Julia gick till jobbet men kom aldrig hem

Av Martin Schibbye | 28 april 2019

Förra året gick 58 personer till jobbet i Sverige – för att aldrig mer komma hem. 24-åriga Julia Mannersten blev en av dem när hon under nattskiftet drogs in i ett dragverk på Tarkettfabriken i Ronneby.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Verkliga Sverige

Familjen Mannersten ligger och sover när klockan ringer strax före fem den där novembermorgonen förra året.

Bara några timmar tidigare hade mamman Inger kramat om sin dotter i hallen, innan hon skulle i väg till nattskiftet på fabriken. Det kändes lyxigt att ha henne så nära, tillbaka i barndomshemmet som ligger vackert beläget vid Skärsjön ett par kilometer norr om Ronneby centrum.

Julia hade varit kvittrande glad hela kvällen, berättar mamma Inger, det var hon ofta, men det hade känts som om det fanns något mer som hon hade velat berätta.

På telefon får pappa Jimmy inte veta så mycket. Det är Julias kollega på fabriken som ringer. Julia ska ha fastnat i en maskin. Produktionen är stoppad och hennes kollegor på nattskiftet gör hjärt- och lungräddning.
Ambulansen är på väg.

Föräldrarna slänger på sig kläderna och småspringer ned för stentrappan utanför dörren. Sedan kör de snabbt över Hulta och Hamnvägen mot hamnen där fabriken ligger. Förbi de välklippta häckarna med skyltar som varnar bilister för lekande barn.

När de har 500 meter kvar till golvfabriken Tarkett möter de ambulansen som kör i motsatt riktning. Sirenerna och blåljuset lyser upp skogen. De saktar in och ser ambulansen bränna förbi i hög fart. Det är fortfarande mörkt ute när de gör en u-sväng och kör efter mot lasarettet i Karlskrona.
Under färden tar Julias mamma upp telefonen och slår numret till Julias sambo.
Eric Andersson har precis hunnit somna efter att ha haft kompisar över, och börjar vanka fram och tillbaka i lägenheten i Karlskrona.

Bara två timmar tidigare, vid halv tre på natten, hade han pratat i telefon med Julia när hon ringde under en rast.

Hon skulle sluta 06.00. Sedan skulle de ses.

De senaste dagarna hade de varit uppspelta. På måndagen hade han och Julia den första bokade tiden hos mödravårdscentralen.

Erics första tanke är att det hänt barnet i magen något. Eller kunde Julia ha skadat sig? Kunde det vara en arm, ett ben? Gråten och paniken kommer i vågor, men han bestämmer sig för att han måste vara stark: Vad som än sker. Han måste vara stark nu, för Julias skull.

Väl framme vid Karlskrona lasarett går familjen med snabba steg upp mot sjukhusets huvudentré. På dörren till vänster är det skyltat till förlossningen. På den till höger står det akutmottagning.
Det här är ju så fel, tänker Eric, det var inte hit in de skulle.

Inne i akutrummet är det fullt pådrag med läkare, sjuksköterskor och ambulanspersonal. I taket starka lampor. Doften av desinfektionsmedel. Eric hamnar lite intryckt mot en vägg i kaoset. Så känner han igen en av ambulanssjuksköterskorna, en kusin till Julias pappa Jimmy. Han andas ut och går fram.
– Hur är det med Julia? frågar han.
Ambulanssjuksköterskan stannar till, och ser honom rakt i ögonen.
– Eric, Julia är död.

Ronneby är ett samhälle med strax över 12 000 invånare i centralorten, av dem jobbar 475 på Tarkett. Många känner till varandra och nästan alla har någon relation till Tarkett.

Länge har svenskt arbetsmiljöarbete varit föredömligt framgångsrikt. Men efter 50 år med minskande dödsfall har något hänt. 2016 dog 45 personer på jobbet, 2017 dog 55 och 2018 stannade räknaren på 58. Redan i april har den 19:e arbetsolyckan med dödlig utgång rapporterats in.
– Vi är inne i en högkonjunktur just nu och med fler arbetande timmar är risken för olyckor högre. Det är ett högt tempo med korta ledtider, säger Arbetsmiljöverkets ställföreträdande generaldirektör Håkan Olsson.

Det finns också enligt verket ett generellt mönster där unga som är nya i arbetslivet drabbas.
Ofta stannar det vid notiser i nyhetsflödet: ”Man förd till sjukhus – fick frätande ämne i ögonen” (12 april), ”Man föll från maskin i Ljungbyholm (16 april)”, ”Arbetsplatsolycka i Växjö – man skadad” (19 april).
Statens nollvision för dödsfall på jobbet är långt ifrån att infrias.

I regeringens vårbudget får Arbetsmiljöverket heller inga extra pengar vilket innebär att 15 inspektörstjänster inte kommer att ersättas.

Myndigheten behöver då prioritera inspektioner inom verksamheter som är särskilt riskfyllda, som transport, jordbruk, bygg- och skogsindustri. Alla arbetsgivare ska ha en nollvision och arbeta förebyggande, enligt Arbetsmiljöverkets ställföreträdande generaldirektör:
– Har vi inte den intentionen, då accepterar vi att personer avlider på Sveriges arbetsplatser. Och det kan och får vi inte göra.

Tarkettfabriken ligger nere vid Ronnebyåns utlopp. Foto: Marie Rosengren.

Nere vid havet river vinden i flaggstängernas linor. Himlen är grå som röken från Tarkettfabrikens skorsten. Ett par fiskebåtar guppar i dyningarna och hårt spända kapell är dragna över fritidsbåtarna i väntan på nästa sommar.

Tarkett är Ronnebys överlägset största privata arbetsgivare. Många i samhället har jobbat här och nästan alla känner någon ”tarkettare”.

Sedan 1886 har bolaget tillverkat golv i Sverige, då företaget grundades under namnet AB Malmö Snickerifabrik. De första experimenten med golvmaterial baserade på plastmaterialet PVC gjordes 1946 och redan året efter lyckades företaget sälja det första plastgolvet som gavs namnet Tarkett.
I dag är koncernen med sina omkring 13 000 anställda en av de största golvtillverkarna i världen.

I Ronneby ligger koncernens största produktionsenhet och företaget har i decennier erbjudit sommarjobb för stadens unga.
Pappan Jimmy har arbetat på Tarkett i över 30 år. Det var han som fixade det första sommarjobbet till dottern.
– Jag var så glad över att min dotter trivdes på fabriken, säger han.
Pappan Jimmy har formellt ”permission” och har inte varit på fabriken sedan Julia dog.
Bara att se fabrikens skorstenar är jobbigt. Att börja jobba igen, på samma jobb där hans dotter omkom. Går det?
– Jag vet inte om jag kan gå tillbaka dit igen. Som det känns nu kan jag inte göra det. Och om de bedöms som skyldiga så är det ju ännu värre.

Trots att Julia hade börjat studera till hälsopedagog på Högskolan i Halmstad, återvände hon varje år till sommarjobbet på Tarkett. Som många andra på fabriken arbetade hon femskift, vilket innebar två förmiddagar, två eftermiddagar följt av två nätter – sedan var hon ledig i fyra dagar. Ofta kändes ledigheten lite för lång och Julia hoppade in extra när det passade. Hennes mamma berättar att hon gillade och trivdes i den bullriga och manliga miljö som produktionen kunde vara.

Sommaren 2018 var den fjärde som hon sommarjobbade, och hon hade tackat ja när hon blev erbjuden förlängt kontrakt över hösten.
Pappan har tänkt mycket på att det var han som ordnade det där sommarjobbet åt Julia en gång i tiden.
– Jag hade aldrig låtit henne gå till jobbet om jag hade vetat att det var så farligt, för det anklagar jag mig själv.

Julias plan var att jobba fram till sommaren, när barnet skulle komma. Spara ihop pengar och köpa ett hus tillsammans med Eric. Drömmen var att bilda familj och de hade börjat gå på husvisningar.
Julia spelade fotboll under uppväxten och följde varje steg som Arsenals spelare tog. Flera gånger på plats på Emirates Stadium i London och annars via tv:n tillsammans med Eric. ”Fredagsfys innan fredagsmys” blev snabbt ett motto för paret. Under studietiden gick de ofta ner till havet utanför Halmstad golfklubb och såg solen gå ner.

En av de sista delkurserna på Högskolan i Halmstad handlade om arbetsmiljö och Julia redovisade den genom en inspelad föreläsning. Filmen som ligger kvar på Youtube har sedan olyckan fått hundratals nya visningar.

Julia berättar med klar röst och med blicken i kameran om ansvaret som åligger arbetsgivaren enligt arbetsmiljölagen.
– Paragraf två säger att arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att undvika att arbetstagarna inte utsätts för olycksfall.

Julia Mannersten ligger begravd i Heliga Kors kyrka i Saxemara. Innan stenen kom på plats satt ett rött träkors på graven. ”Vi bestämde oss för att ha barn tillsammans, så blev det inte. Vi skulle bli gamla tillsammans, så blev det inte. Vi skulle älska varandra för evigt – så blev det”, sade sambon Eric Andersson på Julias begravning.

Att det fanns risker med jobbet på Tarkett var Julia medveten om. I början av sommaren 2018 fastnade en kollega till henne i en emballagemaskin och krossade käken på tre ställen. Efter olyckan stoppades arbetet vid maskinen och linjechefen tillsammans med säkerhetsansvarige på fabriken gjorde en riskanalys och konstaterade att maskinen var säker. Att det var ett ”handhavandefel” som lett till olyckan. Det framgår av Tarketts svar till Arbetsmiljöverket som Blankspot har läst.

Efter fyra timmar återupptogs arbetet igen.

Blankspot har pratat med tre av Julias tidigare kollegor och de berättar att det ofta skedde incidenter där något kunde ha hänt, men ingen skadades.
I de fallen diskuterades händelserna i den stora gruppen unga sommarjobbare.

Även på andra avdelningar skedde det incidenter, enligt Arbetsmiljöverkets rapporter: En kille skadade benet i en truck. En annan fastnade med handen i ett rör. Ytterligare en medarbetare fick ett järnspett i ansiktet och slog sönder tre tänder.

I början av september klämde en fastanställd kvinna sig i samma dragverk som Julia senare fastnade i.
Den 19 september 2018, drygt en och en halv månad innan Julia dog, inspekterade Arbetsmiljöverket fabriken och kunde konstatera att Tarkett ”har haft ett flertal allvarliga olyckor eller tillbud med koppling till brister i arbetssätt kring säkra stopp. Vid inspektionen fördes därför diskussioner kring den rådande säkerhetskulturen.”

Verkets inspektör skrev efter besöket att Tarkett ”saknar en skriftligt dokumenterad beredskapsplan med rutiner och instruktioner som gäller i händelse av olyckor och nödsituationer eller andra situationer som kräver omedelbara åtgärder för att skydda arbetstagare…”
Arbetsmiljöverket gav ledningen fyra månader att förbättra sig, enligt dokumentet som Blankspot har läst.

Inne på fabriken uppstod i samband med inspektionen hösten 2018 en diskussion om att det stora antalet unga inhyrda från Lernia utgör en säkerhetsrisk, berättar personer som arbetade där vid tillfället.
Lernias regionschef Robert Jönsson säger att han inte känner igen bilden av en bristande säkerhetskultur på Tarkett.
– Vi är noga med vår egen introduktion där vi oavsett vilket företaget är lär ut ett säkerhetstänk, medan företagen lär ut maskinerna, dem kan inte vi. Sedan säkerställer vi att de fått utbildning och känner sig trygga med det som de ska jobba med, säger han.
Lernia har under de senaste tre åren skött sommarbemanningen på Tarkett i Ronneby och bemanningsanställt ett 100-tal personer årligen.
– Säkerheten går först och det är viktigt för oss att våra konsulter ska känna sig trygga. Gör de inte det så gör det inte heller ett bra jobb.

Ortens stolthet. När kommunen får besök av politiker och näringslivstoppar så ingår ofta en rundvandring på Tarkett och trots rykten om flytt efter att bolaget såldes till fransmän på 1990-talet har Tarkett i stället expanderat och utökat fabriksområdet. Vid fabriken finns en minnesplats för Julia. Foto: Marie Rosengren.

Nattskiftet mot den tredje november börjar som vanligt. Julia Mannersten jobbar på arbetslinje 219 eller på ”sliparna” som linjen kallas av de anställda.
Maskinerna hade varit vitmålade en gång i tiden men mycket av färgen är i dag bortskavd. Över det grå betonggolvet går gula linjer som markerar för besökare vart de ska gå.
För att tillverka golvmattorna dras de genom slip- och prägelvalsar genom ett s-format dragverk. Julia kan se över den översta valsen som är i brösthöjd. Någon gång efter fyra på morgonen går hon fram till dragverket för att mäta tjockleken på golvet som rusar fram i hög hastighet.

Instruktionen var att mäta manuellt genom att med ett verktyg knipa runt mattan. Max 0,04 millimeters tjocklek krävdes för att golvet skulle bli godkänt.

Det hände ofta att mätverktyget fastnade och höll på att åka in i dragverket, berättar en tidigare anställd.
– Antingen släppte man då mätverktyget så det krossades mot valsen, eller så hann man rycka loss det i sista stund.

Men ingen av kollegorna såg någon dödsrisk med momentet och när nyanställda skolades in och förevisades ögonduschar, nödstopp och brandsläckare lades ingen extra vikt på att påtala risken att dras in i dragverkets gummivalsar.

Vad som sedan hände vet ingen med säkerhet. Blankspot har varit i kontakt med en tidigare chef som var med när maskinlinjen utvecklades.
– När jag fick höra att de numera jobbar ensamma i ett så svårt område som slipning och prägling blev jag riktigt arg och ledsen, säger han.

Ingen såg själva olyckan och på den plats där Julia drogs in vittnar före detta medarbetare om det inte fanns något klämskydd eller ett nödstopp inom räckhåll.

Den röda knappen satt på en panel längre bort och slogs, enligt uppgifter till Blankspot, på av en framrusande kollega.

Men Julias liv gick inte att rädda.

Julias syster Hanna berättar att alla människor hon mötte sa att Julia var den mest godhjärtade som fanns. Lediga morgnar dukade Julia ofta upp frukosten i soffan framför teven och tog en selfie. Familjen kallade henne för ”livsnjutaren”.

På morgonen lördagen den tredje november gick ett sms gick ut till alla anställda om att det skett en arbetsplatsolycka. De som stannade kvar på jobbet samlades i små grupper och gick inte hem.
Några uttryckte att de vägrade gå tillbaka in i maskinhallen. Spontant började kollegorna tända ljus och lägga blommor utanför fabriken. Olika versioner om vad som hänt cirkulerade.
Inne på Tarketts logistikavdelning hänger ett räkneverk över hur många dagar som gått sedan senaste olyckan. Ledningen var stolt över statistiken. Tavlan var viktig och besökare vallades ofta förbi den.

Nu nollställdes räkneverket.

I intervjuer under dagen sade Patric Olsson, Tarketts platschef i Ronneby, att det var en ”mycket, mycket tragisk händelse och det här får bara inte hända”. I ett pressmeddelande skrev företaget: ”Våra tankar går till den förolyckade medarbetarens familj och andra nära”.
Platschefen lyfte fram de säkerhetsrutiner som fanns och sade till Aftonbladet att det var oklart vad som hade brustit i det här fallet: ”Ytterst är det jag som ansvarar för alla medarbetares säkerhet i fabriken. Sen får vi utreda vem som bär ansvaret”.

Ett par dagar efter händelsen är Arbetsmiljöverket på plats och förbjuder ledningen att starta produktionen på maskinlinje A-219 där dragverket sitter med de tre roterande valsarna.
För att de ska få starta måste ”det finnas skydd eller skyddsanordning som förhindrar kontakt med rörliga eller farliga maskindelar”.

Verket vill i en uppföljande skrivelse också veta hur riskbedömningen såg ut för att mäta plastmattans tjocklek och vilka säkerhetsinstruktioner som de anställda fått för detta.
Den aktuella maskinen stod sedan still i två veckor. I inlagor till Arbetsmiljöverket, som Blankspot har läst, beskrivs hur meterhöga grindar byggs framför dragverket.

Om de öppnas stannar maskinerna.

När väl polisen ska börja sina förhör delar ledningen ut ett A4 med instruktioner. Formuleringarna i det väcker starka känslor bland personalen. I ett 20-tal punkter instrueras arbetarna att: ”ta nödvändig tid på dig att fundera innan du svarar på en fråga men överdriv inte. För lång betänketid kan tolkas som att du inte är uppriktig och försöker konstruera ett lämpligt svar”. Ledningen skriver också att ”Det är också lätt att säga att en viss åtgärd inte har vidtagits bara för att det är länge sedan man gjorde den eller för att man inte haft konkret anledningen att vidta åtgärden. Riskanalysarbete kan vara exempel på en åtgärd av nu angivet slag”.

På frågan om varför man delade ut instruktionerna skriver Tarketts platschef i ett svar att: När det gäller informationsmaterial inför förhören så var det generell information som delades för att hjälpa medarbetare att förstå den juridiska processen, något som kan vara väldigt stressande för personer som inte är vana vid sådana processer. Det är olyckligt om vissa har uppfattat stödet som instruktioner.”

Först fyra månader efter olyckan träffade familjen företagsledningen för första gången.

Det var ute på konferensanläggningen Tarkettcenter i Brunnsparken och under mötet hoppades mamman Inger Mannersten få svar på vad som hänt Julia. Så att familjen kan gå vidare.
– Man ska ju inte kunna åka in i en maskin. Då måste ju något vara fel. Men vem är ansvarig?
Men hon fick inga nya besked, berättar hon. Ledningen hänvisade till utredningen.
I stället frågade de försiktigt om det inte var dags att ta bort ljusen utanför huvudentrén?
– Vi har en gravplats och en minnesplats och den blir kvar, svarade Inger Mannersten.

Åklagaren Christer Forsman har redan nu en ganska klar bild över vad som hänt, men vill inte i nuläget berätta om hur olyckan gick till för att inte förhör ska påverkas. Arbetsplatsolyckan rubriceras i dagsläget som misstanke om arbetsmiljöbrott, alternativt vållande till annans död. Foto: Åklagarmyndigheten.

I dag, fem månader efter olyckan, vill ingen som arbetar i ledningen för Tarkett intervjuas om det som skett medan det pågår en förundersökning. Även koncernledningen i Paris hänvisar till den pågående polisutredningen och skriver att de samarbetar fullt ut med svensk polis och med Arbetsmiljöverket.
Via e-post skriver platschefen Patric Olsson att ”det är en fruktansvärt tragisk händelse som påverkat oss alla djupt. Vi fortsätter att fokusera våra krafter på att stötta familjen och medarbetare på bästa möjliga sätt.”
Platschefens förklaring till att man låtit flytta på ljuslyktorna utanför fabriken är att det skedde ”efter rekommendation från den psykolog som vi arbetat med för att stötta medarbetarna i sorgearbetet” och att minnesplatsen vid ankaret nu ska finnas kvar.

Via e-post skriver även den lokala facklubben IF-Metall att de inte kan ”kommentera detaljfrågor eftersom det pågår en polisutredning ” men att ”oavsett vad utredningen kommer fram till så är det ett misslyckande att detta har hänt och oerhört frustrerande att det tar så lång tid att genomföra utredningen, det måste till mer resurser för att snabbt kunna klargöra vad som hänt och vad det ska bli för konsekvenser av det” .

Vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i Malmö har åklagaren Christer Forsman sedan olyckan arbetat med att söka svar på frågan om vad som hände.
– Utmaningen är att lokalisera om det finns någon som kan hållas ansvarig och det är ofta svårt att hitta en enskild individ, förklarar Christer Forsman.

Arbetsplatsolyckan rubriceras i dagsläget som misstanke om arbetsmiljöbrott, alternativt vållande till annans död och Christer Forsman hoppas vara klar till hösten med sin utredning

Att de juridiska processerna tar tid när det gäller arbetsmiljöbrott har flera förklaringar. En av dem är själva lagstiftningen i sig. Det som åklagaren har att bevisa är inte att en gärning lett till någons död, utan tvärtom att bristen på aktivitet gjorde det – att det handlat om ”oaktsamhet” före olyckan.

Ingen i Sverige har dömts till fängelse eller skyddstillsyn för arbetsmiljöbrott som lett till döden eller allvarlig kroppsskada. Det absolut vanligaste straffet för vållande till annans död på jobbet är villkorlig dom och böter.
Enligt åklagaren samarbetar Tarkett fullt ut med utredningen.
– De är tillmötesgående med information, så det är inget problem.

På frågan om tidigare incidenter kan spela in för ett eventuellt åtal så svarar han att det ”beror på”.
– Om de tidigare händelserna har bäraktighet på samma arbetsmoment då kan de ha en avgörande betydelse eftersom det då kan övergå till ett ”uppsåtligt brott”.

Skogen bakom villaområdet i Ronneby där Julia växte. Hon sprang ofta här tillsammans med pappan Jimmy eller själv.

När Julias mamma Inger går och handlar undviker hon stormarknaden i Ronneby. Hon väljer i stället en mindre butik nära hemmet, där hon kan gömma sig i de smala gångarna. Förklaringen är enkel: Tarkett är ett Ronnebys största privata arbetsgivare.
– Människor i hela staden har berörts. De flesta vill väl men ibland blir det för mycket, förklarar hon.

För sambon Eric har bandyträningen i Fredriksbergs IF, Blekinges enda kvarvarande bandyklubb, blivit ett andningshål.
Resultaten har uteblivit i år, att snacka skit i omklädningsrummet före och efter matcherna ger viss kraft.
Men han har reagerat på tystnaden i medierna.
– Det är för jävligt att det bara blir notiser när någon dör. Det får liksom inte hända, säger han.

För pappan Jimmy är det som om livet har satts på paus. Skulden över att det var han som ordnade jobbet gnager.
– Man vaknar mitt i natten med bilderna när hon åker in i maskinen och skriker, det är… det har inte varit mycket sova de sista fyra månaderna. Sedan tänker man på Eric och allt de skulle göra, på barnet och sedan blev det inget av allt.

När Julia Mannersten begravdes i Heliga Kors kyrka den 30 november var kyrkorummet fullt av blommor runt kistan.
Under de kraftiga tvärbjälkarna trängdes familj, vänner, arbetskamrater. Även den franska ägarfamiljen Deconinck hade flugit in från Paris för att närvara.

Framför kistan berättade sambon Eric Andersson att han skulle fortsätta prata med Julia eftersom det då kändes som om hon var hos honom igen. Hon som nu inte bara var ”jordens finaste ängel – utan himlens finaste”.
– Jag vill tacka dig för allt du lärt mig om livet. Hur det ska levas: med skratt, trygghet och oändligt med kärlek.
Han konstaterade att livet inte blev som de tänkt sig när de satt på stranden i Halmstad hand i hand och såg rakt in i solnedgången.
– Vi bestämde oss för att ha barn tillsammans, så blev det inte. Vi skulle bli gamla tillsammans, så blev det inte. Vi skulle älska varandra för evigt – så blev det, avslutade han.

Mitt i havet av gröna kransar med glänsande sidenband låg en gemensam hälsning från kollegorna på Tarkett.
”Vi saknar dig. Arbetskamraterna L219”

Tarketts ledning har fått ta del av alla uppgifter i reportaget men har valt att inte låta sig intervjuas då de menar att uppgifterna ”är komplexa och har bäring på den pågående förundersökningen.” De har dock kommenterat ett antal sakuppgifter. Blankspot har även sökt ledningen och ägarfamiljen i Frankrike, de beklagade sorgen och deras tankar gick till familjen, men de hänvisade också till att de samarbetade fullt ut med förundersökningen och berörda svenska myndigheter. Läs mer om arbetet med reportaget som även publiceras i Dagens Nyheter här. 

Blankspot är en oberoende läsarfinansierad reportagesajt som belyser vita fläckar i Sverige och världen, platser som sällan sätts under ett journalistiskt sökarljus. De här reportaget du läst är precis som våra andra gratis, tillgängligt och fritt eftersom personer stöttar oss månadsvis eller årsvis. Läs mer om hur du kan stödja våra reportage här.

Av Martin Schibbye | 28 april 2019

Utan dig – inga reportage

Genom att bli medlem ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli medlem! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Verkliga Sverige

Blankspot gjorde nedslag i Bräkne-Hoby

I mitten av maj hölls ett öppet möte i Bräkne-Hoby där Blankspots Martin Schibbye och Brit Stakston fick berätta om den pågående reportageserien ”Verklige Sverige” och de planerade nedslagen i Blekinge.

Stort genomslag för reportaget om döden på arbetslinje 219

Blankspots reportage om arbetsplatsolyckan i Ronneby har fått ett stort genomslag i veckan. Det är en av årets mest lästa texter både hos Blankspot och hos Dagens Nyheter där texten också publicerades.

Julia gick till jobbet men kom aldrig hem

Förra året gick 58 personer till jobbet i Sverige – för att aldrig mer komma hem. 24-åriga Julia Mannersten blev en av dem när hon under nattskiftet drogs in i ett dragverk på Tarkettfabriken i Ronneby.

Vellinge kommun får rätt att förbjuda tiggeri

Ett lokalt förbud mot tiggeri får införas i Vellinge kommun. Det skriver Högsta förvaltningsdomstolen i ett pressmeddelande. – Nu kan varje kommun införa det, säger Carina Wutzler, (M), kommunstyrelsens ordförande.

Bli medlem!

Genom att bli medlem i Blankspot möjliggör du oberoende kvalitetsjournalistik från världens och Sveriges vita fläckar.

Med och för dig

Vårt nätverk av medlemmar är vår viktigaste tillgång. Utöver att finansiera journalistiken bidrar våra medlemmar även med tips, idéer och expertis.

Som medlem bjuds du in att delta i arbetsprocessen. Du får unik inblick i hur reportagen blir till och ges möjlighet att bidra med dina kunskaper och åsikter.

För 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året, kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspot är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till någon annan.

Som medlem blir du inbjuden till Blankspots tematräffar 4-6 gånger om året.

Allt detta får du som medlem

4-6

löpande reportageserier från Sverige och världen som presenteras i longreadformat.

600+

nyheter om obevakade ämnen och oväntade händelser.

4-6

Tematräffar med inbjudna experter, samtal och intervjuer.

≈60

nyhetsbrev med höjdpunkter, inbjudningar och saker att hålla koll på.

2

poddar med spaningar och intervjuer av Martin Schibbye och Brit Stakston.

med deltagande i Facebookgrupper om de pågående reportagen.

Nätverket skapar reportagen

Journalistik bygger på förtroende. Förtroende skapas med insyn. Därför är det viktigt för oss att bjuda in våra medlemmar till att vara en aktiv del i den redaktionella processen.

På redaktionen

Flera gånger om året har vi tematräffar tillsammans med våra medlemmar. Utöver att bjuda in dig, bjuder vi även in experter på de ämnen som diskuteras.

Om du inte kan komma till redaktionen i Stockholm kan du alltid följa mötena via livesändning.

På nätet

Blankspots reportage växer fram i de facebookgrupper vi skapar inom våra bevakningsområden.

Som medlem kan du delta i grupperna för att bidra med kunskap, tankar och expertis, innan, under och efter det att ett reportage publiceras. Ditt deltagande gör journalistiken bättre.

På riktigt

För att vår demokrati ska fungera behövs oberoende och förtroendeingivande journalistik.

Genom att delta i den redaktionella processen gör våra medlemmar reportagen vassare, samtidigt som de får ökad kunskap om – och bidrar till att stärka förtroendet för – journalistiken.

För medlemmar, fast inte bara!

Om du gillar det vi gör, men inte vill bli medlem, finns det fler sätt att stötta oss.

Få vårt nyhetsbrev

Blankspots nyhetsbrev kommer varje fredag morgon, året runt, och innehåller reportage, nyheter, kalendarium och mer.

Stöd oss direkt

Vill du bidra med pengar så att vi kan göra fler reportage är du varmt välkommen att swisha valfritt belopp till:

123 554 35 41

Sprid ordet!

Vi blir glada när du läser, delar och pratar om det vi gör. Ju fler som upptäcker oss desto bättre blir vi!

Bli företagspartner

Blankspot samarbetar gärna med organisationer som vill bidra till en bättre bevakning av ett ämne.