I väntan på mirakel

Av | 16 oktober 2019

Efter ett kort uppehåll har deportationerna till Afghanistan börjat igen. Trots de afghanska ministrarnas protester. Blankspot rapporterar återigen på plats om de utvisades kamp för att etablera sig i ett land som är illa rustat för att ta emot dem.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

– Min plan kommer aldrig att fungera i Afghanistan. Jag vill inte göra det här, jag vill göra det i Sverige.

Alireza slår ut med händerna i en uppgiven gest. Det har gått en vecka sedan han och 45 andra unga afghaner landade med Migrationsverkets chartrade plan på Hamid Karzai International Airport i Kabul. 

Det är tidig eftermiddag. Solen står högt på himlen och ett fint gult damm av lika delar sand och smuts sveper in över den afghanska huvudstaden. Alireza läppjar på ananasjuicen och blickar ut över den halvtomma restaurangen. 

Han är inte hungrig, säger han, och det känns som att han inte riktigt hunnit förstå att han är tillbaka i Afghanistan. 

Eller tillbaka? 

Alireza var med på den stora utvisningen från Sverige i mitten av september. Många av dem som får stanna i Sverige ljuger om sin bakgrund och ålder, säger han.
– De förstör för oss som verkligen har skäl att få stanna, säger han.

Faktum är att Alireza aldrig satt sin fot på afghansk mark tidigare, åtminstone säger han det själv. Precis som tiotusentals andra unga afghanska flyktingar har han växt upp i grannlandet Iran. Illegalt. Utan rätt att gå i skolan och arbeta. Utan möjlighet att förverkliga sig själv och de drömmar han bär på, men med ett ständigt hot hängande över sig om att bli deporterad och utslängd.

Det var därför han flydde till Sverige, säger han. Inte på grund av talibanerna eller kriget i Afghanistan. Inte på grund av några hot eller risken att bli dödad där han befann sig. Utan på grund av att han ville ha mer än ett illegalt liv i ett land som aldrig skulle kunna bli hans eget.

Alireza var 16 år gammal när han packade sin ryggsäck, tog farväl av sin mamma och sina syskon och gav sig av mot Europa. Det var hösten 2015 och flykten gick via Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike och Tyskland. Från Rostock tog han båten till ett novemberkyligt Malmö. Därifrån skickades han till Åmotfors i Värmland, vidare till lilla Åsa utanför Göteborg, tillbaks till Åmotfors innan han slutligen hamnade i Degerfors.

Efter knappt ett år i Sverige fick Alireza sitt första avslag. 

Drygt ett halvår senare fick han nej på sin första överklagan. Utvisningsbeslutet kom 2017, efter ytterligare en överklagan, men det skulle ta ytterligare två år innan det verkställdes.

– De trodde inte på att jag var under 18 år, berättar Alireza.

Besvikelsen på Sverige och den svenska migrationspolitiken är stor. 

Han skyller sina grusade förhoppningar på Migrationsverket.

Alireza drömmer om att bli en världskänd kläddesigner. I mobilen har han bilder på hoodies som han själv designat.

– Jag ville bli en känd kläddesigner, med eget varumärke och en kollektion som sålde över hela världen. Men för det behövs en dator och ett bankkort med pengar, och hur ska jag kunna få tag på det här i Kabul? Det fungerar inte, säger han och fingrar på sugröret i glaset med ananasjuice.

En helikopter kommer svepande på låg höjd över huvudstaden. Ett annorlunda och kanske även skrämmande ljud för den som inte är van. Oftast rör det sig dock bara om persontransporter. På samma sätt kan det ta ett tag att vänja sig vid den minst sagt kaotiska gatumiljön: smutsen, trängseln, larmet från trafiken och de envisa utropen från alla gatuförsäljare. Och så poliserna naturligtvis, som i sina blå ylleuniformer och automatkarbinerna hängande över axeln försöker skapa någon form av ordning i oredan.

Alireza berättar om flygresan från Sverige. Att de var omkring femtio personer som utvisades samtidigt och att de flesta hade två vakter vid sin sida. Vid ett tillfälle blev det bråk mellan en person och vakterna, berättar han.

– De satte på handfängsel, och trädde sedan en luva över huvudet på honom så att bara ögonen syntes. När personen lugnat sig tog de av luvan igen, säger Alireza.

Bilden stämmer med polisens verkställighetsrapport.

Vid ankomsten till Kabul möttes de deporterade av någon form av myndighetspersoner, berättar Alireza vidare. Exakt vilka de var och vem de representerade har han ingen koll på. Alireza fick 10 000 afghani i handen, eller drygt 1200 kronor, tänkta att räcka till mat, boende och kanske några kortare resor den första tiden. I övrigt var han helt utan hjälp. Någon av de organisationer som samarbetar med svenska aktivistgrupper såg han inte till, säger han.

Barn i Dashti Barchi. Solen går ner tidigt över Kabul så här års. Efter mörkrets inbrott är det fortfarande många människor som rör sig längs gatorna.

Tillsvidare är Alireza inneboende hos en familj i den hazardominerade stadsdelen Dashti Barchi i Kabuls västra utkanter. Familjen är enligt Alirezas egna ord bekant till familjen, och det är hans mamma i Iran som ordnat så att han får bo där. 

– Hittills har jag inte behövt betala någon hyra, men jag vet ju inte hur länge jag får bo kvar. Vilken dag som helst kan de säga till mig att jag måste flytta, och vart ska jag då ta vägen? Jag känner ingen i Kabul.

Är du rädd?

– Ja, mycket. Jag vågar knappt gå ut, utan sitter mest hemma om dagarna.

Helst vill Alireza återvända till Sverige, säger han. Men det är både dyrt och osäkert. Och även om han lyckades ta sig hela vägen tillbaka, så är det väldigt lite som talar för att han skulle få stanna.

Alireza beskriver tiden i Sverige som stökig, med flera uppslitande flyttar och konflikter med andra boende på det HVB-hem där han placerades.

Exakt vad bråken handlade om vill han inte berätta. Men felet, menar han, är Migrationsverket som inte trodde på att han var under 18, vilket ledde till att han placerades på ett boende för vuxna.

Alireza gör inget försök att dölja sin ilska mot de svenska myndigheterna som inte trodde på hans berättelse. Felet han gjorde, säger han nu, var att han talade sanning.

– Jag skulle gjort som mina afghanska kompisar gjorde och ljugit. Nästan alla jag känner som fått uppehållstillstånd har ljugit om sin bakgrund eller sin ålder.

Det blir tyst några sekunder. Jag tittar på Alireza för att se om han tänker utveckla sitt resonemang ytterligare. 

Menar du att det är många som ljuger?

– Ja, de flesta som jag känner har ljugit om sin ålder. Jag har flera vänner i Sverige som fått uppehållstillstånd när de ljugit. En av mina kompisar påstod att han var jagad av talibanerna, det var inte sant men han fick stanna.

Ljög du vid något tillfälle?

– Nej, jag sa som det var men de trodde inte på mig ändå.

Hur känns det då?

– Inte bra. De som ljuger förstör ju för oss andra. De som verkligen har behov eller rätt att få stanna blir utvisade.

Du säger att många ljuger, men att du talade sanning. Samtidigt är du arg på Migrationsverket för att de inte trodde på dig. Hur tror du att det påverkar Migrationsverkets möjligheter att fatta rätt beslut om det är som du säger att många ljuger om sin bakgrund?

– Det blir såklart svårt för dem.

Från klädfabrikens tak har man utsikt över Dashti Barchi, en av Kabuls största stadsdelar.

På andra sidan de höga murarna som omger restaurangen förbereder sig landet för presidentval, det fjärde i ordningen sedan den amerikanska invasionen och talibanregimens fall för snart 18 år sedan. 

Valet har redan skjutits upp två gånger och det finns de som anser att det inte borde hållas alls. Dels med tanke på osäkerheten i landet, både när det gäller själva valprocessen och det allmänna säkerhetsläget, men också av hänsyn till de fredssamtal som pågått mellan USA och talibanerna det senaste året. 

Samtalen, som bland annat handlade om ett amerikanskt trupptillbakadragande, såg ut att närma sig en uppgörelse när den amerikanske presidenten Donald Trump i ett rejält lappkastplötsligt förklarade dem döda. 

Sin vana trogen twittrade han ut sitt budskap. 

Hans motivering?

En amerikansk soldat hade omkommit i en självmordsattack signerad talibanerna.

Alireza ruskar på huvudet.

– En amerikansk soldat? Varje dag dör hundratals afghaner i kriget utan att någon bryr sig!

De senaste veckorna har våldet trappats upp. En dyster rapport från i somras visar att det inte längre är talibanerna och andra väpnade motståndsgrupper som IS och al-Qaida som dödar flest civila, utan den afghanska armén understödd av framför allt amerikanska soldater, drönare och stridsflyg.

Det är ingen hemlighet att Donald Trump vill avsluta kriget i Afghanistan. Vad en amerikansk reträtt skulle få för konsekvenser för landet råder det dock delade meningar om. Medan somliga menar att det är den enda vägen till fred, hävdar andra att det skulle kasta Afghanistan rakt ut i ett nytt våldsamt inbördeskrig – liknande eller kanske till och med ännu blodigare än det som drabbade landet efter Sovjetunionens reträtt och den inhemska kommunistregimens fall för snart trettio år sedan.

För Alireza är framtiden oviss. Hans problem är här och nu. Tankarna kommer till honom på kvällarna, efter att de andra boende i huset gått och lagt sig. Då kan han ligga vaken i timmar och fundera över sin framtid. Han har ännu inte bestämt sig om han tänker stanna kvar i Kabul eller om han ska försöka ta sig vidare till Iran – till mamman och syskonen i Teheran. 

– Iran känns på ett sätt säkrare, men samtidigt finns det andra problem där. Det enda jag vill äratt få leva i frihet, och få en chans att förverkliga mina drömmar. Det går inte här.

Den 24 januari i år – alltså nästan åtta månader innan den stora utvisningen i september, på sociala medier även kallad ”svart tisdag” – gjorde Migrationsverket sitt senaste rättsliga ställningstagande om Afghanistan. Av den framgår att säkerhetsläget i landet är allvarligt men att den varierar inom och mellan olika provinser. 

  • Fakta
  • Förra året (2018) dödades drygt 3800 civila i konflikten enligt en rapport från FN.
  • Under de första sex månaderna i år dödades eller skadades nära 4000 civila afghaner i konflikten – enligt en annan FN-rapport.
  • De dystra siffrorna följdes i september upp av en kartläggning från brittiska BBC, som visade att enbart under augusti i år dödades 2307 afghaner i strider och attacker. I genomsnitt 74 personer varje dag i en månad. De flesta var soldater från antingen den afghanska armén eller väpnade motståndsgrupper, men en femtedel var civila.

Det stämmer som Migrationsverket säger att säkerhetsläget skiljer sig från provins till provins. På samma sätt kan säkerhetsläget variera mycket inom provinserna. Även typen av hot skiljer sig åt.

I provinser som Nangarhar, Kunduz, Takhar, Baghlan och Helmand förekommer dagliga strider mellan afghanska säkerhetsstyrkor och väpnade motståndsgrupper. I andra provinser, och inte minst i storstäder som Kabul, Mazar-e Sharif, Herat och Kandahar, är hoten från talibanernas och IS självmordsbombare mer oregelbundna. Våldet riktas ofta mot politiska och militära mål, men precisionen är usel och antalet civila som dödas och skadas är så gott som alltid mångdubbelt större än antalet skadade militärer eller poliser.

Innebär detta att hela Afghanistan är en krigszon?

Naturligtvis inte.

I skuggan av konflikten pågår ett vardagsliv som åtminstone på ytan inte skiljer sig särskilt mycket från andra länder och städer i regionen. Miljontals afghaner går till skolan eller jobbet varenda dag. De ses på gatorna, i affärerna, på kaféer och restauranger och mellan de överfulla frukt- och grönsaksstånden på de lokala marknaderna.

Återigen, variationen är stor. 

Hur ska man då förklara den rädsla som många av de utvisade beskriver när de anländer till Kabul?

Enligt Obaid Ali, forskare på Afghanistan Analysts Network, AAN, är den en kombination av osäkerhet och ovisshet inför framtiden, men kanske också förutfattade meningar. Han menar att för en person som varit borta från landet i flera år, eller – vilket gäller många av dem som utvisas från Sverige – aldrig ens satt sin fot i Afghanistan, tar det tid att vänja sig vid alla nya intryck som kan upplevas som skrämmande. Han syftar på de poliser och militärer som patrullerar gatorna, men också kaoset i trafiken, smutsen och fattigdomen. Det tar tid att acklimatisera sig, menar han, och får delvis medhåll av Ahmad Farid Haidari, administrativ chef på AYVO, Afghan Youths Voice Organization, som bland annat ägnar sig åt att stötta återvändande flyktingar.

Enligt Ahmad Farid Haidari är det framför allt två saker som oroar de som återvänder.

– Dels är det osäkerheten, en explosion kan inträffa när som helst och var som helst och de känner sig inte säkra någonstans.

Sedan berättar han om mer personliga problem.

– Saker som rör dem själva, men som de inte ens kan prata med sina rumskamrater om. 

Han säger det inte rakt ut, men det är ingen tvekan om att han syftar på saker som religiös övertygelse och sexuell läggning. 

Hos AYVO har Ali fått enklare arbetsuppgifter, bland annat matlagning.

När Blankspot besöker AYVO:s boende för deporterade har det gått knappt två veckor sedan ”svart tisdag”-deportationen. Ett dussin unga afghaner sitter på golvet, lutade mot väggarna, i ett av husets sovrum. Knappt hälften av dem var med på deportationen i mitten av september. 

– Resan var hemsk, berättar Neimat. De behandlade oss som kriminella. Vi fick inte prata med varandra och när vi skulle gå på toaletten fick vi inte stänga dörren. 

Han fortsätter med att beskriva hur en kille” som ville säga något”, belades med handfängsel.

– Och när jag försökte få dem att lyssna på vad han ville säga så satte de handfängsel på mig också, berättar Esmail.

Han satt nära den killen.

– Han hade ont av sina handfängsel och ville att vakterna skulle lossa på dem, men då kom det 5-6 vakter och tryckte ner honom och satte en luva på hans huvud så att bara ögonen syntes, fyller Neimat i och tillägger:

– Han var arg och lite bråkig eftersom han hade ont. När han lugnat sig tog de av honom luvan, men så fort han försökte säga något så satte de på den igen.

En av de utvisade från Sverige som tillfälligt fått flytta in hos AYVO.

Neimat berättar att han tillbringade sammanlagt tre år i Sverige. Efter att ha fått sitt första avslag reste han vidare till Tyskland. Även där blev beskedet negativt, och han bad då själv om att få återvända till Sverige, berättar han.

– När jag kom till flygplatsen i Stockholm väntade polisen på mig. De tog mig till förvaret i Gävle där jag satt i 45 dagar innan de satte mig på flyget till Afghanistan.

På flygplatsen i Kabul möttes de deporterade av en grupp människor. Kanske afghaner. Ingen av de deporterade som Blankspot pratar med tycks veta vilka de var eller vem de representerade. De fick en mindre summa pengar. Några uppger att det rörde sig om 10 000 afghani, andra säger att de fick 12 000 afghani.

Tillsammans med en av de andra utvisade från flyget bestämde Neimat sig för att ta sig till ett hotell. 

– På natten hörde vi att det kom någon och frågade efter oss. Personalen på hotellet sa att det inte fanns några deporterade från Sverige på hotellet. Vi vet inte vilka det var som frågade efter oss, men jag blev så rädd att jag inte ens vågade använda min mobil. 

Vad tror du att de ville er?

– De ville skada oss. Helt säkert. Varför skulle de annars leta efter oss?

Neimat säger att det finns två skäl till att någon skulle vilja skada honom. Det ena är att han under sin tid i Sverige konverterade från islam till kristendomen.

Det andra skälet kan han inte berätta om, säger han.

Efter att ha lugnat sig något lyckades Neimat höra av sig till sin kontaktperson i Sverige, som i sin tur kontaktade AYVO. Nästa dag kom personal från organisationen och hämtade honom och körde honom till boendet.

Vad har du gjort sedan du kom hit?

– Ingenting. Jag är jätterädd och vågar inte gå ut. Jag vilar på dagarna. På nätterna kan jag inte sova, då kollar jag Facebook.

AYVO är en av de organisationer som erbjuder deporterade från Sverige boende när de anländer till Kabul.

Hos AYVO får de utvisade bo så länge de behöver. Det vanliga är att de stannar en eller ett par veckor och sedan drar vidare. En del letar upp släktingar ute i landet, andra är fast beslutna att fortast möjligt ta sig tillbaka till Europa och söker sig vidare till Iran. 

Ett problem för många av de deporterade är att de saknar afghanska identitetshandlingar, tazkiras, och därmed inte kan söka visum på legal väg till exempelvis Iran.

– Vi hjälper till i den mån vi kan, men aldrig med pengar utan bara med rådgivning, berättar Ahmad Farid Haidari.

I övrigt bistår organisationen med husrum och tre enkla mål mat om dagen.

– Det är ingen lyx här, men de har tak över huvudet och behöver inte gå hungriga.  

De boende är fria att komma och gå som de vill. Enligt Ahmad Farid Haidari väljer de flesta ändå att stanna inomhus på grund av att de är rädda. 

Så vad är det de är rädda för?

Neimat svarar:

– Det är så mycket som vi skulle vilja berätta om, men om det skulle komma ut så kan det bli farligt för oss. 

Många av återvändarna som bor hos AYVO säger att de inte vågar gå ut.

Boendet ligger på en sidogata i de gamla delarna av Kabul, bara ett stenkast från den smutsiga Kabulfloden.

Floden, som är närmare 70 mil lång och hämtar sitt vatten vid bergskedjan Hindu Kush fot i grannprovinsen Wardak, skär rakt genom huvudstaden. Vidare rinner den österut till Pakistan där den förenas med mäktiga Indus och så småningom rinner ut vid Arabiska sjön i Indiska oceanen.

Bortsett från några månader på våren, då smältvattnet från bergen får floden att stiga över sina bräddar, är Kabulfloden inte mycket mer än en uttorkad bäck. De tunga missbrukare som brukade hänga under broarna har körts bort av polisen. Men när smältvattnet runnit undan avslöjas obarmhärtigt ett av huvudstadens andra stora problem – nedskräpningen. Kabul sägs vara en av världens mest hälsofarliga städer att bo i, med luftföroreningar som enligt de färska mätningar som gjorts vida överstiger erkänt förorenade städer som Kairo, Delhi och Peking.

Majoriteten av Kabulborna verkar inte bry sig. De har andra, mer akuta bekymmer att brottas med. Och även om man allt oftare ser människor som bär munskydd, så tycks ingen ta nånnotis om avfallet och bråten som breder ut sig på Kabulflodens torrlagda botten när de kryssar sig fram längs de överfulla trottoarerna. 

På gården, innanför de höga murarna, märks ingenting av kaoset på utsidan. De boende sitter utspridda en och en eller i mindre grupper. De flesta tycks uppslukade av sina mobiler. 

Aziz berättar att han kom tillbaka till Kabul i mitten av juni i år. Den första tiden bodde han på hotell. Notan fick han stå för själv med pengar som han fick från en svensk man i Norrköping.

Missa inte Blankspots bok »Utvisad«. Köp den nu!

Utöver alla andra problem som de utvisade upplever, har Aziz även en medicinsk åkomma som plågar honom. Han opererades för diskbråck i Sverige 2017, sedan han kom tillbaka till Afghanistan har han haft svårt att hitta mediciner. Ryggen värker, berättar Aziz. Och han har svårt att sitta och gå.

– Jag har varit hos läkare här och de säger att jag behöver en ny operation. Men ingen vill göra det. De säger att det är läkaren i Sverige som borde operera och att riskerna med en ny operation är stora. I värsta fall kan jag bli förlamad.

En som också haft medicinska problem är Ali. Han är den som bott hos AYVO längst. I våras uppmärksammades han i svenska medier efter att ha hittats utslagen på en gata i Kabul. Nerknarkad och med stora infekterade köttsår på kroppen.

Ali, som inte vill lämna ut sitt riktiga namn, berättar att han började med droger redan i Sverige, mest hasch och marijuana, och att han efter deportationen inte såg någon annan utväg än att fortsätta knarka. Han började med heroin.

– På dagarna hängde jag med de andra missbrukarna i Kabul, och på nätterna sov jag under broarna. 

Afghanistan är världens i särklass största producent av opium, råvaran till heroin. På gatorna i den afghanska huvudstaden är heroinet billigt och lätt att få tag på.

Hur fick du tag på pengar till knark?

– På alla möjliga sätt. Jag tiggde, stal och sålde de få saker som jag hade med mig från Sverige, berättar Ali.

Efter att ha hittats döende på gatan i Kabul fick Ali hjälp från Sverige. Han fick komma till sjukhus och hans fot opererades. Nu är han drogfri sedan fem månader tillbaka, säger han. Hos AYVO har han fått mindre arbetsuppgifter. Han har bland annat ansvar för att laga mat åt de boende, vilket ger honom en liten summa fickpengar varje månad.

Ali är tacksam för all hjälp han fått. Samtidigt är det svårt att känna något hopp inför framtiden.

https://www.blankspot.se/jag-vill-skildra-manniskor-i-konflikten/

– Det behövs ett mirakel, säger han.

Precis som sina rumskamrater vill Ali inte berätta varför han lämnade Afghanistan och flydde till Sverige från första början. 

– Jag hade så många problem. Min familj accepterade mig inte, varför kan jag inte berätta. 

Har du någon kontakt med din familj nu?

– Nej, de lever i Iran. Jag har inte berättat för någon att jag är tillbaka, jag är rädd att de kommer att skada mig då.

Med på samma flyg som Ali fanns Sayed. Efter tre avslag i Sverige bestämde han sig för att åka vidare till Frankrike. Han bodde två månader i Paris, men togs sedan av den franska polisen. Efter att ha kontrollerat hans fingeravtryck placerades han i franskt förvar. Där blev han sittande i en månad innan han skickades tillbaka till Sverige. 

Han togs till förvaret i Märsta där han satt inlåst i 128 dagar innan han deporterades till Afghanistan i mitten av juni.

Den första tiden bodde Sayed på hotell. I mitten av juli flyttade han in hos AYVO. Han beskriver något som närmast kan liknas vid ett moment 22.

– Ända sedan jag kom hit har jag försökt få ut nya identitetshandlingar och ett pass, men eftersom jag inte har några papper som bevisar att jag är afghan vägrar de afghanska myndigheterna att hjälpa mig.

Vilka möjligheter och vilken beredskap har egentligen Afghanistan att ta emot de ungdomar som deporteras från Sverige och andra länder i Europa?

Jag ställer frågan till landets vice flyktingminister, Dr Alema Alema.

Afghanistan har ingen möjlighet att ta emot de flyktingar som skickas tillbaka från Sverige, säger vice flyktingministern Dr Alema.

– När det gäller flyktingarna från Europa, ingen beredskap alls. För mig är det anmärkningsvärt att demokratiska länder som Sverige och Tyskland, som skrivit under barnkonventionen, flyktingkonventionen och säger sig värna om de mänskliga rättigheterna, fortsätter att deportera unga människor till Afghanistan. Vissa länder hävdar att Afghanistan är säkert. Hur kan man påstå något sådant? Det är bara att se sig omkring, enbart under augusti dödades över 2 300 afghaner i olika attacker. 

Så vad anser du att Sverige borde göra?

– Stoppa utvisningarna och erbjuda de asylsökande tidsbegränsade uppehållstillstånd tills situationen i Afghanistan stabiliserats.

överenskommelsen med Sverige, det så kallade samförståndsavtalet, står det att Afghanistan ska sörja för ett värdigt och säkert mottagande. Hur går det med det?

– I dagsläget har vi inte de ekonomiska resurser som krävs för att ta emot de som deporteras från Europa, men det är något vi arbetar för att lösa. Vi för diskussioner med EU och FN och har nyligen antagit ett återvändarprogram som kommer att implementeras framöver.

De deporterade från Europa i all ära, för Dr Alema och hennes kollegor i regeringen verkar det just nu finnas större och mer akuta problem att fokusera på. Till följd av oroligheterna runt om i landet har antalet internflyktingar ökat kraftigt. Storstäder som Kabul har sett invånarantalet öka med flera hundra procent de senaste åren. 

Nu tycks även det upptrappade tonläget mellan USA och Iran få konsekvenser för Afghanistan. Landet är sedan många år satt under hård press på grund av återvändande flyktingar från grannländerna, främst Iran och Pakistan.

När USA nu inför hårdare sanktioner mot Iran väntas antalet återvändande flyktingar därifrån öka ytterligare.

– Vi räknar med att ta emot mellan fyra och fem miljoner återvändare från Iran och Pakistan de kommande åren. Många väljer att återvända frivilligt på grund av sanktionerna, och även om situationen i Afghanistan inte är optimal, så är den i alla fall bättre här än i Iran.

Har då Afghanistan inget ansvar för dem som återvänder från Europa?

– Jo, det har vi absolut, och som jag sa innan så jobbar vi på att försöka lösa det, bland annat genom att avsätta mer pengar för detta ändamål i vår budget.

Så när kommer Afghanistan att kunna leva upp till sitt åtagande om ett säkert och värdigt mottagande?

– Jag kan inte lova något, det är så mycket som händer och är osäkert här. Just nu är Afghanistan inte redo att ta emot flyktingar från Europa.

Dr Alema ingår i Ashraf Ghanis regering. På väggen, bakom det massiva skrivbordet, hänger en inramad bild av presidenten. Dr Alema berättar att hon vid två tillfällen suttit med i de delegationer som haft till uppgift att diskutera och förhandla med talibanerna. Båda gångerna har förhandlingarna ställts in, och nu har presidenten utsett en tredje delegation.

Namnen på medlemmarna har inte offentliggjorts, men Dr Alema – som är en ivrig förespråkare för kvinnors rättigheter – hoppas att hon kommer att vara med även denna gång. 

Efter att Donald Trump dödförklarat fredssamtalen mellan USA och talibanerna är det dock tveksamt om det blir några förhandlingar. Åtminstone inom en snar framtid. Först väntar ett osäkert och ifrågasatt presidentval. 

Motståndarna till valet menar att freden måste komma först, och att ett val som sannolikt skulle präglas av lågt valdeltagande, osäkerhet och misstankar om fusk bara kommer att spä på konflikten. 

Dr Alema är av en helt annan uppfattning. Fredsprocessen har hittills varit en sak mellan USA och talibanerna. Den afghanska regeringen har ofrivilligt placerats på åskådarläktaren, utan inflytande, eftersom talibanerna vägrat att förhandla direkt med president Ghani och hans ministrar som de anser vara USA:s marionetter.

För Dr Alema är ett sådant tillvägagångssätt oacceptabelt.

– En fredsprocess måste ägas och ledas av den afghanska regeringen, slår hon fast.

President Ghani sitter på övertid. I diskussionerna kring valet har möjligheterna att skjuta upp det en tredje gång och tillsvidare tillsätta en interimsregering diskuterats. Det skulle ge parterna i fredsförhandlingarna en möjlighet att komma överens. 

Vice flyktingministern, som väl kan knappast anses vara en objektiv part i målet, ser stora faror med en interimsregering.

– Vi har provat det förr med förskräckande resultat, säger hon och syftar på tiden efter den sovjetiska ockupationen och den inhemska kommunistregimens fall. Planen då var att en tillfällig regering skulle leda landet fram till nästa val, men istället kastades man in i ett fullständigt förödande inbördeskrig.

Risken är stor att historien skulle upprepa sig. Det finns många före detta krigsherrar som inte skulle dra sig för att ta till vapen om de kände sig överkörda eller förbigångna, menar ministern. 

Inför valet säger Dr Alema att hon kontaktade de europeiska regeringarna och uppmanade dem att upphöra med utvisningarna under tiden valet pågick. Alla länder utom Turkiet hörsammade hennes vädjan.

Efter att Blankspot berättat om den tillfälliga överenskommelsen, och flera privatpersoner hört av sig till Migrationsverket, valde myndigheten att boka om ett antal flygbiljetter för frivilliga återvändare till dagarna precis efter valdagen den 28 september.

Dr Alema är knappast nöjd med hur Migrationsverket hanterat frågan.

– Valet är inte avslutat för att själva valdagen är över. Efter det väntar en oviss räkning av rösterna, och det är inte alls otroligt att det går till en andra valomgång. Det vet vi inte än.

På Migrationsverket skjuter man över ansvaret på polisen. Som svar på frågan om man tyckeratt det är rimligt att genomföra omfattande utvisningar så nära inpå valet svarar man att Migrationsverket endast arbetar med självmant återvändande.

När det gäller återvändande som inte är självmant (deportation) är detta Polismyndighetens ansvar.

Är det alltså polisen som bedömer om det går att genomföra en deportation vid den tidpunkt då den är planerad?

– Ja, rent praktiskt är det polisens bedömning, svarar Pierre Karatzian vid Migrationsverkets presstjänst. 

Har polisen då också rätt att ställa in en planerad deportation om de gör bedömningen att det är för riskabelt att genomföra den – exempelvis på grund av ett akut försämrat säkerhetsläge?

– Om Polismyndigheten anser att den inte kan verkställa beslutet eller behöver ytterligare besked ska de underrätta Migrationsverket, som då ger anvisningar eller vidtar andra åtgärder.

Enligt Migrationsverkets presstjänst vilar alltså ansvaret för deportationerna på Polismyndigheten, och om polisen anser att ett planerat verkställande av någon anledning inte kan genomföras så ska de underrätta Migrationsverket. Verket har då möjlighet att besluta om ett enskilt verkställighetshinder eller ett generellt verkställighetsstopp.

I slutändan är det med andra ord Migrationsverket och inte Polismyndigheten som avgör om en deportation kan genomföras eller inte.

Vad gör då polisen för att hålla sig uppdaterad om säkerhetsläget inför ett verkställande?

På Polismyndighetens nationella mediecenter säger man till Blankspot att polisen inte gör några egna bedömningar av säkerhetsläget i mottagarlandet, utan att man förlitar sig på den information som Migrationsverket tillhandahåller – bland annat i sina rättsliga ställningstaganden.

Migrationsverkets rättsliga ställningstagande är ett styrdokument, tänkt att fungera som ett stöd åt den egna personalen när de prövar enskilda personers ansökan om uppehållstillstånd. 

I sina ställningstaganden om säkerhetsläget i ett specifikt land har myndigheten, enligt Pierre Karatzian, ”tagit höjd” för den typen av variationer som kan förekomma i länder som Afghanistan där det råder väpnad konflikt.

När det gäller det pågående presidentvalet är Migrationsverkets bedömning enligt Pierre Karatzian att det upptrappade våldet – som inte minst drabbat Kabul – faller inom ramen för det rättsliga ställningstagande som gjordes i slutet av januari.

Den tredje oktober, alltså veckan efter presidentvalet, kom Migrationsverket med en ny rättslig kommentar angående säkerhetsläget i Afghanistan. I kommentaren hänvisar man bland annat till en FN-rapport som visar att antalet civila offer (dödade och skadade) sjönk med 27 procent under första halvåret 2019 jämfört med samma period 2018. Vidare konstaterar man att antalet säkerhetsrelaterade incidenter ökade något (1 procent) under perioden 10 maj till 8 augusti jämfört med samma period året innan. 

Slutligen slår man fast att den eskalering av konflikten som skett under sommaren inte ger anledning att ändra den nuvarande rättsliga styrningen.

Hashem, som liksom Neimat och Esmail fanns med på flyget från Sverige den 10 september, menar att det är så mycket som är osäkert för dem som skickas tillbaka. Den dåliga säkerhetenär bara ett problem. Ekonomin, arbetslösheten och korruptionen är andra faktorer som gör framtiden oviss för återvändarna.

Hashem var med på utvisningen från Sverige i mitten av september.

– Allt känns osäkert. Jag vet ingenting om framtiden, jag vet inte ens vad som kommer att hända den närmsta timmen, säger han.

Om valet och freden har han inte mycket att säga.

– Kommer det någonsin att bli fred i det här landet? De har krigat i 40 år, om de verkligen ville ha fred så hade vi redan haft det.

Hashem berättar att han var i Sverige i fyra år och att han efter tre avslag valde att åka till Tyskland där han tillbringade ett helt år innan de tyska myndigheterna i juni i år skickade tillbaka honom till Sverige. 

Tiden i Tyskland var svår, berättar Hashem. Han delade ett rum på knappt 15 kvadratmeter med fem andra papperslösa flyktingar. Den tyska polisen kom till lägenheten mitt i natten och hämtade honom. Tillbaka i Sverige placerades Hashem på Migrationsverkets nya förvar i Ljungbyhed. Där satt han i 3,5 månad innan han sattes på planet till Sverige.

Exakt varför han fick avslag på sin asylansökan vet han inte. 

– Jag frågade men fick inte inget bra svar. Förmodligen hade det med min ålder att göra, att jag var över 18 år. 

Hashem berättar vidare att han har en yngre bror som fått uppehållstillstånd i Sverige, och att mamman bor tillsammans med två av hans bröder i Iran. Pappan däremot finns någonstans i Afghanistan, förmodligen i Kabul, tror han.

– Jag har inte haft kontakt med honom på flera år, och vill inte ha det. Sist vi sågs missbrukade han opium, om han får reda på att jag är tillbaka i Kabul kommer han säkert att försöka döda mig.

Varför tror du det?

– För att jag flydde till Sverige, säger Hashem och rycker på axlarna.

En av de saker som skrämmer Hashem mest har med religion att göra. Han säger att han varken är muslim eller kristen, och att det kan uppfattas som extremt provocerande i Afghanistan.

– I Sverige kände jag mig fri. Här är det inte så. Om man inte är praktiserande muslim så är det svårt.

Precis som många av de andra utvisade hoppas han kunna återvända till Sverige. Hur det ska gå till har han just nu ingen aning om.

– Just nu känns allt bara hopplöst, säger Hashem.

I våras konstaterade Asia Foundation i sin årliga undersökning A Survey of the Afghan People att det som bekymrar unga afghaner mest just nu är bristen på arbete. Organisationen har sedan 2004 djupintervjuat över 100 000 afghaner om hur de upplever situationen i landet. Frågorna rör allt från säkerhet och migration till ekonomi, arbete, utbildning och offentlig service.

Sjuttiofem procent av de unga ansåg att bristen på arbete är det största problemet i Afghanistan just nu. Därefter kom bristen på utbildningsmöjligheter. Först på femte plats komosäkerheten och risken att utsättas för våld. 

Att bristen på jobb är ett stort problem som fått många unga afghaner att lämna landet stämmer överens med en undersökning som Afghanistan Analysts Network gjorde för ett par år sedan, då man intervjuade anhöriga till unga som flytt till Europa. I intervjuerna framkom det att det främst fanns ekonomiska orsaker till att deras ungdomar flytt. 

Målet var inte bara att skapa en bättre framtid för sig själva, utan också att stötta familjen som fanns kvar i hemlandet genom att skicka hem pengar. 

När många nu skickas tillbaka till Afghanistan får de det dubbelt jobbigt. Inte nog med att de upplever att de misslyckats och svikit sina familjer, många har dessutom stora skulder.

På en gropig bakgata i stadsdelen Dashti Barchi möter jag Reja. Sedan tio år tillbaka driver han företaget Farzad Fashion som producerar modekläder för kvinnor och män. Tillverkningen sker i fabriken i Dashti Barchi, men kläderna säljs över hela landet. I alla 34 provinserna, berättar han.

Avtalet med We Act Sweden innebär att deporterade från Sverige ska kunna få jobb i klädfabriken, berättar ägaren Reja. När Blankspot kommer på besök en vecka efter den stora utvisningen i september är det en av 40 anställda som utvisats från Sverige.

Sedan en tid tillbaka samarbetar Reja med organisationen We Act Sweden. Syftet med samarbetet är att hjälpa de deporterade från Sverige att etablera sig i Kabul, i första hand genom att erbjuda dem en chans till försörjning och nånstans att bo. 

I klädfabriken arbetar för närvarande ett 40-tal ungdomar, berättar Reja. När Blankspotbesöker fabriken en vecka efter den stora utvisningen, svart tisdag, är det dock bara en som utvisats från Sverige.

– Det har varit fler från Sverige tidigare, men de har rest vidare till Iran, förklarar Reja.

Fabriksbyggnaden är enkel. Tegel och betong. Nakna glödlampor i taket. Två våningar hög men med en tredje under uppbyggnad. På plan ett och två står symaskinerna uppradade längs väggarna, de anställda ungdomarna sitter utspridda i lokalen, en del syr, andra hänger i små grupper över någons mobiltelefon. 

We Act Sweden samarbetar med en klädtillverkare i Kabul. Tanken är att några av de ungdomar som utvisats från Sverige ska erbjudas jobb och någonstans att bo.

Sebatullah Mohammadi berättar att han tillbringade tre år i Sverige innan han utvisades till Kabul. Jobbet på fabriken beskriver han som enahanda och tråkigt. Han arbetar långa dagar, från klockan sex på morgonen till sex, sju på kvällen. Hur mycket han tjänar vill han inte berätta, men han säger att lönen är bra. Trots det har han inte råd att hyra en egen lägenhet eller ens ett rum i en lägenhet. Istället sover han på golvet i fabriken, säger han. 

Sebatullah jobbar 13-14 timmar per dag i klädfabriken, säger han. På nätterna sover han på fabrikens golv tillsammans med några av de andra anställda som inte har en egen bostad.

När jag undrar hur det kommer sig att lönen inte räcker till att hyra något eget svarar han bara kort: ”Det går inte”.

Bakom en av symaskinerna sitter Sayed Hassan. Han har en helt annan bakgrund än Sebatullah, förklarar han och håller fram två sargade händer. 

– Det var en torsdag. Klockan var runt halvtio på förmiddagen. Jag var i moskén och fick undervisning. Totalt var vi runt hundra elever som satt på golvet och lyssnade på imamen när en självmordsbombare kom in i lokalen och utlöste sin sprängladdning, berättar Sayed Hassan.

Fyrtiotvå personer dog i attacken och 38 skadades. IS tog senare på sig sprängdådet. Målet var den shiamuslimska gemenskapen. 

Sayed Hassan klarade sig från själva bomben tack vare att han satt skymd bakom en pelare. Däremot fattade hans kläder eld av trycket och värmen, och kroppen brändes svårt, framför allt händer och ansikte.

Tack vare jobbet i klädfabriken i Dashti Barchi kan Sayed bidra till familjens försörjning.

Skadorna på insidan är det som är svårast att bära.

– Många av de som dog var mina släktingar.

Trots det hemska han varit med om håller Sayed Hassan med de tillfrågade i AsiaFoundations undersökning. Arbetslösheten är det stora problemet för unga i Afghanistan idag. 

Sayed Hassan har arbetat i fabriken i fem månader nu. Han har sju syskon och bor hemma hossina föräldrar. Pappan tar tillfälliga dagjobb när det går att hitta. I övrigt måste familjen förlita sig på Sayed. Tack vare inkomsterna från fabriken kan hans yngre syskon gå i skolan. 

– Det här jobbet är livsviktigt för hela familjen, säger han.

Reja tar oss med upp på fabrikens tak, där han håller på att färdigställa ytterligare ett våningsplan. Mellan armeringsjärnen och de halvfärdiga tegelväggarna har man en bra överblick över kvarteret. Solen håller på att gå ner över Dashti Barchi. På gården intill har grannens kor just fått sin kvällsmat. Pojkar och flickor i skoluniformer vandrar hemåt längs de dammiga gränderna. 

Sayed skadades svårt när en självmordsbombare attackerade en moské i Kabul.

Syftet med utbyggnaden är kunna anställa fler förklarar Reja först, men ändrar sig sedan och säger att det primära syftet är att kunna erbjuda dem som bor i fabriken bättre sovplatser. 

Oavsett vilket så börjar det bli bråttom. Än så länge är det torrt och hyggligt varmt även på nätterna i Kabul, men om bara några veckor kommer de häftiga höstregnen att svepa in över den afghanska huvudstaden. Då gäller det att taket är tätt, annars kommer vattnet att forsa in till våningsplanen under, konstaterar Reja.

Han har pratat med organisationsledningen i Sverige, och hoppas att de ska kunna stötta honom ekonomiskt så att utbyggnaden blir klar.

Reja bekräftar att det är väldigt svårt för unga att hitta ett arbete i Afghanistan.

– Utan ett nätverk eller andra kontakter är det i princip omöjligt.

När vi lämnar klädfabriken har det blivit mörkt. I strålkastarljuset från bilen skymtar människogestalter förbi. Butikerna håller fortfarande öppet. Den kaotiska biltrafiken har lugnat sig något, men det är fortfarande mängder av människor i rörelse. Unga och gamla, studenter, tiggare och barnarbetare, kvinnor i högklackat och unga män i kostym och välstrukna skjortor.

Jag tänker på Alireza som är så låst i sin föreställning att hans dröm om ett eget klädmärke aldrig kommer att kunna infrias här. Han kanske har rätt, det kanske aldrig kommer att fungera för honom.

Men samtidigt finns det en spirande optimism och framtidstro bland många unga afghaner. De studerar på universiteten, startar egna företag, viger sina liv åt poesin och konsten eller satsar allt på att bli bäst i fotboll eller cricket. 

Innan jag sa adjö till Alireza frågade han mig om jag kunde hjälpa honom tillbaka till Sverige. Jag sa som det var, att det kan jag inte. Men jag tipsade honom om Rejas klädfabrik, kanske kunde det vara ett steg i rätt riktning?

Barn är en utsatt grupp i Afghanistan. Många familjer är fattiga och barnen tvingas hjälpa till med försörjningen.

Han skakade på huvudet.

Jag berättade om de många unga företagare som jag intervjuat i Kabul, och min fixare och tolk, Shoaib, erbjöd sig att hjälpa honom med kontakter.

Alireza skakade på huvudet igen. 

– Min framtid är inte här, den är i Sverige. Min förhoppning när jag flydde var att få leva i frihet och slippa vara rädd, men det fick jag inte.

**

Blankspot är en oberoende läsarfinansierad reportagesajt som belyser vita fläckar i Sverige och världen, platser som sällan sätts under ett journalistiskt sökarljus. De här reportaget du läst är precis som våra andra tillgängligt och fritt – eftersom personer stöttar oss månadsvis eller årsvis. Läs mer om hur du kan stödja våra reportage här genom att bli blankspottare. 

Journalisten Göran Engström har rapporterat från Afghanistan i 15 år. Han kom nyligen hem från den fjärde reportageresan på uppdrag av Blankspot. Här intervjuas han om vad som händer med journalistiken när man kan rapportera från ett konfliktområde som man känner såpass väl

Av | 16 oktober 2019

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

”Måste hitta mina drömmar”: Dagbok från Kabul vecka 45

Blankspot publicerar löpande en dagbok från en av de utvisade. Läs den här:

Oroligt i Bolivia efter presidentvalet

Bolivia har gjort stora framsteg under ledning av Evo Morales. Samtidigt kritiseras han för att använda sig av maktfullkomliga metoder.

Flera politiker gripna i Nepal – anklagade för mord

Rättsväsendet i Nepal sätts på prov efter att två framstående politiker anklagats för allvarliga brott.

Dagbok från Kabul: vecka 44

Blankspot publicerar löpande en dagbok från en av de utvisade. Läs den här:

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.