Utvisningshotade 106-åringen fortfarande okontaktbar

Av | 1 oktober 2017

Bibikhal Uzbeki, som antas vara världens äldsta flykting, riskerar fortfarande att utvisas från staden Hova i Sverige till Afghanistan. Men hur hamnade hon där?

Det skulle ordna sig. Bibikhal Uzbeki hade nått det stora flyktinglägret Opatovac i Kroatien. Volontärer med munskydd och skyddshandskar hjälpte henne den sista biten. Hon hade fått ett riktigt mål mat och en egen brits att sova på.

Det värsta var nu över. Alla i familjen levde. Hon hade fått sina sår omlagda.

I Europa började det bli höst och den tunna tältduken stod inte emot den kyliga vinden. Bibikhal hade svept sin gröna yllesjal runt huvudet och fått hjälp att vira en brunblommig filt runt benen. Hennes åldrade händer skakade en aning när hon satt på kanten av sin brits. På fötterna hade hon ett par svarta galoscher.

Det var då en journalist från nyhetsbyrån AP fick syn på henne. Barnbarnet Mohammed, som kunde lite engelska, berättade att den gamla kvinnan var 105 år och hade klarat flykten från Afghanistan genom Iran och Turkiet – trots att hon nästan var blind.

Bibikhal hade fått rida på en häst under långa etapper eftersom hon inte orkade gå. Men hon hade fallit av flera gånger och slagit sig i huvudet.

När bergsstigarna var som brantast gick det inte att rida. Då fick Mohammad, och den då 67 år gamla sonen Mohamedullah, turas om att bära henne på ryggen.

De hade ont om vatten och mat under de långa vandringarna. På morgonen och kvällen fick de var sin bit bröd av smugglarna. Vatten fick de hämta när de passerade någon gård.

I Iran hade polisen skjutit skarpt på flyktingarna. Vid ett tillfälle klev Bibikhal och familjen bokstavligen över en barnfamilj som hade blivit träffade av kulor längst stigen mot den turkiska gränsen.

– Fortsätt! Stannar någon kommer vi alla att dö, hade smugglarna ropat.

På vägen passerade de också familjer som hade gett upp – som inte orkade inte mer. De hade satt sig ner på marken för att dö.

Under slutet av flykten, på den grekiska ön Lesbos, blev de av med sina sista ägodelar från hemlandet. När Bibikhal och hennes familj skulle gå ombord på en överfull gummibåt hade människosmugglarna tvingat dem att slänga väskan med minnen, smycken och värdehandlingar i havet. Efter det ägde de bara kläderna på sina kroppar.

Nyheten om Bibikhals otroliga flykt till Europa spred sig blixtsnabbt. Hon var troligen världens äldsta flykting och hade överlevt strapatser som betydligt yngre människor inte hade klarat.

Under de två dagarna familjen tillbringade i Opatovac-lägret, hösten 2015, följde journalisterna henne tätt i hälarna. Hon fick stå symbol för de svåra umbäranden som många flyktingar hade utsatts för.

Nu skulle hon till Sverige. Där fanns det mänskliga rättigheter och religionsfrihet hade hon hört. Där skulle barnen få gå i skolan, skaffa riktiga arbeten och för första gången på många år känna sig trygga.

Nyhetsbyrån AP:s kameraman följde Bibikhals väg till bussen. Sonen Mohamadullah, och en rödakorsarbetare ledde henne ut ur tältet och lutade henne omsorgsfullt bakåt på en bår. Ett stort medieuppbåd bevittnade sedan hur hon fick hjälp in i en vit turistbuss och hur familjen senare klev på tåget som skulle ta dem mot Sverige.

Bibikhal Uzbeki föddes den nionde november 1910 i provinsen Kunduz, i norra Afghanistan.

Under sitt långa liv har hon sett stormakter och kolonialister komma och gå. Hennes by har besökts av ryska trupper, amerikaner och talibaner. Hon har fått genomleva en hel rad kungar, presidenter och utländska marionetter som mördats eller avsatts i geopolitiska uppgörelser som knappast har haft med det stilla bondelivet i byn Zar Kharid att göra.

Hon kom från fattiga förhållanden, blev tidigt föräldralös, men kunde tillsammans med sin man bygga upp en välskött gård, med får, höns och grönsaksodlingar. Familjen sålde sitt överskott av kött på marknaden och hade relativt gott om pengar.

Enligt traditionen var det Bibikhal som skötte hemmet. Det var hon som sydde familjens kläder, lagade deras mat och tillverkade det traditionella bränslet från torkat hästbajs. Men det var också hon som stod för de fem barnens utbildning eftersom det inte fanns någon skola i byn.

Sonen, Mohamadullah, som är den enda av de fem syskonen som fortfarande lever, minns att mamman trots alla sina sysslor alltid hade tid över för barnen. Hon var alltid på gott humör. Alltid snäll.

Fram till 1970-talet var livet i byn för det mesta harmoniskt. Invånarna i Zar Kharid kom från olika etniska minoriteter men umgicks med varandra och hjälptes åt när de kunde. När det var bröllop i byn var alla välkomna, oavsett om man var uzbek, pashtun eller hazar. Sunni eller shiamuslim var inte heller något man brydde sig om – alla var Afghaner.

Men i samband med att presidenten Daud Khan tog över makten 1973 började även byn Zar Kharid att förändras. Plötsligt blev folk medvetna om sin etniska bakgrund och de många folkgrupperna ställdes mot varandra. När det var val röstade byborna på presidentkandidater som företrädde deras etniska folkgrupp snarare än kandidater som var bra för Afghanistan.

Bibikhals familj berördes inte till en början så mycket av den politiska turbulensen och det våld som drabbade landet. Det pågick någon annan stans.

Men för åtta år sedan förändrades tillvaron även för invånarna i Zar Kharid. Talibanerna, som främst bestod av folkgruppen pashtuner, hade börjat få fäste i deras område.

De skäggbeprydda männen dundrade in i byn och med sina pickupbilar, stora turbaner och kalashnikovs. En sen kväll kom de hem till Bibikhals familj och slog sig ner med Mohamadullah.

– Jag ser att du har en stark son, sade Talibanledaren till Mohammadullah. Jag skulle vilja träna honom till soldat.

Mohamadullah minns ögonblicket som i går. Sonen Mohammad var då bara tretton år. Han skulle gå under om han blev soldat hos talibanerna.

– Du får inte min son, fick Mohamadullah ur sig.

Talibanledaren såg då åter på honom en stund och kom sedan med ett nytt förslag.

– Du kan också stärka vår rörelse med ett litet bidrag – 5000 dollar, sade han.

Besöket lämnade inte Mohamadullah någon ro. Några 5000 dollar hade han inte och han ville inte till något pris lämna iväg sin son.

De kommande veckorna blev jobbiga. Talibanerna besökte byn allt oftare. De gjorde en slags värdering av gårdarnas tillgångar innan de gav ett bud vad det skulle kosta att inte bli av med en son. De rikaste bönderna skulle få betala upp till 10 000 dollar.

Mohamedulla beslutade sig för att rädda Mohammed genom att skicka honom till Iran. Sonen hade en morbror där och skulle vara säker för Talibanerna.

Men härjningarna i byn bara fortsatte. Några veckor senare, efter att sonen hade rest, förde Talibanerna bort en av deras grannar.

Mohamadullah visste att de skäggprydda krigarna omedelbart skulle avrätta de personer som inte gjorde som de ville. Talibanerna såg ner på honom, och familjen, för att de var Uzbeker. De skulle inte visa någon pardon.

Kvällen därpå flydde hela familjen till Iran.

– Om Talibanerna hade förstått att jag hade skickat Mohammad till Iran skulle de ha skjutit mig på fläcken, framför min familj, har Mohamadullah berättat.

Men i Iran var de inte välkomna. De fick inga uppehållstillstånd och när som helst kunde de skickas tillbaka till Afghanistan. Deras enda chans var att hålla sig gömda och hitta något svartjobb.

Mohamadullah fick jobb på ett bygge. Lönen räckte bara till mat åt familjen och de tvingades bo gömda i ett plåtskjul på byggarbetsplatsen. Toaletten var ett hål i marken och alla sov på en matta direkt på golvet. Det var en stor kontrast mot livet på den välskötta gården.

Men det största problemet var den iranska polisen. De gjorde ofta räder på byggarbetsplatserna för att leta efter illegala afghanska arbetare. Chefen på bygget hade låtit grävt ner en kista i marken på byggarbetsplatsen. Där skulle Mohamadullah gömma sig när polisen kom till platsen.

Vid ett tillfälle hittade polisen honom i kistan. Mohamadullah misshandlades svårt och dumpades på den afghanska sidan av gränsen. Det tog honom flera dagar att åter ta sig in i Iran och återförenas med familjen i plåtskjulet.

Det blev en nyhet när Bibikhal anlände till Sverige, i november 2015. Familjen placerades på flyktingförläggningen Lundsbrunn i Skaraborg och en rad tidningar gjorde reportage om ”världens äldsta flykting” som hade kommit till Sverige.

I mars 2016 fick hon besök av en reporter från Skaraborgs läns tidning.

– Jag är glad att mina barn och barnbarn är trygga. Det är det viktigaste, sade den då 106 år gamla damen till reportern.

Barnbarnet Mohammad berättade om flykten för tidningens reporter. Hur den osäkra smuggelbåten från Grekland fick familjen att frukta för sitt liv. Vad som fick dem att fortsätta var drömmen om ett land långt uppe i norr.

– Vi hade hört att Sverige tar hand om sina människor och gör mycket bra för oss som flyr, sade han till tidningen.

Men till sin förvåning mottogs inte familjen med öppna armar. Den generösa inställning till att ta emot flyktingar, som de hade hört talas om längst sin flyktväg, gällde inte längre. Sverige hade infört en hel rad restriktioner för att begränsa flyktingströmmarna.

I december 2016 fick hela familjen avslag på sin asylansökan. Alla utom Bibikhal själv. Hennes beslut dröjde. Enligt Migrationsverket saknade de andra i familjen skyddsskäl och de skulle skickas tillbaka till Afghanistan.

Familjen blev förtvivlad. I Afghanistan fanns det inget att återvända till, barnen hade äntligen fått börja skolan och de yngsta talade bra svenska. Dessutom hade Bibikahl fått två barnbarnsbarn under tiden i Sverige.

Mohamadullah beslutade sig för att bespara sin mamma nyheten om beslutet. De skulle trots allt överklaga till förvaltningsdomstolen och det fanns lite hopp kvar om att de skulle få stanna.

Men Bibikahl kände av stämningsläget i sin familj. När hon såg tårarna hos ett av de yngre barnbarnen frågade hon vad som var fel. Flickan berättade att hon var så ledsen för att de inte skulle få stanna i Sverige.

Den 19 maj i år fick även Bibikhal avslag från Migrationsverket. Hon skulle utvisas till Afghanistan, eller till något annat land om hon kunde visa att hon skulle få stanna där, stod det i beslutet.

Orsaken till att även hon skulle utvisas, trots sin höga ålder, var att hon inte skulle ha någon stans att ta vägen utan sin familj. I sitt beslut hävdar Migrationsverket att det inte kommer att bli några problem för henne att återvända eftersom hela familjen ska utvisas.

I sin intervju med Migrationsverket hade Bibikhal uppgett att Talibanerna hotade alla invånare i deras hemby. Detta var alldeles sant, och självklart relevant, men den åldrade kvinnan hade knappast kunnat ana att detta uttalande skulle kunna användas mot henne.

Enligt Migrationsverket finns det inget individuellt hot mot Bibikhal. Alla i byn var lika hotade av Talibanerna. Myndighetens handläggare slår därför fast att det inte går att avgöra om hotet var riktat direkt mot Bibikahls familj eller inte.

I beslutet uttalar sig också Migrationsverket om situationen i Kunduz, den region som familjen kommer från. Trots att våldsamma strider mellan Talibaner och regeringsstyrkor har rasat där under de senaste två åren, vilket Migrationsverket bekräftar, uppger den svenska myndigheten att konflikten inte är så intensiv att Bibikhal behöver få skydd i Sverige.

  • Destination: Kabul
  • I över ett år har Blankspot bevakat de svenska tvångsutvisningarna av ensamkommande afghaner. Nu har vi sammanställt våra bästa reportage om frågan i en bok som du har möjlighet att förhandsbeställa här.

Det ska inte heller vara några problem för familjen att ta sig från Sverige till hembyn, tror Migrationsverket. I beslutet skriver de att det kan förekomma våld på vägarna men att det samtidigt kan förekomma perioder när det är lugnt och går bra att ta sig fram. Tillfälliga säkerhetsproblem av detta slag räcker inte för att hon ska beviljas skydd i Sverige.

Bibikahls juridiska ombud har i en inlaga till Migrationsverket åberopat att den 106 år gamla kvinnan ska få stanna av hälsoskäl och att hon befinner sig i livets slutskede och förmodligen inte ens skulle klara en flygresa. Hon är rullstolsburen och nästan blind.

Men inte heller detta tycker Migrationsverket är ett godtagbart skäl. I sitt utlåtande skriver myndigheten att det finns sjukhus i Afghanistan och att de erbjuder fri undersökning och behandling. Ibland kan det visserligen råda brist på mediciner men då går det bra att söka privat vård, upplyser Migrationsverket.

 

I den lilla byn Hova, på Skaraslätten, har de flesta hört talas om Bibikhal. De senaste veckorna har journalister från hela landet strömmat till för att träffa den åldrade kvinnan. I den lokala färgaffären, på ICA och i tobakskiosken är alla förvånade över utvisningsbeslutet – ingen begriper hur Migrationsverket kan ha mage att skicka en så gammal människa till ett krigsdrabbat land.

På bygatan i Hova passerar pimpade Epa-traktorer och stora skördetröskor på väg till de kringliggande åkrarna. Familjen Uzbeki bor på andra våningen i ett trähus som behöver målas om. I entrén står en massa skor i olika storlekar och köket finns en stor plastbox full av afghanskt bröd.

Vid ett fönster ligger Bibikahl i en säng från landstinget. Hennes ögon är slutna och hon har dragit upp täcket över hakan. Ibland lyfter hon upp sin hand en stund för att sedan sänka ned den på täcket igen.

  • Blankspot möter Bibikahl Uzbeki

Sonen Mohamadullah sänker sig ner och pratar vänligt med sin mamma. Hon reagerar inte. Inte ett tecken på kontakt.

– Så här har det varit sedan hon fick beskedet att vi skulle utvisas. Hon blev så ledsen och hon hör oss inte längre, säger Mohamadullah.

På dagarna är Bibikhal lugn och sover mycket. Ibland lyckas svärdottern Ziba få henne att äta lite mat. Men på nätterna är hon orolig och skriker ut sin ångest.

– Det är som om någon håller på att överfalla henne. Hon viftar vilt med armarna, berättar sonen.

Småbarnen Ismail och Iman busar runt kring sin gamelfarmors säng, helt ovetandes om familjens stora sorg. Båda är födda här i Skaraborg.

Momamadullah slår sig ner på en stol och berättar.

– Jag och mamma är gamla nu, våra liv är snart slut. Det var för barnens skull vi flydde hit. Vi skulle alla bli dödade direkt om de skickades tillbaka till Afghanistan, säger han.

I köket kokar en stor kastrull ris. Sonen Mohammad håller på att packa en väska med mat och kläder. Han ska åka till Stockholm och medverka vid den pågående demonstrationen mot utvisningarna till Afghanistan på Medborgrplatsen. De mindre barnbarnen är fortfarande i skolan.

Mohamadullah går fram till sin mamma och viker upp en bit av hennes påslakan.

– Titta här, säger han.

Under täcket håller den 106 åriga kvinnan hårt fast i en liten blå väska av tyg.

– Hon har inte velat släppa väskan efter beskedet om att vi ska skickas tillbaka till Afghanistan, säger Mohammadullah.

Försiktigt lossar han den gamla kvinnans grepp om tygväskan för att visa vad den innehåller. Han plockar upp en hårborste, några pennor och ett par gamla gummigaloscher.

– Det var de här skorna hon hade på sig när hon arbetade på gården i Afghanistan, säger han.

Blankspot har sedan i december 2016 i flera reportage undersökt hur det har gått för de afghaner som har utvisats till Kabul efter att ha fått avslag på sin asylansökan i Sverige. Du hittar dem under taggen #Afghanistan. Detta reportaget har även publicerats i SvD.

Av | 1 oktober 2017

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.

Artikeln fortsätter på Facebook

Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.

Till gruppen om Afghanistan