”Jag vill skildra människor i konflikten”

Av | 16 oktober 2019

Journalisten Göran Engström har rapporterat från Afghanistan i 15 år. Han kom nyligen hem från den fjärde reportageresan på uppdrag av Blankspot. Här intervjuas han om vad som händer med journalistiken när man kan rapportera från ett konfliktområde som man känner såpass väl.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

Du kom nyligen hem från ännu en reportageresa till Afghanistan. Vad är det starkaste intrycket du tar med dig?

– Samma sak som jag alltid slås av när jag kommer till Afghanistan, att den allmänna bilden av Afghanistan här hemma skiljer sig så mycket åt jämfört med den verklighet man landar i och upplever när man är på plats. Det hände mig den här gången också, trots att det bara gått några få månader sedan jag var där senast. Både under förra resan och den här så träffade jag till exempel unga afghanska entreprenörer som säger sig älska sitt land, som aldrig skulle kunna tänka sig att fly till Europa, eller som själva valt att återvända för att de vill vara med och bygga upp landet igen. En annan sak som alltid slår mig är att det trots allt elände som förekommer, ändå finns ett fungerande vardagsliv.

Under flera år har du följt de utvisade, det här var fjärde gången du återvände på uppdrag av Blankspot. Om du jämför dina intryck nu med när du gjorde de första intervjuerna 2017 hur går tankarna?

– Jag har följt några utvisade över lång tid, det är nästan tre år nu, och det blir då tydligt att den rädsla och totala uppgivenhet som de allra flesta känner den första tiden efter utvisningen minskar efterhand. Det finns säkert flera skäl till det, men ta Basir i Kabul och Josef i Herat till exempel, de säger själva att de mår ganska bra idag, och att den stora rädsla de kände precis efter att de återvänt inte är lika påtaglig längre. Oron och ovissheten för framtiden finns kvar. Och precis som de flesta andra afghaner har de det tufft ekonomiskt. Båda har sporadiska inkomster, men de är fortfarande beroende av de månatliga bidrag som skickas från vänner och familjer i Sverige.

– Sedan finns drömmen om att en dag kunna återvända till Sverige kvar hos de allra flesta. Många är grymt besvikna på Sverige, men vill ändå tillbaka.

– En förändring som jag tycker mig se, och som också en av de intervjuade i det senaste reportaget ger uttryck för, är att många är arga på att, som de uttrycker saken, ”så många asylsökande ljuger om sin bakgrund”, och att ”det förstör för dem som verkligen har skyddsskäl”. När jag hörde det första gången från en av de utvisade, så minns jag att jag stelnade till och tänkte, vad är det du säger? Inte för att jag inte har förstått eller har förståelse för att det finns de som i desperation ljuger om sin bakgrund, utan för att det kom som en total överraskning att man anklagar andra asylsökande för att ljuga.

3) Säkerhetsläget är något som alltid kommer högt upp när medier besöker landet. Nu senaste SVT som var där för första gången på sju år nu i september. Vilka konsekvenser får det att inte fler reser till Afghanistan och hur ser du på riskerna med att jobba i landet? 

– Det blir såklart ett jätteproblem om man bara besöker ett land vart sjunde år, eller i samband med stora händelser som exempelvis ett presidentval. Risken är överhängande att man bara skrapar på ytan, och att rapporteringen bara bekräftar det de flesta redan tror sig veta om ett land. När det gäller just Afghanistan bekräftas bilden av ett land som plågas av strider, självmordsbombare, korruption och en allmän uppgivenhet och oro bland befolkningen, men det är bara en del av sanningen.

– Jag tänker att en sådan rapportering inte bara är vilseledande utan dessutom kan vara farlig. Speciellt med tanke på den debatt vi har här hemma. Oavsett vad man tycker om svensk flyktingpolitik och att Sverige deporterar unga människor som hunnit etablera sig här, så är det problematiskt om man ägnar sig åt att bara svartmåla läget i Afghanistan eftersom det spär på rädslan. Oavsett vilket syftet är så är det ingen, allra minst de som väntar på att deras utvisningar ska verkställas, som tjänar på att vi överdriver hotbilden.

 – Jag pratade om just detta med en företrädare för en av de lokala organisationer som, i samarbete med svenska aktivistgrupper, arbetar för att stötta dem som deporterats från Sverige. Han höll med om att det blir problematiskt när man ensidigt pratar om riskerna för återvändarna, det får dem att må ännu sämre och det riskerar dessutom att göra dem passiva och förlamade, menade han.

– Även om det är osäkert och oförutsägbart på väldigt många platser i Afghanistan, och vi den senaste tiden har sett en eskalering av våldet, så finns det väldigt mycket som går i en positiv riktning. Varje dag lever miljontals människor i Afghanistan ett liv som inte domineras av rädsla och våld. De går till skolor, universitet och jobb, de träffar släktingar, kompisar och grannar. Ungdomar klipper sig trendigt, tatuerar sig, går på gym, internetkaféer och fotbollsmatcher. I Kabul finns ett större utbud av restauranger och små syltor än i min hemstad Malmö. Det finns till och med en bowlingbar där numera.

– Sedan är den dåliga ekonomin och bristen på arbetstillfällen ett stort problem. Och min känsla är att detta är ett större problem för många av dem som flyr landet än osäkerheten, vilket också bekräftas av de undersökningar som gjorts. Men allt hänger ihop, brister i säkerheten påverkar ekonomin i stort, och det gör människor mer ovilliga att investera i framtiden. Dock, det märks även här en tydlig skillnad nu jämfört med för bara ett par år sedan. Fler och fler utbildar sig, startar egna företag och vill bidra till att bygga upp ett nytt, modernare och tryggare Afghanistan.

– Efter förra reportaget fick jag en kommentar från en läsare som liknade min rapportering vid ett hemma-hos-reportage av Allerstyp. Det var nog menat som kritik. Vederbörande tyckte kanske att jag skrev för lite om elände, bomber och granater. Själv tänker jag precis tvärtom, och i efterhand ser jag snarare kommentaren som en komplimang. Att skriva om blodiga attacker och redogöra för antalet döda och skadade är nog det enklaste du kan göra när du ska skildra en konflikt. Att komma nära människor däremot, att tränga under ytan och få dem att öppna sig, kräver tid och tålamod. Och i ett land som Afghanistan är detta ofta både svårare och farligare än att rapportera från fronten. Jag vet inte hur många gånger som min fixare sagt åt mig att nu måste vi lämna den här platsen för att det börjar bli farligt, och jag har svarat att jag inte är klar med intervjun än.

– Även jag har hukat för automateld och granater och jag har varit minuter från att hamna i vägen för självmordsbombare, men att berätta om detta känns inte viktigt. Jag är inte i Afghanistan, Mellanöstern eller vid fronten i Ukraina för att lyfta fram mig själv och hur farligt jobbet som journalist i en krigszon kan vara, jag är där för att skildra konsekvenserna av kriget och hur det påverkar människorna som lever i det. Blodiga beskrivningar i text eller bild fyller säkert en funktion i vissa sammanhang, men i de flesta situationer tycker jag – och förhoppningsvis även läsarna av mina reportage – att det är mer intressant att skildra människorna som lever i konflikten. När en utvisad säger till mig att han inte är rädd, och jag sedan kan få honom att sätta ord på vad han egentligen känner, så berättar det mycket mer om situationen i Afghanistan än New York Times lista över antalet döda och sårade den senaste månaden. Bäst är såklart om man kan få både och.

– En rutinerad utrikesredaktör sa en gång till mig att det är först när du känner ett land eller en plats så väl att du upptäcker nyanserna och undantagen som det blir riktigt spännande att läsa det du skriver. Jag tog till mig detta, och det är nog en av anledningarna till att jag snart 15 år efter min första resa till Afghanistan fortsätter att återvända dit. För varje gång upptäcker jag nya saker. Små nyanser som ökar min förståelse för landet, men som ibland också ställer allt det jag trodde mig ha förstått på ända.

Varför är det så viktigt att även skildra en ljusare sida av Afghanistan?

– För att det är en lika verklig del av människors liv som lidandet. Visst är Afghanistan ett land där mycket är osäkert, där människor dör varje dag, men det finns en annan sida också, fylld av glädje, skratt, kultur, musik, poesi, idrott och vänskap.

– Vi ska inte absolut inte sluta rapportera om att människor lider och dör, det är inte det jag menar, men ingen – allra minst de som väntar på att bli utvisade – tjänar på att vi bara pratar om den mörka bilden. Jag inbillar mig dessutom att de flesta människor vill läsa om och lära sig nya saker, även sådant som inte bekräftar deras redan existerande bild att ett land eller en företeelse.

Kort, vad tror du om framtiden för landet?

– Det finns naturligtvis inget kort svar på den frågan, men mycket hänger på utgången av valet och hur det går med de avbrutna fredssamtalen. Även om jag kan låta hoppfull i mina beskrivningar, så tror jag att risken är stor att det fortsätter att vara oroligt ett bra tag framöver. Oavsett vem som blir president, eller vilka som sitter med i en framtida regering, så kommer många individer, grupper och självutnämnda ledare att känna sig förbigångna och missbelåtna. Jag sätter hoppet till den yngre generationen, de unga människor som bestämt sig för att på ett konstruktivt sätt, till exempel genom utbildning och olika former av entreprenörskap, bidra till landets framtid.

**

Läs Göran Engström senaste reportage här.

Av | 16 oktober 2019

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Afghanistan

”Måste hitta mina drömmar”: Dagbok från Kabul vecka 45

Blankspot publicerar löpande en dagbok från en av de utvisade. Läs den här:

Dagbok från Kabul: vecka 44

Blankspot publicerar löpande en dagbok från en av de utvisade. Läs den här:

Nytt avsnitt av podden ”Take a walk”

I det tredje poddavsnittet vandrar Martin Schibbye längs med Drevvikens strand och funderar över Nobels...

Alla dessa dagar: Dagbok från Kabul vecka 43.

Blankspot publicerar löpande en dagbok från en av de utvisade om vardagen i Kabul.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.