkring oss, det är inte en hållbar studiemiljö.

Samma dag håller den burundiska senatens ordförande Révérien Ndikuriyo ett tal inför lokala områdeschefer i Bujumbura som ger många landsmän en klump i halsen. Regeringen förbereder en massiv insats för att avväpna alla motståndsgrupper i huvudstaden, och inför sina åhörare talar Ndikuriyo om att ”spreja” de områden där människor vägrar lägga ned vapnen.

– Ni ska tala om för dem att än så länge skjuter polisen bara mot benen, men en dag kommer vi att ge dem ordern att ”börja arbeta”, trumpetar han.

I Rwanda och Burundi har ord som ”spreja” och ”arbeta” en mycket djupare historisk betydelse, och senatsordföranden använder dem flera gånger. Det är ett tal som väcker svarta minnen. Minnen av machete mot kropp.

200 000 burundier har redan flytt till grannländerna. Varningarna om att ett nytt ett nytt inbördeskrig kan vara under uppsegling i Burundi kommer nu allt oftare.

Vi börjar båda bli trötta. Denna ständiga vaksamhet. Ett hot som liksom aldrig går att se, känslan av att marken glider isär under fötterna.

Vi har bara en dag kvar i Burundi när polisen beskjuter ett begravningsfölje på vägen som leder ut mot flygplatsen. Deltagarna hade just begravt en ung man som hade dödats i våldet i sitt kvarter och luften är tät av rykten. När vi kallas till presskonferens figurerar det uppgifter om ett bakhåll med allt mellan en och tjugo döda.

Polisens pressansvarige hävdar att det endast rör sig om en person som ska ha mist livet i samband med att man skulle gripa en grupp ”kriminella män”, tolv andra personer greps och ska nu finnas i arresten.

Det fåtal lokala journalister som har kommit till presskonferensen är redan i kontakt med personer som överlevde händelsen och människor vars släktingar aldrig kom hem efter begravningen, så de fäster inte någon större vikt vid mannen framme vid podiet. Det är först när han deklarerar att polisen utreder varför en av de gripna hade numret till Läkare utan gränser i sin telefon, som de stelnar till.

Vad sa han nu?

Det är Läkare utan gränsers belgiska avdelning som verkar i landet, och regeringsretoriken mot belgarna blir hårdare varje dag. Mest ilska väcker ändå organisationens princip om att vårda alla som såras, oavsett vilken sida i konflikten de tillhör. Patienter lämnas aldrig ut till polisen, vilket gör Läkare utan gränsers sjukhus till det enda som regeringsmotståndarna vågar söka.

Det råder liten tvekan om att polistalespersonen har framfört en tydlig varning.
Och alla i salen hörde den.

På kvällen knappar någon ur personalen fram statstelevisionens nyhetssändning på tv:n i hotellbaren. Bilderna från attacken utanför kyrkogården rullar. Poliser och en minibuss med skotthål flimrar förbi i rutan, sedan zoomar kameran in på en livlös man i vägrenen. Bröstet på hans randiga t-shirt är rött av blod. Adidasbyxorna har kasat ned från midjan och blottar linningen på ett par urtvättade boxershorts.

Det är 22-åriga Alain som visade oss runt i Mutakura.

Kris. Utvecklingen i Burundis huvudstad liknar allt mer ett inbördeskrig

Kapitel 9

Det är den 2 november och Burundis parlament borde debattera det kommande årets budget, men det finns ingen. I Gihosha i norr kastas en död kvinna ut från en bil, i söder hittas liket efter en man som har varit saknad i ett par dagar.

Föreståndaren för Pierres organisation har flytt till Rwanda och löneutbetalningarna har slutat komma. Han lever på allmosor från släktingar och vänner och orkar inte tänka på hur länge det kan fortsätta på det viset.

– Jag har värre problem, jag kanske inte ens är vid liv om en månad, säger han, när vi ses på det hemliga kontoret för sista gången.

Han har inte träffat sin familj på månader. All vaken tid går åt till att hjälpa människor som har gripits, misshandlats eller behöver gömma sig. Han äter för lite. Sover för lite. Vaknar av skottlossning och drömmer om dem som han har förlorat.

– Det är som att jag inte har några känslor kvar längre, säger han, och masserar pannan med handflatan.

Det har gått drygt två veckor sedan han träffade bästa vännen Evariste för sista gången. En styrka ur presidentgardet kallade ut familjen på gården och avrättade dem allihop, utan att någon har lyckats förstå varför. Pierre visar en bild på sig själv från förra året i telefonen, då han var stark och glad och tio kilo tyngre. Nu litar han inte på någon längre, vågar knappt gå ut för att träffa en vän.

En efter en försvinner människorna omkring honom. Evariste är borta, Paul är skjuten. Kan man förbereda sig på att dö? Pierre försöker.

Han kommer aldrig att lämna Burundi. Någon måste stanna kvar och ta striden, men det blir en allt ensammare kamp. Radiostationerna har stängts, den internationella pressen har rest hem, civilsamhället tar sina sista andetag.

– Det känns som att vi har övergivits och lämnats att försvara oss själva bäst vi kan, säger han och trycker kepsen djupare ned över ansiktet.

Det är regnsäsong i Burundi. Åskan går över tusentals kullar. Tunga vattendroppar löser upp leran som håller samman de fattigas hus. På tv kallar presidenten oppositionen för nationens fiender.
Pierre har listor som ska fyllas på med namn.

Livet fortsätter tills det inte gör det.

– I praktiken krossade de vår rörelse, säger han och stoppar blocket med de oläsliga anteckningarna i axelremsväskan.

– Men inom människorna finns motståndet kvar.

Anna Roxvall
Stockholm den 1 december 2015 

En del namn, platser och organisationer har bytts ut i texten för att anonymisera och skydda uppgiftslämnare.

Av Anna Roxvall & Johan Persson | Read in english | 1 december 2015

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Homosexualitet legaliseras i Botswana

I Botswana har homosexualitet kunnat leda till sju års fängelse. Men nu har lagen ändrats.

Krönika: Dagen då Sudan stod still

Generalstrejken i Sudan är en maktkamp mellan militärrådet och de tiotusentals demonstranterna med civilsamhället i ryggen. Det skriver Mohamed Abubakr i en krönika.

Studentprotester i Albanien

Tusentals albanska studenter protesterar med krav på lägre terminsavgifter och mer pengar till utbildning, i bakgrunden finns också ett missnöje med regeringen.

Stora protester i Togo

För tredje gången på två veckor anordnades stora demonstrationer i Togo i protest mot landets president Faure Gnassingbe och valet som ska hållas i 20 december.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.