Idé & Analys om Demokrati, Media
Stakston: Ett förlorat decennium
Demokratiutvecklingen har inte tagit de gigantiska kliv som var möjliga under tiotalet.
Av Brit Stakston 20 december, 2019
Slutet av tiotalet närmar sig, och vi lämnar det första decenniet där sociala medier varit en stor del i mediepaletten hos en bred allmänhet under hela perioden. När jag summerade medieåret 2009 inför klivet in i det decennium vi nu strax ska lämna, var Twitter i fokus. I en text om hur Twitter förnyade alla branscher lyfte jag då särskilt fram hur journalistiken, företagen och politiken förändrats och utmanats.
Detta var en tid då sociala medier till största delen ännu mest ansågs vara harmlösa och till stor del en trivial kommunikationsform. Åtminstone när medierna bevakade det som skedde på de här plattformarna. Ingen kritisk granskning av hur de här nätjättarna påverkade samhällsutvecklingen, och det som skedde där analyserades inte alls utifrån att de har den samhällspåverkande roll vi idag vet att de har.
Men det fanns de som var tidiga i att se hur det här öppnade nya sätt att arbeta med sitt uppdrag.
Centerpartiets Fredrick Federley var en av de svenska politiker som för tio år sedan var så pass trött på att sociala medier inte togs på allvar att han fejkbloggade om att han krävde en regeringsombildning. Hans reaktion kom efter en undersökning om hur meningslöst riksdagspolitikernas bloggande var, som DN genomfört, och själv hade han vid den tiden publicerat 2 900 inlägg.
”Jag har funderat på hur jag ska kunna bevisa att de som sågar sociala medier och riksdagsledamöters bloggande har fel. Det handlar inte om antalet kommentarer, antalet besökare osv, utan bloggar, Twitter, Facebook osv fyller en mycket större funktion än så.
Jag har inte ringt en enda mediakälla. Inte sms:at någon. Det har inte gått något pressmeddelande. Ingen spindoktor har jobbat. Inte en pressekreterare är aktiverad. Jag har endast använt mig av sociala medier. Precis så som jag oftast gör, men denna gång på ett mer renodlat sätt för att bevisa vad som skulle bevisas.”
Och medierna svalde betet.
Jag kritiserade då bägge parter.
Federley å ena sidan, i en text om hans fejkbloggande, för att inte vara mer varsam med sin digitala närvaro, även om jag förstod den poäng han ville göra. Problemet är ju att själv fylla nätet med fler lögner. Medierna, å andra sidan, för att de ständigt ville reducera de här plattformarna till trams och fokusera på kvantitet – hur många delningar eller gillanden något trivialt uttalande fått – istället för att ta nätjättarna på allvar och analysera deras potential och konsekvenser för politiken och dess utövare.
Grundproblemet, som märkts under det decennium som varit, är mångbottnat. Medierna fokuserade bara på nätjättarnas distributionskraft och tappade bort sin egen journalistiska uppgift. Ytliga analyser med fokus på vad som fått mest delningar och kommentarer, och inga analyser om det ens var verkliga personer eller hur de här verktygen skulle användas som strategiska verktyg för politisk påverkan.
Jag hoppades också från första början att politiken skulle se möjligheten till nya former av medborgardialog och förnya formerna för hur man engagerar sig partipolitiskt.
När jag nu sitter här och ska summera det senaste decenniet, dyker den här händelsen upp i minnet efter att den finska finansministern Katri Kulmuni i veckan hamnat i blåsväder.
Hon har använt sociala medier för att ställa frågan om hur man ska hantera frågan om de finländska anhöriga till IS-anhängare i lägren. Finlands regering vill ta hem barnen som befinner sig i Syrien, vilket även oppositionen ställer sig bakom, men frågan gäller hur man gör med de mammor som också finns i lägret. Borde man hämta hem kvinnorna och barnen, eller bara barnen? Kulmuni tillhör oppositionen och lade upp en story på Instagram på torsdagskvällen där hon genom funktionen ”undersökningar” frågar sina följare vad de tycker att man borde göra: Ska kvinnorna och barnen hämtas hem från lägret, eller ska man bara ta hem barnen? Hon driver den sistnämnda linjen, och inlägget blev en del av hennes kampanjande för sin linje.
Reaktionerna har varit kraftiga, bland annat från Human Rights Watch, vars europeiska kommunikationschef Andrew Stroehlein på Twitter undrar vad som är nästa steg när en stats representanter i frågor om liv och död visar så lite respekt för mänskliga rättigheter. ”Vad är nästa steg? Publika hängningar som avgörs av hur högljudda ropen inne på stadion är?”
Här är vi alltså 10 år senare.
Och låt mig än en gång återvända till den där summerande texten från år 2009. I den fanns ännu en händelse som var tidstypisk för en lite aningslös period. Den involverar Jan Helin, som då var ansvarig utgivare på Aftonbladet. I skydd av nattens sena timmar och sina få följare ställde han frågor om publicistiska beslut till de som råkade vara vakna just då.
Komikern Henrik Schyffert undrade denna sena nattimme om det är något han kan hjälpa till med och får som svar från Helin att han kan få ta ställning till ett publicistiskt dilemma:
”@schyffert Ok: Vi har bild på graven där bebin ligger som barnläkaren misstänks ha mördat. Vi får inte kontakt med föräldrarna. Publicera?”
Det kritiserade jag då, bland annat på grund av det slängiga språket, och efterfrågade en större respekt för det ansvariga utgivarskapet. Helin avfärdade kritiken fullständigt men raderade senare tweeten.
Än i dag tycker jag inte att det där var relevant transparens eller ett innovativt, medskapande sätt att arbeta med journalistik.
Det var mer ett tidens tecken på hur man famlade.
Och gick vilse.
Och det är väl så det har sett ut de senaste åren.
Därför har jag ännu inte landat helt i hur det här decenniet ska summeras. Men en sak är tydlig.
Så värst långt har vi inte kommit i relation till det vi trodde var möjligt när digitaliseringen förändrade vår vardag. Till stor del är många fortsatt vilsna.
Inom politikens slagfält är sociala medier effektiva verktyg för att polarisera och manipulera. Och det är ett perspektiv som inte alls syntes i analyser för tio år sedan. Varken i mina egna eller i andras. Jag trodde vi stod på tröskeln till en förbättring och förfining av allt det som byggts upp under de senaste 100 årens demokratiutveckling.
Valrörelse efter valrörelse har sedan dess påverkats negativt av hur ekosystemet av medier i dag kan manipuleras. De amerikanska sociala mediejättarna har fått alltför stor makt och famlar sannerligen i hur denna makt ska hanteras. Plattformarna som ville ge människor en möjlighet att mötas är i dag arenor som lika ofta används för övervakning, attacker eller förföljelser av politiska motståndare.
Och USA har fått en amerikansk president vars politiska gärning till största del styrs via Twitter.
Och det som jag såg som möjliga vägar för en förnyelse av engagemang och partipolitik har för vår demokrati blivit en alltmer destruktiv arena.
Vi behöver inför nästa decennium förstå mer av nätets utveckling, säkerställa att den monopolsituation som råder bland nätjättarna bryts upp och låta spelplanen utvecklas av de 50 procent av världens befolkning som ännu inte har tillgång till internet.
Var och en av oss behöver också bli mer aktiva och mindre passiva i relation till vad som sker på nätet. Vår uppgift är inte att affärsutveckla Facebook eller Twitter, utan att aktivt fundera på nätets framtid.
Brit Stakston är medgrundare av reportagesajten Blankspot. För Blankspot bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
