Verkligheten bakom rubrikerna – på plats i Eritrea

Av | 22 mars 2018

Eritrea beskrivs ofta som en av världens mest hårdföra diktaturer och demonstrationer är mycket ovanliga. Men under hösten skedde de första öppna protesterna sedan självständigheten – vilket fick en del att våga prata friare och andra att fängslas.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Eritrea

Det distinkta ljudet av en Kalasjnikov skär genom luften. Patronvis eld. Först från en soldat och sedan från flera. Det rullande ekot blandas med skrik. På de skakiga mobilfilmerna syns en folkmassa som springer för livet längs med Harnet Avenue medan soldaterna fortsätter att skjuta.

Världens medier börjar sända live och kommentatorer i exil rapporterar om upproret mot den eritreanska regeringen. De första nyhetsflasharna handlar om att 28 människor ska ha dödats och fler än hundra skadats vid protester i Eritreas huvudstad Asmara.

USA:s ambassad uppmanar medborgare att undvika centrala delar av Asmara på grund av skottlossningen: ”Gatorna i centrum kan vara avstängda och polisen har fortsatt en betydande närvaro”.

Sedan blir det tyst.

En vecka senare lyser morgonsolen upp utbildningsdepartementet i ett brandgult ljus, men ingenstans längs med Harnet Avenue finns några spår av kulhål.

På American Café mitt emot departementet, som var demonstrationens mål, syns heller inga spår av den påstådda massakern.

I februari 2018 hade det gått 6000 dagar sedan Dawit Isaak fängslades för att han var med och gav ut en tidning i Eritrea. Privata medier är fortsatt förbjudna.

Bakom bardisken brummar espressomaskinerna från 1940-talet som om tiden stått stilla och kaféet börjar fyllas upp med folk i alla åldrar.

– Det var en surrealistisk dag, berättar en av besökarna. På tv:en kunde vi se hur BBC berättade att 28 personer skjutits ihjäl här utanför och 100-tals skadats. Men vi som satt här såg ju att det inte stämde. Poliserna sköt i luften. Men det är alltid så här Eritrea behandlas av medier. Vi är vana, säger mannen och återgår till att se på tv:en.

En annan gäst på kaféet menar att det finns en skillnad mellan det verkliga Eritrea och det man läser om i tidningarna.

– Det är inget paradis, men det är ett land som demoniserats. Vi är många som vill ha förändring men den måste komma inifrån, förklarar en annan gäst.

Utanför kör en polisjeep förbi.

Kafébesökarna berättar att källan till uppgiften om de 28 döda var den Etiopienbaserade oppositionsgruppen Red Sea Afar Democratic Organization. Och flera av de klipp som spreds på twitter och av nyhetsmedier menar de var 16 år gamla filmer från landets nationaldagsfirande.

Men även om det visade sig vara en så kallat falsk nyhet och skrivbordskrigare från bägge läger mobiliserades så hade det ändå skett en demonstration som polisen upplöst genom att skjuta i luften.

Den första offentliga protesten sedan 1991.

Så vad handlade allting om?

Eritrea har länge varit ett land fritt från religiösa spänningar. Detta håller nu på att förändras.

En kort taxifärd från utbildningsdepartementet, i stadens norra delar, ligger den islamska Diaa Skolan grundad 1968. Ingen här vill kommentera händelsen men flera berättar att i motsats till andra länder i regionen har inte religionen varit en politisk fråga som delat befolkningen och att både kristendom och islam länge har existerat sida vid sida.

Landet har också varit förskonat från terrorattentat och religiös extremism.

Men de senaste åren har skolan hamnat på kollisionskurs med regeringen. Konflikten har trappats upp efter att regeringen krävt ett slut för slöjor på de kvinnliga eleverna, att skolan skulle hållas öppen även på fredagar samt att klasserna inte skulle delas upp efter pojkar och flickor.

Ledningen för den islamska skolan fortsatte att trotsa regeringens uppmaningar att ta bort religionen från schemat.

Skolledningen sade sig vara beredda att kompromissa kring kravet på att hålla lektioner på fredagar – men de ville inte backa en tum på det religiösa innehållet i undervisningen.

När så utbildningsdepartementet hotade att stänga ner skolan var protesten ett faktum.

I en video som laddats upp på Youtube den 31 oktober förklarar den 90-åriga ledaren för skolan, Hajji Muasa Mohamed Nur, inför en entusiastisk publik att: ”vi kommer inte att vika ner oss”.

Efter det kom uppgifter om att han gripits och 100-tals elever tågade spontant mot ministeriet skanderande religiösa slagord.

Utsikten från informationsministeriet över Eritreas huvudstad Asmara.

Så var det en genuin folklig protest mot regeringen? Eller ungdomar ledda av en 90-åring som uppmanade dem att riskera allt för Allah?

Högst upp på ett berg med utsikt över huvudstaden Asmara, ligger Eritreas informationsdepartement. Innan landets självständighet låg här en amerikansk radaranläggning och sedan kalla krigets dagar har man härifrån lyssnat på radiotrafik och stämningar i landet och regionen.

– Hur kan omvärlden ta en beväpnad etiopisk oppositionsgrupp som sanningsvittne frågar sig informationsminister Yemane Gebremeskel som har sitt kontor på berget.

Han tonar ned händelserna och säger att det rör sig om en mindre protest av ”en grupp tonåringar” som ”lösts upp” utan att någon kommit till skada.

Att en väpnad etiopisk oppositionsgrupp adderade att 28 människor hade skjutits ihjäl gav honom också öppet mål att på twitter spela ner händelsen som en av raden av överdrivna nyheter från omvärlden.

”Klick-jagande medier kvittrar ut falska ”dödstal” påhittade av landets fiender utan ett uns av källkritik” skrev han på twitter.

Men han berättar också att det finns en reell konflikt mellan de som vill se religiös undervisning och statens sekulära syn på utbildning.

– Ni har väl samma system i Sverige, inte tillåter ni religiös undervisning? Frågar ministern och berättar att liknande krav har ställts på både de katolska och ortodoxa skolorna.

Från regeringen perspektiv var beslutet att stänga skolan ”nödvändigt” för att skydda landets sekulära och likvärdiga utbildningssystem.

– Men nu är den öppen igen, säger ministern. Frågan är löst.

Konflikterna i den arabiska gulfen har på senare tid spillt över även på Afrikas Horn. Länderna delas upp efter hur de ställer sig till Iran och Saudiarabien.

Men att konflikten kring skolan blev stor kan inte bara förklaras med aktörernas olika syn på utbildningssystemet. En av förklaringarna till att skolan kommit att bli en symbolisk strid om landets framtid, står att finna på den storpolitiska, eller snarare geopolitiska arenan.

På andra sidan Röda Havet rasar konflikten mellan Iran och Saudiarabien och den har nu spillt över på Afrikas horn.

I somras drogs den militära observatörsstyrka från Qatar som sedan 2010 bevakat gränsen mellan Eritrea och Djibouti tillbaka.

Tillbakadragandet sågs som ett resultat av krisen i hemlandet, men berodde i större utsträckning på att båda länderna, Djibouti och Eritrea, ställt sig på Saudiarabiens sida i en konflikt mellan Qatar och bland annat Saudiarabien.

På kort tid hamnade länderna på kollisionskurs och Eritreas president Isaias Afwerki anklagade från en dag till en annan plötsligt Qatar för att underblåsa religiös extremism i landet. Den politiska kovändningen kom plötsligt och bara för ett år sedan kunde man läsa om hur landet satsade stort på att bistå Eritrea.

Men på många sätt var Qatar den perfekta motståndaren. Och regeringen var snabba och skickliga med att sortera in protesterna vid skolan som ett sekteriskt och religiöst utspel understött av utländska krafter. Outsagt blandade man ihop en religiös friskolas krav på utbildning med terrorgruppen IS.

Istället för en rörelse som krävde demokrati och politisk förändring hade man nu en motståndare som stod för religiös undervisning. Det var en drömlottning som utmanare till Isaias Afewerki’s eget maktinnehav.

Men var går egentligen yttrandefrihetens gränser i Eritrea?

Några som borde kunna svara på den frågan är de som studerar på landets universitet.

På journalistutbildningen i Asmara ville ingen från början bli journalist. De har alla placerats här.

Längst ner i den långa mörka korridoren står det skrivet med röd text på vit botten: ”Multimedia classroom”. Innanför dörren står stolar huller om buller och kritdammet från griffeltavlan sticker i näsan.

Ett femtontal studenter sitter på den bakre raden och morgonljuset strilar in genom de stora fönstren.

Gruppen har läst journalistik i flera år ”på en teoretisk nivå” och läser nu en kurs i webb-journalistik, utan att ha tillgång till internet eller några datorer.

– Varför vill ni bli journalister? frågar jag och det blir knäpptyst i klassrummet.

Utanför fönstret breder en stor och ljus innegård ut sig. Den pampiga universitetsbyggnaden byggdes under Hailie Selassies tid som universitet och under den första tiden bedrevs undervisningen av nunnor.

Skolan är mest känd för sin medicinska utbildning men i dag finns här också landets journalistutbildning.

Men hur är det att läsa till journalist – i ett land där journalister sitter fängslade och där det inte finns någon privat press?

Varför vill ni bli journalister?

Jag upprepar frågan, men fortfarande är det ingen som svarar. På väggen sitter en karta över Kina och på en lapp kan man läsa att den kinesiska staten erbjuder alla fri undervisning i kinesiska.

Till slut räcker en person sakta upp handen.

– Vi ville inte bli journalister, ingen av oss har sökt den här utbildningen, det är inte så det fungerar.

Men så berättar eleverna att de ett par år in på utbildningen försonats med tanken på att jobba med journalistik.

– Vad tycker du om att jobba i Eritrea? frågar de mig istället.

Jag berättar trevande om hur jag ser på journalistik. Men hinner inte långt innan jag blir avbruten av en elev som räcker upp handen och säger att det jag sagt låter bra – men hur ska de som lever i ett land utan en privat press använda mina tips?

– Tycker du att det finns någon pressfrihet i Eritrea? frågar en elev mig.

Det blir knäpptyst i klassrummet och man kan nästan ta på stämningen.

Jag svarar att enligt den internationella ranking som finns så ligger Eritrea näst sist i världen, men lägger diplomatiskt till att den inte säger allt eftersom tillgången på information ändå är friare än i andra länder som ligger långt ner. Varken etermedier eller internet är censurerat. På alla byggnader hänger parabolantennerna i vindruvsklasar.

Samtidigt beskriver i en FN-rapport ett vittne stämningen som att ”man är rädd för att tänka” och det behövs inga berättelser med individuella skyddsbehov för att få asyl om man flyr Eritrea.

– Men finns det skillnad på yttrandefrihet och pressfrihet, frågar en elev? Och om det är så kan det finnas yttrandefrihet i ett land med begränsad pressfrihet?

Jag tänker att den här diskussionen är ett tecken på det. Men att utan rätten att starta bloggar eller tidningar är det svårt att använda sig av den. Dessutom finns många rapporter om fängslande efter just yttranden.

Diskussionen blir allt livligare och eleverna sporrar varandra. De berättar om reportage de gjort i Asmara om bristen på vatten och situationen för dagens unga. Någon gång i framtiden hoppas flera av dem kunna starta egna tidningar.

– Känner du dig begränsad när du jobbar i Eritrea? frågar en av eleverna.

En annan undrar om jag vågar ställa kritiska frågor eller om jag är rädd för att fängslas. Jag berättar att jag frågar om Dawit Isaak vid varje intervju och att om jag inte gjorde det skulle jag inte göra mitt jobb.

– Var försiktig, säger en av eleverna när vi skiljs åt.

Lite omtumlad går jag ut från klassrummet och lämnar studenterna bakom mig. Innan jag lämnar skolan frågar jag läraren om jag kan skriva om deras frågor.

– Ja, självklart. Det är bra om du berättar att den unga generationen har ambitioner. Vi eritreaner är inte rädda för att diskutera.

Samtidigt känner jag samma oro för dem – som de kände för mig.

Deras yrkesval kommer att pröva både dem och landet framöver. Och frågan om var yttrandefrihetens gränser går, den känns fortfarande obesvarad.

Universitetet i Asmara.

Ett stenkast från Eritreas huvudgata och högsta domstol ligger två mot varandra stående byggnader i vit puts.  Utanför finns ingen vakt eller skylt som vittnar om att det är här delar av landets politiska ledning sitter.

I trapphuset upp till justitieminister Fozia Hashim rymliga kontor på departementets andra våning hänger en ikonisk bild föreställande kvinnliga soldater som stormar upp för en kulle under det långa kriget för självständighet.

Hon tar emot klädd i en randig kavaj och ber mig slå mig ner i en svart skinnsoffa. Hon är det enda kvinnliga ministern i regeringen och en av veteranerna från kriget. Ett krig där de slogs inte bara för frihet utan också för demokrati.

När jag frågar om när det som står i konstitutionen ska bli verklighet: en fri press och fria val, hänvisar hon till framtiden och svarar att det är en fråga om prioriteringar.

– Rättsystem kan inte exporteras eftersom man måste väga in i vilket stadium i vår utveckling vi befinner oss i och hur landet slogs för sin självständighet. Vi måste vara försiktiga.

  • Utan dig – ingen journalistik
  • Stöd oss genom att bli supporter
  • Bli supporter!
  • Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Ministern menar ändå att en dag kommer pressfrihet att införas.

– Vi jobbar på det och det kommer att hända, självklart kommer det att hända!

Hade pressen varit fri kunde diskussionen och demonstrationen kring den religiösa friskolan tagits sig uttryck i landets tidningar, istället för att bli till ryktestormar online. Men hon håller inte med och duckar alla konkreta frågor om protesterna vid skolan.

– Jag kan inte prata om en enskild skola, men här finns en enighet mellan alla religioner.

Fozia Hashim som själv är muslim berättar att enligt henne är inte religionen någon källa till konflikt.

– Människor lever i harmoni, bryr sig om varandra och jobbar tillsammans. Utan enigheten hade vi aldrig kunnat befria vårt land! Så denna konflikt är ingen stor sak för oss. Det är rykten. Händelsen har fått för stora proportioner, säger Fozia Hashim.

Men är det tillåtet att demonstrera?

– Vad menar du med det?

Att samlas för att demonstrera för en sak? Är det tillåtet?

– Ibland så måste man se holistiskt på saker, vilken typ av demonstrationer? Vi låter inte dessa personer [muslimerna] vara skilda från vårt samhälle, de är en del av samhället. De har fri hälsovård och fri utbildning, säger ministern och markerar att intervjun är slut.

Stämningen blir pressad och jag vill ställa en sista öppen fråga om vad hon önskar från de kommande 25 åren.

– Jag önskar allt gott för Eritrea, våra grannländer och världen i stort, säger minister och spricker upp i ett leende.

Sedan grimaserar hon stort, river demonstrativt bort mikrofonen från kavajslaget och reser sig upp.

– Jag förutsatte att du skulle ställa juridiska frågor och inte politiska frågor, men jag antar att du redigerar ditt inslag, säger hon bestämt och visar mig ut ur rummet.

Stämningen i Asmara är efter den senaste tidens protester både mer spänd och mer frispråkig.

Solen sänker sig över Asmara medan jag går tillbaka längs med Harnet Avenue mot kaféet.

Utanför den stora moskén samlas människor till kvällsbön.

Jag stannar till framför en tidningskiosk och köper ett nummer av den engelskspråkiga tidningen “Profile” som kommer med ett nummer i veckan. Ingenstans i tidningen finns det en rad om demonstrationen.

Däremot artiklar om landets bästa bagare och reportage från stadens alla tårt- och kakbutiker.

Tillbaka på kaféet är både inredningen och klientelet detsamma. Trots att stämningen är spänd är det inte svårt att få besökarna att prata.

En av dem berättar att även om protesterna vid skolan blev en världsnyhet så har det också ägt rum andra protester, som det talats mindre om – men som skakat landet desto djupare.

På landets caféer skojas det om allt. Även om värnplikten som tvingar många att fly.

Vid en av militärhögskolorna i Adi Halo ska elever ha kastat sten eftersom de var upprörda över att oavlönat tvingas utföra vad de uppfattade som civila arbetsuppgifter inom jordbruket, istället för sin militära utbildning.

Enligt den oppositionella radiostationen Naro flyttades en del av de protesterande studenterna efter det till den norra delen av landet. En ny generation eritreaner verkar ta sig ton.

En generation som saknar kopplingar till de politiker och journalister som greps 2001 och som på nya sätt utmanar makthavarna.

Efter en stunds fikande skojar en av kafébesökarna plötsligt om värnplikten och berättar att när militären kom för att hämta honom ritade han en cirkel omkring sig själv och sa: ”Jag är i Sudan nu”.

En annan fyller i och berättar att när militären knackade på dörren ropade han: ”Vi håller på att göra barn, kom tillbaka om 18 år och hämta er soldat”.

Ingen av strategierna fungerade och när de får arga ögat av sin vän, på andra sidan bordet, slår de ut med armarna.

– Vad då? alla vet ju om hur det är, hela världen känner till vår värnplikt! Vi måste kunna skoja om det.

Den seriösa vännen menar att situationen i landet inte är något man ska skoja bort.

– IS är militärt besegrade i Syrien och Irak nu, men ideologin lever kvar och om den tillåts slå rot i Eritrea är vi alla förlorade.


Ett par månader senare, den 8 mars 2018, kommer nyheten från BBC:s Afrikakorrespondent Mary Harper: “Dussintals personer gripna i Eritrea efter att ha deltagit i begravningen av en äldre man som ledde protesterna vid skolan”.

Uppgiften dementeras blixtsnabbt av regimanhängare på twitter som menar att de som gripits inte deltog på begravningen – utan valde att demonstrera och kasta sten och skrika slagord i anslutning till den.

Så är spekulationerna åter igång av skrivbordskrigare från bägge sidor, långt från händelsernas centrum – och utan fria journalister på plats kommer det att dröja tills vi vet vad som hänt även denna gång.

Av | 22 mars 2018

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Eritrea

”Jakten på Dawit” – intervjuer och recensioner

Intervjuer och recensioner av Martin Schibbyes reportagebok "Jakten på Dawit" (Offside Press) finns nu samlade här i en post som fylls på efterhand.

”Jag behövs där som journalist och jag känner att jag har bråttom tillbaka”

Den svenska journalisten och författaren Dawit Isaak har hållits fängslad i Eritrea sedan 2001. VI publicerar här ett kapitel ur boken ”Jakten på Dawit” av Martin Schibbye, som själv suttit i fängelse i Eritreas grannland Etiopien. Här möter vi Dawit Isaak åtta månader innan han greps av eritreansk säkerhetspolis.

Ny podd: Här är Blankspot!

I första avsnittet av "Här är Blankspot" pratar Brit Stakston med Martin Schibbye om hur det är att bli film.

Den längsta dagen – Dawit Isaaks sista tid i frihet

Den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i snart 18 år. I ett av kapitlen i Martin Schibbyes bok "Jakten på Dawit" (Offside Press) berättar han historien om Dawits sista dagar i frihet. Läs det här.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.