Unik intervju med IKEA-mördaren: ”Mitt livs största misstag var att lämna Eritrea”

Av | 26 februari 2018

Abraham Ukbagabir vill avtjäna sitt straff i Eritrea. Landets ambassad i Sverige har bett regeringen godkänna en överflyttning. Men Sverige har hittills sagt nej. – Vad som än händer mig i Eritrea, så accepterar jag det till 100 procent, säger Abraham Ukbagabir i en första intervju. Vore ett utlämnande en ny väg framåt för att förbättra relationerna med Eritrea. En åtgärd som på sikt bidrar till att den svenska journalisten Dawit Isaak som suttit fängslad i 6000 dagar kan bli fri?

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Eritrea

Från långt håll ser man den gula anstaltens röda tak. Vägen från busstationen i Tidaholm är isig. Snövallarna från plogen gör det omöjligt att gå på trottoaren.

Anstalten har varit i drift sedan 1959 men man ser att den byggts på i flera omgångar: Murarna har blivit högre. Staketen flera.

Framme vid den första, yttre grinden, håller jag upp min legitimation och ett surrande ljud öppnar portarna.

Väl inne i det minimala besöksrummet med en grön vägg, en toalett och en blå plastig soffa slår jag mig ner.

– Om du blir angripen sitter larmet här, säger den uniformerade vakten och pekar på en knapp i höjd med golvet. Då kommer vi många. Och vi kommer snabbt.

Sedan går dörren igen med en smäll och det blir tyst.

Utanför fönstret med pansarglas ligger snön orörd. Det är ett par meter till staketet och sedan ytterligare ett par meter till den grå innermuren.

Medan jag väntar funderar jag igenom vad jag minns från nyhetsrapporteringen.

I augusti 2015 gick den då 36-åriga Abraham Ukbagabir in på varuhuset utanför Västerås. Efter en tids letande hittade han fram till husgerådsavdelningen och tog tag i två förpackningar med knivar.

På den enda förpackningen stod det ”Vörda” och på den andra ”Gynnsam”. Han gick sedan bort till en binge med skärbrädor och försökte slita bort plasten runt knivarna, men övervakningsbilderna visade att plasten satt hårt.

På filmerna såg man att flera kunder hann gå förbi medan han jobbade med att sprätta upp förpackningarna. Efter nästan två minuter hade han fått bort plasten och gick rakt ut i gången mot det första offret.

Han stötte kniven i magen på en kvinna med en sådan kraft att en kota i ryggraden klövs, sedan gick han vidare mot hennes son.

Inom loppet av några minuter var båda döda och Abraham Ukbagabir stötte en av knivarna i buken på sig själv.

Så plötsligt hör jag ljudet av steg och det klingande ljudet av nycklar i korridoren.

Abraham Ukbagabir kommer in klädd i kriminalvårdens grå mjukiskläder och gröna tofflor.

Han ser piggare än på bilderna från rättegången.

Håret är kortklippt och han är nyrakad. Vi tar i hand och han slår sig ner.

Asmara, Eritrea. Till följd av en vägledande dom i Migrationsöverdomstolen i somras beviljas eritreaner regelmässigt flyktingstatus i Sverige.

Två månader tidigare försvinner Eritreas huvudstad Asmara i backspegeln. Färden går snabbt trots att det är helg. Trafiken är måttlig.

I baksätet sitter Abraham Ukbagabirs bror Rober Berhene och försöker ringa sin mamma.

Men signalerna går inte fram. Nätet ligger nere.

Rober berättar att brodern ringt från fängelset i Sverige en gång.

– Ska jag vara ärlig så är jag förvånad att han lever. Efter det han gjorde trodde jag han skulle slagits ihjäl. Europa verkar vara annorlunda.

Han blev också förvånad över att brodern kunde jobba i fängelset och att han hade en tv.

– Han sa att han var ledsen över allt, men att jag inte skulle vara orolig, han hade en säng och ett rum. Det är ofattbart!

På gatorna är kaféerna fulla med folk och palmerna står planterade i raka rader längs med de breda boulevarderna som leder ut från den mytomspunna staden.

Trafikljusen är alla avstängda men det är rent och välordnat.

Den forna italienska kolonin brukar beskrivas som styrd med järnhand av en totalitär regim som fängslar journalister och andra regimkritiker.

Den svenske journalisten Dawit Isaak sitter bakom galler sedan 2001 utan rättegång.

När bilen stannar i en korsning ser man att klockorna på fasaderna står stilla. Att putsen på flera ställen har släppt taget och att fönsterluckorna hänger på trekvart.

Tillsammans med krishärdarna Syrien och Irak finns Eritrea bland de länder som flest asylsökande i Sverige ursprungligen kommer ifrån.

– Min bror Abraham lämnade Eritrea när jag var 12 år gammal, jag minns det som igår, säger Rober Berhene och lägger ned telefonen i knäet.

Efter ytterligare en tids körning blir vägen sämre och vi lämnar huvudstadens förstäder bakom oss.

För några dagar sedan försökte jag ta avtagsvägen söderut till den etiopiska gränsen, där Abraham Ukbagabir är uppväxt, men jag fick inte tillstånd att resa dit.

I fredsavtalet enades parterna om att låta en kommission tillsatt av FN avgöra gränsdragningen mellan de båda länderna. Men när gränskommissionen slog fast att den omstridda orten Badme tillhör Eritrea vägrade Etiopien att godkänna det.

Fortfarande var situationen mellan de båda länderna spänd. När han flydde från byn var kriget precis över och de sista granaterna hade briserad.

Antalet döda uppskattades till 70 000– 100 000 på bägge sidor och många försvann eller blev flyktingar.

En av dem var familjens pappa och försörjare.

– Antingen så dog han i kriget eller så lämnade han mamma och alla oss barn och skaffade sig ett nytt liv, vi vet inte.

Det var mindre smärtsamt att tänka sig att han blev martyr.

– Efter att pappan försvann handlade allt om att överleva. Abraham var äldsta sonen. Ingen behövde säga något, alla visste vad som krävdes av honom.

Rober minns sista kvällen innan brodern flydde illegalt mot Europa.

– Jag minns att jag var stolt över min storebror. Vi la allt vårt hopp hos honom.

 

Abraham Ukbagabirs bror Rober Berhene såg sin bror senast när han var 12 år. Han minns det som igår när brodern lämnade landet för att försörja familjen. Nu hoppas han att brodern ska kunna avtjäna sitt straff i Eritrea.

Bilen svänger av på allt mindre vägar och jord och grenar skrapar under karossen. Chauffören lyssnar på samtalet allt mer nyfiket.

Bilen saktar in framför en port av plåt och en hund börjar genast skälla. Portarna längs hela gatan slängs upp och nyfikna barn samlas snabbt i klungor.

– Det är klart att folk pratar. Min mamma blev sjuk av nyheten, men dådet drabbar också hela familjen och släkten, förklarar Robel.

Men så lägger han till.

– Men det är ju ingen jämfört med hur familjerna till de mördade känner sig. Det måste vara fruktansvärt, säger han och föser in mig på en innergård bortom synhåll från byns huvudgata.

Familjen i Eritrea. Bredvid Abrahams farfar Teweide Zeme sitter mamman Okubit Tewerde och mat sin andra son.

Huset består av två rum och kök framför en innergård med stenlagd gräsmatta. Längs med murarna är buskar planterade och på dem hänger tvätt på tork. På marken står hinkar fulla med vatten.  Hunden Goffy har nu låsts in i en minimal bur, men fortsätter att skälla oupphörligt.

Mamman Okubit Tewerde kommer ut och hälsar för att sedan bjuda med mig in i huset.

Fler släktingar ansluter och vi sjunker ner i en mjuk soffa runt ett mindre bord. Solens strålar letar sig in.

När jag presenterar mig och nämner sonens namn bryter mamman ihop. Efter ett par minuters paus börjar hon berätta: Om kriget mot Etiopien. Mannens försvinnande. Hur hon tog jobb som hembiträde hos andra familjer för att kunna försörja barnen.

– Han blev vår hjälte när han flydde och med hans pengar kunde vi överleva. Han sparade inget till sig själv utan skickade hit alla pengar. Han tog sitt ansvar.

Men hon förstod också att sonen hade det svårt.

– Han hade pengar, men blev aldrig accepterad i Europa, det förstod jag. Och åren gick, säger Okubit Tewerde och viker bort tyg som fallit ner i ansiktet.

Bredvid henne sitter Abrahams farfar Teweide Zeme och nickar instämmande.

När hon fick höra att han hamnat i fängelse så bröt hon ihop.

– Det var värsta dagen i mitt liv. Jag hamnade på sjukhus. Doktorn säger att jag måste få vård utomlands för att bli frisk, men regeringen tillåter inte det!

Sedan ber hon mig berätta vad det är hennes son har gjort?

Varför sitter han i fängelse?

Efter att hans ansökan om asyl avslogs så högg han ihjäl två personer på ett varuhus och är dömd för mord på två personer.

– Så han kände dem inte?

Nej.

– Då var det en olycka?

Nja, det var mord.

– Är det sant att han fått tjugo års fängelse? Det säger de i byn.

Så höga straff har vi inte i Sverige, för mord så sitter man ofta i kanske åtta år, tjugo år låter högt.

Okubit Tewerde tar in det faktum att hennes son haft ihjäl två personer.

– De var oskyldiga. Dag och natt ska jag be för dem, jag skäms och känner stor sorg, säger mamman och blir tyst.

Alla i rummet följer henne spänt med blicken.

– Jag finner inte ord att uttrycka mig. Jag tänker på familjerna som drabbats mer än mitt eget barn. Gud välsigne dem!

För tre månader sedan ringde Abraham till mamman i Eritrea och sa att han ville avtjäna sitt straff i Eritrea.

– Min sorg kommer försvinna om han kommer hit, då kommer jag bli lycklig.

Men är du inte orolig för vad som kan ske om han återvänder? Att han kan komma att torteras i Eritrea?

– Så Sverige bryr sig mer om honom? flikar brodern in.

Ja, på ett sätt kan man se det så.

– Jag kommer att acceptera vad som än sker om han kommer hit. Att se hans ansikte är värt allt. Jag måste få se honom, säger Okubit Tewerde och ser ner på bordet.

– Jag uppskattar att den svenska regeringen tar hand om min son som om det vore deras eget barn.

”Jag tänker på familjerna som drabbats mer än mitt eget barn. Gud välsigne dem!” säger mamman Okubit Tewerde i Eritrea.

Den svenska gränspolisen har en lista på mottagarländer som inte tar emot personer som utvisas med tvång.

Eritrea står överst på den listan. I domen står det också att det i dag finns hinder mot att utvisa Abraham Ukbagabir till Eritrea men att han kommer att tillbringa lång tid på en  anstalt och att det kanske blir möjligt i framtiden.

”Det är idag inte möjligt att spekulera i hur situationen ser ut om och när hans straff kan tidsbestämmas. Mot bakgrund härav bör beslut om utvisning fattas nu, och i framtiden får prövas om hinder mot att verkställa ett sådant beslut föreligger.”

Men för första gången finns det nu en utvisningsdömd fånge som vill till Eritrea. Frivilligt.

Och enligt gränspolisen är det just frivilligheten som skulle kunna göra det möjligt.

Den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna har visserligen också framhållit att utlämning i vissa fall kan innebära ett brott mot den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Om utlämning sker till ett land där den utlämnade löper ”risker till liv och lem eller där han riskerar att utsättas för politisk förföljelse, kan själva utlämningen innefatta en sådan omänsklig eller förnedrande behandling som är förbjuden enligt artikel 3 i konventionen”.

  • Utan dig – ingen journalistik
  • Stöd oss genom att bli supporter
  • Bli supporter!
  • Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Detta kan sägas var det som skedde när Sverige lämnade ut två personer till Egypten i början av 2000-talet som trots garantier om att de inte skulle torteras, blev torterade.

Men inte heller det fallet torde vara jämförbart då det den här gången gäller en person som frivilligt vill utlämnas och som för varje dag som går också kostar pengar och plats på en svensk högsäkerhetsanstalt.

Eritreas justitieminister, Fozia Hashim, menar att en utlämning vore möjlig om en överenskommelse sluts med Sverige.

– För att det ska ske måste vi ha ett avtal med Sverige och än så länge har vi inte det. Men i en nära framtid så finns kanske ett sådant avtal.

Alla eritreaner tvingas göra nationaltjänst, som till följd av krigstillståndet mot Etiopien är av obegränsad längd. Den som gör nationaltjänst är förbjuden att lämna landet.

Det finns också ytterligare en dimension.

Relationerna mellan Sverige och Eritrea är inte de bästa och att gå den eritreanska ambassaden till mötes och lämna ut Abraham skulle kanske kunna vara ett första steg som på sikt kan möjliggöra frisläppande av den svenska samvetsfången Dawit Isaak?

De senaste åren har Sverige försökt att öppna upp fler kontaktytor mellan de båda länderna.

Målsättningen är att få Eritrea att erkänna utmaningarna när det gäller de mänskliga rättigheterna samtidigt som man inte vill att internationell kritik ska få landet att låsa sig och känna att det inte är någon idé att förbättra sig.

En delikat balansgång.

En utlämning av Abraham Ukbagabir hade dels gett Eritrea en medborgare de vill ha tillbaka.

Och dels visat att Sverige litar på det eritreanska fång- och rättssystemets möjligheter?

På Tidaholmsanstalten, spenderar några av Sveriges farligaste brottslingar sina dagar.

Vattenkokarens lampa lyser rött. Jag häller det kokande vattnet över pulverkaffet inne på besöksrummet, men Abraham skakar på huvudet.

Han vill inget ha.

Inne på anstalten i Tidaholm ägnar han den mesta tiden åt att vänta och drömma om Eritrea.

Under veckodagarna cyklar han ofta på en motionscykel .

– En dag då jag svettats är en bra dag. Jag tror det är bra för mig att träna så jag svettas mycket. Det känns bra.

Det han minns från Eritrea förutom familjen är vattenmelonerna. Det traditionella kaffet. Maten. Det syrade brödet.

– Vi har också skapande verksamhet, och så gör vi plastförpackningar till smörgåsar, berättar Abraham.

Utanför det minimala besöksrummet är det knäpptyst.

Under förra året hittade personalen en tandborste, som vässats för att kunna användas som vapen, på den avdelning på Hallfängelset där Ukbagabir placerats. Man misstänkte att det improviserade vapnet skulle användas mot Ukbagabir, så han placerades i avskildhet.

Själv spelar han ner händelsen.

– Det är bra här. Jag har fått smällar vid ett par tillfällen, men så är det i ett fängelse. Jag fick stryk som soldat i Eritrea också. Så är livet i armén, säger Abraham och snurrar frenetiskt på en liten grå nyckel som han håller hårt i ena handen.

Utanför är himlen jämngrå. Muren står så nära fönstret att man nästan måste pressa ansiktet mot rutan för att se molnen.

Men han tittar inte dit. Den ena foten rör sig hela tiden upp och ner medan Abraham berättar om livet i Eritrea.

Uppväxten med en ensamstående mamma var svår, men han vill inte klaga.

– Livet var tufft för alla i Eritrea åren efter kriget mot Etiopien. Vi var inte rika. Men vi svalt inte heller.

Hembyn låg nära gränsen till Etiopien och bara ett par kilometer från de hårdaste striderna vid klippan Adi Begio. Själv tog han studenten 1999 mitt under brinnande krig, och placerades i marinen efter grundutbildningen.

Ersättningen från militären räckte knappt till honom själv och än mindre till att försörja en familj.

Tanken på att fly till Europa började slå rot. Ämnet var tabu och han vågade inte prata om sina planer ens med de närmaste vännerna.

Samtidigt blev det allt svårare för mamman att försörja de fem barnen.

– En dag berättar en annan soldat om Sverige, minns Abraham och rättar till den grå mjukisdressen.

Han bestämmer sig för att fly till fots genom landet till Sudan. Eftersom de varit soldater hittar de i landet.

Men de lämnar kvar sina vapen och tillhörigheter på logementet.

– Jag är ingen tjuv. Jag ville inte stjäla något. Jag flydde för att försörja min familj. Jag tror att mina befälhavare skulle förstå.

Det tog flera dygn innan de till slut passerade gränsen. Sedan gick de ytterligare i ett par dygn innan de såg de första bosättningarna i Sudan.

De undvek befolkade områden och rundade även FN:s stora flyktingläger.

– Målet var inte att bli en flykting i ett läger. Målet var Europa.

På dagarna gick de. På nätterna drömde de om hur det skulle bli när de kom fram. Kompisens syster hade en affär i Sverige och kanske kunde de jobba där?

Men skulle hon vilja anställa dem båda?

Det var i alla fall, om inte en plan, så i alla fall en förhoppning.

Väl framme i Khartoum förstod Abraham att det nu fanns två val. Det ena var att på något sätt ordna fram en flygbiljett – den andra vägen var genom Sahara, Libyen och Medelhavet.

Kompisen som var mer stadd vid kassa ordnade ett visum och lämnade kvar honom.

– Jag tvekade länge, jag ville inte resa genom öknen. Jag hade hört berättelserna om de som dött, berättar Abraham.

Under rättegången menade hans advokat att han led av en narcissistisk personlighetsstörning. En diagnos som advokaten menade missats av den rättspsykiatriska utredning som gjorts. ”För det här är inte klokt, det han gjort. Något måste han lida av. Han har pratat om fred och frid och om att dö för att komma till paradiset. Man behöver inte vara någon amatörpsykolog för att konstatera att det inte låter logisk”, sa advokaten under rättegången.

Både jag och Abraham vet att besökstiden är begränsad och att jag snart kommer att ställa frågor om andra saker än flykten. Men än är vi inte där.

Det skulle fortfarande kunna vara ännu ett av tiotusentals vittnesmål.

– Vi var 180 personer på båten över Medelhavet. Men jag var inte rädd. Libyen var farligare och när jag såg stranden avlägsna sig kände jag mig bara fokuserad. Jag kanske skulle komma fram till Europa. Jag kanske skulle dö. Det låg i Guds händer men jag var i alla fall på väg. Det var det viktiga att vara i rörelse, minns Abraham.

Men Italien var inte målet för resan.

– Det gick så mycket rykten, jag hade fått höra att Italien inte var bra, att jag skulle vidare.

Innan de italienska poliserna släpper iväg honom får han ge ifrån sig sina fingeravtryck.

Han tänker inte så mycket på det då, men uppgifterna som finns i den italienska databasen ska prägla hans liv de kommande tio åren.

Flykten går vidare genom Europa och slutligen till en avlägsen släkting i England. I början går allt bra. Han får ett jobb.

– Svart så klart, men jag bet ihop och kunde börja skicka pengar till mamma.

Den första inbetalningen han gör minns han fortfarande. Känslan av att mamman i Eritrea kunde hämta ut pengar. Reparera huset. Köpa mat till systerns bröllop.

– Men jag skickade inte 100 procent av pengarna, jag vet inte varför, men jag behöll en del, berättar Abraham.

Första gången han grips inser han att fingeravtrycken ger utslag i polisens databaser. Deportationen från England till Italien är ett faktum. Andra gången sker samma sak, även om han blivit försiktigare så åker han fast igen. Kontrollerna har blivit fler.

Den tredje gången han tar sig tillbaka till England försöker han bränna bort sina fingertoppar med en tändare.

Men smärtan blir outhärdlig och han rycker tillbaka fingrarna. Inte heller med kniv klarar han av att skära bort bitar av sina egna fingrar.

– Jag klarade det bara inte.

Abraham flyr till Norge och skickas tillbaka till Italien. Han flyr till Danmark och skickas tillbaka till Italien. Deportationerna fortsätter.

Varje gång förbannar han sina händer. Åren har gått fort och det är allt mer sällan han kan skicka hem pengar.

Tanken på att ge upp börjar slå rot. Att återvända till Eritrea.

– Jag tänkte att om jag ber om ursäkt så tar de kanske emot mig. Ledningen av landet vet hur hårt livet kan vara och jag var ansvarig för min familj. De borde förstå.

Abraham tror också att det faktum att han inte stal sitt vapen eller annan utrustning från armén skulle vara ett bevis för att han lämnade av ekonomiska orsaker. Han stannade också lojalt kvar i armén tills den akuta krigsfaran var över.

– Jag var inte politisk aktiv, jag har aldrig sagt något illa om landet. Jag är säker på att de skulle acceptera mig om jag skriftligen bad om ursäkt.

Men när han berättar för familjen i Eritrea om sina planer att ge upp drömmen om Europa uppskattas det inte.

– Nej, kom inte tillbaka. Kämpa! Du måste kämpa, sa de till mig. Men jag ville verkligen hem till Eritrea. Jag ångrade att jag flytt, det var ett misstag, det var för tufft i Europa. För hårt.

Rober minns sista kvällen innan brodern flydde illegalt mot Europa. ”Jag minns att jag var stolt över min storebror. Vi la allt vårt hopp hos honom.”

Kaffekoppen framför honom är fortfarande orörd. Ute i korridoren hörs det steg. På hans avdelning sitter åtta andra. Alla är dömda till några av lagens strängaste straff.

Abraham sträcker ut armarna i soffan.

Hans vänner i Tyskland och Holland som han lärt känna under flykten hade fått stanna i sina respektive länder. De hade återförenades med sina familjer. Barnen sattes i nya skolor. De fick jobb.

Själv hade han varit på flykt i nästan tio och stod och stampade. Pengarna var slut. Skulderna växte. Efter tio år i Europa hade han inte nått många av sina mål när han bestämmer sig för att pröva ett land till: Sverige.

– Jag var det äldsta barnet och jag var tvungen att ta mitt ansvar.

2013 ansöker han om asyl hos Migrationsverket i Norrköping. I början är han hoppfull. Intervjuerna går bra. Han blir inte deporterad direkt, utan placerat på ett flyktingboende.

– Jag började lära mig språket, tog kurser. En del småjobb. Väntade.

Runtomkring honom såg han hur andra eritreaner omgående fick asyl. Sverige ansåg att Eritrea var ett så pass repressivt land att det sällan krävdes en individuell hotbild.

– När första avslaget kom, gick jag under jorden. Jag visste att om jag kunde hålla mig gömd en tid skulle jag kunna söka igen.

Under tiden som gömd börjar oron över att få ett nytt avslag gnaga i honom.

Förmiddagen den 10 augusti är han kallad till Migrationsverkets kontor i Västerås.

– Jag mådde inte bra den morgonen, minns han.

Han kände att han inte kommer att orka med ett avslag, inte acceptera det. Fram tills i dag hade han blivit nekad asyl sju gånger i tre länder.

Kanske om han hade haft lite pengar kvar. Då kunde han pröva Malta.

– Ett nytt rykte gick att man kan få jobb där. Men det är en ö i Medelhavet och jag hade inte råd att ta mig dit.

Det var nu eller aldrig.

– På mötet fick veta att jag måste lämna Sverige och resa till Italien.

I Italien hade han tillfälligt uppehållstillstånd eftersom det var det första landet han kom till efter sin flykt från Eritrea.

Det som sedan händer på varuhuset kan han inte förklara.

– Det var ett ekonomiskt problem i grunden, en brist på pengar…

Men det du gjorde den dagen varför gjorde du det?

– Jag vet inte, en brist på resurser.

Men du mördade två helt oskyldiga personer – vad tänker du om det idag?

– Shit happens! Jag förstår att det inte är en bra sak. Men jag vill glömma detta.

Men för anhöriga och andra är det svårt att glömma, många undrar varför?

– Vad kan jag säga till dem eller göra nu? Det är gjort. Det går inte att göra ogjort. Men det är historia.

En del skulle säga att du gjorde det för att du ville stanna i Sverige och nu får du det. Fast i ett fängelse? Vad säger du till dem?

– Det är inte så. Det var inte bra. Det är ett missförstånd och jag såg inte konsekvenserna. I dag hade jag inte gjort det. Det är nu något jag lever med. Det bara är. Det som hände.

Jag känner igen det något osammanhängande svaren från rapporteringen kring rättegången. Han erkände då allt utan omsvep men var förvirrad och talade osammanhängande.

På frågan varför han angrep två oskyldiga svarade han då ”Tanken var att de också skulle komma till paradiset och få träffa Gud.”

Det gjorde att tingsrätten beslutade att han skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning.

Enligt den led Abraham Ukbagabir inte av en allvarlig psykisk störning. Vilket innebär att han kunde dömas till fängelse.

Under rättegången sa han: ”Jag kände att när alla andra får stanna i landet, men inte jag, då betraktade jag det som ett brott mot mig. För att visa att jag var orättvist behandlad och för att få fred, då gick jag till attack.”

Såväl tings- som hovrätt dömde honom till livstids fängelse och utvisning för dubbla mord.

”Gärningarna har dessutom föregåtts av planering och måste ha inneburit svår dödsångest för offren”, skrev hovrätten i domen.

År 1998 utbröt ett blodigt krig mellan Eritrea och Etiopien till följd av en gränstvist. Sedan kriget ockuperar Etiopien fortfarande mark som tilldömts Eritrea, och i Eritrea råder fortfarande formellt krigstillstånd.

Utanför har snön börjat falla och tiden för besöket börjar ta slut. Jag berättar att i en rapport från FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna beskrivs situationen i de eritreanska fängelserna som närmast rättslös.

Vittnen talar om brist på mat, sjukvård och långa perioder av isolering. Andra FN-rapporter beskriver hur fångar hålls inspärrade i containrar som ställs ut i solen.

Men Abraham skakar av sig de uppgifterna.

– Jag är inte rädd för att fängslas i Eritrea. Jag känner till mitt land. Vad som än händer där så accepterar jag det. Gud får avgöra.

Hans ansökan om att överflyttas för att avtjäna resten av sitt straff i hemlandet Eritrea har handlagts av Justitiedepartementets enhet för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete (BIRS) som i sin tur tagit kontakt med eritreanska myndigheter eftersom både Sverige och Eritrea måste godkänna ett överförande.

Men hittills har Sverige bromsat. Abraham kan förstå det men uppmanar dem att tänka om.

– Det är enkelt. Jag behöver bara ett provisoriskt pass. Flygbiljetten kan jag köpa själv. Det praktiska är inga problem. Jag måste hem! Vad som än händer mig i Eritrea, så accepterar jag det till 100 procent. Säg det till din regering.

I korridoren hörs steg.

– Mitt livs största misstag var att lämna Eritrea. Det här landet är inte för mig. Jag har försökt allt för att få stanna här, men nu inser jag att jag inte hör hemma här. Min plats på jorden är Eritrea, säger han och ser för första gången ut genom fönstret.

 

Inledningsbilden tagen av Albin Olsson

Av | 26 februari 2018

Utan dig – ingen journalistik

Genom att stödja oss ekonomiskt ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli supporter! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Eritrea

Nyårsfirande på gränsen mellan Eritrea och Etiopien

Politiker från både Eritrea och Etiopien besökte under dagen det gemensamma gränsområdet för att fira nyår.

Etiopiskt fartyg angör hamn i Eritrea

Sedan nyheten om fredsavtalet mellan ärkefienderna Eritrea och Etiopien briserade som en politisk jordbävning under sommaren har det varit skralt med nyheter från landet. Men i dag lastar för första gången på 20 år ett etiopiskt fartyg zink i Eritrea.

Sverige driver på i FN för att sanktionerna mot Eritrea ska hävas

Sverige är under juli ordförandeland i FN:s säkerhetsråd, och där ingår bland annat ansvar för rådets dagordning. 

Unik fredsmanifestation på Sergels torg

Under tisdagskvällen hölls en manifestation för att stödja fredsprocessen på Afrikas Horn i centrala Stockholm. Deltog gjorde eritreaner och etiopier från flera olika föreningar och organisationer.