Turistboom i Tjernobyl – men vad säger guiderna om serien?

Av Melody Sundberg | 19 juni 2019

Till följd av den aktuella tv-serien väntas än fler besökare till olycksplatsen. Där berättas en delvis annan historia om vad som hände.

Dennis Kondratiuk är turistguide i Tjernobyl. Här berättar han om hur tv-serien om olyckan har tagits emot av de som påverkats av den.

The Destroyers ”Bad to The Bone” dunkar i högtalarna på Ubern som tar oss igenom Kievs morgontrafik. Trots det utlovade varma vädret är vi klädda i långärmade tröjor, långbyxor och heltäckande skor. I väskorna är passen nedpackade.

Vi är här för att besöka Tjernobyls undantagszon. 

Vid tågstationen köar turister från världens alla hörn för att visa upp sina pass. Guiderna som möter oss ler uppskattande när vi berättar att vi kommer ifrån Sverige. De känner till att den 28 april 1986 uppmättes förhöjda radioaktiva nivåer vid svenska Forsmarkverket. Först trodde man att strålningen härrörde ifrån Forsmark, men källan visade sig vara betydligt längre bort – ett vittnesmål om att något verkligt fruktansvärt hänt.

Två dagar tidigare hade Tjernobylverkets fjärde reaktor exploderat och skickat radioaktivt stoft över halva Europa. Detta var början på en enorm katastrof som ledde till evakueringen av hundratusentals människor och ett mycket långdraget saneringsarbete. Det beräknas att den 26 kilometer stora undantagszonen runt kärnkraftverket kommer att vara obeboelig under en mycket lång tid – siffrorna varierar mellan 3000 och 20 000 år.

Dennis Kondratiuk började arbeta som guide tidigare under våren. Under den två timmar långa bilresan till undantagszonen berättar han anekdoter om tidigare besökare. Om tjejen vars byxor och skor blev så kontaminerade att hon fick lämna dem och åka tillbaka i bara underkläderna, och om schweizarna som valde att göra svensexan i Tjernobyl. 

– På vägen dit blev de allt mer oroliga för strålningen och bestämde sig tillslut för att inte åka in alls. Vi berättade att strålningen man utsätts för under en dag i zonen inte är värre än den man får under en timmes flygresa, men ändå valde två av dem att ta en taxi tillbaka till Kiev, berättar Dennis. 

Denna anläggning har smeknamnet ”Den ryska hackspetten” och är en är en särskild sorts militär radar. Namnet kommer sig av sig av att när den användes störde den radiosändningar i Europa. 

Trots radioaktiviteten, eller kanske just på grund av den, fortsätter turismen att öka. Förra året passerade så många som 72 000 besökare, och besöksantalet beräknas öka med ytterligare 30-40 procent till följd av att HBO börjat sända serien Chernobyl. Zonens popularitet som turistmål märks tydligt när vi stannar för ytterligare en passkontroll vid dess utkant. Medan hemlösa hundar vilar sig i skuggan köar turisterna för att köpa allt ifrån Tjernobyl-glass till sovjetiska ryggsäckar. 

När vi utrustats med strålningsmätande dosimetrar fortsätter vi in i zonen, och snart skymtar den enorma missilradarn DUGA-1 över trädkronorna. Radarn är en skapelse av kalla kriget och skulle upptäcka eventuella missiler från USA. I Sverige märktes den som ett knäppande ljud i radion och fick smeknamnet ”den ryska hackspetten”. De ständigt pipande och larmande dosimetrarna stjäl uppmärksamheten från guiderna. En ukrainsk turist som utrustat sig med skyddsdräkt och tidsenlig gasmask från souverniraffären mäter med förtjusning olika föremål i omgivningen. 

Uran-238 som finns inne i den gamla reaktorn kommer att fortsätta att läcka radioaktivitet i miljarder år. Den så kallade halveringstiden för uran-238 är 4,5 miljarder år. Många av de radioaktiva ämnena i Tjernobyl har dock en betydligt kortare halveringstid, men är också mer radioaktiva. Det gäller exempelvis Plutonium 239, som har en halveringstid på 24000 år.

– Jag blev intresserad av att besöka zonen efter att ha sett de första avsnitten av serien Chernobyl, berättar han. 

Dennis är inte förvånad, även han förväntar sig ytterligare ökningar i besöksantalet. Även han har sett de tre första avsnitten, och jag frågar vad han tycker. Han rycker åt sig micken han precis lagt ifrån sig och vänder sig bakåt mot turisterna. 

– Serien är mycket välgjord, men när min kollega såg den började hon gråta och stängde av TV:n. Av någon anledning har producenterna valt att visa den officiella sovjetiska propagandaversionen som gör Alexander Dyatlov, biträdande chefingenjör i Tjernobyls kärnkraftverk, till en syndabock.

I serien visas han som en ”diktator”, en dåre som vägrar höra på fakta och som kör galna experiment på reaktorn.

– Men han var inte en sådan person. Om han vore orsaken till katastrofen skulle han ha fått ett mycket värre straff än det 10-åriga han fick. Dessutom släpptes han ut flera år i förtid. 

 Invånarna fick lämna allt de ägde för att fly undan katastrofen.

Mer hinner han inte säga förrän vi kommer till nästa stopp. I byn Kopachi besöker vi ett övergivet dagis. Här står fortfarande barnsängar i prydliga rader, och i flera av dem vilar ännu dockor och mjukislejon. Färgen flagnar från de gula väggarna och på en anslagstavla finns fortfarande foton och anteckningar uppsatta. Det är inte svårt att förstå varför zonen blivit så populär som besöksmål. Ett besök här innebär inte bara en resa till en katastrofplats, utan också en tidsresa. Tjernobylzonen är en plats där tiden stått stilla i 33 år. 

Tillbaka i bilen ser vi källan till all förödelse närma sig i horisonten. 2016 rullades världens största flyttbara metallkonstruktion på plats över reaktor fyra, en jättelik sarkofag med en förväntad livstid på 100 år. Och den är effektiv. Ca. 300 meter ifrån kupolen av rostfritt stål mäter vi endast 1.24 mikrosievert. Efter en enkel lunch åker vi till utkanten av Röda Skogen som dog av strålningen och färgades röd. Trots att skogen än idag är mycket radioaktiv har livet återvänt. Nya träd, buskar och växter har tagit över. Plötsligt dyker en orädd rödräv upp bakom oss. Precis bredvid en skylt som varnar om radioaktivitet fångar den och äter upp en ödla. 

Det övergivna tivolit har blivit en skrämmande symbol för Tjernobyl. Nöjesfältet hann aldrig öppna innan olyckan skedde.

Vi åker vidare mot det som många anser vara resans höjdpunkt, Pripyat. Staden ligger endast tre kilometer från kärnkraftverket, och härifrån fick närmare 50 000 personer evakueras. Idag är Pripyat en spökstad. Fönstren gapar tomma i de höga lägenhetshusen och i en mataffär ligger kundvagnar omkullvälta. Märkligast av allt är den lilla nöjesparken som aldrig hann användas. Här står karusellerna och radiobilarna fortfarande stilla, och över oss höjer sig ett stort pariserhjul. Dennis går fram till en av dess korgar och håller dosimetern mot undersidan. Siffrorna börjar rusa. Dennis förklarar att detta är ett bra exempel på hur radioaktivitet sprids.

– När den första undantagszonen på 10 kilometer sattes gjorde man den cirkelformad. Men radioaktivitet sprids inte i cirklar. Det sprids fläckvis, och med vinden. Ibland hittar man ett föremål som är mycket radioaktivt, medan siffran kan vara nästan på noll bara någon meter därifrån. 

När vi fulla av tankar och intryck återvänder till Sverige sprider sig ryktet om min artikel. Genom kontakter får jag kontakt med Valentin Kuprienko. Med hjälp av Google Translate berättar han att han vid tiden för olyckan var 13 år och bodde i Pripyat. Valentin har inte sett HBO:s Chernobyl, men tycker att serien inte kom en dag för tidigt. 

– Serien borde ha gjorts för 25 år sedan, Tjernobylolyckan är en tragedi lika allvarlig som ett krig. 

Mycket har legat orörd sedan kärnkraftolyckan 1986.

Valentin berättar att Pripyets invånare inte informerades om hur pass allvarlig olyckan var, och dagen efter gick han till skolan precis som vanligt. Ett par dagar senare anlände de 1200 bussarna som skulle evakuera hela staden. 

– Som barn tyckte jag bara att det var roligt att få åka någonstans. Ingen visste vad som hade hänt. Vi fick bara veta att vi skulle vara borta i tre dagar. 

Valentin berättar att de senare förstod att det handlade om betydligt längre tid. En del sa att det kunde röra sig om 10-30 år. 

– Från ett barns synvinkel var det mest roligt att evakueras, vi skulle ju slippa skolan. Vi fick komma till barnläger såsom Artek, The Young Guard och Orlyonok. Det kändes overkligt att komma dit. Insikten att vi aldrig skulle kunna återvända till vårt hem kom först senare, men för barn är det inte lika smärtsamt att lämna hemmet som för en vuxen. 

Jag frågar vad han tycker om hans barndoms stad numera är ett besöksmål för turister. 

– Låt dem gå, säger han. Så att de lär sig mer och ser resultaten av den forna makten. 

Forskare har kunnat konstatera att strålningen lett till en ökad frekvens av sköldkörtelcancer bland barn i de drabbade länderna. Men det finns inga säkra siffror på hur många som faktiskt dött på grund av strålningen från Tjernobyl.

Viktor Karamushka, filosofie doktor vid Kiev-Mohyla akademin, hör av sig via mail. Han har inte heller sett HBO-serien, men berättar att han läst mycket och sett vissa scener. För honom väcker bilderna mycket minnen. 

– Jag påmindes om den oroliga och osäkra tid då vi bara visste att något fruktansvärt och hotfullt hänt – men ingenting om den verkliga situationen. 

Viktor arbetade för Ministry of Environmental Protection and Nuclear Safety mellan 1994 och 1999. Genom sitt arbete som biträdande direktör för institutionen för internationellt samarbete följde han olyckans efterverkningar på nära håll professionellt, men även privat. Flera av hans vänner och bekanta var så kallade liquidators, en term som myntades i samband med olyckan och som var en benämning på alla de människor som arbetade med att sanera efter katastrofen.

– Två av mina allra närmaste vänner avled för några år sedan, en hade cancer och han kopplade sin sjukdom till sitt arbete. Den andra vännen dog till följd av hjärtproblem som började under 80-talet. Det är förstås inte bevis nog för att kunna kopplas till Tjernobyl, bara misstankar. 

När jag frågar vad han känner för att platsen numera är en turistmagnet berättar Viktor att han själv bara känt smärta vid sina besök i zonen.  

– Jag känner smärta när jag tänker på mitt folks enorma ansträngningar. Jag känner smärta när jag ser hur enorma resurser gått förlorade, istället för att tjäna folket. Å andra sidan påminner det om hur skört livet är – både för oss och andra varelser. Turismen är också en avgörande inkomstkälla som behövs för att hantera zonen, det avstängda kärnkraftverket och för att förhindra ytterligare spridning av radioaktivt stoft.  

Stora mängder radioaktivt material spreds med vindarna norrut över Europa. Ändå dröjde det två dygn innan Sovjetunionen erkände att olyckan inträffat.

Jag kan inte släppa tankarna på det som Dennis berättade i bilen. Vad menade han med att serien visar sovjetisk propaganda? Ett par dagar efter att Chernobyls sista avsnitt sänts skickar han en ljudinspelning med kommentarer, och genom dem förstår jag att det finns en del i serien som kan ifrågasättas.

Det finns alltid flera sidor av samma mynt. 

0.003 millisievert. Mer radioaktivitet än så samlade vi inte på oss under en hel dag i zonen. Värdet med att åka väger alltså med lätthet upp faran. Oavsett sanningshalten i HBO:s Chernobyl lär undantagszonens popularitet som besöksmål öka, och kanske är det inte så konstigt.

Nästan oavsett europeiskt ursprungsland är Tjernobyl en del av historien.

Och väl på plats kan historien bokstavligen mätas. 

Av Melody Sundberg | 19 juni 2019

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Kärnkraft

Turistboom i Tjernobyl – men vad säger guiderna om serien?

Till följd av den aktuella tv-serien väntas än fler besökare till olycksplatsen. Där berättas en delvis annan historia om vad som hände.

Forskare: Ett par fel i serien om Tjernobyl

"Chernobyl” på HBO skildrar reaktorolyckan i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen 1986. Men hur sann är miniserien? Lars-Erik De Geer, tidigare forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut har sett delar av det första avsnittet.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.