Det chartrade flygplanet till Kabul har för länge sedan landat. Bussarna som körde de deporterade är tillbaka i reguljär trafik. Men hur går tankarna hos en av de volontärer som blev kvar?
Av Martin Schibbye 16 september, 2019
Elisabet Rundqvist värmer händerna runt tekoppen på Espresso House ovanför Uppsala Centralstation.
För ett par dygn sedan stod hon utanför förvaret i Märsta och demonstrerade mot att ett 50-tal personer skulle utvisas till Afghanistan. Sedan dess har hon svårt att tänka på annat än de deporterade.
– Man vänjer sig aldrig vid maktlösheten, säger hon medan mörkret faller utanför.
Under en period åkte hon inte på demonstrationerna, eftersom hon visste att det skulle ta flera dagar att återhämta sig.
Första gången hon stod tillsammans med anhöriga och vänner till de som utvisades beskriver hon som att kliva över en känslomässig barriär.
– Efter den erfarenheten går det inte att backa bandet och gå tillbaka till sitt gamla liv.
Att uppleva den avgrundslösa rädslan hos de som reser. Det kan inte göras ogjort.
Utanför förvaret i Märsta stod Elisabet den här gången bredvid en ung afghan vars bästa vän nu skulle deporteras. De hade träffats under flykten och vandrat genom Europa tillsammans för att nu skiljas åt. Allt i den juridiska verktygslådan var prövat och bara sorgen återstod.
– De var som bröder, inte i kött och blod, men på alla andra sätt.
Elisabet berättar hur han höll igång talkören tills rösten inte längre bar. Inte för att det skulle göra någon skillnad.
Men för att vännen där inne skulle höra honom.
– Det finns inga ord i det läget, berättar Elisabet, men hon försökte säga till honom att han hade gjort allt han kunnat och varit stark.
Hon försökte också förklara att ”hoppet inte är ute” utan gav kontaktuppgifter till personer i Kabul.
När bussarna rullade iväg föll vännen ihop och blev medvetslös. Några minuter senare var nästa person bredvid henne medvetslös och i chock.
**
Det har gått fyra år sedan december 2016 då Sverige återupptog utvisningarna till Afghanistan.
Då stod Elisabet också utanför förvaret i Märsta och kände samma maktlöshet. Men skillnaden mellan hennes egen och andras kunskap då och nu är milsvid. På samma sätt som gränspolisen har sina rutiner vid utvisningarna är också civilsamhället i dag ett väloljat maskineri.
– Då, för fyra år sedan, visste vi inte vilken resa vi hade framför oss. I dag vet vi vad som behövs göras, förklarar Elisabet Rundqvist.
Dagarna innan utvisningen den 10 september samlades det in över 80 000 kronor som de utvisade fick med sig, tillsammans med utskrivna papper med telefonnummer till organisationer i Kabul.
Men planeringen gällde också de egna.
– Vi vet att det behövs liggerunderlag för demonstranterna att sitta på. Varma filtar. Varm dryck. Vi har också lärt oss att en timme efter att bussarna lämnat kommer flera att krascha och hamna i chock, för det ändamålet har vi filtar med oss att linda dem i.
Elisabet Rundqvist beskriver civilsamhället som ett starkare system än samhällets skyddsnät.
Ett arbete som under de senaste fyra åren gällt allt ifrån att se till att den nya gymnasielagen implementeras till att de ensamkommande ska få sina rättigheter tillgodosedda.
– Vi har övat så många gånger att vi kan det här. Alla vet i dag sina rättigheter och tillsammans kan vi alla skrymslen i skollagen och socialtjänstlagen. Vi är ett nätverk där det finns specialister på alla områden.
Om man blickar framåt, menar Elisabet att den stora utmaningen är att hitta ett hållbart sätt att arbeta på.
Natten efter utvisningen somnade hon med kläderna på ovanpå täcket och vaknade otroligt trött och dagvill.
– Det är svårt att förklara på jobbet varför man är så berörd för att människor man inte känner utvisas. Men jag tror det handlar om att jag så väl vet vad de har framför sig. Att stå på en flygplats i Kabul och vara rädd. Att inte veta vad som ligger framför en.
Under de år som gått har det också uppstått som en parallell verklighet mellan hennes vardag och verkligheten för de ensamkommande hon möter.
– Jag som jobbar inom biblioteksvärlden pratar om det fria ordet varje dag på jobbet. Om allas rättigheter och möjligheter. Om jämställdhet, urfolkens rättigheter, digital delaktighet. Men när jag stänger dörren till jobbet så hamnar jag i ett parallellt universum där allt detta inte betyder något. Där barnkonventionen inte gäller och där man hånskrattar åt de mänskliga rättigheterna, säger Elisabet Rundqvist.
Under de kommande sex till sju åren ser hon inte heller någon ljusning. Gymnasielagen som gav temporära uppehållstillstånd till de ensamkommande som studerade anser hon vara alltför tandlös och snart kommer de som inte får jobb efter studierna att vara utvisningsbara igen.
– Gymnasielagen urholkas dessutom av kommuner som skriver ut ensamkommande ur skolan i strid mot den nya lagen. Varje gång det blir ett framsteg kliver någon in och omintetgör detta.
Även beslut om stöd från de sociala myndigheterna till gruppen motarbetas ute i kommunerna.
– Om inte civilsamhället fanns skulle dessa ungdomar vara totalt rättslösa.
Men förutom att de som behöver stöd inte får det, innebär det också enligt Elisabet att demokratins verktyg inte fungerar.
– Om en lag antas ska kommunerna göra det de kan för att uppfylla den, inte göra allt de kan för att sabotera den.
Teet har kallnat och det blir allt glesare mellan utropen för tåg mot Stockholm.Under de kommande åren kommer utvisningarna att pågå och beröra allt fler i Sverige.
– De som utvisas nu talar och skriver svenska, har i många fall varit i Sverige i fyra-fem års tid och har hunnit rota sig, många har flickvänner och en del har barn, förklarar Elisabet.
Innan Elisabet Rundqvist cyklar hem för att bädda soffan åt de ensamkommande hon låter bo hos sig, säger hon att man måste förstå att utvisningarna i dag berör så otroligt många fler än de som utvisas.
– Många tänker att det är flyktingen som lider. De kom hit på grund av ett lidande och sedan körs de ut och lider. Men det som nu sker är att medlemmar i ens egen familj eller bekantskapskrets utvisas och det sätter spår. Det är en sak med de som tvingas bort, men det sker också något med oss som blir kvar.
***
Stöd och följ ”Uppdrag Afghanistan”
Sedan 2016 har vi tillsammans med läsare tagit fram journalistik om Afghanistan. Fortsätt stödja just denna satsning genom att swisha till 123 554 35 41 (glöm ej att ange mailadress och märk bidraget med Afghanistan) eller sätta in valfritt belopp här. Bankgironumret är 640-8835.
Du kan också bli medlem för 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året. Som medlem får du vårt särskilda nyhetsbrev och inbjudningar till redaktionella evenemang.
Blankspots redaktion planerar att följa situationen på plats så snart det är möjligt med avseende på visum och säkerhetsförberedelser.
Under tiden kan ni som är nya gå med i denna grupp för reportaget ”Uppdrag Afghanistan” där ni alla kan bidra med er kunskap och följa arbetet. Gå med i gruppen redan nu.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Migration!
Blankspots journalistik göms inte bakom en betalvägg. Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka Migration genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli prenumerant.
