”USA:s öde beseglades långt före valdagen”

Av Sarah Kendzior | 8 november 2016

Jag vet inte vilket Amerika jag kommer att vakna upp till den 9:e november. Däremot vet jag att Amerikas framtid inte hänger på valdagen. Vad som än händer med USA kommer landet under lång tid att präglas av effekten av Donald Trumps kampanj, skriver den i USA bosatta journalisten Sarah Kendzior i en krönika för The Correspondent som Blankspot här återpublicerar.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Donald Trump

I Alton, Illinois, en liten stad på andra sidan floden Mississippi och staden St. Louis i Missouri, ligger journalisten Elias Parish Lovejoy begraven. Mördad av rasister år 1837.

Lovejoy flyttade som 25-åring till St. Louis, en stad där våldsamma sammandrabbningar för de svartas frihet ägde rum. I Missouri var slaveri fortfarande lagligt och de flesta människor samtida med Lovejoy föredrog fortsatt slaveri, eller att en frigörelse skulle ske gradvis.

Framför allt ville eliten undvika allt som hade med ras att göra helt och hållet.

Politiker och redaktörer beordrade journalister att inte skriva om slaveriet alls eftersom de var rädda att en diskussion i ämnet kunde leda till upplopp.

Elias Parish Lovejoy lydde inte order.

När en svart man brändes till döds av en grupp vita män, började han skriva, passionerat och fördömande. Hans texter lockade en bred publik och han skildrade i sina texter en brutalitet mot svarta människor han aldrig tidigare upplevt. Bland hans läsare fanns även vit-makt anhängare och plötsligt var han ett hett villebråd.

Efter att upprepade gånger fått sin tryckpress och annat material förstört, samt hotats till livet, flydde Lovejoy till Alton 1836.

Mobben följde efter honom. Så snart han anlände vid kajen i Alton, möttes han av arga St. Louis-bor som slängde hans tryckpress i Mississippifloden.

Men Lovejoy fortsatte att publicera sina artiklar i vilka han krävde att slaveriet skulle upphöra – omedelbart – och hans kontor fortsatte att bli vandaliserat och hans tryckpressar stulna.

Den sjunde november 1837, anlände Lovejoys fjärde tryckpress som han gömde i en lagerlokal, men hans antagonister listade ut var och satte byggnaden i brand.

När Lovejoy försökte fly ut ur eldhavet sköts han till döds och mobben stormade in för att konfiskera tryckpressen som de slängde i Mississippifloden för sista gången.

Pöbeln attackerar lagerlokalen tillhörande Godfrey Gilman & Co. i Alton, Illinois, kvällen den 7:e november 1837. Illustration: Internet Archive Book Images

Långt innan den ödesdigra dagen, visste Elijah Lovejoy att han skulle bli mördad.

“Om mitt lands lagar inte kan skydda mig,” skrev han innan han blev mördad, “ber jag till Gud och lämnar med glädje mitt öde i hans händer. Jag är villig att dö på min post, men jag kommer inte att överge den.” Dessa ord är inristade på Lovejoys monument som står i Alton på en kulle med utsikt över staden.

Det var också i Alton som Abraham Lincoln, inspirerad av Lovejoy, diskuterade och debatterade slaveriet.

Det var i Alton Martin Luther King Juniors mördare, James Earl Ray, föddes.

Det var i Alton som den underjordiska järnvägen, som hjälpte slavar att fly till fria stater, blomstrade som allra mest. Alton kom att symbolisera en delad region, inte bara mellan vita och svarta utan även mellan vita som kämpade för svartas rättigheter och de vita som var emot frigivandet av slavar.

Klyftan består än idag, i Alton och på andra sidan floden i St Louis där jag bor, liksom i resten av landet. Det finns inga abstrakta paralleller att dra här – vår tid är helt enkelt en fortsättning av USA:s hundraåriga raskris, en krutdurk som exploderar med jämna mellanrum.

Extra explosivt är det nu under valet av Amerikas nästa president. Och framför allt sedan Ku Klux Klan under hösten officiellt gick ut med att de stod bakom Donald Trump.

Den moderna mobben

För ett par år sedan såg jag en militariserad poliskår gå till attack mot svarta protestanter som uttryckte sitt missnöje över polisbrutalitet i Ferguson, Missouri.

Vid ett massmöte i St. Louis 2016 såg jag hur Donald Trump-supporters och (mestadels) icke-vita anti-Trump demonstranter misshandlades så att flera lämnade platsen blodiga.

Jag glömmer aldrig dagen när jag såg en grupp människor förvandlas till en mobb –en mobb som förvisso stod snällt i kö men som skrek rasistiska tillmälen när de utmanades av Trump-motståndare, en mobb som pratade om att bilda en vit makt-milis om Trump förlorade.

“Det är min rädsla inför Gud som gör att jag inte är rädd för alla som är emot mig i denna stad,” kungjorde Elijah Lovejoy år 1837.

I oktober besökte jag Lovejoy-monumentet och funderade på valet. För Lovejoy var att frångå sina principer ett större hot än döden— en form av självisk självbevarelsedrift i en tid av mobbvälde.

Det är det fria och rena samvetet som följer en genom livet till graven.

Lovejoy dog den sjunde november.

Hans födelsedag var den nionde.

Mellan Elijah Lovejoys mord – och födelsedatum är den åttonde november – Election Day.

Länken till Trump

Idag är Elijah Lovejoy en martyr för yttrandefriheten. Men hans största bragd är inte att han vågade uttrycka sig, utan vad han vågade förmedla.

De amerikanska medierna gör sig maktlösa om de av rädsla avstår från att rapportera om attacker på de mest utsatta av medborgare, och om de inte vågar utmana de som ligger bakom sådana attacker.

Journalister i USA måste göra en rad svåra överväganden: rädslan att förlora sin anställning; risken att förlora tillgången till källor inom den mäktiga eliten på grund av kritiska artiklar; och rädslan för mobben – en rädsla som öppet uttryckts av skribenter som blivit måltavlor för Trump-anhängare.

Amerikanska journalister som bevakat Hillary Clinton har också fått mothugg och har ibland blivit hånade av hennes anhängare, men de har inte utsatts för den typen av rasistiska hot som de i Trumps läger delar ut. Clinton uppmuntrar inte heller sina supporters att bete sig på så vis.

Under det senaste året har många journalister berättat om hoten de blivit utsatta för av Trump-anhängare.  Journalisterna har fått sig tillsända photoshoppade bilder av sig själva i en gaskammare,  eller bilder där de är skjutna i huvudet. Dessa hot har uppmuntras av Trump själv, efter att han förklarat krig mot pressen och hotat att stämma journalister och ansvariga utgivare.

Men trots alla dessa hot sker det fenomenalt underliga, nämligen att den grupp som Trump påstår hatar honom och som han konstant demoniserar,  ändå på ett sätt har skapat honom.

Trump har fått mer tid i rutan än någon annan kandidat. Alla nyhetskanaler har under kampanjen ridit på det lukrativa Trump-tåget trots att han angripit själva grunden för pressens frihet.

När jag skriver den här artikeln är amerikansk media fullt upptagna med att andaktsfullt bevaka ett nytt Trump-hotell. En sån nyhet är vad som dominerar i amerikanska nyheter i en era av hat och våld.

Hans mest befästa vit makt-anhängare har andra mål – och när de dyker upp måste man fråga sig varför de inte får mer uppmärksamhet.

Listan är oändlig

Den 14:e oktober arresterades tre terrorister i Kansas för tillverkning av bomber. Dagen efter valet planerade de att spränga ett lägenhetskomplex med mestadels somaliska invandrare. Männen var trogna Trump-anhängare och hävdade att de var medlemmar i en milis, skrävlade att de inte brydde sig om barn dödades i attackerna och citerade även ett löfte från Trumps kampanjchef, Roger Stone, att ett “blodbad” skulle ske på valdagen.

Männen planerade även att bomba en moské. “Jag kommer att följa den här mannen till världens ände,” sa en 55-årig Trump-anhängare från Kalifornien innan han arresterades i december 2015 för att ha byggt en bomb i sitt hem.

En annan man från Kalifornien arresterades så sent som den 26:e oktober för att ha planerat en masskjutning i en moské. Mark Feigin, som han heter, är en Trump supporter som tidigare skickat anti-muslimska tweets till muslimska rättsaktivister, bland annat Imraan Siddiqi, som föraktfullt kommenterade:

“Det skulle isåfall markera det första kända tillfället ett av mina ‘troll’ blev arresterade för ett terroristbrott.” Uppenbarligen är hoten från Trumps fans öppna, uppenbara – och ofta avfärdade som bara lite “internet-trollande”.

Runt om i landet, kämpar delstaterna med hur de ska hantera den skrämseltaktik gentemot väljarna som Trump och hans supportrar har utlovat. I Colorado, har man utbildat valarbetarna i krishantering – rutiner togs fram för vad man gör vid en masskjutning på valdagen. I Virginia slog beväpnade Trump-fans läger utanför kontoret till en kvinnlig politisk kandidat, ett agerande som olustigt nog påminner om mordförsöket på Kongressledamoten, Gabby Giffords, 2011 i Arizona.

I Ohio, har Trump-supportrar meddelat att de kommer att ofreda icke-vita väljare (viket är olagligt): “Jag kommer att kolla efter… ja, det kallas rasprofilering,” förklarade Trump-anhängaren Steve Webb från Ohio. “Mexikaner. Syrianer. Folk som inte kan prata amerikanska. Jag kommer att gå och ställa mig alldeles bakom dem. Jag kommer inte att göra något olagligt, jag kommer bara att göra dem lite nervösa.”

Listan på olika hot och incidenter skulle kunna göras hur lång som helst. Inget av det kommer som någon överraskning direkt. Inhemsk terrorism – bland vit maktanhängare och “patriotisk” milis – har varit på skarp uppgång sedan 2008 och det har skett oräkneliga attacker på icke-vita medborgare och kvinnor av Trump-anhängare sedan hans kampanj kom igång i juni 2015.

Mediernas roll

Förutom ett fåtal utförliga studier av experter på vit nationalism och inhemsk terrorism gör medierna ganska lite för att belysa problemen och tonar snarare ner obehagliga situationer.

En del “mainstream media” har till och med skrivit “puff pieces” under valkampanjen där de glorifierar vit makt-ledare. Vita män som planerar att spränga saker i luften kallas sällan “terrorister” i nyhetsrubriker, istället hänvisar man till det föredragna prefixet “milis”. Det är högst otroligt att bombattentatet som männen i Kansas planerade, skulle beskrivas så om situationen var omvänd: alltså om det var en grupp muslimska somalier som planerade att spränga lägenheter i ett bostadsområde med vita människor.

Ett sånt här svagt agerande av den amerikanska journalistkåren för med sig två ödesdigra konsekvenser: För det första lämnas medborgarna ovetandes om vad som sker och oförberedda inför det inhemska våld som kan komma att drabba dem.

För det andra så exemplifierar och tillåter man Trumps tal om rasöverlägsenhet genom att behandla mordhot mot icke-vita, icke-kristna medborgare som oviktiga och utan rejäl uppföljning.

Under 1990-talet var vita inhemska terrorister betecknade som sådana: Oklahomabombaren, Timothy McVeigh; den så kallade UNA-bombaren, Ted Kaczynski; OS-bombaren i Atlanta, Eric Rudolph. Dessa män begick massmord för att göra sin politiska åsikt hörd – själva definitionen av terrorism.

Det har funnits en ovilja att adressera vita män som terrorister sedan terrordåden 11 september 2001 när den beteckningen blev kopplad – och sen uteslutande refererar– till militant Islam. Och detta trots att FBI ser inhemsk terrorism, ofta initierad av vit makt-grupper, som ett större hot mot Amerika än utländska terrorister. Man kan se det som så att vit terrorism idag leder tillbaka till Lovejoys tid när ”vit makt” var en öppen trosbekännelse, mobben av vita män som gav sig på icke-vita blev aldrig straffade och pressen vågade inte ta upp ämnet.

De vit makt-terrorister som attackerar muslimer och invandrare idag är ättlingar till den traditionen – och för att bekämpa det här fenomenet måste det undersökas på djupet.

Mobbens tyranni

Det är en fruktansvärd känsla att ana ett annalkande hot och veta att det är många som eldar på genom att stödja den ansvarige. Och det är ännu värre när hotet visar sig vara verkligt, och man inte längre vet inte om detta bottnar i apati eller feghet.

Fegheten att stå upp mot Trump är episk: i amerikansk media, inom det republikanska partiet (GOP), och till och med i organisationer som det amerikanska advokatsamfundet som senast i oktober tog en titt på hur Trump använt sig av stämningar för att tysta motståndare, men sedan vägrade att publicera sin undersökning av rädsla att han skulle stämma dem.

Det finns journalister i USA som har publicerat kritiska reportage om Trump men de flesta har avvisat honom som ett skämt eller har jamsat med honom och accepterat hans stil före och under primärvalen, vilket bara gynnat hans framfart.

Och Trumps kollegor i det republikanska partiet som öppet kritiserar honom, backar honom ändå.

Samma slags fenomen pågår i hela västvärlden. Allt medan en demagogisk vit nationalism växer sig allt större, utmålar sig eliten som förlorare eller tonar ner konsekvenserna av motsatsen. Vid en ”seger” exploderar hatbrotten, vilket man kunde se exempel på i Storbritannien, post-Brexit.

Det var förutsägbart alltihop, men nu finns det ingen tydligt organiserad process för att stoppa det.

Istället fortsätter utsatta medborgare att vänta på att deras problem skall bli tagna på allvar.

De väntar och väntar och väntar och samtidigt, i en tid av förvirring och sävlighet, befäster vita nationalister sin makt.

Dagen efter valet

Jag vet inte vilket Amerika jag kommer att vakna upp till den 9:e november.

Däremot vet jag att Amerikas framtid inte hänger på valdagen. Vad som händer med USA kommer att vara en effekt av Donald Trumps kampanj som har inkorporerat trångsynthet och nu inkorporerar – eller åtminstone kraftigt bagatelliserar – rasistiskt våld.

Trump specificerade aldrig vilken era han syftade på när han svor att han skulle “Make America Great Again”.

Många antar att han menade 1950-talet när jobbtillväxten för vita var stor och medborgerliga rättigheter nekades vissa.

Men när jag besöker Lovejoys grav på andra sidan floden så tänker jag på livet i St. Louis på 1830-talet. Jag tänker på våldet från mobben som föregick det amerikanska inbördeskriget, på hur Lovejoy försökte övertyga människorna att icke-vita var människor precis som dem och att en vit mobb var ett allvarligt problem och jag tänker på hur han förutspådde sin egen död till följd av denna giftiga politik.

På Lovejoys tid kunde vita män attackera icke-vita ostraffat och dem som protesterade kunde räkna med fruktansvärda konsekvenser. Den perfekta eran för Donald Trump.

Mobbens tyranni möjliggörs av dem som vägrar att erkänna faran, dem som rationaliserar mobbens mål, eller dem – likt eliten på 1830-talet – som undvek diskussionen om rasfientlighet som kärnan i ett större problem.

Samma djupa förnekelse sker idag, mer än 180 år senare.

Vi har en moralisk skyldighet att motsätta oss och dokumentera vad som sker, precis som andra gjort före oss under andra våldsamma och svåra perioder av vår historia, i hopp om att stävja hoten och våldet mot de mest sårbara.

Som Lovejoy resonerade – det finns ingen ursäkt för dem som överger sin post.

Den här krönikan är tidigare publicerat i sin fulla längd på den reklamfria plattformen The Correspondent, som har mottot: ”Your antidote to the daily news grind.”  Om du tycker om den så kan man prenumerera på The Correspondent nyhetsbrev här: corr.es/newsletter. Man kan också följa Sarah Kendzior på Twitter @sarahkendzior.

Av Sarah Kendzior | 8 november 2016

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Donald Trump Allt om USA

FN-chef: ”Trump uppviglar till våld mot journalister”

Donald Trumps ständiga utfall mot journalister är enligt FN:s avgående högkommissarie för mänskliga rättigheter, Zeid Ra'ad Al Hussein, på gränsen till att vara brottsliga uppmaningar om våld.

Därför erkänner Trump Jerusalem som Israels huvudstad

Donald Trump vill skriva in sig i den amerikanska historien. Men hans ambitioner stannar inte där. Han vill också skriva in sig i den bibliska historien. Ett av hans vallöften var därför att erkänna Jerusalem som huvudstad i Israel.

Rädda Barnen tar avstånd från aborter

Rädda Barnen tar avstånd från aborter för att inte gå miste om amerikanska biståndspengar. Organisationen får nu hård kritik av den förre biståndsministern Gunilla Carlsson för att de inte står upp för kvinnors rättigheter.

”Vi ska inte tävla med populisterna om vilka människor som är mest verkliga”

Under Blankspotdagen använde vi ett samtal mellan Brit Stakston och Jan-Werner Müller, professor i statsvetenskap från Princeton University om vad som är populism och vad som kan göras som en röd tråd genom dagens olika frågeställningar. Många har efterfrågat intervjun i sin helhet och därför publicerar vi här en översättning av hela samtalet.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.