Utvisningarna som väckte en folkrörelse

Av | 30 maj 2017

Från en Facebook-grupp med fyra medlemmar till en folkrörelse som fyller torg. Det första året har varit intensivt för rörelsen ”Vi står inte ut – men slutar aldrig kämpa” och deras kamp för de ensamkommande flyktingbarnen. Utvisningarna till Afghanistan har fortsatt men sker numera under stora protester.

I rask takt vandrade människor ut från de olika tågperrongerna på Stockholms centralstation. Många resenärer bar rött denna lördag i mars, än fler hade fäst en röd tråd på sina ytterkläder. En symbol som uttryckte att de var en del av ”Röda tråden marschen” som arrangeradess av rörelsen ”Vi står inte ut – men slutar aldrig kämpa”.

Manifestationer hade genomförts över hela Sverige. Men i dag var det den stora finalen och människor hade rest hit från hela Sverige för att visa sitt stöd för barn som flytt till Sverige på egen hand, men även för att protestera mot regeringens asylpolitik.

Tre demonstrationståg med Medborgarplatsen som gemensamt mål skulle avgå från Gullmarsplan, Skansen och Hornstull.

– De sista två veckorna har varit extremt hektiska i och med alla manifestationer vi har arrangerat. Men nu är det bara att låta allting ske, sade Sara Edvardson Ehrnborg, en av rörelsens fyra grundare.

Sara Edvardson Ehrnborg, en av rörelsens fyra grundare.

2012 fick Sara jobbet att driva en nystartat kommunal mottagningsenhet för nyanlända ungdomar i sin hemkommun. Redan de följande åren började hon se en ökning av antalet människor som sökte asyl i Sverige.

– Vi tog emot många 2013, 2014 och våren 2015 började vi höra om stora vandringarna genom Europa. Så vi mobiliserade på vår enhet, berättar Sara.

Så kom hösten 2015 och 100 000 personer kom till Sverige för att söka asyl, bara under oktober månad. En siffra som sedan fortsatte att öka. Trots detta har Sara främst positiva minnen från den hösten.

– Solidariteten från alla som mötte upp dessa individer gav så mycket energi. Det var bara fantastiskt – för att vi lyckades ta emot dem, säger Sara men stannar sedan till i sin berättelse och tonen blir dovare.

Den 24 november 2015 kom beslutet om att stänga gränserna.

– Då tappade jag helt fotfästet och hamnade i ett chocktillstånd. Vi gick alla från att känna hopp till en modlöshet och hamnade i ett limbo. Från vecka till vecka tänkte jag, hur ska jag orka med detta? Det var helt fruktansvärt, fanimej helt fruktansvärt!

När regeringen sedan drev igenom den tillfälliga asyllagen, som innebär att familjeåterföreningen inskränktes och att i stort sett alla uppehållstillstånd blev tidsbegränsande, fick Sara nog.

– Det blev spiken i kistan. Jag skrev ett Facebookinlägg där jag räknade upp alla yrkesgrupper som drabbas av lagen utöver barnen. Inlägget delades aktivt och Helena Lindroos läste det. Vi kände inte varandra då, men hon skickade ett meddelande till mig och fråga om vi inte borde skapa en Facebook-grupp? Gör du det, svarade jag och det gjorde hon. Snart fick de även stöd av Kinna Skoglund och Sissel Larberg. Tillsammans är de den drivande kärnan i denna som fortfarande främst arbetar via Facebook.

Efter två månader hade 5000 personer gått med i gruppen. De var uppenbart inte ensamma. I dag har deras Facebook-grupp mer likes än flera riksdagspartiers.

– Det är häpnadsväckande hur kraftfullt sociala medier är, konstaterar Sara.

På frågan om hon när hon skrev den första facebook-posten ett halvår senare skulle arrangera demonstrationståg i centrala Stockholm brast hon ut i skratt.

– Nej, det kunde jag inte drömma om. Detta halvår har inneburit ett konstant flöde av känslor. Vi i gruppen drivs av en djup förtvivlan som grundar sig i att dessa barn far väldigt illa i Sverige idag, sade Sara.

Röda tråden marschen – som arrangeradess av rörelsen ”Vi står inte ut – men slutar aldrig kämpa”.

Hon har själv tagit emot en tonårspojke från Afghanistan som nu bor med hennes familj. Han är hennes fjärde barn, berättade hon.

– Vi jobbar alla ideellt och folk brinner verkligen för att få kämpa för detta. Det gör att jag känner mig väldigt lycklig i dag. Så vi hoppas att så många som möjligt kan sluta upp.

 

Det hade blivit dags för avmarsch. Sara slog följe med det demonstrationståg som avgick från Hornstull. Fler och fler människor hakade på och snart gick det inte längre att avgöra hur långt bak demonstrationståget sträckte sig.

I täten vandrade Gudrun Wiklund som efter bästa förmåga försökte dirigera demonstranter och ensamkommande förbi fyrvägskorsningar. En del bilar tutade uppskattande och andra skrek kommentar om ”skäggbarn.”

Demonstrationståget som anlände sist möttes av ett välfyllt torg.

Manifestation utanför Socialdemokraternas partikongress på Svenska Mässan i Göteborg.

Lars Årelind och Ingrid Steen hade rest 50 mil för att delta i manifestationen och bar båda rött. Under större delen av 2016 bodde en pojke från Afghanistan vid namn Mohammad hemma hos dem utanför Göteborg.

Mohammad växte upp med sina föräldrar i Afghanistan fram till en dag då medlemmar av talibanrörelsen vandrade in i hans hem. Mohammads far arbetade för den afghanska regeringen och avrättades därför av Talibanerna framför ögonen på Mohammad. På hans mors order flydde Mohammad hemmet. Medan han höll sig gömd i närområdet fick han veta att de även hade slagit ihjäl henne.

Då påbörjade han sin flykt till Sverige. Men svenska Migrationsverket ansåg inte att hans  historia var trovärdig och ålderuppskrev honom till 18 år.

Dagen efter tvingades Mohammad flytta till ett boende med vuxna, vilket blev en katastrof för  honom.

– De vuxna han delade rum med spelade kort om nätterna så han kunde inte sova. När vi mötte honom vandrade han runt i Göteborg och var helt slut. Han hade inte sovit på flera dagar, säger Ingrid Steen.

Där och då bestämde sig Karin och Lars för att de skulle öppna upp sitt hem för Mohammad som accepterade.

– Vi erbjöd att gömma honom men han sa nej, han ville göra rätt för sig. Det är så typiskt Mohammad. Han har aldrig försökt hålla sig undan och har aldrig undvikit några möten med Migrationsverket, säger Lars.

Mohammad försöker i dag bygga upp ett nytt liv någonstans i Europa.

Lars och Ingrid har nekats att få adoptera honom men fortsätter att hjälpa honom så gott de kan från Sverige. Deras historia är långt ifrån unik. Många svenskar öppnade upp sina hem under flyktingvågen 2015 och när stängda gränser och tillfälliga asyllagar infördes väcktes engagemanget.

Sara menar att rörelsens namn, ”Vi står inte ut – men slutar aldrig kämpa” kan uppfattas som drastiskt men uttrycker vad medlemmarna faktiskt känner.

– Om jag går hem och släpper fram känslan jag har inom mig så bryter jag ihop. Att sitta med sin traumatiserade son, och tillsammans vänta på ett besked från Migrationsverket är mer än vad någon människa kan leva med. Det är så alla här känner, det är mycket därför som rörelsen är så stark. Hade jag inte gjort detta så hade jag gått sönder och blivit sjukskriven för länge sedan, säger Sara.

Från en reslig snöhög mitt på Medborgarplatsen hade en grupp ungdomar skaffat god utsikt över torget och scenen. Barnkonventionen delas ut till de politiker som tackat ja till att närvara.

De var inte många men möttes av applåder.

 

Rörelsen nästa mål blev Socialdemokraternas kongress i Göteborg. Förhoppningen var att nå fram till fler politiker.

Statministern anlände under söndagen och talade till partimedlemmarna och det svenska folket inför tv-kameror samt en fullsatt kongresshall. Bara två dagar tidigare hade Stockholm skakats av terrordådet på Drottninggatan. Attentat genomsyrade statministerns tal, så även journalisternas frågor.

Mannen som misstänktes för terrordådet hade fått avslag på sin asylansökan, varför var han fortfarande kvar i landet? Hur rimmade det med ordning och reda i migrationen, frågade en av de närvarande journalisterna.

En serie av fotoblixtar brändes av.

– Nu ska polisen kunna kontrollera arbetsplatser, även utan brottsmisstanke. Polisen ska även kunna ta fingeravtryck och beslagta pass, förkunnade Stefan Löfven.

Även nästa fråga berörde samma ämne. Stefan Löfven svarade:

– Människor som får avslag måste åka hem. Annars har vi ingen ordnad migration. Nu har vi också ökat återvändandet med 50 procent.

Några minuter senare var det dags för dagens partidebatt. Temat var ”Samarbete för gemensam säkerhet.” Inom detta inkluderades Sveriges migrationspolitik.

Plötsligt var tongångarna de motsatta.

– Riv upp återvändaravtalet med Afghanistan och ge amnesti åt folkgruppen Hazarer. Vi kan inte skicka tillbaka barn till ett land där det inte finns någon trygghet, sa Jeanette Ohlsson, representant för Bohuslän.

En rad i kongresshallen upptogs av medlemmar från ”Vi står inte ut – men slutar aldrig kämpa.”, iklädda t-tröjor med texten ”Amnesti nu.” De gav Jeanette Ohlsson stående ovationer och fick fler anledningar att ställa sig upp och applådera under de kommande minuterna.

Andra ombud från Sveriges södra regioner påminde sina partikollegor om arbetsbelastningen som följde – och som både migrationsverket och socialsekreterare fortfarande känner av.

När det sista ombudet har klivit ned från talarstolen var det dags för justitie- och migrationsminister Morgan Johansson att ta till orda.

Han och partistyrelsen rekommenderade att samtliga motioner och förslag till ytterligare ändringar skulle avslås, inklusive de som berörde amnesti. Vi fick inte hamna i samma situation som hösten 2015 och en förändring måste först ske inom EU, var budskapet.

Ombuden följde partistyrelsens rekommendationer och ett efter ett röstades förslagen ned.

Kongressen tog ställning mot en amnesti.

Efter omröstningen samlades medlemmar ur ”Vi står inte ut – men slutar aldrig kämpa” samt Sara och Helena vid ett av borden utanför kongresshallen.

Ingen av dem hade förväntat sig att amnesti för ensamkommande flyktingbarn skulle gå igenom, men de hade väntat sig mer av ombuden.

– Vi trodde att fler politiker skulle vara modiga och tala klarspråk. Vi pratar inte om gränserna utan om barnen som redan är här och nu blir deporterade. Vad som hände hösten 2015 var framförallt en myndighetskollaps, säger Sara.

Men tröttheten hade uppenbart kommit i kapp dem. De arbetar, eller studerar, på heltid och driver rörelsen under dygnets övriga vakna timmar.

Sömnen har de kompromissat med sedan rörelsen grundades.

– Jag, liksom de andra, arbetar i stort sett hela tiden. Men det finns en förståelse för detta inom familjen, säger Sara.

Så plingade det till i datorn. Några uppmuntrande ord hade kommit in via Facebookgruppen.

Och så ännu ett. Energin kröp tillbaka.

Ett pressmeddelande skulle skrivas och omröstningen kunde kanske vändas till deras fördel. Imorgon var en ny dag med nya möjligheter att bedriva opinion för Saras pojke och alla tusentals ensamkommande barn som fortfarande väntade på besked.

Demonstration utanför förvaret i Åstorp. Foto: Göran Engström.

 

En dryg månad senare är det dags igen. Utanför Migrationsverkets förvar i Åstorp samlas fler och fler. Ännu en protest mot en planerad utvisning av ensamkommande.

Sedan Sverige skrev ett avtal med Afghanistans regering om att ta emot tvångsutvisade personer från Sverige är det den tredje tvångsutvisningen i ett chartrat flygplan som i dag äger rum.

En handfull flyktingar, de flesta unga män, ska skickas tillbaka till Afghanistan.

Dagarna innan har ytterligare en partikongress avslutats – denna gång Miljöpartiets.

Ungdomsförbundet Grön ungdom och många partimedlemmarna ville att MP skulle driva kravet på Amnesti. Kompromissen blev att alla ensamkommande flyktingbarn som kom hit 2015 och har fått avslag har rätt till en ny prövning.

Får de ja i denna prövning är det permanenta uppehållstillståndet deras. Samma sak gäller de som ännu inte har fått besked men som har hunnit fylla 18.

– Efter Socialdemokraternas kongress låg vi på minus, men nu är vi tillbaka igen. Vi är övertygade om att vår närvaro på kongressen gjorde skillnad, säger Sara när Blank Spot ringer henne, dagen efter att Miljöpartiets kongress har avslutats.

Hon har dock inga illusioner om att partiets nya riktlinjer per automatik kommer leda till någon reell politisk förändring.

Partiet är litet och deras inflytande är begränsat, trots att de sitter i regeringsposition, något som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin var snabb med att betona.

  • Rörelsen krav
  • 1. Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess i suicidpreventivt syfte.
  • 2. Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket
  • 3. Att våra politiker tar beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

Sara Edvardson Ehrnborg vill att politikerna ska förstå att detta inte handlar om dem, utan om barnen.

– Varken Morgan Johansson eller någon annan politiker är ond, utan vill endast styra landet. Men vi är inte intresserade av deras partipolitik, utan endast av att de börjar respekterar de mänskliga rättigheterna och följer barnkonventionen, säger hon.

 

**

Följ reportageserien på Facebook: Gå gärna med i Facebookgruppen ”Uppdrag: Afghanistan” där du kan följa arbetet bakom kulisserna och bidra med kunskap till den pågående reportageserien. Läs mer här.

Av | 30 maj 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.