Slutet för Etiopiens ockupation av Eritrea skapar nya möjligheter

Av | 16 juli 2018

Donald Boström är en av få utländska journalister som följt utvecklingen i Eritrea sedan slutet av 1980-talet. Han har också som ende svensk intervjuat den eritreanska presidenten vid ett flertal tillfällen. I en längre analys ger han sin syn på den senaste tidens händelser.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Eritrea

Efter 20 års konflikt omfamnar Etiopiens premiärminister och Eritreas president varandra och talar om fred, framtid och kärlek. Etiopiens nye premiärminister som inte är belastad med de tidigare ledarnas prestige går förbehållslöst med på Eritreas krav och erkänner det gamla fredsavtalet. Därmed är det inte bara freden mellan länderna som kan räddas utan även Etiopien från ett befarat sönderfall.

Men för att till fullo förstå dagens händelser måste man gå tillbaka i tiden:

Fullastad med euforiska eritreaner landade det första planet från Sverige i Eritreas huvudstad Asmara i september 1991. Trettio års ockupation och kolonisering som hade kostat hundratusentals liv i världens då största konventionella krig var över.

Scenerna som kom att utspela sig i det befriade Eritrea är bland de starkaste jag varit med om.

Stämningen i Asmara efter befrielsen 1991 var euforisk. Foto: Donald Boström.

De som klev av planet störtade sig i gripande scener ned på den mark de inte kunnat beträda under större delen av sina liv. Mödrar omfamnade sina döttrar de inte sett på 12, 18 eller 30 år. Med filmkamera för SVT följde jag de återvändandes möten med sina familjer. Daniel som blivit bilplåtslagare i Sverige efter att han flytt kriget återvände för att leta efter sin gamla mor som han inte haft kontakt med på 16 år. Levde hon? Levde någon i familjen?

Asmaret som levt i Milano i 21 år utan kontakt med Eritrea visste ingenting om sin familjs omständigheter i det krigshärjade landet. Iförd eleganta högklackade italienska skor tog hon sig fram på lerstigarna och hittade sin överlevande familj i den lilla byn Mai Weini. Det var inte lätt att hålla tillbaka tårarna bakom kameran.

Men, lyckan, skratten och jublet skar mot den förtvivlan hos dem som bara fann en bombkrater där deras hem legat. Varken familjen eller huset fanns kvar. Den outsägliga smärtan hos de mödrar och fäder som väntade sina söner och döttrar tillbaka från slagfälten och skyttegravarna när kriget var över, men ingen kom. Mödrar som vägrade inse att deras barn aldrig mer skulle komma tillbaka.

– Han kommer snart, han är bara långt borta så det tar sin tid innan han kommer hem, sa de.

Det hjälpte inte att någon kunde berätta att sonen stupat i en strid på någon gudsförgäten plats för sju år sedan.

– Nej du har misstagit dig, han kommer snart.

Eritreansk soldat i skyttegravarna vid krigsslutet. Bilden är tagen 1990, bara månader innan krigets slut. Decamharefronten var den sista fronten innan Eritreas befrielsearmé EPLF besegrande den Etiopiska ockupationsmakten under ledning av Mengistu Haile Mariam. Foto: Donald Boström.

Jag befann mig i en glädjens och sorgens kakafoni som pågick sida vid sida. Att freden också förde med sig tragedin som en krigets yin och yang var en smärtsam insikt.

Bara månader innan hade jag stått i krigets allra sista skyttegravar och tittat mot huvudstaden som slutligen skulle befrias. Det var bara en tidsfråga innan 30 års krig var över. 70 meter därifrån låg etiopierna i sina skyttegravar. I det brända gräset mellan oss låg de döda, de som försökt storma fienden och enkelt skjutits ner som sittande fåglar.

Nu låg de som anonyma objekt omfamnade av en meningslös död, förenade med den jord de kom ifrån, medan anhöriga förgäves väntade på dem.

Skakad över att en kula från den etiopiska sidans skyttar träffat stenen bredvid och inte mig när jag försökte ta bilder, skämtade jag om att de skulle inta huvudstaden medan jag som enda journalist var på plats.

Planen var att det skulle ske när Eritreas styrkor som gömde sig inne i staden kunde säkra att inget blodbad skulle. När eritreanska fighters till sist omringade och befriade huvudstaden några månader senare avlossades inte ett enda skott.

Men varför lät omvärlden kriget bryta ut?

Befrielsekriget var på den tiden världens största konventionella krig med hundratusentals döda. Krigets pris i form av människoliv var högt. Foto: Donald Boström.

När den italienska kolonisatören kastats ut 1945 ville Haile Selassie införliva Eritrea som en provins i Kejsardömet Etiopien. Eritreanerna vill ha en folkomröstning om saken. USA:s republikanske utrikesminister John Foster Dulles, utryckte i ett klassiskt citat vikten av att USA:s strategiska intressen i området var viktigare än Eritreas rätt till självbestämmande.

Det betydde att USA:s allierade i området skulle skaffa sig kontroll över Eritreas Rödahavskust med uppsikt över Suezkanalen. Att det bröt mot internationell rätt var underordnat. USA förmådde FN att införliva Eritrea i en federation med Etiopien 1952. Eritrea fick aldrig yttra sig om saken.

Efter knappt tio år, 1961, tröttnade Haile Selassie på att leka federation och rullade in med tanks och upplöste den av FN beslutade federationen och det eritreanska parlamentet. Koloniseringen fullbordades och Eritrea blev en Etiopisk provins, medan omvärlden tittade åt ett annat håll.

Trettio år senare av krig med ofantliga förluster gick den eritreanska befrielserörelsen, EPLF, i maj 1991 mot sin huvudstad Asmara, koordinerat med att den etiopiska befrielsearmén, TPLF, gick från norr mot sin huvudstad, Addis Abeba.

Den gemensamma plågoanden, Etiopiens diktator Haile Mariam Mengistu, stödd av Sverige och omvärlden, störtades och flydde till Zimbabwe.

De nya ledarna, Eritreas blivande president Isaias Afewerki, och Etiopiens premiärminister Meles Zenavi, omfamnade varandra och freden kunde lägra sig över Afrikas Horn en vacker dag i maj 1991. Världen förtjusades över det nya ledarskapet som beskrevs som Afrikas nya kloka Nelson Mandelas: Telefonförbindelser öppnades, flyglinjer startades, handeln över gränsen tog fart och återförening mellan folken exploderade.

Framtiden var ljus och fredlig.

Under ytan, omärkligt för de flesta, började fredsmaskineriet mellan länderna gnissla ganska snart efter att hedersbetygelserna tystnat. Att Eritrea skaffade egen valuta retade gallfeber på de etiopiska ledarna, oenighet över gränshandeln gjorde inte saken bättre.

Inbjudna sudanesiska generaler i Eritreas huvudstad Asmara när Eritrea firar befrielsen. Befrielsekriget mellan Eritrea och Etiopien pågick mellan 1961 och 1991. Foto: Donald Boström.

Men den utlösande faktorn för den nya konflikten 1998, efter sju år fred, var när Etiopien inte bara gjorde anspråk på eritreanskt territorium, utan även tryckte upp kartor där inte oansenliga landområden ritats in i Etiopien. I synnerhet blev striden om den eritreanska staden Badme symbolen för det nya kriget, även om det fanns en rad andra bakomliggande orsaker.

– Det var först när Etiopien presenterade en helt ny karta i strid med alla historiska och internationella överenskommelser vi förstod allvaret, och att Etiopien förbereder sig på ett långvarigt krig, sa Eritreas dåvarande ambassadör i Etiopien, Girmay Asmeron när jag intervjuade honom.

Med den nya konflikten med Etiopien kom de första allvarliga motsättningen inom det eritreanska ledarskapet i öppen dager. Mellan den grupp som inte vill utsätta Eritrea för att förödande krig igen, aldrig mer krig, och de som tvärtom, inte ville att de trettio årens uppoffringar skulle vara förgäves. Centralkommitténs majoritet stödde det senare och förberedde sig för det krig som utbröt 1998 och pågick fram till år 2000.

Kriget förändrade Eritrea dramatiskt. De demokratiska reformer som genomförts eller var på väg att genomföras drogs in. Den fria pressen som införts bara några år innan stängdes ner, landets första demokratiska konstitution lades på is och de utlysta valen ställdes in.

I december 2000 skrev Etiopien och Eritrea under ett fredsavtal. Avtalet innebar bland annat vapenvila, frigivande av fångar och bildande av en gränskommission som skulle avgöra gränstvisten en gång för alla, Ethiopian-Eritrean Boundary Commission (EEBC). Kommissionens mandat var: “to delimit and demarcate the colonial treaty border based on pertinent colonial treaties (1900, 1902 and 1908) and applicable international law.”

Kommissionen slog fast att villkoret var att det beslut de kommer fram till skulle vara slutgiltigt och bindande.

“The parties agree that the delimitation and demarcation determinations of the Commission shall be final and binding. Each party shall respect the border so determined, as well as the territorial integrity and sovereignty of the other party”.

Både Eritrea och Etiopien skrev under avtalet med förutsättningarna att utslaget inte kunde förhandlas eller förändras.

Möjligtvis räknade Etiopien kallt med att få sin vilja fram med hjälp av omvärldens stöd som de var vana vid. Men när så FN:s gränskommission i allt väsentligt ger Eritrea rätt i april 2002 och beslutar att de gamla kolonialgränserna gäller sånär som på några mindre praktiska justeringar, går Etiopien i taket och bryter omedelbart det bindande avtalet de själva skrivit under.

Etiopien fortsätter ockupationen av staden Badme och några andra landområden efter gränsen. Men istället för sanktioner, bestraffningar eller andra åtgärder får de istället amerikanskt stöd och Etiopien görs till USA:s ankarland i regionen.

Sanktionerna och den etiopiska ockupationen ha slagit hårt mot Eritrea de senaste decenniet. Den obligatoriska nationaltjänsten har fått många att fly. Foto: Donald Boström.

Med USA:s stöd blir ockupationen permanent vilket får katastrofala följder för Eritrea. Skyttegravarna längs den 80 mil långa gemensamma gränsen måste befästas med soldater och en oproportionerlig del av den redan minimala budgeten måste allokeras till försvaret.

Den förhatliga nationaltjänsten i Eritrea utökas till obegränsat gratisarbete för att hålla landet på fötter. Något som slår särskilt hårt mot ungdomarna som inte kan utbilda sig eller bilda familj. Tusentals ungdomar väljer att fly från landet i hopp om ett nytt liv. Umbäranden och ekonomiska åtstramningar kommer som ett brev på posten.

Genom att omvärlden accepterar ockupationen börjar Eritrea sakta malas ner av en försvagad ekonomi, ökat missnöje och motsättningar. En kolumnist i New York Times ställde frågan – utan att ge något svar– varför just Eritrea demoniseras mer än sina grannländer, Sudan, Somalia och Etiopien som i lika hög grad eller till och med i högre grad bryter mot mänskliga rättigheter, och som dessutom inte befinner sig under ockupation. Den republikanske utrikesministern Dull, gav som sagt det väsentliga svaret redan 1952.

Eritrea menar att FN:s sanktioner mot dem för anklagelser om att de stödjer den somaliska terrorgruppen Al-shabaab, bygger på samma typ av lögn som anklagelserna om massförstörelsevapen mot Irak. Förslaget om sanktioner mot Eritrea lades fram i säkerhetsrådet på eftermiddagen den 23 december 2009, dagen för julafton. Beslutet togs i julbrådskan när alla var på väg hem, eftersom det inte finns några bevis, menar eritreanerna.

Utredningar därefter har visat att Eritrea inte har givit stöd till terrorgruppen Al-Shaabab. Men det är först med den nya islossningen med Etiopien som FN-chefen Antonio Guterres nu menar att det inte längre finns skäl för sanktioner mot Eritrea: “The sanctions were motivated by a number of events that took place, (but) it is my belief that those events will no longer exist … If the reasons that led to the sanctions will no longer exist … they will naturally become obsolete.”

Etiopiens nye premiärminister, Abiy Ahmed, genomför nu en rad demokratiska reformer. De måste också ses mot bakgrund av att många varnat för att Etiopien skulle kollapsa under de tilltagande etniska motsättningarna.

Ett av tecknen på Etiopiens sönderfall var att USA plötsligt började föra samtal med Eritrea, som seglat upp som det stabila landet i regionen. Samtalen mellan USA och Eritrea fördes på två nivåer, både via utrikesdepartementet och med Vita huset direkt. Frågan började ställas om USA började överge sitt ankarland Etiopen?

Detta kan ha spelat roll för den snabba på fredsprocessen med just Eritrea och för den reformprocess som internt stabiliserat landet Etiopien under de senaste 100 dagarna.

Frågan är bara vad de traditionella härskargrupperna i Etiopien med Amhara-befolkningen i spetsen som traditionellt slagits för att kolonisera Eritrea, nu anser om att premiärminister Abiy Ahmeds låter Eritrea få fred och självständighet?

Kan freden den här gången vara längre än sju år?

Det är också hög tid att ställa frågan: varför har omvärlden tillåtit att Eritrea, ett litet fattigt land i Afrika, fått vara ockuperat av den ena etiopiska militärregimen efter den andra?

Ny tid i Eritrea. Det finns all anledning att se positivt på det hela så här långt skriver Donald Boström. Foto: Donald Boström.

En märklig analys man nu ser är att Eritreas president inte skulle vilja bli av med sanktioner eller ha fred i landet eftersom han då skulle berövas möjligheten att behålla landet i ett militärt järngrepp. Det är en felaktig slutsats.

Som det ser ut i dag är Eritreas president tvärtom den stora vinnaren.

För en stor del eritreaner i världen är nu president Isaias Afwerki en hjälte. En president som inte vek en tum och som fick det stora grannlandet att vika ner sig. Andra varken hyllar eller är emot presidenten, men har förhoppningar på förbättringar i landet. En tredje grupp ger president Isaias skulden för konflikten och de svårigheter den fört med sig.

Men om han nu levererar kommer de flesta kritiska röster också tystna enligt de oppositionella jag talat med. Med det förbättrade säkerhetsläget kan politiska fångar komma att släppas, men det kan komma att dröja en längre tid innan en fri press och flerpartival blir verklighet.

Processen har precis börjat och mycket kan hända.

Så det finns all anledning att se positivt på det hela så här långt. Blir freden mellan hållbar ger det stabilitet internt i Etiopien, i regionen, och öppnar upp nya möjligheter för situationen i Eritrea.

 

**

Har du egna minnen och tankar om kriget eller fredsavtalet? Skicka dem gärna till [email protected] Följ arbetet med att bevaka regionen i facebook-gruppen: ”Uppdrag: Etiopien och Eritrea”.

Blankspot har genomfört två reportageresor till regionen de senaste åren och vi samlar nu in resurser för en tredje. Läs mer om insamlingen här. 

Av | 16 juli 2018

Utan dig – ingen journalistik

Genom att stödja oss ekonomiskt ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Bli supporter! Du kan också stödja oss med ett engångsbelopp. Swisha 123 554 35 41.

Mer från Blankspot

Allt om Eritrea

Nyårsfirande på gränsen mellan Eritrea och Etiopien

Politiker från både Eritrea och Etiopien besökte under dagen det gemensamma gränsområdet för att fira nyår.

Etiopiskt fartyg angör hamn i Eritrea

Sedan nyheten om fredsavtalet mellan ärkefienderna Eritrea och Etiopien briserade som en politisk jordbävning under sommaren har det varit skralt med nyheter från landet. Men i dag lastar för första gången på 20 år ett etiopiskt fartyg zink i Eritrea.

Sverige driver på i FN för att sanktionerna mot Eritrea ska hävas

Sverige är under juli ordförandeland i FN:s säkerhetsråd, och där ingår bland annat ansvar för rådets dagordning. 

Unik fredsmanifestation på Sergels torg

Under tisdagskvällen hölls en manifestation för att stödja fredsprocessen på Afrikas Horn i centrala Stockholm. Deltog gjorde eritreaner och etiopier från flera olika föreningar och organisationer.