Thailand bakom bomberna

Av Nils Resare & Jonas Gratzer | Read in english | 30 september 2015

Några mil från Thailands soldränkta semesterstränder rasar en av Asiens blodigaste konflikter. Muslimska separatister slåss för självständighet mot en repressiv militärdiktatur. 

Kvinnan på andra sidan gatan ser alldeles lugn ut, på gränsen till apatisk. Hon har en oöppnad flaska mineralvatten framför sig på det kakelklädda betongbordet och hon pratar med låg stämma. Berättelsen kommer stötvis, i fragment – när minnena återvänder.

Framför henne ligger resterna av två motorcyklar. Någon har hittat metalldelar 50 meter från platsen. I en pöl av intorkat blod ligger en beige damsko med en fjäril i innersulan. Inne i baren är allt svart men två halvfulla whiskeyglas står fortfarande kvar på bardisken.

I går kväll satt hon här och pratade i mobilen framför sin karaokebar. De första besökarna hade börjat strömma in på den bartäta gatan och det var nästan mörkt. Då small det. Hon for bakåt och de stora fönsterrutorna krossades. Under en lång stund var hennes hörsel helt borta.

Bomben var placerad i en parkerad motorcykel precis utanför en annan karaokebar, ungefär 15 meter från platsen där kvinnan sitter, tvärs över den lilla gatan. Det var första gången som den lilla staden Padang Besar drabbades av det våld som hittills har dödat över 6 000 människor i de södra delarna av Thailand. Just denna kväll detonerade sju bomber samtidigt i olika städer.

Kvällstid brukar gatan vara packad med besökare som dricker alkohol och köper sex i de karaokebarer som knappast anstränger sig för att dölja sin bordellverksamhet. I går kväll dunkade musiken på som vanligt och i baren, på andra sidan gatan, hade kunderna just fyllt på sina whiskeyglas. De prostituerade uppvaktade med beröringar och utmanande danser.

– Det lät som ett fyrverkeri, säger kvinnan vid betongbordet.

Hon var nog borta en stund efter smällen och när hon kom till sans var det blod överallt.

Hon kände en av dem. Det var ägaren till den sprängda baren. De hade jobbat tillsammans.

Nu är kropparna borta och några poliser går och plockar bland resterna efter dådet. Lite längre bort på gatan har lokalpressen byggt upp ett tillfälligt tältkontor för att kunna rapportera i skydd från det tropiska regnet.

Kvinnan vid betongbordet pekar mot sin panna och säger:

– Här träffades jag av en motorcykeldel.

Hon är rädd nu. Hon har bara bott i Padang Besar ett år, men nu ska hon flytta.

– Fast jag vet inte vart jag ska ta vägen, säger hon.

Checkpoint. Omkring 60000 thailändska soldater har förflyttats till de södra delarna av landet.

I början av 1900-talet erövrade Thailand de självständiga provinserna Narathiwat, Yala, Pattani och Songkhla och införlivade dem i ett stort kungadöme. Flera organisationer tog till vapen för att frigöra de södra delarna från styret i Bangkok. De ansåg sig vara förtryckta av centralmakten.

Men det skulle dröja till början av 1960-talet innan frigörelsekampen inleddes på allvar. I södern är befolkningen huvudsakligen muslimer och en majoritet är malaysier. De känner större samhörighet med grannlandet Malaysia än med det buddistiska Thailand. För många lever drömmen om det gamla furstendömet ”Pattani”.

De flesta i regionen talar malaysiska som förstaspråk, inte thailändska. Men malaysiska är inte ett officiellt språk och får till exempel inte användas i skolan.

Konflikterna med den thailändska centralmakten har blossat upp med jämna mellanrum. Ibland som fredliga demonstrationer, ibland som våldsamma attentat. Men i april 2004 skedde en markant upptrappning av våldet.

Efter att separatisterna hade genomfört ett antal attacker på regeringsbyggnader och militära checkpoints slog den thailändska armén tillbaka. Ett trettiotal separatister tog då sin tillflykt till Krue Se-moskén utanför Pattani och en sporadisk skottlossning pågick under nio timmar.

Sedan stormade armén.

På Youtube finns det smygtagna bilder av händelsen. Klippet, som ser ut att vara filmat med en mobiltelefon, visar hur armén använder stridsvagnar och granatkastare mot moskén.

De separatister som inte dog av den tunga eldgivningen avrättades av armén med nackskott. En efter en. Den dagen dog över hundra separatister.

Den thailändska regeringen har förbjudit all visning av videoklippet och gör sitt bästa för att sprida en annan bild av det inträffade. Men i södern glömmer ingen denna händelse som i folkmun kallas ”the incident”.

Trots att det har gått elva år har de ansvariga aldrig ställts till svars. Det gjordes visserligen en oberoende utredning som konstaterade att armén hade använt oproportionerligt tunga vapen, och övervåld, mot separatisterna – men sedan hände inget mer.

Samtidigt är separatisternas metoder brutala. Med jämna mellanrum spränger separatisterna butiker i luften, mördar buddistiska munkar och skjuter ihjäl skollärare på väg till och från arbetet. Över 100 lärare har avrättats under senare år och människorättsorganisationer som Human Right Watch har krävt ett slut på dödandet av civila.

Bombdåden och morden har fått den thailändska armén att mobilisera 60 000 soldater till de södra regionerna. Deras närvaro syns överallt.

Konfliktområdet ligger bara några mil från några av de paradisöar där tusentals svenskar semestrar varje år. Ändå är situationen i södra Thailand nästan okänd i Sverige.

Tiggarrunda. Buddistmunkar får militäreskort för at förhindra nya mord.

Bangkoks flygplats är ett skandalomsusat skrytbygge på instabil grund. Enorma sfäriska takbågar skapar mäktiga ljusinsläpp i ankomsthallen. Som någon slags eftergift till beställaren har arkitekten tvingats acceptera att ett antal guldiga och pråliga buddistiska konstverk har placerats i de annars så stramt modernistiska terminalerna.

Lågprisflygbolaget ”Thai Smile Airways” har sitt kontor på övervåningen. Kvinnan bakom disken gör sitt bästa för att leva upp till varumärkets budskap och börjar genast småprata och fnissa. På ett ögonblick lyckas hon sälja på mig en kaffemugg med företagets logga på.

Men när jag vill köpa en biljett till staden Pattani blir hon allvarlig och ser sedan nästan förolämpad ut.

– You can’t go there, säger hon.

Konflikten i södern är infekterad. Många Bangkokbor är rädda och skulle aldrig resa dit – södern är förknippat med elände och ond bråd död. År av medierapporter, och statlig propaganda, har skapat en avsky för de muslimska separatisterna. Pattani är inget turistmål – trots det vackra läget vid havet och det tropiska klimatet.

I det tysta pågår fredsförhandlingar mellan separatisterna och den thailändska regeringen i grannlandet Malaysia. Men än så länge är det ingen som tror att de kommer att minska våldet, parterna står fortfarande väldigt långt ifrån varandra. Det enda positiva verkar vara att de åtminstone pratar med varandra efter många år av tystnad.

Efter lite letande hittar jag en biljett till staden Hat Yai och anländer med bil till Pattani mitt under den muslimska högtiden Ramadan. Enligt vissa är detta en tid när våldet från den separatistiska rörelsen eskalerar. Men det går inte riktigt att visa statistiskt. Attentaten, som ofta är regelrätta mord eller sprängdåd, följer inget tydligt mönster. Våldet kommer och går i vågor – möjligen har antalet attentat ökat något under senare tid, men det beror på hur man räknar och vem man frågar.

Jag checkar in på det stora hotellet CS i centrala Pattani. Trots att det håller hög klass, har swimmingpool och en stor restaurang, kostar det inte mer än de enklaste hotellen i Bangkok. Här finns det gott om lediga rum.

Träning. Rekryter från den 46:e jägarbataljonen övar livräddning.

– Hoppa, skriker den fårade drillmastern till den kvinnliga rekryten.

Kvinnan blickar skräckslaget ner från toppen av den branta klippan, tvekar, och tar sedan några försiktiga steg mot branten och håller sig krampaktigt i repet.

Gruppen av rekryter ska fira sig ner för en klippvägg. Men det går dåligt och den fårade befälhavarens röst låter alltmer irriterad. Rekryterna tvekar, velar och lyckas inte uppbringa det stridsrop som de uppmanas att vråla när de slänger sig utför stupet.

Här tränas några av de soldater som ska se till att freden upprätthålls i den konfliktfyllda landsändan. Regementet, som tillhör den thailändska arméns 46 jägarbataljon, ligger i ett parkliknande område med välklippta gräsmattor omgivna av högresta tropiska träd. Vid ett stenblock står sju automatkarbiner uppställda.

Någonstans, bland de utspridda byggnaderna, finns också en av arméns arrester där de förhör misstänkta separatister, men dit får vi inte komma. Däremot får vi gärna fotografera rekryternas nedhalningsövning och exercis.

Regementets överste, som guidar oss runt, påpekar att det nästan är lika många kvinnor som män bland rekryterna. Kvinnorna kommer bland annat att tjänstgöra vid checkpoints där armén undersöker bilar och visiterar misstänkta personer.

De kvinnliga soldaterna skapar mindre konfrontationer med lokalbefolkningen, påpekar översten. Arméns taktik, sedan ett par år, är att vinna folkets ”hjärta och hjärna”, att vara det hyggliga och fredliga alternativet – en taktik som har vuxit fram efter misslyckandet vid Krue Se-moskén 2004.

Under kvällsbönen har armén till exempel en kiosk utanför Pattanis stora moské. Där delar de gratis ut te och bröd med söt kondenserad mjölk på. Ibland gör de också mer påkostade insatser. Vissa äldre personer har till exempel fått tandvård och ögonoperationer bekostade av armén.

Samtidigt har den thailändska militärjuntan kraftigt ökat sin försvarsbudget och köpt stora mängder moderna vapen, en stor del av dem kommer från Sverige. Under senare år har Thailand varit en av de största köparna av svenska vapen i världen.

Konflikten i södern har vid ett par tillfällen debatterats i den svenska riksdagen. Flera riksdagsledamöter har hävdat att landet är alltför ostabilt för att hantera högteknologiska svenska robotar, granatkastare och stridsflygplan.

Källor i den thailändska militärjuntan har till och med sagt att Thailands tolv Jasplan, som står uppställda på en flygbas i södra delen av landet, mycket väl kan sättas in mot de muslimska separatisterna.

Översten visar in oss i en stor luftkonditionerad filmsal som vanligtvis används vid arméledningens möten. Det är modernt inrett, med små mikrofoner vid varje sittplats.

Powerpointpresentationen blir långdragen. I bakgrunden loopas en nationalistisk poplåt som juntaledaren Prajut, som tog makten från den folkvalda regeringen 2013, har sjungit in. Översten klickar sig fram bland powerpointbilderna och kommer oväntat in på den thailändska kungen. Den åldrade monarken ska vara hjärnan bakom arméns sätt att hantera konflikten i södern, hävdar han.

Kungens strategi går ut på att man genom förståelse för folkets behov ska skapa utveckling och nå målet om fredlig samexistens. Med denna metod ska armén upprätthålla säkerheten för alla etniska grupper, inte bara för buddisterna.

Metoden ska ha lett till att antalet incidenter stadigt minskar, hävdar översten. Läget är mycket bättre än tidigare.

Jag invänder att det nyligen inträffade några allvarliga sprängdåd i staden Yala. Flera hus jämnades med marken och många skadades.

Överstens svar blir lika kryptiskt som diplomatiskt. Han är noga med att inte hänga ut någon, piska upp något hat eller att peka ut någon etnisk grupp.

– Dåden genomfördes av personer med ett annat sätt att tänka än staten, säger han.

Vad är det för konflikt som pågår här? Skulle du kalla det krig?

– Det är inte något krig. Dessa personer, med ett annat sätt att tänka än staten, vill bara skrämmas. De saknar moderna vapen. Om de har några vapen alls så är de stulna från armén.

Krigsänka. Mrs Sitinors man fängslades 2004 misstänkt för terrorbrott.

En brant trästege leder upp till det kombinerade vardagsrummet och sovrummet. Det hårda solljuset strilar in genom springorna i väggarna och taket. En enkel trävägg avskiljer det privata från det offentliga. På golvet står en rosa fläkt och vispar runt den heta middagsvärmen.

Vi sitter direkt på golvet och mrs Sitinor berättar om sin man. Hon är klädd i blå huvudduk och svart klänning. Det har gått elva år sedan han greps. Det var samma dag som attacken mot Kue Se-moskén, men det var inte just där.

Mannen skulle hjälpa till att hugga ner några träd. Han fick köra bilen och någon annan visade vägen. När de stannade blev de beskjutna och han träffades av ett skott. Sedan greps han, arresterades och togs till arméns sjukhus. Han var den enda som överlevde polisens attack.

Mrs Sitinors man dömdes för mord. Trots att han har överklagat två gånger sitter han fortfarande i fängelse. På livstid.

Men chansen att hans fall ska prövas igen är minimal. Sedan 2004 finns det särskilda undantagslagar i de sydliga provinserna. De gör att polis och militär kan genomföra godtyckliga frihetsberövanden för att bekämpa separatisterna. De mänskliga rättigheterna är inskränkta på en rad områden.

Rapporter från människorättsorganisationer pekar till exempel på att tortyr förekommer regelmässigt vid förhören av de misstänkta separatisterna. Bland annat har människorättsorganisationen Cross Cultural Foundation dokumenterat ett hundratal fall som de också har rapporterat till FN.

Mrs Sitinor är helt övertygad om att hennes man är oskyldig och att han inte har fått en rättvis rättegång. Hon besöker honom varje måndag och torsdag. De kan prata.

– Han är ingen krigare. Han bjöds in av en vän för att köra bilen, det är allt han har gjort, säger hon uppgivet.

Efter att hennes man fängslades blev det svårt för familjen att försörja sig. De var beroende av hans inkomst från gummiplantagen. Eftersom myndigheterna anser att han är terrorist får inte familjen något stöd från staten.

Men efter en tid fick hon stöd från en välgörenhetsorganisation som har specialiserat sig på att hjälpa de fängslade separatisternas familjer, annars skulle de inte klarat sig.

Nu för tiden ser mannen frisk ut när hon besöker honom, och han får hjälp av Röda Korset. Men hon vet att han har blivit slagen i fängelset. Hon saknar honom varje dag.

Snart fyller han 45 år.

Eskort. Skolbarn och lärare skyddas av medborgargarde och jägarsoldater.

Vi passerar en by och tar av på en liten grusväg som går fram till en skola. Klockan är runt tre och eleverna och lärarna ska gå hem. Militärerna och civilgardet är här – precis som de har varit varje skoldag, morgon och kväll, de senaste tio åren.

På den här skolan har det aldrig skett något attentat. Det är hotet om incidenter som motiverar arméns närvaro. Jägarsoldaterna bär moderna amerikanska vapen, bland annat automatkarbinen M16 som de stolt visar upp. En kapten räcker över en patron.

– Look, dumdum bullet, make big holes, säger han och skrattar.

De som tillhör civilgardet har enklare vapen och håller sig på lite avstånd.

Först eskorteras barnen hem. Vissa hämtas med moped av sina föräldrar, andra promenerar vägen hem från skolan – hela tiden flankerade av männen i de svarta jägaruniformerna. Civilgardet står ute vid vägen.

Efter barnen är det dags för lärarna. Två av dem, Aseeroh och Vlee-ana, har slagit sig ner vid ett bord i skuggan. Vi hinner med en liten pratstund i väntan på att eleverna ska hinna undan från vägen. Båda lärarna är muslimer och bär huvudduk.

De är lärare i engelska men deras ordförråd är så begränsat att vi måste ha tolk för att förstå varandra.

Hur känns det att bli eskorterad till och från jobbet varje dag?

– Det känns bra, det gör att vi känner oss säkra. Det är farligt här, säger Aseeroh.

Men det har ju aldrig hänt något här?

– Nej inte här, men på andra ställen. Då stänger även den här skolan, säger hon.

Har du funderat på att arbeta med något annat, mindre farligt?

– Nej, jag har aldrig velat göra något annat. Om inte jag gör det här jobbet skulle inte barnen få någon undervisning, säger hon.

Ute vid den stora vägen står tre män från grannbyn och väntar. De tillhör medborgargardet, ”the village defenders”. Totalt är de 30 män från byn som turas om att vakta skolan, dygnet runt.

Najudi, som är 34 år, har bevakat skolan i fem år nu.

– Jag vill vara med och skapa fred, säger han.

Till vardags arbetar han i gummiplantagen och med jordbruk. För bevakningen av skolan får han en liten ersättning som räcker till te. Men staten betalar ut en större summa till byn för civilgardets insats.

Männen berättar att de har fått några månaders träning i att hantera sina vapen. Men de har aldrig tvingats använda dem.

Liksom de flesta i detta område är medlemmarna i ”the village defenders” muslimer.

Under senare år har Thailands armé och inrikesdepartementet delat ut mängder med vapen till civilbefolkningen. Ofta får de genomgå en skjutövning och en kortare kurs innan de får ett gevär att förvara i sitt hem.

Civilgardet har också fått överta en hel del ansvar från armén. Bland annat sköter de flera vägkontroller och de har fått befogenheter att arrestera misstänkta separatister. Detta har lett till kritik från forskare som fruktar att det kommer leda till att våldet i regionen bara ökar.
Det är också svårt för armén att veta om vapnen hamnar i rätt händer.

Jag frågar mannen från medborgargardet hur han ser på att separatisterna angriper muslimska lärare?

– Jag har ingen åsikt om det, svarar Najudi. Han flyr undan med blicken och det är omöjligt att avgöra om frågan var alltför känslig eller om han faktiskt inte har någon åsikt.

Bilen har kört länge nu. Det är lantligt och gräset längs vägkanten är bränt. Byar och små samhällen passerar förbi. Vattenbufflar och barn i skoluniform. Vi vet inte vart vi ska eller namnet på den vi ska möta. Chauffören tittar ofta i backspegeln. Ingen får följa efter.

Det har tagit flera dagar att förhandla fram ett möte med separatisterna, eller ”the Malay movement” som lokalbefolkningen tycker att man ska kalla dem. Villkoren för mötet är tydliga. Inga bilder, inga inspelningar, inga namn. Armén driver klappjakt på separatisterna. De som fångas torteras och misshandlas.

Rörelsen är uppdelad i tre falanger som samarbetar med varandra. Totalt ingår ungefär 1 000 personer i rörelsen. Två av ledarna bor i Sverige och en i Malaysia.

Efter en dryg timme stannar bilen framför ett kontorshus med ljus fasad. Vi möts av man i övre medelåldern. Han är propert klädd och bär en liten hatt med bruna broderier. Vi serveras läsk i plastglas och slår oss ner i ett nästan helt kalt rum med glänsande marmorgolv. Stolarna är klädda med röd galon och de ger ifrån sig ett pysande ljud.

För mannen mitt emot började kampen på allvar efter massakern i Krue Se-moskén 2004. Han ger inget fanatiskt intryck utan påminner mer om en bestämd lärare som förklarar för sina elever hur det ligger till med saker och ting.

Enligt undersökningar som forskningsinstitutet Deep South Watch har gjort har separatisterna bara stöd av 20–30 procent av befolkningen. Många tar avstånd från våldet. Betydligt fler stöder däremot tanken på någon form av självständighet från Bangkok.

Men enligt separatistledaren stämmer inte det. Rörelsen har ett 100-procentigt stöd från befolkningen i södern. Landet tillhör invånarna här och alla vill ta det tillbaka från Thailand. Arméns PR-kampanjer, för att vinna folkets hjärta, ger han inte mycket för.

– Armén kan inte förändra folkets sätt att tänka. Folket här anser att landet tillhör dem.

Vad har ni för strategi för att segra över armén och få självstyre?

– Förut använde vi oss av pistoler och attackerade militärer. Det hjälpte inte. Nu för vi ett ”city war” i stället.

Vinner ni några sympatier på det, att spränga hus i luften och döda civila?

– Vi har ett stort stöd för den här strategin. Om folk inte stöttade oss skulle vi inte kunna fortsätta. Ända sedan incidenten 2004 har regeringen pressat oss, de har satt upp vägspärrar och skickat hit massor av soldater. Folk här gillar inte det.

Vem stöder er ekonomiskt?

– Vi samlar in pengar från lokalbefolkningen. Vapnen köper vi från grannländerna och så tar vi en del vapen från den thailändska armén efter att vi har dödat soldater.

Har ni fått stöd från Isis?

– Vi bad dem om stöd förut. De var här men personkemin stämde inte alls. Vi är inte som dem och vi vill inte ta emot något stöd från dem. Däremot finns det andra grupper i Syrien som vi skulle kunna ta emot stöd ifrån.

Mannen tar en klunk orange läsk och förklarar att ”the movement” inte är några jihadister. Alla ska kunna bo i Pattani, även om de inte är muslimer. Innan thailändarna kom till södern bodde det buddister i området, precis som det gör i Malaysia. Alla religioner ska kunna leva tillsammans som de gör i Malaysia och i Indien.

Men varför dödar ni då buddistiska ledare och munkar?

– Det var mer förr om åren vi gjorde det och det var hämndattacker för att vi hade fått folk mördade av armén. Men nu har vi inte någon sådan policy.

Och varför mördar ni lärare?

– De lärare vi dödade tränades av armén för att vara spioner i byarna. Även muslimer arbetade för armén. Vi dödar inga lärare som inte är spioner.

Och civila?

– Vi dödar inga civila. När vi sprängde 30 bomber i Yala så dog inga civila. Det var viktigt för oss.

Kommer den här konflikten övergå i ett konventionellt krig?

– Jag vet inte. I dagsläget är the movement sämre rustad än staten. Vi har inte resurser att kriga.

Arméns beväpning av civila medborgargarden skulle kunna ses som ett hot mot the movement. Att de skulle få folket emot sig. Men det är inget mannen mitt emot mig oroar sig för. Folket är på deras sida.

– När det blir dags är det bara att samla in vapnen från civilbefolkningen, det kommer inte att bli svårt.

Ser du några möjligheter till en fredlig lösning?

– Det är svårt att säga. Det beror på den thailändska staten. Så fort de ger tillbaka landet så kan det bli fred.

Hur ser du på att Sverige säljer vapen till Thailand?

– Sverige är ett land som bryr sig om mänskliga rättigheter. Det är bra. Här i södern begås många brott mot de mänskliga rättigheterna. Sverige borde försöka lösa dessa problem i stället för att sälja vapen. Sverige måste få EU att fördöma Thailands övergrepp.

Avspärrning. Polisen samlar bevismaterial efter bomber i karaokebaren i Padang Besar.

Vad kan det finnas för poäng med att spränga en karaokebar?

Kvinnan vid det kakelklädda betongbordet funderar lite.

– Kanske ville de åt de poliser som hade varit där tidigare, men jag vet inte.

Glassplittret från de stora fönstren är uppsopat nu men hon har ännu inte fått några nya glasrutor. Jag går runt bland motorcykeldelar och bråte. Vardagen har börjat återvända i Padang Besar. Flera karaokebarer har öppnat igen. Det är business as usual.

Polisens utredare börjar metodiskt samla de ihop bevismaterial från bomben och den sprängda motorcykeln. Snart kan avspärrningarna tas bort.

Ingen vet varför det var en karaokebar som sprängdes denna gång. Har the movement bytt strategi? Varför dödades civila? Tänker de börja föra krig mot den omfattande sexindustrin i Thailand? Ingen vet.

Jag frågar kvinnan vid betongbordet vad hon tycker om separatisterna, the malay movement.

– Jag har ingen åsikt, säger hon och flyr undan med blicken. Det är omöjligt att avgöra om frågan var alltför känslig eller om hon faktiskt inte har någon åsikt.

Av Nils Resare & Jonas Gratzer | Read in english | 30 september 2015

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Thailand

Students—Thailand’s Most Dangerous

On May 22, 2014, The Royal Thai Armed Forces seized power in Thailand in a coup d’état. Since then, democracy activists have been dragged before military courts and censored by media gag-order.  Meet the students who risk up to seven years in prison for holding a protest rally against the ruling military junta.

How a Dictatorship Gets to Buy Swedish Fighter Planes

Over the last 10 years, the Thai military has overthrown two democratically-elected governments, imposing a state-of-emergency and martial law in Thailand. The constitution has been repealed, and one of the bloodiest conflicts in Asia continues to rage in the country’s southern regions. Still, Thailand has bought weapons—for millions of dollars—from Sweden, a country that has claimed arms neutrality since 1812 and with strict regulations on weapon exports to unstable nations. How did this happen?

Thailand Behind The Bombs

A few miles from Thailand’s sundrenched vacation destination beaches, one of Asia’s bloodiest conflicts is raging. Muslim separatists fight for independence and against an oppressive military dictatorship.

Thailand bakom bomberna

Några mil från Thailands soldränkta semesterstränder rasar en av Asiens blodigaste konflikter. Muslimska separatister slåss för självständighet mot en repressiv militärdiktatur. 

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.