Analys om Cissi Wallin, Demokrati, Media, Näthat, Verkliga Sverige

Stakston: Alla vill påverka – men helst inte granskas

I veckan har idén om en influencer som en quickfix på allehanda samhällsproblem ifrågasatts av allt fler.

Av Brit Stakston 21 november, 2019

”Hur trovärdig måste man vara som influencer,” frågade sig Studio Ett häromdagen i en diskussion om Linnea Claeson.

Detta med anledning av att många medier skrivit om hennes frekvent användande av fabricerade meddelanden och plagierade texter såväl som inlägg. Samtalet kretsade om huruvida den exakta sanningen spelar någon roll för en influencer eller om det räcker med att man adresserar en övergripande problemställning.

Det går snabbt att bygga en karriär på engagemang idag. Det är enkelt att bygga ett starkt varumärke som samhällsförändrande aktivist genom sociala medier. Man hittar den flock som också brinner för liknande frågor.

Den lättvunna makten och det rus man får av mer och mer engagemang i form av gillanden och delningar kan få konsekvenser. Det leder till ett inflytande som ofta inte står i proportion till vad som egentligen åstadkoms. Det kan också leda till en konstant hårdare skruvning av hur man driver sin fråga för att nå samma engagemang som tidigare. Man blir fartblind.

Maktpositionen förstärks även av den rådande medielogiken. Medierna är så snabba att lyfta upp personer som gör digitala avtryck. Det görs utan djupare analyser eller granskningar av vad som egentligen finns bakom uppmärksamheten. Ingen ifrågasätter rimligheten i det som sker utan det som är ingångsvärdet är inte att något skett utan att det gett digitala avtryck.

Medieutrymmet bidrar också till ännu större affärsmöjligheter för influeraren som snart upptäcker att ju värre läget är för den fråga man driver, desto mer engagemang kommer de att få. Och desto mer uppmärksamhet personen fått blir hen snart en ännu starkare förebild eller expert på det mesta runt frågorna de driver.

Jag har en enorm bildbank fylld med skärmdumpar på galenskaper eller rena dumheter som digitala opinionsbildare och andra makthavare gjort i sociala medier genom åren.

Skärmdumpar på pinsamma överdrifter, motsägelsefyllda påståenden, utövande av den makt man säger sig förakta och ibland rena lögner men oftast enormt vridna versioner av skeenden. För att någon dag senare publicera inlägg som går helt emot det hen nyss tyckte.

Många av stjärnorna i den nya offentliga maktsfären som vill förändra världen är ofta mer av estradörer som bjuder sina följare på föreställningar än samhällsbyggare: Livet är mer av en digital teater. Det är lite sorglustigt hur ytligt kampen mot orättvisor går att göra i välregisserade uppdateringar på Instagram. Men samtidigt magiskt emellanåt när människor går samman och bidrar till reella förändringar som gagnar många.

Det här skärmdumpandet är för mig både ett slags tidsdokumenterande och terapi för att hantera en allt mer skruvad värld. Det är märkbart hur karismatiska jagcentrerade personer med många följare snabbt transformeras till mer av traditionella makthavare, rättshaverister, uppviglare eller hur de till och med kan radikaliseras på rekordkort tid.

De informella maktsfärerna som bildas mellan dessa nya makthavare, som tillsammans når hundratusentals människor, måste förstås och analyseras. Det är en kraftfull motor eller mobb redo att agera när det behövs.

Allt sker ju inför en öppen ridå.

Det är bekymmersamt att dessa opinionsbildare verkar i en maktsfär som inte alls granskas – varken i relation till den makt omvärlden gett dem eller i relation till deras egen maktkritik och löften till sina följare.

Deras makt värderas av omvärlden i relation till uppmärksamhet, antal följare och engagemang. Kanske har journalistiken missat att granska dem för att deras agerande ses mer som reklam än den faktiska strategiska opinionsbildning och påverkansarbete det är.

De som gärna använder sig av dessa nya aktörer är dock offentliga och privata aktörer som ser en chans till uppmärksamhet av sina frågor med hjälp av dessa nya mediekanaler.

En ”influencer” blir en quickfix på allehanda samhällsproblem för dem. De använder dem som galjonsfigurer och distributörer av budskap som det ofta finns anledning att fundera över var kopplingen ens finns mellan avsändare och influerare. Måleriförbundets idé om att instifta ett jämställdhetspris som ska delas ut var fjärde år (!) och sedan välja att ge det till Linnea Claeson var en sådan händelse som behövde skärmdumpas och gav ett gott skratt. Hur tänkte de?

Här finns de blinda fläckarna i diskussionen om influerares tillkortakommanden: de aktörer som anlitar dem. Den enskilda tackar ju inte nej till lukrativa uppdrag som ökar deras synlighet.

Varför skulle de?

Och då är frågan som Studio Ett ställer oroväckande, för det är självklart att sanningen spelar roll även för dessa nya digitala opinionsbildare. Och de har ett särskilt ansvar gentemot sina unga följare som de är förebilder för och som de engagerar genom vad som ser ut som egenupplevda händelser. Och här finns den andra blinda fläcken. Det är att göra den uppväxande generationen och samhället en otjänst om man ständigt målar en bild av en totalt galen värld i spinn om den inte är det. I en influerares värld är allt å ena sidan så kolsvart och å andra sidan oskuldsfullt vitt.

Skärmdumpandet är min metod, vid sidan av samtal med vänner och kollegor, lyssnandet på humor- och satirkanaler som P3s Tankesmedja eller perioder av digitala pauser som gör att man kan släppa den digitala teatern och hur den påverkar andra. Ibland räcker det också med en skämskudde.

Det är befriande att lämna nätet och stämma av med fler om att ”Jo vi ser det också. Kejsaren är naken.”

Men tokigheterna gnager ändå i bakhuvudet när det just gäller de som driver mer allvarliga frågor. För backlashen är uppenbar. Det vet alla som någonsin sysslat med krisplanering eller personligt varumärkesarbete hur den här mediecykeln ser ut. Blir man en makthavare kommer man att granskas. Och den genomlysningen måste man vilja klara av och välkomna. Se det som en chans att få ut sitt genuina budskap. Och återigen om inte annat för de unga man är en idol för.

Flödet är fyllt av influerartåg som skenar och riskerar att spåra ur eller köra rakt in i en bergvägg. För de enskilda individerna må det ju vara hänt. De tufsar nog till sig lite men går vidare. Men nog borde de i större grad tidigare tagit ansvar för den roll som förebilder de skapat sig och det förtroende de fått.

Det minsta man kan begära är en slags hederlighet i relation till de man involverat i sin kamp.

Hederlighet i att man bryr sig om de här frågorna och avser att göra något på riktigt. Hederlighet i att det man påstår om individer eller grupper av människor stämmer. Hederlighet nog att inte överdriva skeenden man vill driva opinion om. Hederlighet nog att idka självkritik och kunna bemöta kritik som den makthavare man är. Ger man sig in i godhetsbranschen och vill uppfostra andra borde hederlighet och ansvar vara självklara utgångspunkter.

Det man kräver av andra måste man stå för själv.

I veckan har två feministiska opinionsbildare återigen varit i centrum av debatten av två helt olika orsaker men båda fallen innehåller ifrågasättanden av rätten eller rimligheten i att granska dem.

Dels var det dags för rättegång i förtalsmålet mot Cissi Wallin. Fredrik Virtanen har anmält henne för grovt förtal i samband med hennes publiceringar i sociala medier runt Metoo. Cissi Wallin menar att en eventuell förtalsdom hotar kvinnors yttrandefrihet och är ett totalt bakslag för Metoo.

Att hon nu anmäls för grovt förtal kan dock inte förenklas på det sättet till att enbart handla om yttrandefrihet. Förtalsbrottet som nu prövas handlar om de anklagelserna som skett online av Wallin och inte om att tysta henne från att berätta sin sanning. Ett förtalsmål ska separeras från rätten att polisanmäla våldtäkter och rätten att få sitt fall prövat i domstol för grova sexbrott. Förtalsmål fokuserar mer på den personliga integriteten för den utpekade och till avgörandet av om det var försvarligt att sprida dessa uppgifter online på det sätt som gjorts. Det handlar inte om att tysta någon.

Det som Metoo avslöjade var att rättsväsendet ofta verkade ha en oförmåga att hantera sexbrott rättvist. Metoo ledde till att media begick en rad pressetiska övertramp som de förhoppningsvis numer är bättre rustade för att kunna stå emot de digitala mobbarna. För de kommer att dyka upp runt andra frågor.

Bekymmersamt är att efterreaktionerna på Metoo ofta också har en stark undertext av att man i Sverige är totalt rättslös som kvinna. Det gagnar ingen förutom möjligtvis nya förövare.

Rättssystemet i relation till sexbrott måste utvecklas och värnas, inte ersättas av folkdomstolar online som regisseras av enskilda individer med många följare. Det fanns runt fallet Wallin och Virtanen under Metoo starka ifrågasättanden av de granskningar som även skett av Wallin i till exempel Uppdrag Granskning som varit förbluffande. Det man vill göra mot andra vill man helst förskonas ifrån själv.

Linnea Claeson å sin sida har hamnat i fokus genom att hennes överdrifter i frågor hon driver nu tagits upp av flera medier. Det har genom åren regelbundet förekommit den sortens kritik mot henne och till slut kokade det över efter att podden Haveristerna sammanställt allt material de samlat om henne under flera år. Det är en podd som kan beskrivas som en slags hybrid av digital samhällskritik och satir ofta med ett grovt språk. Samtalet har ofta en aura av sent skitsnack vänner emellan. Återkommande har de dessutom tematiskt dykt ner i flödet hos digitala makthavare. Precis på det sätt medier borde intresserat sig för nätutvecklingen, cyberkulturen och dess makthavare.

En del profilerade digitala opinionsbildare som tillhör vad som ibland kallas ”instagramfeminiser” är nu återigen kritiska över det sätt som granskningarna av t.ex. Linnea Claeson och Cissi Wallin gjorts av den här podden. Man bör då påminnas om att just Haveristerna återkommande häcklat och kritiserat många influerare genom åren. Bland annat Fatta-rörelsen, Make Equal, profiler som Nina Rung och Elaine Eksvärd samt nya initiativ som Porrfri barndom och Gardets. Dessutom har nu andra debattörer och journalister skrivit sina egna artiklar.

Personligen förknippar jag Linnea Claeson med aktivism för en mängd frågor allt ifrån näthat till politik. Minns förstasidorna i tidningarna när hon gick längst fram och protesterade mot nazisterna tillsammans med Hedi Fried och dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke i Ludvika under valrörelsen 2018.

Hennes sociala medier-kanaler fylldes under den perioden med uppmaningar om att ta fajten mot nazister. Men när lokalsamhället i Ludvika senare gick till val och visade på motstånd genom att rösta på andra alternativ så fanns inga uppdateringar om denna konkreta framgång för demokratin och kampen mot nazisterna. Varken i hennes flöde eller andra som flitigt synts demonstrera mot nazism. Engagemanget verkar vara stort så länge man själv är i händelsernas centrum. Det är exempel på en ytlighet som man inte kan blunda för i samband med mycket av det influerare engagerar sig i. Och det är också ett exempel på att det svartvita är så mycket enklare att driva.

Det är inte sunt att driva samhälleligt förändringsarbete baserat på stark självcentrering, skränande digitala folkdomstolar eller återkommande lögner för att göra sina poänger. Hur behjärtansvärda de än är. Det är inte revolutionerande utan allt för välbekant från svunna tider och traditionellt maktspel.

Kanske kan Patrik Sjöbergs reaktion på Claesons återkommande beskrivningar av sexuella övergrepp få ersätta barnens eventuella frågetecken om de vetat att deras idol regelbundet skruvar till verkligheten. Han skriver i en insändare hos DN att man inte behöver ljuga om övergrepp. Och att överlevare inte behöver krydda.

”Kryddar en överlevare sanningen? Nej, det vi varit med om är ”kryddstarkt” nog. Varför ska jag fabulera fler sanningar när en är tung nog att bära?”

Alla former av makthavare måste kunna granskas. Nya såväl som gamla. Och de borde välkomna den granskningen själva. Och vi som ser dem växa fram och få allt mer makt måste bli bättre på att inte bländas.

Av Brit Stakston